Jag har för tillfället ingen ångest att skriva om. Skriva i. Skriva ur.
Det är då orden kommer som en löpeld. Det är då texten sitter som ett smäck och far rätt in i hjärtat på folk.

Jag är just nu i en comfort zone.
Jag mår rätt ok. Känner mig glad mellan varven.
Jag har fått tankat närhet av nästan precis alla som jag har behövt nära nu senaste veckorna.
Emma, Jaana, Maria, Cicci, Mia, Lina, Agnes, Linda, Camilla, Johan, Lalle, Anton, Stefan, Frida, Anna, Conny m.m.
Deras barn. Mina barn.
Mina föräldrar.
Jag är nästan full. Det fattas några dock, rent fysiskt. Men dom finns ju där på ett eller annat sätt ändå.
En telefon ifrån.

Jag hoppas att ni förstår hur viktiga ni är allihopa. Varenda en av er.
Hur mycket glädje ni ger och hur mycket styrka jag får. Jag vore ingenting utan er. Jag kom i vart utan er.
Utan er kärlek.
Ni har eran plats. Den kan aldrig försvinna. Totalt jävla outbytbara.
Mitt stora hjärta älskar era stora hjärtan.

Fortsätt lev runt. Hoppa runt i min space. Lys och jävlas. Tjata, finns och bry er.
Jag behöver er. Varje dag. Varje timme. Varje kväll. Hela tiden.
Ni läker mig lite mer för varje gång.
Varje gång jag ler är jag ett steg närmare.
Ett steg närmre att bli jag.
En pusselbit faller på plats. Nya mönster vävs.
Snart är mattan klar.
Full i fantastiska färger. Full i mönster.
Full av er.

Jag älskar er

Jag fick i hemläxa av psykologen att googla ju. Googla mina symtom.
Stress, panikångest och depression.
Jag har som de flesta i min situation inte gjort det utan istället googlat medicinerna. Enbart.
Lustigt va? Undra varför det är så.
Hursom. Jag gjorde det.

Satan vad allt blev tydligt. Vad man kände igen sig. Skriver dom om mig liksom?
Att vistas bland folk klarar jag av. Men jag känner mig obekväm som tusan.
Kommer jag träffa nån jag känner?
Någon som jag inte vill träffa?
Nån som jag inte orkar prata med?
Huvudet neråt, ögonen i marken och musiken vrålandes i öronen.
Hoppas ingen ser mig.
Syns det? Ser jag sjuk ut?
Ser jag konstig ut?
Skiter byxorna ordentligt? Har jag fel tröja på mig? Hur ser håret ut? Har mascaran kladdat ut sig?
Ser jag ut som det det jävla psykfall jag känner mig som?

Tack och lov för solglasögon. Då känns det genast lite lättare.

På tal om musik. Jag kan aldrig ha tyst. Jag vet varför. Endast då är det tyst. I huvudet. Motorn varvar ner.
Winnerbäck som spelat så fint för mig är nu helt ute ur leken. Som vaggat mig till sömns varje natt.
Nu somnar jag till Infected Mushroom?
Allå? Koko!

Nu ska jag tanka mig full i Lina och Wille. Och flytta in i min present <3

Ikväll kommer Anton.
Hela helgen.
Älskart!

Åkte till Avesta imorse och lämnade av Knoxen och hans vackra mor.
Dom har förgyllt min tillvaro ända sen i söndags.
Det har gjort mitt hjärta gott.
Har för övrigt haft massor av härliga människor här hela veckan.
Jag är tacksam ända in i själen.
Tack alla ni som får mitt hjärta att le om så bara för en stund.

Jag och mina lampor ni vet.
Det lyser inte längre. Det blinkar dock lite åt olika håll.
Både periferin och historien.
Periferin är fortfarande mysigt och inte alls ett störande moment.

Historien däremot.
Det finns snart inga ord kvar.
Jag har slagit mig trött. Stridit som en idiot för min plats. Jag trodde att jag fick den. Att jag trots alla missförstånd hade lyckats bevisa att jag är nåt att ha.
En vän värd att ha.
Men med våran historia verkar det inte fungera. Inte gör det saken bättre att jag är som jag är heller. Just nu.

Ni vet när man träffar nån som har allt. Allt det där. Är allt.
Vid helt fel tidpunkt i livet.
Att bygga vidare kanske inte är möjligt. Men att släppa är helt omöjligt.
Fantastiska människor finns det dessvärre inte gott om.
Jag däremot vill bara ha fantastiska människor i mitt liv. Och det har jag. Bara.
Så träffar man ännu en. Då vill man ju inte tappa det. Förlora.
Han har dragit ner luckan flera gånger. Jag har dragit upp den. Varje gång.
Han har tillåtit det. Eller inte pallat att stå emot.
Tänt, släckt, tänt, släckt.

Jag tror att jag har ansträngt mig så hårt att jag nog inte har så mycket värdighet kvar. Faktiskt.
Att han inte ser kampen.
Hur mycket han är värd det.
Så jävla outbytbar.
Precis som ni andra.
Ni som finns.
Som har er plats.
I mitt stora hjärta.

Vägen hit har varit lång. Fartbulor högre, vassare och värre för varje gång.
Men.

Jag har inte gett upp.
Jag har envisats.
Jag har inte insett.

För att jag inte vill.
Jag vill inte att du ska försvinna.
Jag vill inte förlora dig.

You've only got three choices in life.
Give up.
Give in
Or give it all you've got.

Jag lär ju ska ha en psykolog i världsklass.
Lämnade ännu en av mina sessioner boostad till tänderna.
Fick även positiv feedback gällande framgångsfaktorer. Mina. Jag besitter tydligen de fyra främsta egenskaper de letar efter när dom headhuntar.
Lösningsorienterad, optimist, jävlaranamma och impulskontroll.
Hmm...
Så vi ska jobba med dom sidorna tydligen.
Att jag kan bestämma mig för att somna ifrån. Bita ihop och skjuta upp.
Det är tydligen rätt unikt.
Ibland skapa forum för att lätta på trycket.
En egenskap värd att vårda och lära sig mer om. Impulskontroll.

Inte för att jag vet om det stämmer överens annars då men vi säger så.
Det lät ju bra i alla fall.

Den här dagen har varit helt jävla felknullad från början till slut.
Ungarna retade gallfeber på mig imorse.
Väl nere på stan på Coffeehouse så satte jag i halsen så jag höll på att kräkas rätt ut.
Sen drog jag ut sugröret ur käften alldeles för tidigt så jag sprutade kaffe över hela min vita skjorta. Sprillans ny dessutom.
Väl på dagis igen så började kriget igen.
Mamman fick psykbryt men vad spelade det för roll. Dagen var ju förstörd redan när jag slog upp ögonen.

Bitter, sur och jävlig.
Nu ska jag andas in en massa Agnes-energi.

Fuck this shit!

Idag log jag.
På riktigt. Flera gånger. Av glädje.
Tänk hur det kan vända på bara ett par timmar. Ibland minuter.
Det är nästan så att jag ibland inte vågar låta hjärtat le en stund.
För det känns som att verkligheten blir så mycket mer påtaglig när glädjen är över. Ikväll har jag skrattat så tårarna har sprutat.
Mest åt att sällskapet haft roligt åt mina upptåg.
Kanske lite som vanligt. Bjudit på mig själv lite extra. Sen att det var ett gäng lustigkurrar här gjorde ju inte saken mindre rolig.
Jag är så tacksam. För sällskapet.
För sällskap. Överlag.

Men det är långt ifrån över. Jag har inte känt. Inte känt efter. Skjutit undan. Skjutit upp.
Trycket ökar. Det känns nästan som att hjärnan ska sprängas. Som att hjärtat kommer att gå i bitar.
Musten bara gick ur mig. Som när man sticker hål i en ballong.

Visst kan jag emellanåt le åt misären. Le åt hur i helvete jag har lyckats. Hur i hela friden jag hamnade här.

Men oftast är jag rätt ledsen. Rätt liten och ynklig.
Tycker sällan synd om mig själv snarare att saker och ting är rätt åt mig.
Att man får vad man förtjänar.

Och min sinnesro är helt jävla outstanding. Konstant uppe i varv. Motorn maler på som en satans duracellkanin.
Jag är bedövad. Det är jag medveten om. Medicinen gör sitt.
Men suddar ut. Raderar. Försvinner.
Det gör det aldrig.

Senaste veckans incidenter har satt sina spår. Långt djupare än jag kunnat ana. Mycket beroende på att det hände just nu.
Delvis beroende på att omtanken försvann så snart det var överstökat.
Det gör nog mest ont. Just nu.
Även om jag vet att det kanske beror på något helt annat. På mig.
Så gör det ont ändå. Min resa är långt ifrån över. Dessvärre även konsekvenserna.

För min frånvarande närvaro fattas mig.
I min intensiva värld är det som ett decennium har passerat.
Jag minns knappt ord. Vad som sagts. Vad som hände. Kvar finns bara siluetter och konturer.

Och minnen. En jävla massa osammanhängande minnen.
Jag tycker inte om för att jag behöver.
Jag behöver för att jag tycker om.


Those who fear the darkness have no idea what the light can do.

Idag ler vi. Jag ler.
Har precis blivit medbokad på en kryssning om ca 2 veckor.
Med en vän jag inte träffat på kanske ja inte vet jag 100 år?
Att en sån 'liten' grej kan göra så stort.
Att ha något att se fram emot.
En kryss full med mitt hjärtas musik och massor med dunk.

I övrigt har dagen varit bra. Lyckats rodda Avesta t.o.r, varit ner på stan och fått sonen klippt.
Träffat min finaste Frida hann jag oxå med.

Rätt slut nu. Men ännu en dag drog jag i hamn.
Nu väntas snart sällskap. Äkta Mia-kärlek är på väg.

Telefonen har dessutom lyst lite idag. Inte med några särskilda förväntningar. Utan det är bara mysigt. Min periferi.
Även om jag ibland undrar hur det hade sett ut nu och hur det hade känts.
Om vem vet hur det kommer att se ut.
Vad Min framtid kommer att leverera.
Jag ser fram emot den oavsett.

"Min måne min sol. Skuggan skrämmer inte bort min ro. Mitt varma mitt kall. Jag vågar blunda i mitt eget fall.
Ingen når vår värld, den är allas men bara vi där.
Ser mig runtomkring, då blir jag blind och känner ingenting.
Min måne min sol. Min måne min sol."

God kväll, kanske hörs vi lite senare ❤

Börjar jag fungera?

Jag läste igenom min blogg igår kväll.
Så mycket känslor. Så hett det kändes just då. När bokstäverna präntandes ner en efter en. Jag berörs.
Fäller några tårar tyst för mig själv.
Är det här jag? Som känner så här? Kände så där? Mår så här?

Jag har ju alltid varit en känslomänniska av rang. Hårt och brutalt precis just då.
Jag ska aldrig ta en konflikt när jag är i mitt esse. Tala när jag är som ledsnast. Gnälla när jag är som surast. Eller skriva när jag är irriterad.
Det blir inte rätt då. Det kommer ut så mycket osammanhängande. Där allt är sant. Fast kanske bara just då.
När kulmen lagt sig så är det inte alls säkert att det är så jag tycker egentligen. Så jag känner. På riktigt.

Ibland hejdar jag mig. Numera. Kanske har blivit lite klokare med åren.
Men här kommer alltid alla känslorna på en och samma gång.
Mina barn är likadana i alla fall tjejerna.

Jag tror nånstans att det blir bättre i slutändan om man lättar på trycket. Blir arg. Blir ledsen. Bli sur. Och ger utlopp för det.
Jag främjar det till viss del. Säg som det är, försök få din vilja igenom, stick ut, stå upp för dig själv, var lite stöddig, säg ifrån, var stark!
Låt aldrig någon sätta sig på. Låt aldrig någon styra era känslor. Låt ingen komma åt er. Förrän det känns rätt.
Först då ska ni erkänna er besegrade.

Men glöm för allt i världen inte ödmjukheten.
Ödmjukheten inför att vi alla är olika.
Alla bär vi på något värt att respektera.
Alla är vi värda att älskas. Att älska.

Den här morgonen började med solsken. Buset bubblar. Diskmaskinen är tömd. Kaffet är i. Tvätten är på. Hårfärgen verkar. Sakerna är på sin plats.
Fler och fler blir dom.
Dagarna som börjar fungera.
Lite i taget.
Ett steg i taget och sedan ett steg till.

Och vad jag älskar.
Älskar till stjärnorna och tillbaka igen.
Högre än himlen!

Min Boombox spelar fantastiska låtar. Mina Martens dansar sällsamt till ljudet av dunk och galen takt.
Plåster på såren. Jag ler tillochmed.
Bedövad och aningens trött.
Jag mår egentligen sämre än vad som känns. Än hur det känns.
Men det gör inget.
Jag orkar inte ha nån jävla ångest på besök idag heller.
Han försökte tränga sig på och ta plats imorse men jag vägrade. Somnade ifrån som ni kanske minns.

Sällskap, konstant sällskap gör att det är lättare. Även om jag lär låta det kännas. Att fly undan löser inga problem. Det borde jag ha lärt mig sen tidigare.
Trots allt så är jag så hiskeligt trött på att må som en påse skit.
Trött på humöret. Trött på huvudet. Trött på hjärnan. Trött på hjärtat. Trött på mig själv.

Jag vill bara bli mig själv igen. Med stort hjärta, empati, kärlek, omtanke, förståelse, insikt och lite klokare.
Eller rättare sagt hitta en ny mig.

Och en ny dig.

Kan ett trasigt hjärta heala ett annat trasigt hjärta?
Kanske inte. Men det lindrar. Läkningen påskyndas kanske en aning.
När förståelsen och acceptansen är som bäst.
Låt vara. Bestäm dig. Vinn. Släpp ut. Lämna ifred. Finnas till. Låna ut axeln. Krama om, hårt & länge.
Tills tårarna är slut. Tills dom inte rinner mer.
Först då kan vi prata igen. Mötas och berätta våran historia.
Berätta varför det gör så ont. Om vi ens vet varför. Vad det beror. Just den där gången.

Det är väldigt skönt att vara två. Två som går samma rond.
Som bekämpar likvärdiga inre strider.
Nu kan man snabbt uppfatta den andra. Ta vid, bytas av. Hjälpa till.

Jag vet precis hur det känns. Jag vet ju precis hur ont det gör.
Min är dock något bedövad. Jag håller mig flytande med huvudet ovanför vattenytan.
Kanske är det medicinen. Kanske är det sällskapet. Kanske är det välbefinnandet att finnas för någon annan.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag gör din smärta, din börda lite lättare att bära.

För min är just nu hälften så tung. Min dag är ljusare. Mina nätter är lugnare.
Mitt tålamod längre. Mitt humör lättare.

Allt är så mycket bättre. Så mycket lättare när man inte är ensam <3

Sen kan man ju för stunden få hjärtat att le en aning. Nya Martens och en boombox.
Ikväll så jag dansa på verandan till min boombox i mina nya skor!

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska låta det göra ont idag.
Låta ångesten hägra och gå sönder för en stund.
Där är nästan lite skönt att låta den få överhanden ibland.
Att inte kämpa emot.
Rida igenom och komma igen.
Lätta på trycket.

Men jag tar Winnerbäck, hörlurarna och går och lägger mig en stund.
Somna om och kanske vakna på en annan plats. Med en annan sinnesstämning.

Somna ifrån.

Jag har hittills känt mig förvirrad. Inte haft koll på hur det känns. Hur det ska kännas. Hur det ska vara.
Vad jag vill. Vad jag inte vill. Vad jag önskar. Vad jag hoppas.
Men jag vet fan vad jag vill.
Mitt i allt så är det en sak jag har fått rätsida på.

Jag biter mig i läppen. Vänder ut och in på mig själv. Brottas med rätt och fel.
Undrar. Tänker. Ältar.
Vill men får inte. Vill men förmår mig inte. Ska inte.
Men jag vill för tusan inte låta bli!

Väntar jag? Vad väntar jag på?
Tystnad? Ljus? Kommer lampan att tändas? Är den släckt?

Om ni visste vilken röra vår historia ställt till med. Den har fått mig ifrågasatt både etik och moral. Vett och etikett. Rätt och fel.
Ifrågasatt mitt eget hjärta.
Question everything!
Men sen när har vår historia haft någon korrekt regelbok?

Fick jag min vilja igenom. Om jag för en gång skull kunde få som jag ville.
Så skulle jag be dig av hela mitt hjärta. Härja runt i min lur, i min tillvaro. Formulera, brinn, skoja, ruttna och lys som bara du kan.
Dra vilka slutsatser du vill. Strunta i etiketter. Förväntningar och slutsatser kan lämnas åt ett annat kapitel.
Vad som helst utom tystnad.
Tänd lampan! Ta plats!
Ta precis hur mycket plats du vill.

För jag saknar dig så in i helvete...

Jag vet inte om det är medicinen eller bara sällskapet som gjort att jag mår helt ok. Eller kanske en kombination.
Stundtals känner jag igen mig själv. Energin. Bubblet. Orken.
Idag har vi gjort tivoli, handlat, betalat räkningar. Jag har gjort ungefär tusen ggr mer på en dag än vad jag lyckats med den senaste månaden.
Jag har skjutsat, åkt rätt och kommit i tid. Vanliga saker för er. I vanliga fall minsta problemet för mig.
Nu är det världens bedrift.

Emma och hennes vackra barn har förgyllt min tillvaro och Gabbe kommer att åka hem med lite dubstep i sinnet.
Till Emmas förtret, till mig skadeglädje.

Tack du vackra man som gav mitt hjärta ännu mer musik!

Bytte ett vackert sällskap mot ett annat. Knox små barnfötter och hans mammas slitna hjärta.
Jag ska ta hand om det ikväll. Så där som förr i tiden.
Nu är det min tur att lyssna. Min tur att finnas till. Nu har när jag dessutom en pågående kamp att plocka små erfarenheter ur.
Min tur att var behövd. Ni vet sånt där behov som skänker själen glädje. Som värmer hjärtat. Att kunna hjälpa. Finnas till hands och kanske lätta lite på någons börda.
Allt är så mycket lättare att bära om man har någon att dela den med.

Ikväll är det min tur att vara en vän.

Tänk att saknad och längtan kan ta så stor plats. Ta upp så mycket tid. Så mycket tankeverksamhet.
Motorn maler och maler.
Minnen snurrar. Varje gång jag sluter mina ögon så finns dom där. Minnen. Lukter. Känslor. Platser.

Jag är inte här och nu. Bara då.
Vid olika tillfällen saknar jag olika saker. Olika personer. Olika känslor.
Drömmer mig bort. Drömmer mig tillbaka.

Idag stillades en stor del av min saknad. Min Emma. Endast några få gånger om året ses vi. Lika varmt och känslofullt varje gång. Du är en del av mig. Med din alldeles egna gigantiska plats i mitt stora hjärta.

Men hela tiden oavsett vilken del som stillas så finns alltid djävulen med.
Sitter på axeln och berättar att snart är det över. Snart börjar saknaden om igen.
Men med Emma och som de flesta andra jag kan stillas av så vet jag att hon inte försvinner. Hon är alltid där fast än jag vare sig kan se eller röra.

Så nu, just nu är jag inte rädd.
Idag kommer ingen ångest på besök.

Idag råder ro.

Idag ska väskan packas. Min tur att bo i huset.
Ångestladdat. Lika varje gång. Men snart så är det över. Snart flyttar vi.
Men jag längtar. Hårt och innerligt efter mina barns härjiga närvaro.
Kvällen bjuder dessutom på ett besök som kommer att vara som balsam för min själ. Min vackra Emma och hennes älskade ungar.

I torsdags så träffade jag en läkare. Hon satt huvudet på spiken när det gällde nästan allt. Tömmer du brevlådan? Byter du glödlampor? Lagar du mat? Äter du? Kommer du ihåg saker? Kan du rodda flera saker samtidigt? Sover du tillräckligt?
Nej. Nej. Nej. Och åter nej. Vafan.
Sjukskriven i minst 3 veckor till.
Bra då hinner jag plocka ihop mig själv. Stila till mig och skärpa mig!

Jag fick ett mail igår morse. Det har gjort mig så gott. Ett par ord liksom. Elektroniskt nedprintade bokstäver. Ruskade om hela min sinnesstämning. Ställde min tillvaro på ända. Är det så det är?

"Men du är stark Jessica. Starkare än "den starka". Du är nämligen inte den som bara struntar i det jobbigt, snyter näsan och går vidare, det många tror är "den starka". Du är starkare än så! Du är så pass stark att du låter dig vara svag! Erkänna att det gör ont. Tillåter dig att erkänna att det är svårt.
Och Jessica min älskade vän. DET är att vara stark!
Låt dig känna dig svag och var stolt över dig själv. För du kommer resa dig ut detta starkare än någonsin."

Jag älskar dig innerligt. Jag läser ditt mail om och igen. Det hjälper mer än du säkerligen tänkte innan du tryckte på sänd. Och jag tror på det. Jag tror att det är så. Mantrar.

Gårdagen då?
Allt gick bra. Men om det fortlöpte som jag hade tänkt? Avslutades den som förutbestämt?
Mitt i all min kaos har jag träffat någon värd att vända sig om för.
Värd att slåss för.
Vi har redan en historia som är helt vansinnig. Saknar helt fotfäste och har fortlöpt trots att vi kämpat emot. Betett oss som två dårar. Den ena värre än den andra.
Jag har inte kunnat placera. Sorterat. Satt ord på känslan. Förstått varför eller hur.

Släpp det, ta hand om dig själv. Finn dig själv. Skit i det. Ord och meningar som konstant ekar i mitt huvud.
Jag kan inte. Kan inte låta honom passera. Men.
Paus. Han försvinner inte.
Tiden för utvisa och ödet får visa vägen.
Jag släpper det nu. En stund.
Snart är jag stark nog att veta vad. Känna hur. Och tänka klart.
Då kommer han att få gå sin livs rond!

Ska du med och flya?

Jag hämtade Vilda på förskolan imorse. Ner på stan och till tandläkaren.
Hon är så duktig och hon gör mig så himla stolt.
Åh vad vi behövde de där timmarna. Kvalitétstid när den är som bäst.
Bara gos, mys och bubbel i massor.
Väl tillbaka på förskolan så träffade jag även min son.
Sken som en sol. Mamma! Hans tidigare så trygga borg.
Pussade som jag aldrig pussat förr och personalen lär ju ska ha tyckt att jag var smått galen.
Rusade ut därifrån. Tårarna brände innanför ögonlocken. Vilken saknad. Vilken skuld. Vilken ångest.
Paniiiiik!

Det kom smygandes redan igår kväll. Snabba andetag, ökad puls, svettas och skakar om mig.
Men jag bestämde mig. Jag somnade ifrån.
Väl hemma från förskolan så visste jag att det skulle komma. Kände det hela vägen. Bytte om till bekvämare kläder, tvättade av mig sminket. Sket i kaffet. Tände en cigg och nej...
Fan jag vill inte. Jag vill inte panika.
Somnade ifrån.

Varje gång jag har tänkt att det inte kan bli värre så blir det värre.
Smäller hårdare än någonsin. Frontalkrock.
Den här gången vet jag vad det beror på. Don och person. Konsekvens.

Dagen innan av alla dagar. Kunde jag inte fått ha ro. Kunde det inte ha funnits överseende. Kunde inte empatin sträckts sig en dag till.
Har jag inte utstått nog?
Eller är jag helt enkelt så jävla värdelös att det inte kunde vara värt det?
Medför jag bara elände?

Jag har levt efter det mantrat senaste 8 åren.
Jag kanske inte är värd mer nu heller. Alltså måste det ju vara mig det är fel på?

Jag ska inte bara väva nytt mönster i min matta. Jag ska byta ut alla färger också. Ändra form. Storlek.
Och plats att förvara den på.

Jag ska vara rädd om den.
Jag ska vara rädd om mig!