Jag är en ensamstående numera fyrbarnsmorsa.
Ett multidiagnostiserad psycho.
Det känns som om jag precis börjat lära mig om livet.
Samtidigt som att jag är ansvarig för att dom här fyra barnen ska växa upp till vettiga människor.
Vi varvar vår vardag mellan mammaveckor och pappaveckor.
Lyckligtvis så har vi uppfostrat trygga barn som är vana att anpassa sig.

Äldsta bor hos mig på heltid.
Näst äldsta kommer varannan helg och lov.
Dom två yngsta bor här varannan vecka.
Jag arbetar heltid och har ett extrajobb.
Imorgon när jobbet börjar så är det 14 dagar tills nästa gång jag är ledig.
Det är 21 dagar tills klockan inte ringer 05.30.
Närmsta 2 veckorna innehåller 2 tandläkarbesök, BVC, 2 terapi-timmar, 1 stängningsdag och 2 föräldrarmöten.
Utöver det som vanligtvis utgör vår vardag.

Jag går upp mellan 05 och 06 varje dag.
Dricker en kopp kaffe, tränar 20 min, går ut med hunden, duschar och gör mig i ordning.
Väcker barnen, borstar alla tänder, på med kläder, packar ryggsäck och åker till skola och har dagis och infinner mig på jobbet senast 07.10.
De veckor dom små är hos sin pappa så sover jag 30 min längre. Men inte på helgen för då jobbar jag 20 timmar lördag och söndag.
När dom yngsta är hos sin pappa så passar jag på att hinna med att tvätta, städa och träffa vännerna jag håller av så hårt.

Jag har fem olika behov som konstant ska tillgodoses.
Fem olika viljor, fem helt olika personligheter.
Men jag kommer undan lättare än vad man skulle kunna tro.
Min äldsta dotter, vars vardag jag valde bort när jag flyttade hit för 10 år sedan.
Hennes behov står först och främst hennes pappa för.
Jag kan inte vara annat än evigt tacksam för det.
Även om jag aldrig skulle ha gjort valet att flytta hit om jag då hade insett att jag missar hela hennes jävla uppväxt mer eller mindre.

Lovas bonusmamma, jag hoppas att du  läser det är.
Jag hoppas oxå att ingenting av det jag skriver nu kommer som en nyhet.
Att jag uttryckt mig så pass genom åren att du vet vem du är. Även för mig.
Våran situation krävde att jag som mamma fick ta ett steg tillbaka och lita på att du tillsammans med Lovas pappa skulle göra vad som var bäst för min dotter.
Det valet gör att mitt samvete känns lite lättare.
För det visade sig att du gör det precis lika bra som jag om inte bättre.
Tvivla inte på dig själv.
Du gör det du gör helt jävla fantastiskt och är den mamman avståndet förhindrar mig från att vara.
Jag kommer aldrig att kunna sätta ord på den tacksamheten.

Så mellan tandborstar, samvete och brist på tid så händer livet.
Min ekonomi gick rätt ner i botten.
Mina föräldrar hade inget annat val än att ta mig under sina vingar och jag förlorade min självständighet ännu en gång.
Cancer, depressioner, adhd, ocd, ångest.
En jävla massa ångest.
Och kärlek.
Just nu är jag rätt vilsen.
Han som jag bestämde mig för att försöka synka mitt liv med tappade tron på oss.
And so did I.

Tur för mig att jag är omgiven av vänner som konstant pulls me back to safety.
Tur för mig att pappan till dom yngsta har koll på allt. Och även ser till att jag har det.
Tur för mig att mina barn genom sina fäder har stabila fundament.
Annars hade vår tillvaro aldrig klarat av jag kraschade.

Så jag gör det jag gör rätt bra.
Jag glömmer matsäcken ibland.
Handlar nästan bara second hand.
Lagar bara vegansk mat och försöker lära mina barn vad som är viktigt på riktigt.
Att kärlek är den enda lösningen på precis allt.

Imorse vaknade jag med 3 av 4 barn i sängen. Och en hund.
Med fötterna under Lovas täcke.
Vildas arm runt min midja och Elvis inknölad i min ena armhåla.
Den ena täcket låg på tvärsen och mina fötter var iskalla.
This is happiness!
Idag ska näst äldsta åka till sin pappa igen. Helgen är snart över.
Imorgon åker dom små.
Jag avskyr pappaveckor.
Samtidigt som att jag måste fokusera på att ladda om batterierna.
För att det skulle vara enkelt var det aldrig någon som sade.
Bara att det skulle vara värt det.
Så här står jag diagnostiserad med bokstäver som klassas som funktionshinder.
Samtidigt som att mitt höga iq jämnar ut en del av det och får vissa saker att fungera trots allt.
Jag måste med all min kraft anstränga mig för att ta mig ifrån 2 års sjukdom.
Jag måste arbeta röven av mig för att ha mat på bordet och älska mina barn mer än någonsin.
Och det är så mycket jag måste komma ihåg.
Framförallt hälsan.

Det är min förbannade plikt att samarbeta med dom jag delar vårdnaden med.
Det är min förbannade plikt att försöka skapa hela barn så vi inte behöver laga trasiga vuxna.
Det är min förbannade plikt att med dom medel jag har försöka göra världen till en bättre plats.
Om min kaotiska tillvaro kan lära er något så hoppas jag att det är att ta vara på eran första och kanske enda chans.
Alla har inte samma tur som jag.
Kom ihåg det så ska jag försöka komma ihåg veckans första tandläkarbesök.
Over and out.

Där gick vi tillsammans.
Lova i ena handen och Elvis i den andra.
Solen hade precis gått ner och kvällen var rätt ljummen.
Badkläderna från kvällens tidigare dopp gör sig påmind under haremsbyxorna.

Vi går och ropar efter Vilda, Milia och Linda.
Vi trodde att dom hade gått före.
Och dom trodde att vi hade gått före.
Ropandes i högan sky för vi hade inga mobiler med oss.

Jag och Lova går och pratar.
Elvis och pratar konstant om allt och ingenting.
Jag ler för mig själv.
Tänk att hon tillåter det ibland än idag.
Jag frågar henne om hon inte tyckte att promenaden var rätt mysig trots allt.
Hon ler och svarar att det tycker hon.
Vi har nästan inte umgåtts sedan du kom hit säger jag.
Samtidigt så frågar jag henne och inte hennes vänner även umgås med sina föräldrar.
Hon svarat nej inte som du och jag mamma.

En bidragande faktor till det kan ju givetvis vara att hon är mer sällan hos mig nuförtiden.
Eller så har jag helt enkelt börjat värdera allt runtomkring mig på ett helt annat sätt.

Jag är komplett när alla barnen är hemma och älskar när vi gör grejer ihop.
Men visst låter det lite sorgligt ändå?
Så för mig är det viktigt med kvalitetstid.
Så gissa om jag gick där och kände mig stolt och lycklig.
Det har varit en fin dag idag.
På nästan alla sätt.

När vi nästan hunnit hem så hajar både jag och Lova till.
Är det inte Vilda som ropar långt borta?
Efter en stund så hörs det igen.
Det är hon!
Sedan ser vi dom.
Vi avslutar kvällen med en glass utanför Coop.
Klockan är nästan tio på kvällen men vad gör det?
Detta kanske är sommarens sista dag och vi har precis skapat ännu flera fina minnen ❤

Hon skrek rakt ut och kastade alla delarna rakt emot mig.
Plötsligt stod jag där med min dotters krossade hjärta i mina händer.
Gör nånting mamma, säg nåt.
Få det allt det här att försvinna!

Så vad gör jag?
Jag som är den som förväntas blåsa bort allt det onda.
Jag kan plåstra, blåsa och krama tills det lättar igen.
Men jag kan inte göra nånting annat än att finnas till.
Lyssna, torka tårarna och faktiskt säga som det är.

Hjärtat mitt, det kommer att ordna sig.
Förr eller senare så går det över.
Men låt det göra ont nu.
Det gör ont att bli vuxen.
Det gör ont att lära känna sig själv, sina egna brister och bli medveten om sina gränser.
Vi har talat massor den här sommaren.
Vi har framförallt talat om separationsångest.
Alla känner vi av den ibland.
Men jag, hon, såna som vi.
Vi lider av det utan någon som helt pardon.

Vi talade om den gången när hon grät ända från Varberg till Kungsbacka.
Efter två veckors fantastisk semester med vänner som nästan är familj.
Det gjorde så ont att skiljas åt.
Vi talade om det när vi lämnade Öland för några veckor sedan.
En helg och separationen känns i flera dagar efteråt.
Vi är precis lika där hon och jag.
Så jag kan bekräfta hennes känslor fullt ut.

Den här gången var faran över ganska fort.
Innan dagen var över var missförstånden utredda och leendet fångade återigen hennes läppar.

Så jag blev med ens medveten om att det inte bara är mina egna sorger jag lär bära frånochmed nu.
Att bli hjärtskärande ledsen pga ett skrapat knä är ingenting i jämförelse med dom sår jag som mamma lär blåsa på i framtiden.

Så nu är det min förbannade plikt att se till att hon står sig stark.
Att hon tror på sig själv och älskar sig själv precis för den hon är.
Här lär jag komma ihåg hur stor inverkan mitt sätt att hantera situationer har som förälder.
Hur viktigt det är att jag gör det jag kan för att mina barn ska växa upp. Hela.

Och även mitt hjärta gick itu när jag stod där min min tonårings all tilltro hängandes över mig.
Människor kan glömma bort vad du har sagt.
Människor kan glömma bort vad du har gjort.
Men människor glömmer sällan bort hur man fick dom att känna.
Så jag hoppas att hon kände sig trygg.
Att mamma alltid är att lita på och ställer upp i alla väder.
Jag hoppas att hon kände det.

För mina kramar ville inget hellre än att få det onda att försvinna.
För kunde jag laga ett hjärta så skulle jag.
Även mitt eget.

Jag tror inte att hjärtat går itu.
Jag tror helt enkelt att det förstörs.
För hjärtat är inte en fysisk del av kroppen.
Hjärtat vi alltid talar om är den vi är.

En människa består av så mycket mer än en kropp med en hjärna.
Vi är våra drömmar.
Vi är delar av våran egen historia.
Vi är våra minnen.
Vi är våra misstag och våra framsteg.
Och ett riktigt hjärta utvecklas hela tiden.
Det fylls på. Det töms.
Det tillkommer alltid nya erfarenheter.
Våra förmågor förändras och vi byter intressen.
Vi kanske ändrar levnadssätt helt.
Byter jobb, flyttar till en ny stad eller börjar odla tomater på balkongen.

Vi växer och blir äldre.
Vi lär oss uppskatta nya saker och hittar emellanåt något som får hjärtat att kännas extra mycket.
Vårat hjärta består till stor del av dom vi omger oss med.
Våra familjer, vänner, kollegor och annat löst folk.
För det är ju när vi visar vårat hjärta för andra som vi får känna på deras.
Först då vet vi ju om vi passar ihop.

Ibland blir det heller inte som man har tänkt.
Ibland känns det som att hjärtat går i tusen delar.
Livet må vara fantastiskt men det är inte alltid enkelt.
Vi är även våra sorger, förluster och våra svek.
Och allting grundar sig i hur det känns i hjärtat.
Inuti oss.
I dom vi är.

Men vi går inte sönder.
Jag tror helt enkelt att man förlorar hjärtat. Hela alltet.
Och så påbörjas sakta men säkert återskapandet av ett nytt.
Ett nytt hjärta. Ett nytt jag.
Även om många och mycket förblir detsamma.
Vissa är alltid med oss.
Relationer formas om i takt med att vi förändras.
Vissa drömmer precis som vi.
Andra springer vi ifatt om och om igen genom åren.

Men visst gör det i ont ibland.
Framförallt när det sker stora och snabba förändringar.
Förändringar vi kanske inte riktigt hade räknat med. Förluster.
Men vi lever ju trots allt för dom stunder som får oss att tappa andan.
Frågan är bara hur länge man kan hålla den.
Innan det är dags att andas ut och ta ett nytt andetag.
Igen ❤

När man väl kommer till insikt med att nu kan det fan inte bli värre. Då blir det värre.
För varje flykt, för varje stund som får en att må toppen så slår verkligheten ännu hårdare tillbaka efteråt.
Jag trodde nånstans att det var över nu. Att ha båda fötterna utanför kanten var nog. Jag trillade ner istället. Lyckades liksom inte hålla mig svävandes.

Det blev en kraschlandning och här är jag nu.
Och blickar tillbaka på allt jag missat. Sett i periferin. Ignorerat. Stängt ute. Förträngt. Blundat för.
Nu får det vara nog!

Jag har tröttnat på att vara stark nu. Jag vill inte längre vara den som alltid klarar mig själv. Som alltså fixar allt. Som man alltid kan luta sig emot.
Jag behöver få vara liten. Jag tänker försöka våga be om hjälp. Och jag tänker ta emot den.
Jag vill luta mig. Bli tröstad. Bli kramad och tillsagd att allt kommer att ordna sig.
För det kommer det ju.

Jag blev praktiskt taget hemskickad från jobbet idag och sjukad veckan ut. Livrädd inför det faktum att vara ännu mer ensam. På jobbet går det åtminstone att skingra tankarna till en viss del.
Men det är först nu jag kanske kan börja i någon ända?

To do list:
Byta glödlampor
Byta lampor på bilen
Tvätta bilen
Besiktiga bilen
Börja rensa, packa
Ringa barnomsorgen
Rensa kylen

Men högst upp på listan, största prioriteringen är att finna mig. Finna oss. Mig och mina barn.
Jag saknar samhörigheten, allt mys, all kärlek. All jävla glädje.
Det har såklart inte försvunnit. Det har bara inte vårdats. Tillräckligt.

Jag fick några kloka ord sagda till mig idag. Att jag kommer att komma ut den här röran med empatisk än innan. Men ett annat facit. Där allt inte är svart eller vitt. På eller av. Inne eller ute.
Där allt inte alltid är så himla enkelt.
Och miljoner erfarenheter rikare.
För nånstans så vet vi ju att det som inte dödar det stärker.

Och med tanke på hur stark jag var innan så lär jag ju vara the fucking jävla Hulk när jag tagit mig ur det här!

Bilresan hem bestod av tre ganska tröttna och slitna hjältar. Slitna men lyckliga!
Och nu är vi hemma efter en helt makalös helg. Sitter här och ler åt allt tok och alla underbara människor vi har träffat. Och alla bra band vi sett och all bra musik vi hört.
Nya vänskapsband har knutits, nya känslor har skapats och relationer har stärkts.

Dagar fyllda med rockers så långt ögat kan nå. Glada människor och ölfyllda glas.
Och vilken geggamojja-camping. Lera överallt, regn, vin i plastglas, Avestabor och trasiga tält. Underbart!
Vi har haft roligt från morgon till kväll, tja snarare dygnet runt.
Majoriteten av lördagen vill jag dock sudda ut men tack och lov fylldes den av ett vackert bröllop.

Anton
Jag är så tacksam. För allt du har gjort för mig. För oss. Du har viljan att bli större, här är du redan stor. Jag älskar dig.

Jaana
Du har blivit en av de viktigaste människorna i mitt liv på rekordtid. Snabbt, hårt och rätt in i hjärtat.
Jag älskar dig så vansinnigt mycket och jag är så oerhört tacksam för att vi alltid bara kan vara oss själva i varandras sällskap. Mitt stora hjärta älskar ditt stora hjärta.

Så nog är det med mycket blandade känslor jag går och lägger mig ikväll. Vemod, saknad men ganska lycklig.

Imorgon vaknar jag upp till vardagen igen. Jag har en del att göra och ta tag i.

Men nu, just nu tänker jag vara kvar festivalsinnet ett tag till.
Getaway, vi ses nästa år igen!

Oskuldstagandet blev ingen solskenshistoria precis. Gävle är blött och kallt.
Men för en liten rockers-lover som mig så är detta paradiset.
Men här är testosteronhalten övermäktig. Det tar aldrig slut.
Och vill du sticka ut här så kom blond. Det doldes dock rätt fint under luvan och ponchon.

Det finns däremot ett par saker jag hade önskat att ni festivalveteraner hade belyst lite extra hårt.
1. Har man ett par hela sneakers så ta inte dom trasiga. SKIT I SNEAKERS TA STÖVLAR FÖR HELVETE!
2. Luvtröja är ett måste!
3. Gå inte ifrån dina vänner, det går inte att hitta varandra sen.
4. Drick mer vatten. Trettioplussare fixar inte dygnet runt festande på samma sätt som tjugoåringar.
5. Öl utspätt med regnvatten smakar skit.
6. Ha en toarulle i väskan, blunda och håll för näsan. Bajamajorna är vedervärdiga.
7. Stå inte på tå en hel kväll och dessutom hoppa upp och ner. Vaderna blir blå.

Sen är glasögon att rekommendera. Jag som inte kan se skillnad på en gris och en ko på 3 meters avstånd tog fel på Jaanis 4 ggr igår. Blir rätt tröttsamt efter ett tag. Fråga mig inte heller om jag ser nån jag känner för jag ser ju för fan inget. Lägg sedan till mörker på det. Jag skulle inte ens känns igen min egen mamma :).
Så förlåt redan nu om ni försökt hälsa och jag sett ut som en stroppig dum brudjävel.

Hursomhelst så var gårdagen fab och favoriterna, ja förlåt In Flames men Katatonia får första pris av mig. Ståpäls från början till slut.

Och ni oroliga själar där hemma, pusta ut. Jag var så lite full att jag inte ens vinglade på vägen hem.

Försöka blunda en stund nu då för snart är det dags igen!

Puss!