Bland bössor å pannlampor

PUBLICERAT: 2013-11-30 TID:< 18:35:49 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Idag har det stormat.
Orkanstyrka.
Min motordrivna hjärna har sprungit maraton idag.
Allt runt ikring förlorar sin betydelse.
Jag är fysiskt närvarande men huvudet är någon helt annanstans.
Ibland skulle jag vilja slita ut min hjärna, ladda den gamla målvaktsfoten och sparka aset så långt bort det bara går.
Saknaden springer efter mig och slår mig i bakhuvudet med en hammare.

Bristen på tid med mig själv gör att huvudet rymmer och jag kan inte påverka det.
Jag kan inte bromsa, styra om och hamna rätt.
Det är inte ångest inte heller panik.
Utan det bara är.

Det är en del av mig. 
Jag måste ge mig själv tid att bearbeta. Reflektera och känna.
Jag gör det. Jag kommer att göra det snart. Men inte nu.

Just nu idag sitter jag hemma hos en  av de närmsta.
I ett mysigt hus på landet byggt av innerlig, fantastisk jävla kärlek.
Sån där kärlek som vi ser på film.
Värme och glädje hägrar här.
Och oslagbara vänskapsband som kan rida igenom vilken orkan som helst.
Barnen njuter till fullo och dansar runt till härlig dub i vardagsrummet.

Kanske håller det herr Ågren på avstånd vad vet jag.
Varvtalet har i alla fall minskat.
Ångorna har skingrats.
Kanske är det famnen på min vän som jag saknat i så många år som nu finns på räckhåll.
Som för att lugnet sprider sig och håller mina sinnen i schack.

I veckan så ska jag skicka kärlek med posten.
Till en liten liten flicka som förtjänar en fantastisk jul.
Det tänker jag ordna för att jag vill.
För att ge och göra gott låter hjärtat le.

Nu ska jag gå in och omge mig med barnskratt, värme och Emma ❤️





Änglar finns, du fanns ❤️

PUBLICERAT: 2013-11-30 TID:< 10:17:10 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag har verkligen släppt taget nu och nånstans kommit till insikt med att det är bäst så.
Jag kan inte förändra eller påverka hur mycket mitt hjärta ändå vill.
Jag hoppas ändå att vänskapen överlever och finner sin plats.
Med andra ord, det kan inte längre lysa när jag önskar eller behöver.
Men ibland så finner en strimma ljus sin väg in.

Så här i efterhand så kan jag se hur det ställde mitt liv på ända.
Raserade mina murar, fick mig att vackla och ifrågasätta både hjärta och själ.
Det berörde mig långt mer än jag någonsin ville inse.
Jag kommer alltid så länge jag andas att minnas. 
Varenda känsla.
Hur det påverkade hela min balans.
Hur det snurrade till allting jag en gång trodde på.
Satte hela systemet ur funktion.

Jag har gått så många ronder.
Försökt överbevisat och ansträngt mig till all energi har tagit slut.
Och levt på de små stunder det gav.
Jag var så vilse och insnöad i en värld som inte kände till reson.
Förlorade respekten för mig själv och missade det som egentligen var viktigt.

Det har funnits med mig i allt jag har gjort. Fyllt kapitel efter kapitel.
Påverkat så mycket av vad jag är. 
Många gånger har det gett mig så mycket kaos att jag helt tappat fotfästet. 
Men jag kommer alltid att vila på känslan att det var värt det.

I en värld där allt varit rakt och åt rätt håll hade jag kanske kunnat satt ord på det långt tidigare.
Då kanske jag hade förstått vad det var och vad allt betydde.
Jag har länge saknat den förmågan.
I mitt kaos hade jag inte kraften eller insikten.

Men jag ska alltid bära det med mig.
Hela vår saga har sin alldeles egna plats.
Långt in i mitt hjärta.
Det har vävt fantastiska färger i min matta.
Infiltrerat hela mitt väsen.
Alla ord, alla stunder, all kemi har fyllt min ryggsäck med underbara erfarenheter.
Och miljoner med vackra minnen.

Jag ska försöka vårda den delen som finns kvar.
Försöka parera och hoppas att den delen får följa med i framtiden.

För ända sen den dagen har det varit totalt outbytbart.
Den enda rätta jag ändå lyckats prestera var att älska.
Och älska kommer jag alltid att göra.
Fast på mitt egna lilla vis.

Hans fotspår kommer alltid att synas på vägen till mitt hjärta.
Alltid kommer minnena få mig att le.
Aldrig någonsin kommer just hans plats att kunna ersättas av någon annan.

Varje hjärta har en egen Batman.
Som aldrig var, aldrig blev men hela tiden fanns.

He will always be my favourite Batman ❤️





Beröra

PUBLICERAT: 2013-11-27 TID:< 18:32:52 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Funka, funka, funka.
Ju mer jag accepterar mitt tillstånd och ju mer jag förstår mig på min adhd ju lättare blir livet.
Jag är inte alls i någon avgrund längre.
För varje dag som går så mår jag lite bättre.
Jag kan handla. Laga mat.
Gå ut utan smink (om jag måste).
Multitaska ibland. Göra större saker utan planering.

Men jag är ofta tvungen att staka upp mina dagar.
Jag måste vara organiserad och planera. 
Annars tappar jag allt och glömmer mer än vad jag kommer ihåg.

Det är inte längre ett bakslag att få ångest.
Det går över. Jag vet det nuförtiden.
Jag kan tillochmed skapa ett forum för det och skjuta upp och flytta runt på ångesten.
Jag sitter vid ratten.
Jag bestämmer.
Inte Herr Ågren.

Men vissa saker kan jag inte styra. Bara lära mig att behärska.
Det känns som om jag har fått ett facit.
På mitt liv. På min oreda.
Nu så här några veckor senare så kan jag se att den stora vändningen verkligen kom när diagnosen började uppdagas.

Den ständiga rastlösheten, hon-pratar-hela-tiden-och-kan-inte-sitta-still-omdömen under hela min skolgång, min klumpighet, varför jag så lätt blir uttråkad, mitt ständiga behov att att något måste hända hela tiden, min emellanåt helt okontrollerbara impuls och är ständigt uppe i varv.
Både psykiskt och fysiskt.
Listan kan göras lång.
Men först nu förstår jag.
Först nu kan jag börja om.
Forma, göra om och göra rätt.

För varje dag som går så blir jag bättre och bättre.
I mig själv. På mig själv.

Men saknaden, den råder jag inte över.
Det går inte att springa ifrån.
Den finns där och gör sig påmind.
På tal om saknad så berättade jag en del av min historia för en vän idag.
Han tjöt av glädje, rös och berördes.
Det var en trevlig stund och han frågade om han fick berätta den vidare.
Ja herregud ja.
Det är ju ett av de vackraste minnena jag har. 
Om den snygga jävla paprikan ❤️









Kärlek se hit!

PUBLICERAT: 2013-11-26 TID:< 22:50:26 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Hela mitt inte väsen fullkomligt skriker efter närhet.
Ibland. Eller i alla fall nu.
Våldta min hjärna med vackra ord och kasta in en jävla massa ved i elden.
Ta mitt hjärta och fyll det med kärlek.

Jag är nog världens mest omhändertagna människa.
Jag kan inte finnas för alla.
Men för några.
För nån.
För en.
Ge mig dig själv och jag ska ge dig hela världen. 
Kasta dig upp för trappan till himlen och ge dig allt jag har.

Hela jag är full i massor av härlig kärlek, snart sprängs jag.
Sinom tid hoppas jag att en groda kommer i min väg.
Så jag kan få hångla upp den till en prins och lätta på trycket.

Jag längtar efter innerlig besvarad jävla kärlek.
Som bortser från fel och brister.
Låter glädje, lycka, omtanke och ärlighet hägra.
Jag vet att den finns.
Men finns den för mig?
Även om jag älskar hårt och kravlöst så är jag ju en jobbig jävel.
Överallt, ingenstans och dampig som tusan.

Sen har jag blivit väldigt mån om mitt.
Barnen är allt som oftast prio ett.
Min tid, mina intressen och mina vänner.
Allt lär få plats.
Alla får plats.
Jag menar hallå, hur många har inte sin plats redan?
I det där stora förbannade hjärtat mitt.

Men snälla ge mig ett knäsvagt 2014!
Låt fjärilarna härja i magen så innehållet kommer upp samma väg det kom ner.
Låt knäna skaka sig blå all over again.
Ge mig leenden och en arm att sova på.
Smek min kind, lägg dig lite närmare.
Jag vill ha fysisk jag-kan-inte-sluta-ta-på-dig närhet.
Dränk min lur med söta sms.
Ge mig tid. Massor med tid.
Låt mig sitta som en liten prinsessa på en piedestal och få en värld full av uppmärksamhet.

För visst väl alla människor ha kärlek?
Älska och vara älskad.
En dag kommer jag inte att kunna hålla murarna uppe mer.
Nån stackars sate kommer ju att få skiten rasa.
Fast när den dagen väl kommer så är jag förhoppningsvis så säker på min sak att det är skit samma.

Seså, hoppa in i min space och rör om.
Ge mig nåt att skriva om.
Ångesten börjar ta slut.
Jag behöver en ny känsla.
Att skriva om. Skriva ur.

Låt nästa känsla vara någon form av lycka.
Gärna kärlek.





Hjärtflytt

PUBLICERAT: 2013-11-26 TID:< 20:31:18 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Idag körde jag fel på väg till dagis.
Jag körde in på vägen mot mitt hus.
Då insåg jag att mitt hjärta har bytt plats.
Jag kommer alltid att se på huset med glädje, sorg och vemod.
Alla minnen. Allt som gick förlorat och allt jag vann.
Vid flytten så packade jag inte bara ner alla våra saker.
Jag packade även ner några av mina finaste minnen.

Tro det eller ej så finns det många vackra kapitel från den tiden då jag och barnens pappa valde att leva tillsammans.
Ibland nuförtiden när tålamodet tryter så tänker jag tillbaka.
För att ge mig själv mer ödmjuka perspektiv.
Det är rätt fint att bära med sig.
För herregud vad förälskad jag var i början och älskade honom från första stund.

Han är mina barns far.
Visst vi drar inte jämnt men det fråntar honom egenskapen att han är en bra pappa.
Jag är glad och tacksam över det faktum att mina barn välsignats med en ödmjuk och engagerad far.
Jag är glad över att han en gång var min och för de lärdomar och erfarenheter det gett.

När körde förbi huset så kändes det.
Men det gjorde inte ont.
Hjärtat har flyttat därifrån.
Hemma är ju där hjärtat är.
Här på Skallberget. I min underbara lägenhet. Även om jag fortfarande tycker att den är för stor.
Barnen trivs också.
Deras hjärtan har nog också flyttat.

Hur som så har jag inte gett upp hoppet.
Jag vet att kärlek kan vara som på film och romantikern i mig kan aldrig försvinna.
Även om murarna byggs högre och tjockare.
Det kommer att dröja innan jag låter någon komma in igen.
Någon som inte tänker stanna.
För resten av mitt liv.





Jag kommer nog inte till himlen

PUBLICERAT: 2013-11-26 TID:< 13:30:00 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Igår fick tankar och fantasi ta större plats än jag vanligtvis brukar låta dom göra.
Jag lät mig känna.
Undrade, funderade och saknade.
Utan ångest. Jag vältrade inte
Bara petade lite på det.
Kunde hantera det och lät det komma och gå.

Jag blir bara stoltare och stoltare över mig själv.
Blickar bakåt och ler.
Kollar var jag var och ser var jag är.

Jag har bestämt mig för att tatuera mig igen. 
Jag vet precis vad jag ska ha och vad det ska symbolisera.
Mina barn och andra viktiga delar av mitt liv. Tagna ur min historia och varsamt utvalda med både själ och hjärta.
Små bitar av allt det som är jag.
Så jag alltid kan bära med mig och aldrig glömma.

Så jag kan se på mig själv och minnas varför man ska vara ödmjuk mot livet.
Vara tacksam för det lilla.
Hjälpa, ställa upp, finnas och aldrig släppa taget om det som är viktigt.
Aldrig ge upp.
Det viktigaste av allt.
Aldrig sluta älska.

Jag är ändå lite rädd trots allt.
Jag har slagits så hårt.
Ändå är platsen inte självklar.
Är det inte meningen så lär jag finna en väg mellan hjärta å hjärna för att parera det.
För fanskapet är mer outbytbar än någonsin nu.
En vänskap jag aldrig vill vara utan.
En närvaro jag inte kan se mig själv utan i framtiden.
Min ogenomtänkta taktik har dock varit ömsom bra och ömsom dålig så nu lär jag hålla det bra.
Just nu är det bra.
Stämningen är god.

Nånstans så vann jag.
Jag gav aldrig upp.
Hemligheten med hela min färd.
Ge av dig själv, ge aldrig upp.

'The kingdom of the fathers and the heroes where are you
I'm talking to you every night more than I should do
What awaits and when will be the day
When I can wear the cape
I'm lying on the ground as always staring to the air.'

Det kommer en tid. Även min.






Fuck Panic

PUBLICERAT: 2013-11-25 TID:< 14:09:52 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Det gör ont i mig.
När jag ser och hör när han hälsar på hos andra.
Är det inte bättre att han håller sig här hemma hos mig?
Jag som en van numera och kan tas med honom?
Han lämnar mig inte med trumf på hand längre.
Jag vinner över honom varje gång.
Skalet blir lite hårdare. 
Motståndet blir kraftigare.
Jag är inte längre skör.
Trasig ja, men stark nog att inte låta någon vinna.
Någonsin igen.
Panikjävel!

Herr Ågren däremot har jag bestämt mig för att låta stanna. 
Han får följa med mig på min fortsatta resa.
Jag ska bara lära mig att hantera honom fullt ut och kunna mota bort honom när han inte fyller någon funktion.
Men nånstans ändå så är han rätt bra.
Jag kan behöva honom ibland.
Emellanåt behöver man bli påmind om sina misstag.
Tillrättavisad om sina fel och brister så man hinner fånga upp sig själv och reflektera en stund.
Göra om och göra rätt liksom.

Men det grämer mig.
Jag som är så stark kan ta det.
Låt bli dom svaga.
Så går tänket. Som alltid.
Men nää, iofs så ser jag mig inte som svag.
Men ibland lär jag låta mig själv vara liten.
Ibland.

Men Panikjäveln, var lite varsam.
Ge inte människor hårdare omgångar än vad situationen egentligen kräver.
Ibland räcker det med så lite för att man ska förstå.
Du behöver inte ta folk i ditt våld och fullständigt krama skiten ur dom.

Och ni andra stackars själar därute. 
Ge inte paniken mer syre än vad han behöver.
Tacka ja till en dans eller två och förbered sedan för strid,
Han är efterhängsen den jäveln,
Han är svår att bli av med.
Jag vet.
Men det går!

Ge aldrig upp!





Kaosets gudinna

PUBLICERAT: 2013-11-24 TID:< 19:08:33 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Finns där inget kaos. 
Om det är lugnt för en stund.
Så är jag mästare på att skapa ett.
Det är nog mitt största problem.
Många gånger för att känslan är så bra när kaoset åter lagt sig.
Som en äventyrare som jagar kicken.
Sen att det som stillar emellanåt är desamma som det som triggar är inte alldeles enkelt att parera.

Några få platser och några få personer har just den inverkan.
Stillar mitt kaos.
Få mig att ducka för orkanen.
Där startmotorn inte får tillräckligt med bränsle för att kicka igång.
Men i samma sekund som jag lämnar platsen eller personen så kan orkanen blåsa på för fullt.
Startmotorn behöver ibland inte ens bränsle och puffar istället igång på gamla ångor.

En hyperaktiv hjärna är inte lätt att tas med.
Framförallt inte om det är ens egen.
Med en impulskontroll bortom allt som är normalt.
Vilket ofta leder till inte allt för genomtänkta beslut.
Leder till ageranden som inte tänkts igenom utan bara utförts.
Och ett temperament som inte går i vågor utan sicksack som en hjärtfrekvens på en monitor.

Andas. Tänk. Slappna av. Tänk igen. Varva ner. Andas lite till. 
Jag ska lära mig.
Kbt'n kommer att bli helt anpassad efter det och jag ger som ni vet aldrig upp.
Men det kommer att krävas massor med energi. Massor med fokus.
Mycket arbete. 
Jag ska nå dit.

Där full kontroll hägrar.
Där jag själv kan råda över mitt inre och få hjärnan och hjärtat att samarbeta.
Bara låta de bra impulserna finnas.
Försöka eliminera de negativa konsekvenserna som det ofta blir när kontrollen sviktar.

Jag är ibland så kaotisk att jag förstår att jag blir för mycket.
Jag blir ju tillochmed för mycket för mig själv.
Det måste ut i någon ända.
Det hinner oftast bli så mycket luft i kaoset att reaktionen blir som att sticka hål på en ballong.
Jag ångar på i raketfart.

Två dagar i rad har jag varit stilla.
Det blir så stilla att jag ifrågasätter mina egna motiv.
Jag ifrågasätts för mina motiv.
Jag skiter i det.
Det får vara vilka motiv det vill så länge det hjälper mig för en stund.
Så länge det ger mig ny energi som räcker ett tag till.

Det har varit så stilla i huvudet.
Tillochmed runnit några tårar av ilska och frustration, inte av ångest.
Att jag nästan inte mindes hur det en gång var.
Hur var det egentligen?
Har det någon gång varit stilla under längre perioder?

Vem vet?
Jag vet i alla fall att mitt liv kommer att se helt annorlunda ut i framtiden.
På ett bra sätt.





God morgon havet

PUBLICERAT: 2013-11-23 TID:< 11:09:58 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Landande i Oxelösund ännu en gång.
Jag och Vilda kastade oss i bilen på impuls. Nu vill hon knappt åka hem utan roar sig kungligt med sin nyfunna vän Molly.
Massor med donken, godis och Johan & Sara senare så sa vi åter god natt till Oxd.

Min vardag närmar sig med stormsteg. 
Jag längtar. Snart hamnar ännu en del av mig förhoppningsvis i fas.
Jag är så taggad. Jag blir alldeles till mig och nästan som ett barn dagen innan julafton.
Mitt liv är snart här.
Jag är övertygad om det.

Sen väntas nya spännande projekt.
Jag och en av mina bästa ska slå ihop våra historier. 
Blanda ihop det till ett stor härligt kaos och dela med oss.
Jag lovar att berätta mer ingående om det så småningom.

Jag har kommit på varför en liten del i mitt liv är så speciell.
Varför det stillar mitt kaos.
Varför motorn stannar för en stund,
Varför det blev en safezone.
Varför det är en safezone och varför jag inte vill vara utan.
Jag vet precis vad jag kan likna det vid.
Hur jag kanske kan få förståelse nu när jag har en förklaring.
Jag ska ge honom det.

Varje dag ger mig nya svar.
Nya förklaringar och mer förståelse.
Tänk att jag nu efter 31 år lärt känna mig själv. Kunnat läsa av och förstå varför jag fungerar och inte fungerar.
Varför jag reagerar och hur jag reagerar.
Och varför jag ibland agerar som jag gör.
Jag går från klarhet till klarhet.

Välkommen livet för helvete!
Jag har väntat länge nog nu och jag är så jävla redo jag bara kan bli.
Whoop whoop ✌️





Bland psykologer och mirakel

PUBLICERAT: 2013-11-21 TID:< 18:04:19 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Det slog mig idag igen.
Min sessioner med min psykolog är klara och sammanhängande minnen.
Tänk vad gott det har gjort.
Vad det har läkt. Boostat.
Gett mig energi och insikt.
Nya vinklar och nya perspektiv.
Vi har vänt och vridit på otaliga känslor och händelser.
Tagit ut min hjärna och lagt den på bordet framför mig och plockat isär den.
För att sedan tillsammans plocka ihop den och stoppa in den igen.
Med en fingervisning om hur jag ska jobba med var och en av de delar som behöver lite mer omsorg.

Idag ringde han. Han gör det ibland.
Och kollar läget. Frågar om jag håller ihop. Flyttar lite tider emellanåt.
Men det gör inget.
Han låter mig ha koll.
Idag sa han att han skulle prata ihop sig med min läkare.
Om ett mer långsiktigt arbete.
Utifrån de perspektiv jag har nu.
En del nya.
Att arbeta in nya strategier tar tydligen längre tid.
Jag jublar!
Åh jag vill tanka mer!
Gå på djupet och lära mig ännu mer.
Om mig själv och dess funktioner.

Jag ska inte bara bli proffs på mig själv. Jag ska bli världsmästare!

Jag är vid så gott mod.
Jag hoppas att det inte tas ifrån mig.
Att jag inte tillåter att det tas ifrån mig.
Att jag inte tar det ifrån mig själv.
För nu för första gången på länge tror jag på mig själv och min förmåga.
Jag kan inte sitta här och tro att vare sig en utredning eller någon annan ska kunna hjälpa mig.
Jag vet ju att man själv kan åstadkomma mirakel med sig själv.
Sina sidor och sina känslor bara man är beredd att lägga manken till.
Ge det tid och kraft.
Arbeta fram en bra plan och bocka av framsteg efter framsteg.
Leva lite som jag lär:

-Jag ska ge det allt jag har. Går det inte så går det fan ända. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Livet är inte enkelt, bara fantastiskt.





Det börjar snart, livet!

PUBLICERAT: 2013-11-21 TID:< 11:37:39 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag är så taggad. Taggad till tänderna.
Snart är den här eran över.
Nästa måndag börjar jag jobba igen.
Bara 25% men ändå.
Det känns lite som en milstolpe.
Då kan jag ta allt det onda och packa ner det i en väska.
Och gömma den längst inne i garderoben. 
Ibland kommer det att smyga på.
Det vet jag. Ibland kommer jag själv att krypa in i garderoben, öppna väskan och låta det kännas för en stund.

Jag känner mig rätt uppåt.
Saker och ting runt mig hamnar mer och mer i fas.
Varav även jag hamnar i fas.
Nu blir det bättre och bättre för varje dag.
Ibland kommer bakslag.
Men varje bakslag tar mig ännu längre framåt.

Snart kommer jag att stå där på min höjd och le.
Tänk att jag klarade det.
Fast det är klart.
Man utsätts inte för prövningar för att misslyckas.
Utan att för att ta sig igenom och komma ur det massor med lärdomar rikare.

Jag är rätt rik.
Rik på många sätt.
Jag har en hel bunt med fantastiska vänner.
En underbar familj.
Mat på bordet.
Ett fint hem.
Och medel att hjälpa.
Och en hel ryggsäck fullsmetad i massor med erfarenheter.

För visst är det väl en välsignelse?
Att leva.
Att vakna varje morgon.
Att le.
Att få någon annan att le.
Att vara älskad.
Att få älska.

Det är dags att växa upp nu.
Kliva ur fjortisdojjorna och leva på riktigt.
Vi ses!





Det kommer en tid

PUBLICERAT: 2013-11-20 TID:< 17:31:31 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

För varje dag som går så hamnar jag mer och mer i fas.
Jag är inte utspridd längre bara lite trasig.
För varje crash så återkommer ännu mer vilja.
Vinnarskallen får vatten på kvarn.
Jag tänker inte stanna kvar där jag har varit. Jag har varken tid eller lust längre.
Jag är alldeles för stark och har alldeles för mycket att ge.
Emellanåt.
Förut för jämnan.
Ju mer tillfreds jag blir med att jag har adhd och ju mer jag tänker tillbaka.
Desto ljusare ser jag på framtiden.

Jag försvann inte. 
Jag spreds inte ut.
Hjärtat slutade inte att slå.
Själen är densamma även fast den har värkt. Och värker ibland.
Mina batterier är inte slut.
Dom ligger bara på uppladdning.
Orken tog inte slut.
Bara en paus.

När jag tänker tillbaka på hur det har varit och hur det har känts. 
Så är det med så mycket sentimentalitet och vemod att jag mellan varven börjar gråta.
Tårarna rinner för vad som hände.
För att jag inte hann stoppa det.
Dom rinner av insikt.
Insikten av hur långt jag faktiskt har kommit.
Och för att hela mitt väsen faktiskt minns hur det jävla ont det har gjort.

Jag är jag.
Förhoppningsvis ett bättre jag.
Jag har bestämt mig för att fortsätta dela med mig av min historia.
På vilket sätt får ni se när det är ett faktum.
Kan mina tankar.
Mina känslor.
Min berättelse.
Beröra.
Kanske hjälpa en stackars liten människa att åtminstone inse att det blir bra tillslut.
Så är hela min färd värld det.
För min längtan efter att hjälps andra är starkare än någonsin.

Det borde vara en självklarhet för alla.
Att hjälpa de som behöver och våga be om hjälp när ens egna medel är slut.
Att dela med sig av det lilla eller stora man har.
Hela världen skulle bli en bättre plats då.

Minns mig för den jag var.
Kom ihåg mig innan det hände.
Och se mig för den jag är nu.
Och ha hopp för vad mitt hela jag kommer att bli.





Det finns fortfarande änglar

PUBLICERAT: 2013-11-19 TID:< 18:35:34 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag gömde mig en stund igår.
Famnen har precis samma inverkan som förr.
Varm och trygg.
Numera bara för stunden dessvärre.
Kanske inte av samma anledning vad vet jag.
Men det spelar ingen roll.

Vi möttes utan irritation.
Inga fartbulor och absolut ingen ångest.
Kastades tillbaka många månader i tiden och skratten fick hägra.
Även vår egen sällsamma och totalt vrickade historia lät oss le.
Inte åt utan med.

Återigen fick jag bekräftat varför jag är så rädd.
Varför det är så viktigt.
Varför han är så viktig.
Jag skulle ge det en trapp till himlen om jag kunde.
Om jag fick.
Om jag visste hur.
Jag önskar jag kunde blåsa bort alla dess moln. 
Läka det som skadats och ge lite hopp.

Jag har gått bredvid länge nu.
Jag går ingenstans.
Försvinner inte.
Det är och kommer alltid att vara en del av min galna värld.
Det går inte att släppa något som sitter fast.
Invävt i mattan och fastklistrad i hjärtat.
Och vilka färger det gav.
Min matta hade varit långt ifrån lika vacker utan.

Varenda minne.
Varenda filmsnutt finns där.
Jag minns dom alla.
Något suddigt och kanske inte i rätt ordning.
Men det spelar ingen roll.
Var och ett av dom har sin egna betydelse.
Sitt egna kaos.
Och frambringar massor med olika känslor.
Ibland allihop på en och samma gång.

Jag ler åt dom alla.
Även dom som en gång gjorde ont.
Men jag är lite sån.
Det bra hägrar och det andra glöms.
Jag ler åt det.
För alla de leenden det gav mig.
För att det lyste. 
Trots allt.
Och lyser än idag.
Kanske starkare än någonsin.

För ja vi vet ju alla.
Kan snart mantra det.
En av de vackraste stunderna i livet var den när du kom....





Ännu en dans

PUBLICERAT: 2013-11-19 TID:< 07:53:30 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Gårdagen en dag full i smärta.
Fysisk jävla smärta.
Kanske dövade det den psykiska.
Jag och Ågren har dansat idag.
Han spelar upp mina filmer om och om igen.
Placerar ut mina minnen som ett enda stort memoryspel.
Jag jagar febrilt de bitar som passar ihop.
När jag tror att jag fått ihop det så blåser han med full kraft och allt blir återigen en enda röra.

Men igår skapade mitt hjärta ännu ett minne.
Ett glatt och varmt minne.
En filmsnutt värd att plocka fram ibland när näsan drar in för mycket vatten.

Att vara för snäll när det egentligen inte är befogat har alltid varit en liten last.
Godtrogen och naiv.
När sanningen sedan uppenbarar sig så står jag där.
Alltid. Lika oförstående.
Hur kunde jag ha så fel?
Läste jag inte tillräckligt bra?
Missade jag signalerna?
Blundade jag?

Varför låter jag någon eller några komma åt. 
Få chansen att röra vid det som jag är mest rädd om?
Hjärtat.
Måste jag alltid känna så hårt och släppa in allt och alla?
Varför är jag inte mer vaksam?
Uppmärksam och reserverad.
Varför är jag inte lika rädd om mig själv som jag är om andra?

Det blir nånstans så destruktivt att jag skadar mig själv.
Försätter mig i situationer och känslor som jag sedan inte kan ta mig ur.
Springer vilse direkt och famlar i mörker.

Jag har ändå kommit på att jag är rätt stark. Igen.
Jag låter mig själv ge upp.
Crasha och vältra.
För att jag vet nu att jag är stark nog att vända.
Mota bort det onda när det har fått värka ett tag.
Jag kan kontrollera mina känslor till stor del.
Fånga upp mig själv och se det ur andra perspektiv.
Nya perspektiv.

Jag vet oxå att jag är en rätt fin människa.
Med ett gott hjärta.
Oftast vill väl. Ibland för väl.
Och ibland blir det fel.
Nästan alltid så är det min impulsivitet som hägrar och så lär jag själv städa därefter.

Men jag jobbar på det.
Kämpar varje dag.
För att bli bättre.
Bli en bättre människa.
Bli friskare.

Allting har en mening.
Ödet gav mig inte den här utmaningen för att jag skulle förlora.
Utanför att jag skulle besegra den.






Kom lycka

PUBLICERAT: 2013-11-18 TID:< 14:16:44 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Nyss hemkommen från en fantastisk helg.
Omgiven av massor med nya underbara människor.
Så många likar.
Tunga bagage och massa kaos.
Det finns fler som jag.
Som brottas med demoner och jagas av paniken.
Man vill bara hålla om, värma och säga att går det inte så går det ändå.

Idag kan jag inte hålla rätt på mig själv.
Efter mina solsken kommer alltid regn.
Jag vill krypa ner under täcket och försvinna för ett tag.
Försvinna in i min egen lilla värld och vandra runt i min trädgård för en stund.
Låta det värka och göra så där jävla ont.
Men bara för ett tag.

Ju mer jag lär mig om mig själv.
Ju djupare jag tittar inuti och gräver ju mer förstår jag.
Herr Ågren har varit på besök förr om åren. Jag vet nu att vi setts förr.
Han kommer att följa med mig resten av livet.
För visst kan man få besök av honom även om man inte är deprimerad.
Men jag bävar inte.
Ju mer vi umgås och ju mer proffs jag blir på mig själv.
Desto bättre kan jag hantera honom.
Skicka ut honom, stark nog att mota bort honom när han fyllt sin funktion.

Så mycket börjar falla på plats.
Förståelsen för mig själv har ökat avsevärt.
Läkaren jag går hos 1ggr/månad sitter med i den grupp som utreder vuxna med adhd. 
Vilket gjorde det hela betydligt mycket smidigare.
Jag behöver inte bli fortsatt utredd i nuläget med andra ord.
Eftersom att jag redan är med i systemet och får den hjälp jag behöver.
Det är inget jag lider av.
Det enda som är skillnad nuförtiden är att jag sover bättre än någonsin på den medicin jag har idag.
Så den kommer jag att få fortsätta med.

Snart ska jag prova att börja arbeta igen.
Jag längtar så.
Jag hoppas att jag kommer att fungera.
Jag hoppas att det kommer att fungera.
Jag vill så innerligt komma ifatt mitt liv igen.
Finna mitt jag och le igen.

Jag börjar bli värd det.
Lite lycka ❤️










Sök i bloggen
Publicerat
Kategorier
Arkivet
Länkar
RSS 2.0