Hon skrek rakt ut och kastade alla delarna rakt emot mig.
Plötsligt stod jag där med min dotters krossade hjärta i mina händer.
Gör nånting mamma, säg nåt.
Få det allt det här att försvinna!

Så vad gör jag?
Jag som är den som förväntas blåsa bort allt det onda.
Jag kan plåstra, blåsa och krama tills det lättar igen.
Men jag kan inte göra nånting annat än att finnas till.
Lyssna, torka tårarna och faktiskt säga som det är.

Hjärtat mitt, det kommer att ordna sig.
Förr eller senare så går det över.
Men låt det göra ont nu.
Det gör ont att bli vuxen.
Det gör ont att lära känna sig själv, sina egna brister och bli medveten om sina gränser.
Vi har talat massor den här sommaren.
Vi har framförallt talat om separationsångest.
Alla känner vi av den ibland.
Men jag, hon, såna som vi.
Vi lider av det utan någon som helt pardon.

Vi talade om den gången när hon grät ända från Varberg till Kungsbacka.
Efter två veckors fantastisk semester med vänner som nästan är familj.
Det gjorde så ont att skiljas åt.
Vi talade om det när vi lämnade Öland för några veckor sedan.
En helg och separationen känns i flera dagar efteråt.
Vi är precis lika där hon och jag.
Så jag kan bekräfta hennes känslor fullt ut.

Den här gången var faran över ganska fort.
Innan dagen var över var missförstånden utredda och leendet fångade återigen hennes läppar.

Så jag blev med ens medveten om att det inte bara är mina egna sorger jag lär bära frånochmed nu.
Att bli hjärtskärande ledsen pga ett skrapat knä är ingenting i jämförelse med dom sår jag som mamma lär blåsa på i framtiden.

Så nu är det min förbannade plikt att se till att hon står sig stark.
Att hon tror på sig själv och älskar sig själv precis för den hon är.
Här lär jag komma ihåg hur stor inverkan mitt sätt att hantera situationer har som förälder.
Hur viktigt det är att jag gör det jag kan för att mina barn ska växa upp. Hela.

Och även mitt hjärta gick itu när jag stod där min min tonårings all tilltro hängandes över mig.
Människor kan glömma bort vad du har sagt.
Människor kan glömma bort vad du har gjort.
Men människor glömmer sällan bort hur man fick dom att känna.
Så jag hoppas att hon kände sig trygg.
Att mamma alltid är att lita på och ställer upp i alla väder.
Jag hoppas att hon kände det.

För mina kramar ville inget hellre än att få det onda att försvinna.
För kunde jag laga ett hjärta så skulle jag.
Även mitt eget.