Jag avskyr att vara ensam. Jag är nästan rädd för att vara ensam. Just nu.
Stundtals har jag det ganska tufft. Inom mig. Utmattad. Urladdad. Dåligt samvete. Ledsen och trött.

Grunden.
Mina barn. Mina underbara barn. Ni är anledningen till att jag andas. Anledningen till livet.
Jag lever för er.

Bara inte just nu. Nu biter jag ihop. Härdar ut. Väntar ut. Längtar ut.
Till den dagen då våra liv fungerar. Vår vardag fungerar. Snart. Vi är där snart. Där vi kan börja vårt nya liv. I vår nya lägenhet. Inget hattande. Inga dagliga separationer. Mammavecka-pappavecka. Punkt.

Nu, lever jag för mig. En del tror att jag skiter i er. För övrigt kan dom som gör det dra åt helvete.
Varje dag är en kamp. En kamp mot det dåliga samvetet. En kamp mot det kluvna sinnet. En kamp mot alla demoner. En kamp för överlevnad. En kamp mot paniken.

Tro inte att jag ständigt går runt och mår dåligt. Så är det inte. Jag är inte i behov av en massa tycka-synd-om-mig empatier.
Snarare ömhet, närhet, värme, omtanke och förståelse.

Does it make sense?

Där nånstans kan jag förstå mig själv. Förstå varför jag så ihärdigt klamrar mig fast vid det som för stunden får mig att må bra. Som för stunden är den borg mina sinnen så innerligt behöver. Som ger mig lugn och ro.

Kanske ger jag inte det som förväntas. Kanske ger jag mer än vad som förväntas.
Kanske ger jag inte alls, bara tar.

Men stora hjärtat är alltid med. Och jag kan inte kontrollera det.
Ingen är oumbärlig bara helt enkelt inte utbytbar.

Alla har sin plats.
Du har din plats.