Tomten kom i år
PUBLICERAT: 2014-12-25 TID:< 11:19:04 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Julen är den tiden på året som alltid legat mig mest varmt om hjärtat.
Men det var längesen jag kände så.
De senaste två åren har jag inte levt.
Hela mitt liv har varit på paus.
Jag har kämpat mig igenom varje dag.
Från morgon till kväll.
Jag har gått upp på morgonen för att jag har tre liv som hänger på att jag åtminstone är. Finns.
Emellanåt har jag varit vaken.
Jag har umgåtts.
Rest. Träffat vänner för livet. Återförenats. Skrattat. Sjungit. Berörts.
Älskat.
Och älskats.
Men hela mitt sinne kraschade, gick ner på noll och byggs nu upp lite mer för var dag.
Jag har insjuknat i världens mest föraktade sjukdom.
Cancer.
Samtidigt som att jag har sprungit maraton i mitt eget huvud.
Lärt mig om livet och om mig själv.
Ju mer jag lär mig ju mer börjar jag ifrågasätta.
Om min egen existens.
Varför jag är här.
Vad jag borde göra.
Och vad jag faktiskt gör.
Men här är jag nu.
De senaste två jularna minns jag inte ens.
Förutom smärtan.
Det enda jag minns är smärtan.
Den här julen.
Sprang livet ifatt mig igen.
Tiden står stilla och allting annat runtomkring spelar ingen roll.
Ingenting.
Mina barn är överlyckliga.
Min äldsta dotters tacksamhet och varma kramar säger allt jag behöver veta.
Mina små barns iver och kluckande skratt talar sitt tydliga språk.
Det avgör allt jag behöver känna.
I förrgår och igår fick jag äran att ha dom människorna som betyder absolut mest för mig, under ett och samma tak.
Själen fick ro, hjärnan stod still och hjärtat kunde slå i takt.
Även om mina barn fattades mig så på julaftonskvällen så fyller dom tre killarna jag har äran att vara runt upp en ganska stor del av tomheten.
Och jag vet att mina barn fick sig en julafton i världsklass om än en dag för tidigt.
Om inte annat så kändes det så för mig.
För jag var där med både själ och sinne.
Med hela hjärtat.
Det måste vara det som är glädje.
Jag tog revanch!
Tack för all magi ❤️
#härifråntillevigheten
Jag vann
PUBLICERAT: 2014-12-16 TID:< 21:57:39 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Jag borde skriva nåt.
Men jag är mållös.
I chock!
Nu hägrar bara ren och skär glädje.
Det är så mycket känslor att jag vet inte var jag ska göra av dom.
Jag har gråtit mig igenom den här dagen.
Ingen ångest.
Ingen sorg.
Ingen panik.
Efter provtagningen så kom läkaren in, bara så där.
Och berättade om vad mitt kommande besök skulle innefatta.
Då ska vi tala om en möjlig fortsatt medicinering.
Om hur ofta återbesöken kommer att ske osv.
-Eftersom att din kropp nu är fri från cancer, det finns ingenting kvar nu Jessica!
Jag var inte förberedd.
Mamma skulle ju vara med.
Men det spelade ingen roll just då!
-Kan du vara snäll att upprepa det där du just sa?
Jag är inte helt återställd.
Resen tillbaka kommer inte alltid att vara lätt.
Men nu finns det i alla fall ett 'tillbaka'.
Nu kan jag börja leva, inte bara överleva.
Jag har fått en andra chans!
Och en julklapp i världsklass ❤️
#FUCKCANCER
Själen har ingen färg, Åkesson!
PUBLICERAT: 2014-12-11 TID:< 22:07:06 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Jimmie Åkesson.
Du har lyckats våldta hela vårt system och satt hela Sverige i obalans.
Du har fått vuxna människor dvs våra politiker att börja mobbas, förnedra och smutskasta.
Bristen på intelligens gör att vi blundar för varför du är där du är.
Varför du lyckas så bra som du gör.
Grattis till dig!
Att man väljer att rösta på dig och ditt parti måste vara en fråga om intelligensnivå och mindre bättre vetande.
Kanske är det även ett rop på hjälp.
Ett sätt att berätta att det brister så jävligt i andra partiers politik.
Jag skiter i vilket.
Jag vill bara att folk helt enkelt slutar rösta på dig och de dina.
Men istället för att lyssna och göra något åt det så fortsätter föraktet och smutskastningen att hägra.
Hårda ord vinner över förnuftet och våra barn lär sig ännu mer hat.
Övriga partier.
Att Sverige håller på att stressas sönder passerar nästan obemärkt.
Sjukskrivningar ökar, våra barn väljer att avsluta sina liv innan de ens börjat och folk faller huvudstupa i sin egen skit.
Ändå gapar vi om pepparkakor, ser inte barnen förrän ett självmord redan har gått av stapeln och istället noterar huruvida en pojke är lucia på skolan eller inte.
Bygg era minareter och synagogor. Be i kyrkan.
Fall på knä 100ggr om dagen om du så önskar. Så länge det får dig att tro.
För tro på vad fan ni vill, ni tror i alla fall.
Medans vi andra verkar ha gett upp.
Inte ens min iPhone har ordet negerboll på autocorrect och om du som min chef är kvinna eller man bryr jag mig inte i så länge du är rätt person på rätt plats.
Men hur ska jag som förälder få mina barn att förstå att man inte får mobbas, slåss eller bråka.
Att rasism inte handlar om pepparkakor och att det inte är ok att hata.
När det är det enda vi göder samhället med?
Om det brinner i ett rum så får elden mer syre om man öppnar dörren.
All publicitet är bra publicitet.
När fan ska ni fatta det?
Borsta knäna nu för i helvete!
Förse er själva och oss andra med kunskap.
Kunskap om livet och kunskap om alla de bra saker ni står för.
För visste ni bättre kära politiker så skulle ni kväva den där SD-elden, inte slänga på mer ved!
Alla färger är vackra, man behöver inte bekänna någon av dom.
Våra barn förtjänar att ses, låt människan få gifta sig med vem man vill, våra gamla behöver vård och våra sjuka behöver hjälp att bli friska!
Det är dags att vakna nu.
Det är invandrarpolitiken och jämställdheten som är en stor del av problemet, kan vi enas om det?
Kan ni inte lyfta upp de frågorna då?
Ta tag i dom och lägga dom på bordet som ett stort öppet infekterat sår och prata om det.
Berätta om dess fördelar, få oss att förstå och belys den.
Hantera den varsamt, sluta slänga ut folk och sluta se skillnad!
Kan vi inte lära våra barn att vara stolta över den dom är.
Oavsett läggning.
Oavsett färg.
Oavsett intresse.
Kan vi inte lära dom att vara stolt över att vara kvinna?
Att vara stolt över att vara man?
Eller att bra stolt över vafan man nu än är?
Måste vi sudda ut det som skiljer en kvinna från en man för att jämställdheten ska vara i balans?
För att fördomarna ska försvinna?
För det är väl barnen vi ska lära och lära rätt.
För det är väl dom som tar över när vi andra tackar för oss?
Barn gör inte som man säger.
Barn gör som man gör.
Så länge vi hatar så är det det vi lär dom.
Over and out!
Snart kommer tomten
PUBLICERAT: 2014-12-11 TID:< 09:11:00 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Ögonblicksbild taget från soffan 😍
Jag minns känslan från förra årets julspel.
Hela min tillvaro var uppochner då.
Kaka på kaka och det knöt sig i magen.
Nu i år satt jag rörd till tårar.
Snosandes i håret på min lilla son.
Vilda sjöng till varje låt.
Julemagin kryper sig sakta inpå.
Varenda tentakel vidrör allt runtikring och jag absorberar varenda känsla.
Det råder inte ro men en viss harmoni smyger sig på.
Smilgroparna vinner över bekymmersrynkorna.
Det är snart jul!
Jag kommer att vinna för att jag är galen nog att tro att jag kan.
Jag kommer att bli frisk för att jag gav mig fan på att livet har mer att erbjuda.
Jag kommer att klara mig för att jag varje dag kan se livet i ögonen på mina barn.
Jag kommer att komma igen för att ingen någonsin släppte taget.
Jag kommer att må bra tillslut för att jag kommer att välja glädje.
Jag börjar bli piggare nu.
Förhoppningsvis är sista behandlingen gjord och avslutades med röntgen.
Snälla tomten, jag önskar mig en god hälsa i julklapp!
Jag har varit rätt snäll i år tror jag.
Om inte så kanske jag kan få det med löfte om att vara snäll kommande år.
Idag ska och min lilla låneunge andas in ännu mer stämning.
Idag är det luciafirande på Lovas skola.
Idag ska mamman röras till tårar ännu en gång.
Tårar av stolthet och överlevnad.
Tåtar för varenda sekund livet tänker fortsätta att ge mig!
#härifråntillevigheten
❤️
Jag har aldrig...
PUBLICERAT: 2014-12-08 TID:< 20:35:13 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Snart har ett helt år passerat.
Ett år som tagit tag i mig, kastat runt mig och våldtagit mig.
Många dagar har passerat som i en tjock dimma.
Andra har lyst med full prakt!
Levde jag hela året som om jag inte skulle överleva?
Eller stannade jag helt och glömde bort livet?
Jag har rest, kräkts, våndats, opererats, roats, gråtit och dansat.
Jag har gjort så mycket som jag är så oerhört glad för.
Ändå ångrar jag så mycket.
Jag har vaknat ledsen fler gånger än jag vaknat bekymmerslös.
Jag har somnat förtvivlad fler gånger än jag somnat med ro.
Jag har varit ensam trots sällskap
Jag har skakat trots att jag varit omhållen.
Jag har saknat trots närvaro och längtat bortom all reson.
Jag har sett saker jag aldrig trodde att jag skulle få se.
Jag har besökt platser jag drömt om hela mitt liv.
Jag har känt känslor jag inte visste fanns och jag har slagit mig hårdare än någon gång tidigare.
Jag har ständigt jagat lugnet men stannat i kaos.
Jag har vaggat mig själv till sömns, vaknat med blåa fötter, frusit medan svetten har runnit och orsakat regnbågar trots oväder.
Jag har vandrat i mörker utan att se men ändå hittat fram.
Jag har letat efter döden men hela tiden funnit livet.
Jag har älskat för allt jag är värd men ändå förlorat.
Jag har slutat slagits men ändå vunnit.
Men mest av allt har jag lärt mig om saker jag inte vill kunna.
Jag har intalas att det inte alltid är lätt men ändå värt det.
Jag har sökt månad in och månad ut utan att finna och konstant andats utan syre.
Jag har ljugit genom leenden och skrattat genom sorg.
Gråtit av glädje och sjungit utan text.
Jag har gått på tomgång i vansinnigt hög hastighet och hoppat av i farten utan skråmor.
Eller låtit världen passera utanför i ultrarapid.
Men mest av allt har jag känt.
Känt allt och ingenting.
Tömt varenda förråd på känslor och tagit på dom alla.
Hela registret.
Som en stor jävla förstärkare med gigantiska rattar för diskant och bas.
Högt och lågt.
Friskt och sjukt.
Kanske måste det göra lite ont för att man ska känna att man lever?
Kanske blir man bekväm i sitt eget kaos?
Kanske stannar hela världen till emellanåt?
Att man blir klokare med åldern är då ett som är säkert.
Men att det sedan var tvungen att göra så jävla ont för att ta sig dit kunde jag aldrig ana.
Lär mig så lär jag dig!
PUBLICERAT: 2014-12-02 TID:< 16:13:43 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Jag har väntat hela mitt liv på att träffa någon som kan dyka lika djupt som jag själv.
Som kan höra utan att jag talar.
Som kan se utan att jag tittar.
Som kan lyssna utan att något sägs.
Jag har väntat hela mitt liv på att beröras av sinnen som bara existerar när två personer förstår varann.
Jag har väntat hela mitt liv på någon som kan prata med intellektet på ett sätt som känns.
Ändå sitter vi vid köksbordet och talar olika språk.
Så lika, så färgade, så känsliga.
Men två helt olika konstruktioner.
Vi talar med varandra utan att lyssna.
Vi ser på varandra utan att titta.
Vi känner bara oss själva och inte varandra.
När jag lyssnar på känslan så kan jag inte längre leva utan dig.
Jag har väntat så jävla länge.
Men låter jag intellektet tala så måste jag gå.
Jag vill inte göra dig illa.
Ändå bränner jag dig om och igen.
Jag ser sorgen i dina ögon och jag hör alla hårda ord.
Jag dömer dig inte.
Jag tycker inte illa om dig fast det gör djupa sår i mig.
Jag förstår dig.
Jag skulle göra likadant själv.
Men jag vågar inte ta ett nytt andetag.
Vi talar om vänskap, om en relation som jag inte visste att jag behövde.
Förrän jag träffade dig.
Jag lät dig se min själ och känna på mitt hjärta.
De delar jag har kvar.
Bit för bit.
Den ena mer sargad än den andra.
Jag ser inte det bra jag har gjort eller försökt att känna.
Jag ser bara hur jag febrilt försökt att lappa med alla medel jag lyckats finna.
Du är så stor för mig för att jag ser mina egna sår på din kropp.
Jag känner varenda ärr och slås av hur det kändes.
Jag kan inte tala till dig så att du förstår.
För jag saknar förmågan att tala med mig själv.
Jag är inte någonstans där intellektet vinner över känslan.
Jag låter varenda känsla flyga fritt och glömmer bort vilken skada den kan göra när den landar.
För första gången på så länge lät du mig komma innanför.
Världen stannade återigen upp och vi lät det vara så där fantastiskt som det kan vara när vi väl lyckas.
Det är så skört.
Så lånat och alldeles för sällan.
Och det gör så jävla ont.
Så ont att jag inte vet hur jag ska kunna låta bli.
För vem ska lyssna när jag inte orkar tala mer?
Vem kan höra mig när skriken bara hörs inuti?
Jag är sjuk.
Jag är sjuk i huvudet.
Jag önskar att världen kunde se och förstå.
Att psykisk ohälsa vore ett ämne vi vågade ta på.
Att vi kunde sträva efter att kunskap är det enda vi kan rå på det med.
Att man inte behövde ringa till sitt arbete och ljuga om att man är sjuk.
När man i själva verket håller på att drunkna i sin egen skit.
Kan vi inte försöka se till vad det är?
Att det är något vi inte förstår oss på men vi måste ta tag i det?
Kan vi förlåta oss själva när barn som inte ens sett livet ännu väljer att lämna för att det värker så jävligt att dom inte står ut?
Vi måste lära oss!
Att vara på botten och vältra sig i saker andra inte vet något om måste ändå få vara accepterat.
Vi måste förse oss själva med kunskapen om livet.
Om hur livet ser ut och verkar när det gör så där innerligt jävla ont.
För det är precis så det är.
Jag sitter här nu.
Slår på mig själv och plaskar hejvilt.
Över en vänskapsrelation som har fattats mig i hela mitt liv.
Men eftersom att vi inte kan stå på kanten och hjälpa den andre upp så hoppar vi havet och simmar med.
Det hjälper inte men det lugnar vågorna.
Andetagen blir lättare för en stund.
Kan jag förklara så att någon förstår?
Varför det inte går att släppa?
Varför det inte går att se förbi?
Hur en vänskap kan sätta såna spår utan att det är förälskelse som står för utfallet?
Eller är jag helt enkelt för långt bort?
Det går inte att hjälpa någon annan innan man har hjälpt sig själv.
Det går heller inte att älska någon annan så länge man inte älskar sig själv.
Ändå älskar jag mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv.
