Jessica Hedlund -

Om hjärtat får välja?

PUBLICERAT: 2014-03-19 TID: 09:33:16 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag skulle andas i det tomrum som blev över.

Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams.

Jag antar att det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns.

Jag fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu.

Var är alla jävla änglar när jag behöver er?

Det börjar bli kallt...

Livet är allt annat än varsamt nu.

Jag missar och glömmer allt.

Framförallt det som är viktigt för just mig.

Jag prioriterar som en åsna.

Tabbar mig och hela kroppen blir lidande.

Att det ska vara så svårt att be om hjälp.

Att ta emot den.

Helt sjukt att jag ens har någon stolthet kvar!

Men jag är ändå rätt stark.

Har psykiskt mått rätt bra på sistone.

Gjort saker som hjärtat alltid kommer att minnas.

När man mår bra lyssnar man till musiken.

När man mår dåligt förstår man texten.

Jag lyssnar till både text och musik.

Dansar när jag orkar och sjunger när jag vill.

Och ler, emellanåt.

Jag sitter och överväger.

Ska jag välja att flytta tillbaka till det jag en gång flyttade ifrån.

Vad blir bäst?

Vad mår barnen bäst av?

Vad mår jag bäst av?

Kanske är det inte läge att överväga en sån sak just nu.

Men tanken finns där.

Och du, älskar du nån så där jävla innerligt.

Att ingenting annat spelar någon roll.

Glöm inte bort att säga det!

När du väl tar dig mod och tid kanske det är försent.

❤️

När ursäkterna tar slut

PUBLICERAT: 2014-03-17 TID: 10:03:56 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Tänk att ett kort litet samtal med någon man aldrig har träffat kan förändra synen på det man trodde att man hade koll på.

Så slår det en att man bara kände till en liten liten del.

Att det dessutom kan påverka en så starkt. När man får en annan insikt på vad man själv bidrar med eller orsakar.

Att jag, lilla jävla jag gör sån skillnad.

Vi träffades av en anledning.

Jag vet inte varför.

Jag kan inte sätta fingret på det.

Men en del av syftet ljusnar mer och mer.

Viljan att kämpa för det jag tror på är starkare än någonsin.

Det får mig att inse att alla strider har sin mening.

Vi krockade inte för att göra varandra illa.

Utan för att lära oss något av varandra.

Det råder inte brist på förändringsbenägenhet.

Anledningen och belöningen går bara inte hand i hand.

Men vi är snart där.

För jag tror på dig!

Vad vore jag utan?

PUBLICERAT: 2014-03-05 TID: 11:46:48 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Det finns alltid en väg.

Det är kanske inte jättelätt att finna en.

Finna rätt eller någon överhuvudtaget.

Men det finns en.

Alltid.

Jag väljer ofta fel.

Går i fel riktning, går åt höger när jag borde gå gå åt vänster.

Ibland går jag bakåt när jag borde gå framåt.

Men oftast står jag still.

Rätt vilsen och ibland blind.

Men längs den väg jag ändå nånstans följer så står en massa vackra människor.

Utan krav. Utan förväntningar.

Med stora hjärtan, näsdukar och med händerna utsträckta.

Redo att ta min hand i sin.

Med öppna famnar.

Och framförallt så pekar alla tillsammans framåt.

Visar mig vägen.

Låter sitt ljus leda min väg när det är för mörkt.

Som tillåter mig snubbla och famla men alltid redo att hjälpa mig upp igen.

Kanske missar jag att stanna upp.

Smeka den kind som varsamt puttat mig i rätt riktning.

Kanske glömmer jag att krama om så där innerligt.

Inte heller kanske jag kommer ihåg att uttrycka min tacksamhet,

Berätta att min kärlek är gränslös och sträcker sig till månen och tillbaka igen.

Men se på mig.

Försök att se att du, just du är en bidragande faktor till att jag är där jag är.

Att jag faktiskt varit till helvetet och vänt.

Att jag orkade.

Att jag lever.

Jag vore inte här.

Jag vore inte så här stark.

Jag vore inte jag.

Om du inte fanns.

Min familj och mina vänner.

Aldrig har jag ställts inför så stora prövningar.

Aldrig har jag utsatts.

Aldrig har jag utsatt.

Aldrig har våra band prövats så här.

Förrän nu.

Min kärlek är utan förbehåll.

Jag kanske inte kan sudda ut det förflutna.

Kanske kan jag inte plåstra om det sår det gett.

Men kanske kan vi läka.

För jag kan ge er min morgondag.

Min tid.

Mig ❤️

Kom lycka ❤️

PUBLICERAT: 2014-02-27 TID: 09:10:50 UNDER: Världens Bästa Jessica » 2 Kommentarer

Ibland händer det.

Ibland blåser världens alla vindar åt rätt håll.

Denna gången blåste dom min väg.

Det är min tur nu.

Gårdagen var ett enda stort lyckorus.

Jag kom på mig själv befinna mig någon helt annanstans.

Långt bort ifrån sjukdomar och långt bort ifrån all jävla smärta.

Det pirrade i hela kroppen.

Jag är just nu starkare än någonsin.

Om en dryg vecka åker jag och världens kanske vackraste jävla man till London.

Dessutom får jag då tanka hjärtat full i massa Linda-kärlek.

Men först ska vi göra Östersjön.

Agnes, Goffan, Stevie, Johan, Sara...

Jag kan aldrig få nog av någon av er.

I juni åker jag och mina fina barn till Mallorca med dom bästa föräldrarna en människa någonsin kan vara välsignad med.

Vad vore jag utan er?

I september infinner sig lyckan ännu en gång.

En av mina bästa vänner ska bli fru.

I New York.

Jag tar med mig den där vackra jävla mannen ännu en gång.

Och följer med.

Även hans son och Lova.

Lovas och Piris lyckotjut över den nyheten är oslagbar.

Ett resmål jag har drömt om i hela mitt liv.

Det vänder nu.

Vågar jag vara lite lycklig för en stund?

Kommer något att kunna förstöra det?

Kan alla de faktorer som kan påverka det hålla sig lugn bara för en stund?

Låt mig stanna här.

Jag kan inte minnas när jag kände så här sist.

Ro. Glädje.

Jag ska med all min kraft anstränga mig för att stanna kvar.

Leva i den här känslan så länge det bara går.

Njuta av lyckan i mina barns ögon.

Lyckan dom visar med hela sitt väsen över att mamman är hel för en stund.

Stoppa tiden.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Om jag ber dig att stanna.

Gör du det då?

Kanske för alltid ❤️

Moment 22

PUBLICERAT: 2014-02-25 TID: 08:54:53 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När ord och handling inte längre går ihop.

När allt blir så motsägelsefullt att man tillslut tappar tråden.

Missar vad som stämmer och vad som är just då.

När det inte längre är svart eller vitt.

När missförstånd och konstanta felformuleringar sätter prägel på tillvaron.

Och ju mer som sägs ju rörigare blir det.

När varje ord måste tänkas igenom, hjärnan måste fokusera om, meningar måste omformuleras och sägas en minst en gång till.

För att komma ut på rätt sätt.

När det man tänker och menar inte blir det som kommer ut när öppnar munnen sig.

Då är det jobbigt att vara jag.

Jag har bara ett sätt.

En färg, en tanke, en känsla.

Det går inte att analysera.

För det är precis vad det är.

Fast det kan verka solklart och hur rätt som helst i mitt huvud så blir det emellanåt katastrof när det ska kommuniceras.

Tänk om det bara kunde ses på ett sätt.

På mitt.

Vad enkelt det vore.

Ibland önskar jag att det gick att stänga av.

Känslan av utanförskap.

Känslan av övergivenhet.

Känslan som gör en så där fruktansvärt rädd.

Rädd för att förlora.

Jag vet dock att jag inte tänker strida mer.

Dörren är inte längre stängd.

Den står på vid gavel.

Var det inte värt det.

Är det inte värt det.

Så vet jag med all säkerhet att jag har gjort allt jag hat kunnat.

Ammunitionsförrådet är tomt.

Garden är nere.

Domarn har blåst av.

Du vann inte.

Give a little

PUBLICERAT: 2014-02-14 TID: 21:30:38 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När allt ställs på ända är det inte alltid säkert att det blir rätt när man tänker.

Jag har ofta en del otur när det kommer till just det.

I mitt huvud låter det hur bra som helst.

När jag öppnar munnen kommer det ut exakt det jag har tänkt.

Men tanken bakom.

Anledningen.

Eller själva innebörden, uteblir oftast.

Sen sitter jag där med skägget i brevlådan och undrar varför folk runtomkring reagerar som dom gör.

Jag menade ju inte så som det mottogs.

Sen börjar förklaringarna.

Försvaret sparkar bakut och frustrationen är ett faktum.

Varför kan min min mun inte formulera på det sätt jag menar från första början?

Hur många gånger ska jag försätta mig själv i liknande situationer?

Varför lär jag mig aldrig?

Är jag dum i huvudet på riktigt?

Oftare och oftare ifrågasätter jag mig själv.

Mer och mer.

Kanske är jag inte så stark som jag hoppas?

Kanske var jag inte så bra som jag trodde?

Gropen är rätt djup nu.

Jag börjar tvivla på att jag kommer att ta mig ur den levande.

Ibland frågar jag mig själv om jag ens vill det.

Ja och ja så är det ju.

Men hur och i vilken riktning.

Herr Ågren behöver inte längre slå mig med hammaren i huvudet.

Jag är rätt duktig på att göra det själv. Utan hans närvaro och assistans.

Kanske borde jag umgås med honom lite i alla fall.

Det var ett tag sen.

Vända ut och in på mig själv och syna sömmarna.

Det är mycket kvar att göra.

Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Kommer att jag bli hel igen?

Fungera normalt och tänka som vanligt?

Kommer hjärnan alltid vara ett enda virrvarr av idioti?

Jag önskar att jag kunde leva upp till att vara den jag vill vara.

Och ge av mig själv så som jag vill ge.

Jag önskar helt enkelt att jag vore lite bättre.

Men när det kommer till minnen så tror jag däremot att jag är rätt bra.

Jag försöker i alla fall.

Att sprida glada sådana.

Att dela med mig lite av min himmel.

Till dom som behöver det.

Att skratta när det är tråkigt och gråta när det är roligt.

Om man tappar mig.

Kanske rent av förlorar mig.

Så ska man le åt det som var.

Och i slutändan kanske bra lite stolt.

Då har jag lyckats ❤️

Accepterad?

PUBLICERAT: 2014-02-02 TID: 12:27:50 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När man är som jag.

Aldrig tyst, konstant full i nya upptåg, idérik som få och med ett känsloregister större än samtliga pizzeriors menyer tillsammans.

Så lär man tänka sig för emellanåt.

Komma ihåg att andra kanske inte fungerar likadant.

Känner på samma sätt eller agerar på de sätt man själv är van vid.

En av de saker jag försöker jobba med är att lära mig gränssättningar.

Andra människors.

Inte trampa på, köra över eller missa.

Jag är inte så bra på det.

Men jag försöker.

Och visst glömmer jag.

Kommer av mig och gasar på mellan varven.

Men det finns med mig.

Kanske behöver jag även bli påmind ibland.

Sen är jag ju som jag är.

Allt för ofta sänder jag ut helt fel signaler.

Försätter mig själv i märkliga situationer och får andra att känna sig obekväma emellanåt.

Jag som far fram som en virvelvind.

Är fysisk som få och sprider gärna mitt tycke åt höger och vänster.

Tar mitt hjärta och dumpar en del av det i de famnar jag passerar och hoppas på att själv få en bit i utbyte.

Älskar hårt och helt utan pardon.

Skickar in all min kärlek i andras system i sån hastighet att alla kanske inte kan parera det.

Hantera eller sortera.

Men jag behöver inte sorteras.

Jag är en öppen bok.

Fylld med sanningar, självklarheter och sarkasm.

En del jävelskap kanske och en del snabba vändningar.

Men svår lär jag väl inte ska vara?

Eller?

Är det jag som är komplicerad? Är alla andra enkla?

Hur är det min egen självinsikt?

Är den aningens skev?

Eller är det för enkelt för att folk ska förstå?

Jag kommer på mig själv blicka bakåt för att sedan se framåt i film hastighet.

Är där samma människor?

Har dom bytts ut?

Vilka är med?

Vilka blev kvar?

Lämnade jag dom?

Blev jag lämnad?

Dom som betydde allt förut, betyder som allt nu?

Alla dom som funnits med sen barnsben, sen mina ungdomsår.

Dom finns där allihopa.

Vi har följt varandras vändningar i livet.

Kanske är det därför lättare att acceptera förändringar?

Men sorgen över dom som inte är med förgylls ständigt av dom som tillkommit.

Dom som lyser nästan så där starkt som dom som funnits där i alla tider.

Jag må bra kaosets egna gudinna.

Men jag har koll.

Lite i fas och hyfsat med i matchen.

För ni vet väl?

Jag kommer igen....

Min himmel

PUBLICERAT: 2014-01-22 TID: 07:02:10 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Hemligheten bakom att läka är att finna vägar att få hjärtat att le.

Finna vägar i sig själv.

Vägar som inte är beroende av någon annan.

Vägar som man kan välja själv.

Jag har funnit en trapp till en himmel.

Full av porslin, koppar, vaser och designers.

Dyrt, oja svindyrt.

Men själva grejen och tillfredsställelsen är fynden.

Loppisar, Tradera osv.

Det har öppnat dörrar till en helt ny värld.

Jag är helt såld.

Går runt hemma och bara myser.

Tar på, känner, möblerar om, vänder och vrider. Luktar.

Igår åkte vi till Årsta en sväng.

På vägen hem fick jag med en mig en samling.

Med ett värde högre än någonting annat.

Förutom att min värld fylls av porslin så fylls den ständigt på av nya vänner.

Jag tog mig en stund och reflekterade över det.

Jag är så lyckligt lottad.

Min värld är nu noga utvald.

Den består endast av människor jag själv har valt.

Människor som älskar mig för att jag är jag.

Och som jag älskar utan förbehåll.

Som ger så som jag.

Herr Ågren håller sig på avstånd.

Lugn och ro kryper sig på.

Jag landar.

På en landningsbana omgiven av allt jag kan önska mig.

Fylld med kärlek och omtanke.

Glädje och vänskap i världsklass.

Människor som väntat.

Personer som tillkommit.

En oruckbar familj.

Jag är på väg tillbaka mer än någonsin.

Dom som funnits sen tidigare börjar känna igen mig.

Mina kollegor säger att jag börja lysa igen.

En känsla helt jävla oslagbar.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit.

Jag kommer att stöta på farthinder.

Men jag kommer aldrig trilla tillbaka.

Stanna men inte backa.

Mina högtalare spelar lycklig musik.

Blandat av Vonkos Winnerbäck, Agens reggae, Stevies dub, Annas metal, barnens Astrid Lindgren och alla de strofer jag minns.

Imorgon fyller en av mina absolut bästa vänner år.

Loppis, tårta och paket.

Porslin, espresso och min lilla BomBom.

Och mitt huvud får tystnad.

För han är ju lugnet själv och är som balsam för min själ.

Framförallt så är han värd alla ronder jag har gått.

Jag vann.

För att du är min

PUBLICERAT: 2014-01-19 TID: 12:30:33 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Började min roadtrip med ett besök hos Agnes.

På vägen dit slog det mig att jag för första gången på fruktansvärt lång tid kände mig glad.

Utan störande moment.

Herregud vilken känsla.

Du är så sjukt välkommen.

Så oerhört efterlängtad.

Åkte sedan vidare till Oxelösund.

Hjärnan tystnar helt.

Hjärtat får ro.

Själen läker lite.

Skratten hägrar och galen vänskap fyller hela systemet.

Jag är evigt tacksam till den människa som delade med sig lite att sitt Oxelösund till mig.

Jag tror att jag börjar leva igen.

Inte bara överleva.

Kan det vara så?

Är livet på väg ifatt mig igen?

Jag har varit utan herr Ågren så länge nu att jag snart kan börja vänja mig vid det.

Länge för mig.

Länge i min värld.

Men jag låter min värld få följa med.

Den som endast finns i ett gränsland.

Mellan verklighet och fantasi.

Dit jag kan fly när verkligheten tråkar ut mig.

Där jag kan låta den delen av mig som aldrig vilar härja runt.

Skapa scenarion och allting är tillåtet.

Där jag kan bestämma mina egna regler.

Det jag är min egen lag.

Ibland kan jag släppa in er.

Låta er få läsa er igenom.

Beröra era jävla hjärtan och kasta in mina kapitel i era system.

Våldta era sinnen och lära er att älska.

Låta del av en en helt galen värld.

Min.

Jag är glad.

För allt jag fann.

För allt jag fick.

För er som gick.

För er som brann.

Jag är glad för min musik.

Jag är glad för mina vänner.

Jag är glad för all obefintlig logik.

För varenda en som jag känner.

Jag är glad att vara.

Jag.

Som förr.

Som nu.

Som sen.

Fall 7 times.

Stand up 8.

Låt mig få va

PUBLICERAT: 2014-01-14 TID: 20:44:39 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Att människors brist på förståelse kan påverka en så kraftigt.

Att försöka inse att det spelar ingen roll hur mycket man har läst, hur fina högskolepoäng man har.

Vissa saker kan vissa inte förstå.

Eller sätta sig in i.

Det finns en anledning till att det kan vara meriterande att själv vara fd missbrukare till exempel om man ska arbeta med missbrukares tillfrisknad.

Alla besitter inte förmågan att förstå.

Precis som att jag exempelvis inte kan bli ett matematiskt geni hur jag än bär mig åt.

Siffror är inte min grej.

Vissa människor är rasister.

Vissa är pedofiler.

Andra våldtar kvinnor eller skjuter hej vilt.

Antingen så är man utvecklingsstörd i någon form eller så saknar man helt enkelt förmågan att känna empati.

Brister i sitt konsekvenstänkande etc.

Jag är övertygad om att jag var en lite sämre människa innan jag blev sjuk.

Att jag var lite hårdare, lite mer tunnelseende och kanske dömde för fort.

Tack då säger jag.

Man kan aldrig förstå en människa i kris om man inte varit med om något liknande själv.

Saknar man då dessutom förmågan att förstå, sätta sig in eller acceptera så kan man heller aldrig möta en människa i kris.

Man kan inte läsa sig till nya egenskaper.

Däremot kan läsa sig till att utveckla dom man redan har.

För nog saknar man en dos självinsikt om man sitter på åskådarplatsen och dömer folk nere på arenan utan att ha någon form av koll på vad den eller dom personerna går igenom.

Varför just en av spelarna spelar sämre än vanligt just den dagen.

Varför någon är tröttare än vanligt.

Att vara dömande. Dum.

Är värre indirekt än direkt.

För indirekt så blir genast falskt och oärligt.

Och vilken jävla idiot vill hamna i den kategorin?

Att jag är en person som inte alla väljer att konfrontera är jag fullt införstådd med.

Jag är inte lätt att tas med alla gånger.

Jag står heller inte och apar med.

Har jag rätten på min sida är det bog i sådana situationer omöjligt att gå vinnande därifrån

Det är inte alltid en bra egenskap.

Men jag står upp för mig själv.

Varje gång!

Jag älskar hetsiga diskussioner, provokation och konfrontationer.

Kanske för att jag är rätt verbal och vet exakt vad jag står för och inte.

Nog kan jag också ha åsikter.

Kanske säger jag dom inte till personen varje gång.

Det kanske inte spelar någon skillnad. Inte gör någon nytta.

Men jag ljuger inte heller om jag en dag blir ifrågasatt.

Jag har poängterat det förut och jag kan inte göra det många gånger nog.

För säg vad ni vill.

Tro vad fan ni vill.

Men när det kommer till mina barn så är jag beredd att dö för deras rättigheter.

Mina barn har rätt att må bra.

Dom har rätt att växa upp i en trygg miljö.

Dom har rätt till en mamma som mår bra.

Till en pappa som mår bra.

Jag kämpar varje dag med alla mina demoner för mina barns skull.

Jag försöker tänka, reflektera och agera utifrån hur man ska vara.

Jag är medveten om varenda brist.

Om varenda fel jag gör.

Jag kämpar för dom.

Jag kämpar min skull.

Jag kämpar för att överleva.

Att jag och mitt ex har en trasslig och säkert rätt märklig relation det vet dom flesta.

Men låt det vara just det.

Vår!

Förstår man inte att snacka skit, springa med dynga till det ena och det andra örat, skapar osämja?

Vem drabbar det om vi inte kommer överens?

Vem drabbar det om vi bråkar?

Barnen va?

HÅLL KÄFTEN då för i helvete!

Vi är rätt duktiga på att svänga oss med osämja utan hjälp utifrån.

Jag avskyr oärlighet så innerligt, fruktansvärt jävla mycket att jag har svårt att finna något som skapar så mycket ilska inom mig.

Hur kan man tappa huvudet i golvet så överjävligt hårt att man inte inser vilka konsekvenser ens eget agerande kan få?

Att springa till mina barns far och häva ur sig en massa jävla dravel, sanning eller inte....

Vem fan gynnar det?

Hjälper det honom? Nej.

Hjälper dig mig? Nej.

Hjälper det mina barn??

Nej nej nej och åter nej.

Och vill man tala illa om fäderna i fråga så kom inte till mig

Jag har mina egna åsikter.

Jag behöver ingen annans.

Det är dessutom respektlös att tro att jag ens är intresserad av att höra.

Det är mina barns pappor.

Jag har en gång i livet valt att skaffa barn med dom.

Den lilla delen lär jag fortsätta respektera annars innebär det ju att jag inte eller respekterar mig själv.

Helst skulle jag vilja skriva typ:

Dra åt helvete era förbannade jävla missfoster till människor. Håll igen käften annars ska jag fylla en låda med skitsnack och trycka ner den i svalget på er, paketera ihop er och lägga ut en bortskänkes annons på Blocket.

Men jag väljer istället att uttrycka mig så här:

Låt mig vara.

Låt mitt vara.

Vilka ni nu än är.

Skit i mig och mitt men se mina barn.

Släng inte pinnar på den eld som redan brinner.

Mina barn förtjänar inte det.

Jag ber på mina bara knän och talar utifrån hela mitt hjärta.

Låt oss vara.

I huvudet på Hedlundskan

PUBLICERAT: 2014-01-06 TID: 23:03:41 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Huvudet som rymmer så mycket.

Allt från onödig fakta till demoner.

Som rymmer en jävla massa tok, idéer, kaos och driv.

Som emellanåt samspelar med hjärtat.

Hjärtat som rymmer allt, alla och lite till.

Kombinerat med en själ som inte riktigt funnit sin plats ännu.

Jag älskar mina adhd-trippar.

Andra hatar dom.

Det blir så mycket utfört i mitt huvud.

Inte sammanhängande.

Inte alls i rätt ordning.

Men mitt kreativa jag blomstrar.

Jag gör allt från låttexter, fixar andras texter, bloggar, spinner på vårt stora projekt, skriver mail och donerar mina tankar hej vilt.

Endast då kan jag multitaska så där som förr.

Men jag kan inte formulera mig så att andra kan förstå.

Inte heller få andra att hänga med.

Det går alldeles för fort. Jag svänger alldeles för mycket.

Men när lugnet väl infinner sig ett par lugnande senare så kan jag sortera ut vad som är något att ha.

Vad jag ska behålla.

Vad ska jag ta tillvara på.

Vad som egentligen är logiskt.

För när jag handlar mitt i rushen kan det gå helt åt pipan och det är långt ifrån enkelt att förklara.

Jag tror att jag börjar lära mig att känna emellanåt utan att det gör ont.

Kunna tänka utan förklaring.

Kunna älska utan logik.

Allting måste inte ha några svar.

Ibland är det som det är.

Vissa saker kan man förbättra.

Vissa saker kan förändra.

Vissa saker kan man helt enkelt ute göra någonting åt.

Kanske gör det heller ingenting.

Det är ok att att inte vinna jämt.

Utan att det räckte med att kriga.

För det man tror på.

För det man står för.

För det man brinner för.

Ibland kanske man inte kan hjälpa.

Ibland kanske man inte behöver eller behövs.

Utan att det faktiskt kanske räcker med att bara finnas.

Ibland kanske det räcker med att bara vara jag.

Porr

PUBLICERAT: 2014-01-06 TID: 16:48:16 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Igår va det nästan så jag grät en skvätt.

Helt övertygad om att småkronorna skulle skicka guldet rätt igenom rutan.

Men mysigt sällskap, god mat, smågodis å en massa gamla inspelade VHS-rullar värmde hjärtat trots allt.

Vi hann även med en del porslinsporr i form av för tidig födelsedagspresent.

Skänka lite lycka kan ju vara det bästa som finns.

Och han stillar, min vackra vän.

Fyller mig med lugn å låter mig vara som jag är.

Men jag behöver inte fly för att finna det längre.

Jag får ta för mig av mitt lugn emellanåt.

Nu är jag stillad för ett tag.

Tog mina barn å vände mig till ett annat lugn.

Hon som ska stilla likväl tömma hela mitt system på allt innehåll.

Vända, vrida och tvinga mig att känna.

Hon kan hon.

Men det läker. Lite lite mer för varje gång.

Imorgon börjar arbetslivet.

Lite mer på riktigt.

Halvtid.

Ett tag kändes det motigt.

Men nu det jag fram emot det igen.

Jag ser fram emot en fin start på det nya året, en superkul vår å ännu en sommar världsklass.

Jag är lite mer rättvänd idag.

Nu.

Jag ser fram emot livet.

Always around

PUBLICERAT: 2014-01-04 TID: 18:07:42 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag gläds fortfarande lika mycket om inte mer åt alla fina mail om min blogg.

Att det skulle bli så här trodde jag aldrig och inte heller var det min avsikt.

Att folk känner igen sig, berörd och tillochmed blir 'beroende'.

För ni vet att så länge ni syns så länge finns den.

Min egna terapi.

Bloggen som färgats av sorg, glädje, panik, kärlek, vänskap, vinster i och förluster.

Men framförallt av ångest.

De inlägg som väcker störst uppmärksamhet är de som är skrivna i efterdyningarna.

När Panikjäveln släppt taget om mig och lämnat mig ensam kvar med Herr Ågren.

Inlägg som kantats av impulsiva känslor, skrivna i frustration.

Kapitel efter kapitel.

Känsla efter känsla.

Förutom att Herr Ågren ligger bakom det mesta i mitt liv det senaste halvåret så är bloggen främst målad i ren förälskelse.

Ni vet sån där förälskelse som slår ner som en blixt, skickas rakt in i hjärtat, omfamnar hela ens själ och studsar runt i hela systemet.

Jag har aldrig varit med om det förut.

Kanske var jag mer mottaglig när huvudet inte var på skaft.

Eller så är det reflektionen i efterhand som lagt alla bitar på plats.

För då när hastigheten var som högst hade Jessica vare sig koll på sig själv eller någon runtikring.

Livet öste på utan pardon och allt som kunnat gå rätt gick fel.

Man måste springa en vända i mina skor för att förstå.

Varför det aldrig gick att släppa.

Tur var väl det.

Jag fann en vän.

Och i och med det flera vänner.

Fina, underbara människor i en helt annan del av Sverige.

Så om jag ångrar det?

Helvete heller!

Jag önskar att alla er för den möjligheten någon gång.

Drabbas av total förlamning och låter hjärta styra.

Jag känner hellre än inte alls som en ny mycket god vän en gång sa.

Min kropp är lite starkare idag.

Svarar fint på medicinering och jag är hoppfull.

Psyket är oxå med lite.

Jag känner mig rätt ok.

Nu får det vara nog!

Kom igen nu din slöa fan, bevisa för dig själv och resten av världen att du kan.

För det kan jag ju!

I can drown my demons even if they know how to swim!

Klippkort till himlen

PUBLICERAT: 2014-01-02 TID: 19:09:55 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Att man ska behöva läxas upp av händelser, sjukdomar, dödsfall och annat skit för att man ska bli mer ödmjuk inför livet.

Är det inte konstigt?

Att man inte är mer rädd om sig själv och andra runt ikring.

Hur kan man missa att uppskatta sig själv och sina nära?

Hur kan man missa att uppskatta livet?

Som jag.

Dock gav ödet mig ännu en tankeställare idag.

Kanske dags att börja leva innan det är försent?

För egentligen så vet man ju inte vad framtiden har i beredskap.

Och om man inte lever så missar man väl en massa längs vägen?

Tänk att det är så lätt att säga till andra.

Att allting ordnar sig.

För det gör det ju. Nån gång.

På ett eller annat sätt.

Även om sättet inte är det bästa för just en själv så kanske det gynnar en del runtikring.

Jag har tröttnat på att se på livet ur ett egoistiskt perspektiv.

I min egoistiska bubbla hägrar enbart ångest och förtvivlan.

Vad är det för sätt att leva på?

Ibland känns som att jag står still å världens runtikring snurrar i ultrarapid så där som på film ni vet.

Det är inte lätt att veta när det är dags att stanna karusellen och inse att man kanske ska vila innan det är dags för nästa åktur.

Livet är inte alltid så varsamt.

Inte heller rättvist.

Men nånstans så blir det väl lite vad man gör det till.

Att försvinna in i psykisk ohälsa kan få förödande konsekvenser.

Jag är ett levande bevis.

Även om man inte kan rå för allt som sker.

Så borde man ju försöka påverka det man rår på.

Det mesta sitter i huvudet.

Antingen på en själv eller på andra.

Jag ska försöka släppa kontrollen en aningen.

Eller ja, kontroll och kontroll.

Men jag ska låta andra inkräkta.

Jag måste.

Jag måste bli frisk.

Det finns inga andra alternativ.

I'm in it to win it 👊

Mamma och pappa ❤️

PUBLICERAT: 2014-01-02 TID: 10:47:45 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Vaknade uttömd idag.

Uttömd på elaka tankar och med lite ny energi.

Idag ska jag städa ut julen.

Städa ut 2013.

Jag ska försöka att bara bära med mig det bra.

Allt fint och gott.

Det som läker och lindrar.

Jag är bra trasig igen men inte helt bortkommen.

Just idag är jag lite starkare.

Det är lite ljusare igen.

Lite mer mig. Lite mer jag.

Mamma, var inte orolig.

Jag vet att min blogg ställer ditt huvud på ända.

Tappa inte ditt bara för att jag tappar mitt.

Försök förstå att mitt känsloregister är brett och impulsivt.

Det jag känner och skriver i just den stunden behöver inte alltid färga hela min tillvaro.

Jag vet att du finns där.

Ni finns där.

Jag lutar mig mot er mer än ni någonsin kan förstå.

Jag som välsignats med världens finaste föräldrar.

Utan er hade jag aldrig kommit så långt.

Utan er hade jag inte varit så här stark.

För stark det är jag.

Jag bara förlorar mig själv emellanåt.

Jag är lite uppochner och mellan varven och kanske ni inte alltid känner igen mig.

Jag agerar på nya sätt.

För mig annorlunda och mycket kanske har förändrats.

Med mitt hjärta ser likadant ut och det har jag er att tacka för.

Och du mamma, jag är ju så här stark för att du gjorde mig sån.

För att du lärde mig att tro på mig själv.

Inte hamna i beroendeställning till någon annan.

För att du alltid trott på mig.

Berättat för mig hur vacker jag är både på insidan och utsidan.

För att du hela mitt liv fostrat mig med kärlek och ömhet.

Med närhet, pussar och kramar.

Hur mycket vi än bråkat genom åren så har jag alltid vetat och fått bekräftat att din kärlek till mig alltid är störst.

Du har ju lärt mig hur jag ska älska.

Vara rädd om och uppskatta.

Mina misstag, mina känslostormar, mina fel och så är sånt jag måste lära mig själv.

Jag måste gå fel för att hitta rätt.

Jag måste göra misstag för att lära mig.

Jag måste älska och förlora för att växa.

De verktyg du gett mig har jag med mig resten av mitt liv.

Jag är tacksam.

Alltid tacksam.

Så in i helvetes jävla tacksam.

För att du visade mig livet.

Älskade mig från första stund och lät mig falla och resa mig upp.

För att din hand alltid finns där.

För att du alltid försöker putta mig i rätt riktning.

Jag är tacksam för dig.

För er.

För att ni älskar mig även när jag är som värst.

Mamma och pappa.

Mina idoler.

Mina förebilder.

Jag älskar er till stjärnorna och tillbaka igen ❤️

Finn mig!

PUBLICERAT: 2013-12-30 TID: 10:30:12 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Idag är en sån dag där jag kan hoppa ur mig själv och sätta på och snegla på livet.

På mig själv.

Le åt hur fascinerande delar av min historia faktiskt är.

Efter att Agnes vänt ut och in på mitt huvud så gläds jag en aning.

Enligt henne har hela mitt kroppsspråk förändrats.

Sätter jag för mig på. Talar och skildrar.

Till det coolare och bättre.

Jag flaxat inte lika mycket.

Domderar inte hej vilt.

Utstrålar en annan självsäkerhet och är ödmjuk på ett helt annat sätt.

Kanske har inte mitt goda hjärta synits förut?

För så har det väl alltid varit?

Har jag varit så annorlunda?

Kanske säljer jag inte in mig på falska grunder nu?

Kanske är det först nu jag visar mitt rätta jag?

Jag minns inte hur det var, hur jag var.

Men jag tror att jag börjar få fason på vad jag håller på att bli.

Att jag är en person som är lätt att avgöra. Ta ställning till.

Antingen så tycker man om mig eller så gör man det inte?

Visst är det så?

Är det så för att jag är sån?

Jag älskar direkt eller så låter jag bli.

Och har jag en gång älskat så slutar jag nog egentligen aldrig.

Det finns dom som trillat av längs vägen.

Som jag inte har haft makt att behålla.

Men dom finns ju där. Nånstans.

Även fast massor med år har passerat.

Nog skäms jag över mycket.

Saker jag sagt, gjort och över handlingar som kanske är helt oförlåtliga.

Men jag skäms inte över hjärtat.

Ångrar aldrig att jag har känt.

Att jag kände. Känner.

Jag har bestämt mig.

Jag ska berätta min story.

Den hela och sanna.

Det tog mig lång att komma till sans.

Lång tid att förstå.

Men nu vet jag.

Jag berätta om varenda känsla.

Berätta varenda minne.

Jag ska berätta för dig.

Lilla V

PUBLICERAT: 2013-12-28 TID: 11:36:44 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Letade igenom mitt album efter bilder på lilla V som liten.

Jag matade ännu en gång mina minnen.

Allt kommer farandes som en film i ultrarapid.

Återigen finner frågor svar.

Från klarhet till klarhet.

Hela jag är en stor känslokanon.

Alla känslor far genom kroppen lika självklart som blodet i mina ådror.

Jag kan sitta här och tycka synd om mig själv mellan varven. Låta hammaren hamra hål i bakhuvudet.

Vältra, ångra och låta skulden pulsera i takt med med att livet springer förbi mig.

Men jag kan inte ångra hur det kändes.

Inte heller hur det känns.

Det är ju jag.

Jag känner ju. Alltid.

Hårt, kraftfullt och utan pardon.

Någon måste ju vara sån oxå, eller hur?

Jag låter hellre hjärtat kasta sig in och känna av full kraft än inte känna alls.

Jag älskar ju på mitt sätt.

Så småningom hittar jag tillbaka till känslan att passar det inte så är det inte min förlust.

Ett av mina starkaste minnen hägrar idag. Min dotters födelse.

Som förändrade hela min tillvaro.

Jag blev mamma för andra gången och Lova blev storasyster för första gången i sitt liv.

Vilda, jag kommer inte att kunna berätta allt om livet.

Inte heller skydda dig från sånt som ibland gör ont.

Men jag kan försöka ge dig de medel som kanske underlättar.

Lägga kraft på att du ska värdera dig själv högt. Få dig att älska dig själv och förstå att du är viktig.

Att du är unik.

Lära dig att vara rädd om hjärtat. Måna om dom dina nära och hjälpa dom som behöver.

Få dig att stå upp för dig själv och slåss för det som är viktigt.

Få dig att tro på dig själv.

Jag ska berätta för dig att aldrig ge upp.

Våga drömma och våga chansa.

Fånga varje ögonblick och spara alla dina fina minnen.

Livet är inte alltid lätt, bara fantastiskt.

I may may not come to heaven.

But I walked with the angels that day ❤️

Vädjan om nåd

PUBLICERAT: 2013-12-05 TID: 11:34:38 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Idag skickade jag ett mail till mina fina kollegor.

Jag bad om både förlåtelse och förståelse.

Jag bad dom även att läsa mitt inlägg 'Naknare än någonsin' för att få lite insikt i hur det är att vara mig.

Ni som är här. Återkommer varje dag ni vet ju. Ni känner den delen av mig nästan lika bra som själv.

Vissa vet. Vissa förstår. Vissa är där själva. Eller har varit.

Det är så svårt att sätta ord på.

Att försöka förklara.

Det var inte jag. Jag är inte sån där. Sån här.

Jag tappade bort mig själv fullständigt.

Sjönk in i en värld som saknade helt rim, reson, logik och förmågan att både se sig själv och andra.

Jag förlorade respekten för mig själv.

Därmed för min omgivning.

Men en del av förnuftet följde med.

Jag stannade upp till slut.

Lät mig puttas i rätt riktning.

Analyserade, reflekterade och granskade varje känsla, varje ögonblick, varje händelse.

Hela mig själv.

Vände ut och in på hjärtat.

Rannsakade min själ.

Tog ut hjärnan och delade den i miljoner delar för att sedan försöka pussla ihop allt igen.

Jag kan inte be om förlåtelse för att jag hamnade här.

Jag kan inte be om förlåtelse för att jag lät det värka.

Vissa erfarenheter måste man gå igenom för att veta.

För att förstå och för att kunna se tecknen.

Men jag kan vädja till andras hjärtan.

Döm aldrig. Allt syns inte utanpå utan känns bara inuti.

Var snäll, alltid.

Jag har gett upp.

Jag har crashat.

Jag har velat dö.

Jag har slagits.

Jag har sårat och sårats.

Jag har missunnat.

Jag har låtit själen värka sönder.

Jag har genomlidit det värsta någonsin i hela mitt liv.

Men vad många vinster det gav.

Vad mycket jag har gjort och erfarit.

Vad många människor jag har lärt känna.

Vad mycket jag lärt mig om människan. Om psyket.

Om känslor.

Om mig själv.

Jag vet precis vad jag kan och inte kan. Vad jag klarar av och inte.

Hur jag mår.

Hur jag ska göra och inte göra.

Jag vet precis hur stark jag är och vilja svagheter jag har.

Jag vet hur mitt katastrofsinne fungerar och hur jag hanterar en kris.

Jag vet vem jag är.

För jag vet hur det känns!

Vet du vem du är?

Nyfiken

PUBLICERAT: 2013-12-04 TID: 19:14:22 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Det känns som om jag är på väg att ta ett jättekliv.

Utför en brant.

Utan fallskärm.

Lämnar jag det som är lugnt och tryggt nu?

Det som är på det enda vis jag känner till nuförtiden.

Trots all kaos. Allt ält.

Trots alla motstridiga känslor så har det varit det enda trygga jag hittat.

Jag är rädd.

Hoppar jag finns det ingen återvändo.

Vågar jag?

Alla stenar som jag så varsamt byggt upp en efter en.

Min mur är högre än nånsin.

Kan jag ta bort en sten mitt i och titta ut?

Kan det rasera hela muren?

Är den stark nog att stå ändå?

Eller kan jag finna en stege och klättra upp på och se över?

Skörare än någonsin och livrädd.

Jag kan inte låta något störa det lugn som mer och mer sakta börjar lägga sig som en dimma runt mig.

Men jag vill inte låta bli.

Jag kan inte låta bli.

Jag tror så starkt på att det är för bra för att inte ges en chans.

Jag står med ena foten över kanten.

Tittar försiktigt bakåt.

Du står där.

Lugn och trygg.

Med ryggen vänd mot mig.

Trots det så är ditt ansikte allt jag ser.

Ögonen som förr fick mig helt ur balans.

Det måste ha varit kärlek.

Det finns ingen annan logik.

Jag kan inte känna det.

Nånstans tror jag bara att det måste ha varit så.

Du var hela tiden 'hem' för mig.

Det är inte längre samma sak.

Balansen är i precision.

Kemin saknar dynamik.

Men kvar finns lugnet.

Tystnaden och minnen.

Jag kommer alltid att älska på mitt eget lilla vis.

Mitt hjärta kan inte putta ut.

Inte heller vill jag det.

Men jag lär flytta det åt sidan.

Putta undan det lite.

För jag måste stilla min nyfikenhet.

Jag måste titta ut.

Jag kan inte låta bli för det får mig att le.

SOS

PUBLICERAT: 2013-12-02 TID: 17:23:19 UNDER: Världens Bästa Jessica » 3 Kommentarer

Nu är det dags.

Imorgon börjar jag på riktigt smyga igång projekt vardag.

Tillbaka till arbetet.

Jag är samma människa men en annan person.

Hoppas jag. En lite bättre.

Fortfarande skör och försiktig men hel.

Jag saknar er.

Eran respons. Era kommentarer och frågor.

Jag ser att ni hänger med men visa er lite.

Skicka över all styrka ni har.

Utan er är min resa inte värd att sättas på print.

Jag har så många bollar i huvudet nu.

Blir aningens rörigt trots att bollarna är positiva.

Tidningsrepotage, börja arbeta, projekt, forskning, blogg m.m.

Jag måste sätta mig ner och välja ut några av de inlägg som är 'bäst'.

Som berört och beskrivit.

Hur ska jag veta det?

Vill ni hjälpa till?

Ge mig era topp tre, dom som ni minns och som berört mest.

Gett mest.

Jag är tacksam för all hjälp jag kan få.

Jag är lite vilse idag.

Som alltid vid den här tiden.

Framförallt om dagen har inneburit mycket nya intryck.

Då får jag svårare att sortera.

Svårare att hålla ihop.

Jag seglar lätt iväg och snurrar till det uppe i skallen.

My memory is my worst enemy.

Blickar jag bakåt så säckar jag ihop för en stund.

Ser jag däremot framåt så ler jag.

Det kommer att bli bra.

Nu är jag ju på väg.

På riktigt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg