Accepterad?
PUBLICERAT: 2014-02-02 TID: 12:27:50
UNDER: Världens Bästa Jessica
UNDER: Världens Bästa Jessica
När man är som jag.
Aldrig tyst, konstant full i nya upptåg, idérik som få och med ett känsloregister större än samtliga pizzeriors menyer tillsammans.
Så lär man tänka sig för emellanåt.
Komma ihåg att andra kanske inte fungerar likadant.
Känner på samma sätt eller agerar på de sätt man själv är van vid.
En av de saker jag försöker jobba med är att lära mig gränssättningar.
Andra människors.
Inte trampa på, köra över eller missa.
Jag är inte så bra på det.
Men jag försöker.
Och visst glömmer jag.
Kommer av mig och gasar på mellan varven.
Men det finns med mig.
Kanske behöver jag även bli påmind ibland.
Sen är jag ju som jag är.
Allt för ofta sänder jag ut helt fel signaler.
Försätter mig själv i märkliga situationer och får andra att känna sig obekväma emellanåt.
Jag som far fram som en virvelvind.
Är fysisk som få och sprider gärna mitt tycke åt höger och vänster.
Tar mitt hjärta och dumpar en del av det i de famnar jag passerar och hoppas på att själv få en bit i utbyte.
Älskar hårt och helt utan pardon.
Skickar in all min kärlek i andras system i sån hastighet att alla kanske inte kan parera det.
Hantera eller sortera.
Men jag behöver inte sorteras.
Jag är en öppen bok.
Fylld med sanningar, självklarheter och sarkasm.
En del jävelskap kanske och en del snabba vändningar.
Men svår lär jag väl inte ska vara?
Eller?
Är det jag som är komplicerad? Är alla andra enkla?
Hur är det min egen självinsikt?
Är den aningens skev?
Eller är det för enkelt för att folk ska förstå?
Jag kommer på mig själv blicka bakåt för att sedan se framåt i film hastighet.
Är där samma människor?
Har dom bytts ut?
Vilka är med?
Vilka blev kvar?
Lämnade jag dom?
Blev jag lämnad?
Dom som betydde allt förut, betyder som allt nu?
Alla dom som funnits med sen barnsben, sen mina ungdomsår.
Dom finns där allihopa.
Vi har följt varandras vändningar i livet.
Kanske är det därför lättare att acceptera förändringar?
Men sorgen över dom som inte är med förgylls ständigt av dom som tillkommit.
Dom som lyser nästan så där starkt som dom som funnits där i alla tider.
Jag må bra kaosets egna gudinna.
Men jag har koll.
Lite i fas och hyfsat med i matchen.
För ni vet väl?
Jag kommer igen....
Kommentarer
Trackback
