Jessica Hedlund -

I mina skor

PUBLICERAT: 2014-05-22 TID:< 22:18:34 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Kom och slå dig ner brevid mig.

Låt oss tala om livet. Igen.

Herr Ågren sitter här han oxå.

Det är ok. När han bara kommer ibland så gör han lite nytta faktiskt.

Låt oss tala om när det gör så där ont.

Så ont att man nästan inte kan andas.

Låt det kännas för en stund.

Det går över snart.

Spring tillbaka i tiden.

Ta på alla dom där minnena du så väl bevarat.

Kanske gör dom ont.

Kanske är dom det finaste du har.

Var inte rädd för att plocka fram dom emellanåt.

Le åt allt det gav.

Le åt att det hände.

Le åt allt fint du faktiskt har att minnas.

Luta dig mot min axel.

Vila i min famn.

Gråt tills det inte finns några tårar kvar.

Det går snart över.

Det blir bättre.

Men låt det ta sin lilla tid.

Allting har sin tid.

Både glädje och sorg.

Kanske tänker du på någon som en gång var hela din värld.

Men var inte ledsen för att det är över.

Le åt att du fick uppleva det.

Kanske minns du platser du varit på.

Röster du hört.

Sånger som sjungits.

Låtar som spelats.

Ingen annan än du vet hur just din film ser ut.

Ingen vet hur det känns.

Hur du saknar.

Hur du längtar.

Hur du känner.

Hur du plågas.

Allra minst vad du minns.

Om jag kunde så skulle jag plocka fram några av mina minnen.

Lägga dom på bordet å låta dig se min film.

Kanske blev din börda lite lättare.

Kanske tyngre.

Alla har vi våra demoner.

Fast i olika skepnad.

Oftast gör dom lika stor inverkan eller skada oavsett vad orsaken är.

Jag skulle visa dig alla mina fina minnen. Kasta dig år tillbaka i tiden.

Jag skulle visa dig min morfar.

Mina fina barndomsår.

Min första stora kärlek.

Mina barns födelse.

Jag skulle visa dig bilder på några av jordens vackraste människor.

Jag skulle visa dig min mamma.

Min klippa, mitt allt.

Och tårar. Så oändligt många tårar.

Jag skulle spela låtar för dig som genom sin första ton tar mig till en helt annan plats.

Jag önskar att jag kunde få dig att känna.

Precis hur det är att vara jag.

Å lyckas jag inte med det.

Så önskar jag med hela mitt hjärta att du åtminstone kunde förstå.

Om så bara för en stund.

Allting syns inte utanpå.

Glöm aldrig det ❤️

Lånad tid

PUBLICERAT: 2014-05-20 TID:< 20:56:17 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Om du fick reda på att din tid på jorden kommer att bli kortare än du hade tänkt, hur skulle du agera då?

Finns det ett facit?

För hur man ska känna eller göra?

Finns det en bucketlist man inte kan frångå?

Saker som alla bara måste göra?

Eller har man styrkan att råda över det på egen hand?

Vilka människor skulle du spendera din tid med?

Skulle du bry dig om din vikt?

Vad skulle du äta?

Var skulle du resa?

Kanske skulle vi alla må lite bättre om vi hade det åtanke?

Om man under förmildrade omständigheter på något sätt fick sig ett uppvaknande.

Så man blev mer tacksam.

Ödmjuk inför livet och glad åt det lilla man redan har.

Om alla fick en liten liten bit av det jag bär på varje dag så kanske dagarna skulle se annorlunda ut.

Men rädslan. Ångesten.

Det önskar jag inte ens min värsta fiende.

Men jag undrar ändå.

Jag kommer alltid att ställa mig frågan.

Vad har jag någonsin gjort er...

Ni vet vilka ni är och jag vet att ni läser.

Vad gjorde jag?

Förutom att störta huvudstupa ner i avgrunden för att sedan smälla pannan i betongen om och om igen?

Visade jag inte tillräckligt med uppmärksamhet?

Frågade jag inte om er dag?

Brydde jag mig för lite?

Var jag i mitt kaos alldeles för självupptagen?

Att bli totalt utfryst och ingen som helst chans till pardon, var det lösningen?

Den enkla vägen ut?

Svar JA.

Men snälla, ta på er mina skor.

Kom å byt plats med mig om så bara för en dag.

Först då kanske ni skulle förstå.

Jag har förmodligen rätt bra svar på se de flesta frågorna.

Numera.

Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket som jag har gjort det senaste året.

Om mig själv.

Och framförallt om vänner.

Vilka som är och vilka som aldrig var.

Ingen är mer tacksam för det än jag!

Mitt år ❤️

PUBLICERAT: 2014-05-17 TID:< 22:19:46 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

När jag gick längs grusvägen på campingen hos mor å far tidigare idag.

Så kom det över mig.

Känslan.

Var jag var förra året ungefär vid den här tiden.

Jag hade precis blivit singel igen.

Skrivit på papperen för min alldeles egna lägenhet.

Livet började om igen.

På egen hand. Med mina barn.

Jag hoppade på tåget och lät det rusa fram i 180.

Jag såg däremot inte hindren.

Utan craschade.

Tappade fotfästet helt.

Allting förlorade sin mening.

Nu vet jag bättre.

Nu går jag min svåraste rond någonsin.

En rond jag själv inte kan påverka utgången på.

Men jag låter sinnet segla iväg på mitt gångna år.

Ler åt allt det fina.

Åt alla människor jag har träffat.

Funnit och vunnit.

Åt allt jag lärt mig.

Om mig själv.

Om andra.

Om människan.

Om stora hjärtan.

Om känslor.

Kaffe, rödvin, sushi, IPA, dubstep, adhd, reggae, löshår, Restylane och sniglar.

Fotboll, metal, festivaler, porslin, kryssningar, London, Alanya.

Jag skulle kunna hålla på i en evighet.

Men den viktigaste lärdomen av dom alla var trots allt om kärlek.

Jag har sett det och nästan tagit på det.

Bortom allt sjukt.

Bortom all ångest.

Så lärde jag mig att det finns.

Hur det kan vara och hur det ska kännas.

Att sån där kärlek som är på film faktiskt finns.

Jag hoppa av hela mitt hjärta att jag hinner och själv får uppleva det en dag.

För att älska....Det kan jag!

Kärlek på alla sätt ❤️

PUBLICERAT: 2014-05-17 TID:< 12:02:40 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

När kärleken till livet vinner över huvudets alla demoner.

När kärleken till livet håller Herr Ågren å Panikjäveln på avstånd.

När kärleken till livet sakta låter mig ta för mig bit för bit av det som en gång var jag.

När medicinerna och gifterna låter mig få vara hyfsat pigg.

Å orka.

Då blommar det igen.

Då minns man vad det är som gör det värt att slå upp ögonen varje morgon.

När barnens kramar återigen är det varmaste som finns.

När barnens pussar är det blötaste och mysigaste i världen.

Då slår det en om och om igen hur fantastiskt det är.

Att leva.

Att varje dag är en gåva hur klyschigt det än må låta.

Varje gång man lyckas att prestera något som en gång var jag så har jag vunnit tillbaka ännu en del.

Varenda liten liten bit räknas.

Varenda känsla.

Varenda beröring.

Känslan av att ändå lyckas finnas till inte bara finnas är underbar.

Att någonstans ändå lyckas hjälpa.

Lätta någon annans börda.

Använd lite magi.

Är oslagbar.

Känslan av att ändå kunna göra rätt.

Känna rätt.

Idag är en fin dag.

Jag ska fylla den med ännu mer kärlek.

Bara vara. Å låta vara.

Å hoppas att morgondagen blir lika bra även den.

Jag älskar dig, dig å dig.

Till stjärnorna å tillbaka igen ❤️

Ovan regnbågen

PUBLICERAT: 2014-05-15 TID:< 20:08:33 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När det blåser. När kaoset är ett faktum så letar man alltid efter något att hålla i.

Livlinor.

Fast jag vet och har lärt mig att det enda livlinan som fungerar i längden är sin egen.

Först när man lär sig hur man är sin egen borg kan man skydda sig själv.

Fatta utsträckta händer.

Ta emot den hjälp som erbjuds.

Men släpp sedan när du står stadigt.

Finn styrkan inom dig.

Den finns där!

Agnes satt mittemot mig igår.

Och log.

-Jessica, du lagar mat.

Pysslar i hemmet.

Du plockar undan, håller snyggt.

Umgås med LilleLina.

Som förr.

Utan att ens skänkt det en tanke.

Utan att reflektera.

Jag ser dom inte.

Fantastiskt att bli påmind om dom.

Friskhetstecken!

Jag har faktiskt ignorerat min psykiska ohälsa under en tid.

Farit fram i 120 och inte stannat upp.

Man vårdar den inte alls på det viset.

Men nu när jag landat lite igen.

Varit ensam i sällskap av enbart mig själv.

Så kan jag känna lite ro.

Utan oro.

Jag ska stanna där ett tag.

I den känslan.

Lova, änglar finns ❤️

PUBLICERAT: 2014-05-12 TID:< 20:41:38 UNDER: Världens Bästa Jessica » 2 Kommentarer

Idag för 11 år sedan förändrades mitt liv.

Allt jag tidigare trott på förlorade sin mening.

Tre kilo lycka fick ligga på mitt bröst i några få minuter.

Jag kommer aldrig att glömma när jag rullades ner i rullstol till avd 33 på Falu Lasarett.

-Här kommer mamma Hedlund!

Jag reste mig försiktigt upp och kollade ner i kuvöserna.

Jag såg direkt vilken som var våran.

Allt det svarta håret och de stora äppelkinderna.

Jag hade blivit mamma.

Till den vackraste lilla tösen jag någonsin sett.

Hon kom som en stormvind och vände upp och ner på hela min tillvaro.

Lukten, huden, håret.

Den känslan är det vackraste som finns.

Sinom tid fick jag lära mig att leva utan henne på halvtid.

Lärde mig det gjorde jag.

Men vande mig har jag inte gjort än idag.

Ibland händer det att hon kryper upp i famnen än idag.

Låter mig kyssa hennes kind och få berätta hur viktig hon är.

Att hon är en av tre anledningar som gör min resa värd all smärta.

Jag är sjuk.

Jag har inte samma ork.

Samma energi.

Inte heller samma glädje.

Jag hoppas ändå att det är med kärlek hon kommer att se tillbaka.

Att hon den dagen hon tvingas leva utan mig, kan fortsätta leva på den kärlek jag gav.

Hon är så mycket större än de andra.

Mina små.

Jag försöker febrilt skydda henne så gott jag kan.

Inte låta henne se in i hela min sjukdomsbild.

Men kanske, bara kanske.

Måste vi tala om himlen.

Om alla som lever där.

Att man kan bära med sig dom man älskar i hjärtat.

Även om man inte alltid kan se eller röra. Som finns dom där ändå.

Kanske måste vi tala om att livet inte alltid är varsamt.

Att det inte alltid blir som det borde.

Det mesta kan man påverka.

Men inte allt.

Men det att det är ok.

Att det är ok att låta det göra ont emellanåt.

Att det är ok att känna.

Sakna och längta.

Att det är ok att vara ledsen.

Att allting inte syns utanpå utan bara känns inuti.

Jag kan sitta här och ångra de fel jag har gjort.

Eller så kan jag göra allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt frånochmed nu.

Låt oss börja med ett kalas.

Ett hejdundrande kalas för min stora tjej.

Min första kärlek.

Jag ska spara all energi jag har och äta all världens medicin.

För att orka göra hennes dag till den bästa på länge.

För när allting kommer omkring så spelar allt mindre roll.

Att vakna nästa morgon.

Det är det enda som betyder något!

Om imorgon inte fanns

PUBLICERAT: 2014-05-04 TID:< 18:59:43 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

I nöden prövas vännen.

Det kan vara det mest lärorika jag har lärt mig.

Den största prövningen är nog att vara en.

Att själv vara den som finns där.

Jag sitter på min uteplats.

Ro.

Spelar min musik och drömmer mig tillbaka.

Varenda rad påminner mig.

Varenda ton har sina egna bilder.

Men minnen värmer inte som förr.

En del av dem gör ont.

Så där in i helvetes jävla ont.

Men jag är glad att jag har dom.

Jag är glad för allt det lärde mig och för allt det gav.

Fler och fler dyker upp.

Mitt hem fylls av kärlek om och om igen.

Gamla vänner från förr.

Och nya.

Det spelar ingen roll.

Åren har ingen betydelse.

Men vissa sitter ju på minnen som sträcker sig årtionden tillbaka.

Så mycket skratt, så mycket kärlek.

Så på tal om minnen så har jag fyllt på min minnesbank.

Med nya vackra minnen.

Senaste veckorna har varit en kaotisk resa mellan hopp å förtvivlan.

Mellan glädje och sorg.

Blandat med fantastiska hjärtan och leenden i världsklass.

Det största arbetet jag har framför mig är hur jag ska vara.

Hur jag ska leva.

Hur jag ska känna.

Tänka och hur jag ska försöka se på tillvaron.

Jag seglar allt som oftast iväg och fastnar i martyrträsk blandat med idiotisk sorg och är tvungen att bita i äpplen som är sura som fan.

Men nu har jag bestämt mig.

Det är dags nu.

Sen, strax, om ett tag, kanske det är försent.

Stäng av!

PUBLICERAT: 2014-05-04 TID:< 08:59:59 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Att jag har mina upp och nedgångar har nog ingen missat.

Allt är lite uppochner just nu.

Mest ner faktiskt.

Kroppen utkämpar världskrig och hjärnan springer fyra maratonlopp per dag.

Jag kan inte stänga av längre.

Motorn står på hela tiden.

Emellanåt enbart på tomgång men allt som oftast är det höga varvtal.

Lika snabb som accelerationen är lika snabb är vändningarna.

Jag har alltid tagit det lite som det kommer.

Försökt att påverka det till det bättre när jag har orkat.

Eller använt en och annan livlina.

Men nu, nu så har jag bestämt mig för att vända.

Sakta ner och ändra riktning.

Stanna upp och leva lite i verkligheten.

Vara lite mer här och nu men ändå med någon form av vision.

Jag ska försöka finna mina drömmar igen.

Leta långt där inne och kanske känna efter.

Det kanske har tillkommit någon.

Ny dröm.

Ny vision.

Jag ska börja strukturera upp min vardag. Dock anpassat efter allt sjukhusspring.

Men ändå.

Ordning och reda.

Vardag och rutiner.

Det gäller att komma ihåg hur mycket som sitter i huvudet.

Hur mycket man själv faktiskt kan påverka.

Att den enda vägen till inre ro är att vandra längs sin egen.

Och när man väl hittar den så gäller det att inte gå vilse.

Inte tappa vare sig hjärnan eller sig själv.

Att mångt och mycket bottnar i brist på självkänsla, egenvärde och självinsikt.

Lite självinsikt har jag kvar men resten, det andra är totalt bortfluget.

Jag ska börja med att tillbaka min värdighet. Min moral och mina värderingar.

Försöka finna vägen till älska mig själv.

Jag skulle oxå vilja älska det där stora hjärtat jag har.

Det som älskar allt och alla.

Hårt, hjärtligt och utan slut.

Jag vill oxå vara med där.

Älskar man inte sig själv så är det svårt att älska andra.

På rätt sätt.

Friskt, sunt och av rätt anledning.

Jag måste lära mig att tysta min motor.

Finna ro och luta mig mot mig själv.

Jag gräver inte ner mig längre.

Jag hoppar snarare ner i min grop med en helt annan medvetenhet än tidigare.

Djupet är desamma även om jag är lite starkare för varje gång jag hamnar där.

Den kommer en tid.

Det kommer en dag.

När jag kommer att tro på mig själv.

Vid änden

PUBLICERAT: 2014-05-02 TID:< 15:20:10 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag letar febrilt efter känslan.

Den har funnits där så länge.

Den har lyft mig och hjälpt mig hålla näsan ovanför ytan.

Den har följt mig sedan strax innan jag blev sjuk.

Den har aldrig svikit mig.

Jag har lutat mig mot den fullständigt.

Litat på den när ingenting annat har fungerat.

Den har skrämt bort mina sorger om så bara för en stund.

Den har lindrat. Stillat och vaggat.

Jag tror att jag tappade bort den.

Eller så slutade det kännas.

Den värmer inte som förr.

Den har kanske bytts ut?

Jag trivs inte alls.

Jag springer vilse fullständigt.

Helt disorienterad.

Jag vet nu att jag inte kommer att finna den igen.

Inte här.

Och det slår mitt hjärta i bitar.

Trasar sönder min själ fullständigt.

Du kommer aldrig att bli vad du var.

Igen.

För mig.