Idag är det festival. I dagarna tre.
Jag börjar här sen gör vi hela livet till en enda stor festival. Bortsett från alkoholen då.
Humöret är på topp och second-skin jeansen sitter som ett smäck.
Dock lyser solen med sin frånvaro och det är ganska kallt. Så det blir hoodie och sneakers idag.
Badooshortsen får ligga kvar i väskan. Kanske tur det.

Jag är ju uppenbarligen en tant på 30+ med tre ungar och kan ju försöka bete mig därefter.
Fast vi fuskar lite idag och några dagar framåt.

Det är ju trots allt festival!

Jag avskyr att vara ensam. Jag är nästan rädd för att vara ensam. Just nu.
Stundtals har jag det ganska tufft. Inom mig. Utmattad. Urladdad. Dåligt samvete. Ledsen och trött.

Grunden.
Mina barn. Mina underbara barn. Ni är anledningen till att jag andas. Anledningen till livet.
Jag lever för er.

Bara inte just nu. Nu biter jag ihop. Härdar ut. Väntar ut. Längtar ut.
Till den dagen då våra liv fungerar. Vår vardag fungerar. Snart. Vi är där snart. Där vi kan börja vårt nya liv. I vår nya lägenhet. Inget hattande. Inga dagliga separationer. Mammavecka-pappavecka. Punkt.

Nu, lever jag för mig. En del tror att jag skiter i er. För övrigt kan dom som gör det dra åt helvete.
Varje dag är en kamp. En kamp mot det dåliga samvetet. En kamp mot det kluvna sinnet. En kamp mot alla demoner. En kamp för överlevnad. En kamp mot paniken.

Tro inte att jag ständigt går runt och mår dåligt. Så är det inte. Jag är inte i behov av en massa tycka-synd-om-mig empatier.
Snarare ömhet, närhet, värme, omtanke och förståelse.

Does it make sense?

Där nånstans kan jag förstå mig själv. Förstå varför jag så ihärdigt klamrar mig fast vid det som för stunden får mig att må bra. Som för stunden är den borg mina sinnen så innerligt behöver. Som ger mig lugn och ro.

Kanske ger jag inte det som förväntas. Kanske ger jag mer än vad som förväntas.
Kanske ger jag inte alls, bara tar.

Men stora hjärtat är alltid med. Och jag kan inte kontrollera det.
Ingen är oumbärlig bara helt enkelt inte utbytbar.

Alla har sin plats.
Du har din plats.

Imorse hände det igen.
Luren blinkade till. Viktigt namn. Igen.
Så där så att man hajar till och kollar en gång extra.

Den är en sällsam historia. Där knäna skakade så hårt att jag nästan fick blåmärken. Det finns en brygga nånstans i Sverige fastklistrad på min hornhinna. Kvar i mitt minne.

Men det är ett stängt kapitel. Men ni vet ett sånt med favoritrader som man kan bläddra tillbaka till och läsa ibland.

Egentligen är det ett ganska sorglig berättelse.
Skrivet med mycket lust och känsla. Mycket saknad och längtan. Ett evigt längtande.
Det rann nog inte ut i sanden. Vi blev besegrade. Av tiden. Av väntan.

Slutet av kapitlet blev ändå ganska abrupt. Kanske lika bra det. För avsked är det värsta jag vet.

Han rör sig där i periferin. Lite då å då.
Och numera är det bara mysigt.
Det är bra stämning. Vi har inte glömt.

Jag har inte glömt.
Jag kommer aldrig att glömma.

På balkongen i mitt andra hem. Med filten. Ciggen. Zeron. Hörlurarna. Och telefon.

Denna jävla telefon. Hatad och så älskad.
Som lyser upp med underbara namn i tid och otid.

Den spelar sällsynt vacker musik för mig i princip dygnet runt. På balkongen. På jobbet. När barnen somnat. I bilen.
Överallt.
Vad vore jag utan musik? Som så träffsäkert beskriver mitt liv stråf efter stråf. Rad efter rad.
Ibland skulle det vara enklare att skicka en länk med en låt eller varför inte en hel jävla skiva än att försöka trycka ner några jävla bokstäver
på en minimal mobilskärm.

Hur ska man med bokstäver kunna förklara hur man är. Hur man tänker. Hur man känner. Vad man vill. Vad man inte vill.
Och framförallt så ska bokstäverna leverera det man verkligen menar.
Med rätt formulering. Med rätt tonart. Med rätt leende. Med rätt kroppsspråk.

Det går väl för fan inte?

Nästa gång ska jag svara, lyssna på den här låten så vet du. Och jag ska välja den med omsorg.
En för varje känsla. För varje sinnesstämning. För varje tillfälle.
Äh vad fan jag sjunga skiten själv om det behövs. Ge mig en stund att dra ut den på en gitarr först.
För jag kan dom utantill. Varenda låt. Varenda rad. Varenda ord.

Men tydligen verkar jag ju kunna förmedla mina känslor i skrivande form? Som här i bloggen?
Men när det kommer till att kommunicera från mitt hjärta till någon annans hjärta så funkar det inte alls?

Hursom, Jag ska på festival i helgen. I Gävle. Vi åker på onsdag kväll och hem igen på söndag.
På lördag måste jag hem till Västerås över dagen och krascha ett bröllop.
Vilket då innebär att vintarmarna måste hållas i schack under fredagen och inte heller få påfyllning förrän lördag kväll.
Min vän, han vi ska bo hos hade redan innan jag sa något, tänkt. Räknat ut. Han känner mig alldeles för väl.
Så stora hjärtat ett kraftigt bevis på riktig vänskap idag.
Manlig vänskap. Den lätta vänskapen. Den som bara är. Bara finns. Så där ren och kravlös.

Han skjutsar mig till Vässan, väntar kvar och skjutsar mig tillbaka igen.
Det gjorde hela min dag. Hela min oskuldsfulla festival.
Underbara jävla människa. Tack för att du tycker om mig precis som jag är!

Fortsätt läs, fortsatt skriv, fortsätt kommentera så lovar jag att leverera.
Jag ska snart berätta hela min historia, från början till slut. Från känsla till känsla.
Jag ska fylla i alla luckor och ge allt jag har!

Älska som om varje sekund vore den sista!

Over and out!

Bilden är för övrigt tagen imorse. 6:20. Med gårdagens make och innan kaffet. Men jag är ju gla' iaf? ;)

Hej min fina blogg!
Du som troget alltid funnits där och blivit fylld av allt och inget.
Vi har inte setts på ett tag men jag kände ett plötsligt behov att fylla dig med en massa osammanhängande skit.

Det har hänt en del sen vi sågs sist. Jag har separerat från den man jag trodde att jag skulle dela resten av mitt liv med.

Det tog ett tag att släppa taget och inse att slaget var förlorat. Jag har som du kanske minns jävligt svårt för sånt.

Men när jag väl släppte taget så ökade jag farten i en helt annan riktning.
De flesta runt ikring mig som varit med ett tag sitter nog fortfarande och funderar på vad som egentligen hände.
Iaf de som inte hänger med. Inte heller förstår.
Vissa sorterades ut och andra sorterades in.
Någonstans mitt i allt som var så himla roligt med att prova singellivet på nytt igen så blev verkligheten för mycket.
Flykt efter flykt.

Jag, hon som alltid står stadigt. Aldrig vacklar. Aldrig ger upp. Med en moral hård som sten och en självsäkerhet som aldrig rubbats. Blev plötsligt liten.
Och ställd inför faktum hon inte kunde hantera. Inte kan hantera.

Jag som alltid levt efter tänkesättet att passar det inte så get the fuck out.
Som inte alls brytt mig i vad folk tycker och tänker.
Nu är allt ställt på ända.

I en verklighet där jag ifrågasätter mina val, mina prioriteringar, mina värderingar och mitt eget hjärta.

Jag har alltid känt med hjärtat och inte tänkt med hjärnan. Inte heller tänkt efter så ofta innan utan bara lyssnat på stora hjärtat. Då borde det ju inte kunna gå fel? Det kan det.

Jag träffade nån. Som blev viktig. Han fick mig inse att jag var någon, betydde något, värd att bli sedd. Där släppte jag taget och lät mitt tidigare slag gå förlorat.
Och fan vad det kändes bra för en stund.
Som taget ur en film.
Men han var redan någons.
Vår saga är var över innan den började men han finns där nånstans i stora hjärtat. Det är han medveten om. Och det är nog ganska ok att vara det och där.

Separationer, avslut och avsked som inte riktigt är min grej blev återigen verklighet.
Så nu lämnar vi hjärtat utanför för ett tag. Sagt och gjort och i med en högre växel!

Nånstans mitt på banan, när hastigheten var som högst så ställde sig någon i vägen.
Med ord och sinnen nog att förtrolla vem som helst. Boom!
Men vem är jag att vara sen att hänga på?
Kastade mig själv rätt in i elden såklart.
Den jäveln drog dock i min handbroms men det hann smälla ändå.
Jag blev tvungen att stanna. Stanna och känna. Stora hjärtat blev inte längre lämnat utanför. Kemin bara vrålade rätt ut och inget gick att motstå.
Men vägen härifrån blev inte så lätt. Tillslut stod vi och kastade fartbulor på varandra.
Hamnade i nåt jävla ältparadis där underbar verbalitet byttes ut mot missförstådda formuleringar och irritation.
Några trevande försök till för att sedan slås ner av det nog inte gick att radera och vända om.
Jag missade honom någonstans på vägen alldeles för upptagen av mig själv och mitt.
Trots att han egentligen fyllde hela systemet och jag kunde inte få nog.
Kan inte få nog.
Sitter här med en skrämd förrymd kossa och båset är tomt.
Kan fortfarande inte sätta ord på vad jag egentligen vill eller känner.
Jag har bara blivit hemskt medveten om talesättet 'man saknar inte kossan förrän båset är tomt'.

Här kommer nästa ifrågasättning in i bilden.
Kan någon man knappt känner, bara känt en kort stund vara viktig?
Hej, kom, stoppa in i hjärtat. Stäng, ingen väg ut?

Svar ja.
Jag är så förbannat jävla besviken över att jag någonstans lät det gå åt helvete. Över att jag inte körde åt sidan och lät han passera utan tog upp jakten och la mig irriterande nära med helljusen på.
För nu lyser ingen lampa. Det är bara mörker och jag vill inget hellre än att han åtminstone slår på en blinkers eller två.
För nog är han mer viktig än jag låtit honom vara. Långt mer än jag själv kan förstå. Helt utan rim och reson.

Men utrymmet för allt annat än mig själv och mitt eget sinne har nånstans tagit överhanden helt. Jag är inte kapabel att ta in så mycket mer än att få ordning på mig själv. Inte hitta tillbaka till mig själv utan att hitta nya bitar och sakta men säkert bygga ihop något bättre än tidigare.
Och jag är så hemskt ledsen för dom de drabbar. För dom vars vardag jag missar. Som jag inte kan visa intresse för. Jag älskar fortfarande lika mycket. Ni är fortfarande lika viktiga. Jag kommer att lyssna igen. Om ni finns kvar.

Over and out!

/Lite vilsen, lite förvirrad och med ett stort men något naggat hjärta.

Underbara älskade <3 <3 <3

Jag har inte bloggat på en evighet eftersom det inte har gått att kommentera när man skrivit genom appen.
Jag använder aldrig datorn numera. Eller jo men endast som arbetsredskap.
Utan kommentarer blir det ingen blogg. Det är ju ni som keeps me going ♥

Jag är en person som man lätt kan störa sig på. Det anser iaf jag.
En åsiktsmaskin utan förfiningar. Det är bra, ibland.
Sen är jag fräck också och självgod.
Illa.
Tjock och självgod.


Jag är ingen helylle bullbakande mamma har jag kommit på. Eller det har jag aldrig varit.
Jag svär, jag ger mina barn godis, jag leker mindre gärna, skriker när jag blir irriterad och tänker onda tankar när jag utsätts för störd sömn.
Jag mutar, jag övertalar, jag köpslår, kör över och blir överkörd.
Jag lagar inte mat efter kostcirkeln varje dag och jag tvingar inte mina barn att äta grönsaker.
Jag är glad att dom äter överhuvudtaget. Då serveras det mat som går i. Enkelt!

Det var inte så skrytsamt va? Jag erbjuder inte heller några osanna vinklingar.
Visar inte upp en rosa skimrande vardag som folk ändå garvar åt när dom läser för de flesta vet att det inte är sant.

Jag älskar min man ungefär några minuter varje dag. Utöver det så skulle han kunna slå upp ett skjul ute på åkern och bosätta sig där.
Ungarna skulle kunna få göra honom sällskap stundtals. Jag skulle skicka med en ficklampa.
För att vara snäll.

Visst låter det hemskt.
Ja, just därför lär ju alla helyllemorsor därute blogga den totala motsatsen. I överflöd.
Disgusting!

Har man flera barn. Tre till exempel. Så handlar allt om tid. Var sak tar in tid. Var sak lär hinnas med.
Kan då genvägar gör det lättare och få kvalitén att blir så mycket bättre så tar man den. Genvägen.

Om ni nu förväntar er en massa rader om det jag gör bra, så kan ni släppa det.
Ni får helt enkelt utgå från att dom positiva sidorna väger upp dom dåliga.
Ni får utgå från att jag är en bra mamma.

För det är jag.
Oustanding till och med!

God natt!

Idag drog vi på oss vinteroutfiten och tog med samtliga barn till pulkabacken!
Vilda njöt och tjöt så det hördes över hela Skälby, det lär vi göra om.
Hon tippade med pulkan när Danne skulle ta emot och det har vi fått höra hela kvällen.
Hon är så underbar, berättar liksom hela historier.
-Kinden (pekar på kinden), illa mamma. Ja amla. Ja essen. Åki uka.

När Lova inte har några kompisar hemma så ägnar hon sig mycket åt sina syskon, emellanåt iaf. Och vad dom leker. Vilda kallar tom Lova för mamma när dom leker mamma-pappa-barn :).

Jag älskar helger, främst pga att hela familjen är samlad då!!
Huset är fullt med liv, skrik och kärlek <3

Nu när jag skulle gå och lägga mig i sängen så låg där två tjejjor! Det händer aldrig här hemma. Så nu har jag krupit ner och lagt mig tätt intill <3

Åh vad jag älskar!

Ps. På bilden tagen i backen så är det vårt röda hus man skymtar i mitten längre bort. Ds

Tidigt igår morse gick vi upp och gjorde oss i ordning. Finkläder, smink, hårspännen och slips.
Klockan 8 var vi klara och satt i bilen.
Jag och dom tre små grisarna. Danne jobbade.
Så ensam med alla tre begav vi oss till Vallentuna för att se när bästa Zarah och Lina gifte sig! Det var ett mycket vackert bröllop och ungarna uppförde sig exemplariskt!
Mycket tack vare Lova. Min stora duktiga och hjälpsamma dotter!
Väl hemma igen till lunch, slängde i ordning ett gäng pannkakor för att sedan åka och uppvakta finaste Wilmer på hans 2-årsdag!

Ganska slut när kvällen begav sig så jag och Loppan däckade runt 22.

Puss

Klockan 06:25 för ett år sedan landade du på mitt bröst! Ett mycket känslosamt ögonblick som vi delat med oss till resten av Sverige.
Jag kan omöjligt bli stoltare. Jag är så lyckligt lottad. Tre vackra och friska barn! Och en fin man som är mer pappa än jag någonsin kunnat önska mig!

Elvis, du är solstrålen i familjen. Alltid glad och nöjd!
Det räcker med att se på dig så är hela min dag fylld med glädje!
Du är så kramgo, så mysig!
Jag hade ett liv innan dig. Jag hade ett liv innan er.
Men jag skulle inte ha något utan er!

Alltid alltid kommer jag att finnas för dig och älska dig så där mycket som bara en förälder kan <3

Jag befinner mig just nu liggandes i en gigantisk säng på ett fyrstjärnigt hotell i Solna. Det är ganska gött faktiskt.
Även om jag saknar ungarna varje ledig sekund.
Men ingen disk, ingen tvätt, ingen matlagning, ingen dammsugare osv.
Det är sweet om nåt!
Men det är tidiga mornar och långa dagar, utbildning.

Nä nu ska jag slå igen mina blå och sova inför morgondagens batongfajt! :)

Började dagen med träning och Ikeabesök.
Jag och Vilda shoppade loss och brände julklapp och födelsedagspengar!
Vilda har varit så förbannat duktig ska ni veta, klipska unge!!

Sen fick jag självklart lova att kalla in indredaren själv så var sak hamnar på sin plats. Lina <3

Sex timmar tog det allt som allt. Gardinkapning och strykning, skruva möbler, skruva upp hyllor, byta gardiner, mattor och kuddar etc.
Men nu är det klart och bäsarna somnade på 30 sek.

Puss

Vilda springer runt alldeles ivrig över sin nya saker. En stol till sig, en matstol till dockan, kaffebryggare, dockans nya kläder och sängkläder, gitarren, pusslet och andra fina sakerna hon fick <3

Ps. Dockan har fått en namn. Boten Anna.Ds

Tack alla för en mysig eftermiddag!

Puss

Imorgon ska Vilda uppvaktas!
Jag och Jenny har grejat hela kvällen.
Jenny har bakat hallongrottor och muffins och jag har bakat tårta!

Slänger in en bild från ett mkt kärt besök idag. Anna, Wilton, Jamie, Lina och Wilmer <3

Nu soffläge!

Jag, Lova, Elvira och bästa svägerskan slog på stort idag!
Lejonkungen 3D och mat på 2 rum o kök!
Lejonkungen är ju alltid Lejonkungen. Visst var den lite snyggare och lite mer djup men annars så var det inte så stor skillnad på kvalitén. Lite coolare 3D effekter hade jag nog förväntar mig.
Bra var det iaf och halva salongen snyftade och barn grät efter mamma när Mufasa dog :(.
Kolla in min nyttiga snackspåse :)! Heja!

Innan bio gjorde vi såklart Skrapan. Efter bion gjorde vi oxå Skrapan :).
Glashissen är poppis!

Efter er gick vi till 2 rum o kök och intog Plankstek! Så jävla gott!
Jag och My rullade ut därifrån!

Nu har vi myst ner oss i soffan!
Puss

Det har säkert inte gått någon förbi att den här flodkon ska konvertera till dvärgflodhäst!
I somras gick jag ner nästan 9 kilo, efter jul visade vågen +1,5!
Kanske inte låter så mkt men det är ett jävla dråpslag när man jagar minsta hekto!

Nu har jag dock inte ansträngt mig ett dugg sen i september så det hade ju kunnat varit värre ;-)

Nu är jag inne på dag 5 utan synligt socker och Red Bull (drack normalt 1-4/dag).
Men det går bra, inga problem faktiskt.
Sen är jag lite hungrig mellan varven men det löser vi med Nutrilett.
Jag har alltså inte bytt ut några måltider eller så. Bara halverat portionerna.
Och drygar ut det hela med Nutrilett.
Det tar ca 3 veckor för magsäcken att ställa om sig.
I övrigt äter jag exakt samma kost, igår pannkakstårta tex.
Vågen visade -2,3 imorse efter frukost.
Alltså -0,8 totalt då eftersom jag hann plussa 1,5 haha.

Jag har oxå tränat på min crosstrainer 20-30 min varje morgon.
Gjort 30 sneda situps/sida, 100 luftcyklingar (liggandes på rygg med benen i luften) med fötterna så nära golvet som möjligt, plankan 3*20s, 30 armhävningar, 60 tålyft och 60 stjärtlyft.
Någon som har något mer bra tips?
Mer än så orkar jag inte i dagsläget.

Jag har även före och efterbilder sedan start 25 juli dom jag tänkte visa sen om någon vill se. Men först vill jag hinna ta en till bild med synlig skillnad.

I april har jag tänkt att operera brösten igen och då ska vågen visa -13 är planen.
Ärrkorrigering och omlyft!

Over and out! Puss

God fortsättning!
Puss och natti

Meny:

Toast Skagen
Rosépepparfilé och klyftpotatis
Kladdkaka med grädde och hallon

Sällskap:

Jessica
Daniel
Magnus
My
Marcus
Jenny
Lina

Aktivitet:

Spel för hela slanten och sovande barn

Summa: God mat, ett supertrevligt sällskap och många skratt!

Ord som Po, Marie Fredriksson, penisar, ekobrott och spansk massage kommer att hänga med ett tag! :)

Tack för en kanonkväll!