Inatt ska jag skeda med en gaffel!
PUBLICERAT: 2015-05-05 TID: 21:19:17 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Kris betyder möjlighet till förändring.
Vägen tillbaka innehåller miljoner chanser till förbättring.
Ensamtid betyder självrannsakan.
För mig.
Så, vilket dömande jävla arsle jag har varit.
Pretto ut i fingerspetsarna och slagit ned på allt som inte varit så som jag tycker att det ska vara.
För vem fan är jag att sitta här med pekpinnar och berätta hur andra ska leva sina liv?
Jag satt oxå vid köksbordet och gapade om SD, ensamstående festande mammor och rosa kläder på pojkar en gång i tiden.
Men så hände något?
Visst fan, jag fylldes med kunskap.
Jag lärde mig om livet och om värderingar.
Vad som är viktigt och inte.
För jag då som ensamstående förälder är i dagens samhälle mer utsatt än vad s.k Svenssons i kärnfamiljer är.
Likaså om kärleken man valt i livet inte passar normen.
För homosexuella borde inte få ha barn, vi vill inte ta emot flera invandrare och ensamstående föräldrar bör inte festa på sin barnfria tid.
Arbeta det gör man 8 timmar om dagen sedan åker man hem och leker lyckliga familjen tills nästa dag kommer och man upprepar samma procedur som dagen innan.
I eran jävla box ja!!
Så bara för att jag är morsa och trots att jag är barnfri å singel så ska jag sitta hemma, spela Bingolotto med mig själv och baka bullar åt spöket Laban en lördag kväll?
Jag är tillräckligt gammal.
Jag borde växa upp.
Jag borde det och jag borde det.
Fuck you!
Jag är för dom som känner mig allmänt känd för att vara ganska restriktiv med alkohol.
Tro det eller ej.
Jag kan vara med ändå.
Många gånger utan att folk inte ens noterar det.
För man tar för givet att man 'super' om man är på krogen.
Dessutom om det dyker upp bilder på fejan.
Att jag sedan varit nykter 7/10 gånger det framgår inte.
Men vad spelar det för roll?
Jag är vuxen och gör väl vafan jag vill?
Så länge det inte skadar mig eller någon annan?
Mår mina barn bättre när dom är hemma hos sin pappa om jag i min tur sitter hemma och stickar istället för att gå ut krogen?
Slå istället ned på det som är väsentligt.
Jag måste lära mig vikten av tålamod.
Jag måste lära mig att tygla mitt humör.
Jag måste tänka på att vårda mitt språk.
Jag måste lära mig att använda mig av konsekvenser.
Jag vet det.
Jag jobbar med det varje dag.
Ja, jag får hjälp.
Jag gör någonting åt det.
Men dina dåliga sidor då?
Ja just du som läser nu.
Är du medveten om dom?
Gör du något åt det?
För ingen är perfekt och alla har vi sidor och beteenden vi lär arbeta med varje dag.
Min medvetenhet är bara något högre än normen.
Normen ja, vafan är det?
Den som tydligen ger oss rätten att döma andra människor.
Normen som säger hur man ska se ut.
Hur man ska vara.
Hur man ska leva och hur man ska uppfostra sina barn.
Jag som i min tur har en hjärna med högre iq än 98% av befolkningen borde veta bättre va?
Jag har ett vokabulär som inte är rumsrent nånstans.
Klär mig som jag vill, står för det jag tycker och dessutom blottar mitt sjuka huvud inför tusentals läsare varje dag.
Som säger åt mina barn att jag kommer att packa ner dom i en banankartong och skicka dom med enkelbiljett till Kina om dom inte gör som jag säger.
Jag som med lite tur kanske kan få dom att komma i tid till förskolan åtminstone 2 av 5 gånger.
Jag som kanske glömde att borsta deras tänder innan dom somnade.
Jag tillhör inte normen.
Jag är ingen Svensson.
Och vet ni vad?
Fuck that!
Jag har däremot 3 barn som jag kan stoppa in i vilket sällskap som helst.
Som kan somna tryggt oavsett var vi är.
Som ramlar, reser sig upp och borstar av knäna för att sedan leka vidare.
Ingen av mina ungar springer in under min kjol och gömmer sig så fort någon annan tilltalar dom med ett hej.
Jag kanske glömde borsta deras tänder för att dom somnade tryggt i min famn på soffan.
Jag sa åt min gråtande pojke i klänning att om inte det där lilla skrubbsåret behöver läkarvård så kan han sluta gråta nu.
För att han vet att den dagen det verkligen gör ont så kommer mamma att blåsa bort det onda och famnen finns där tills alla tårar tagit slut.
Min stora flicka vet att trots att jag är flera mil bort så släpper jag allt jag har och kommer.
Om hon verkligen behöver mig. Om det så bara är tröst pga ett i mina ögon larvigt bråk med någon kompis i skolan.
Mina barn vet vad jag går för när det väl gäller.
Mina barn svär i princip aldrig.
Aldrig någonsin har jag fått höra av lärare i skolan att min äldsta varit elak mot någon.
Aldrig har jag fått höra ens ett uns som skulle kunna uppfattas som kritik gällande hur mina barn uppför sig i skolan/dagis.
Mina barn ser inte skillnad på hudfärg.
Mina barn vänder sig inte om när en människa i rullstol passerar.
Mina barn ifrågasätter inte ens mina homosexuella vänners bröllop eller huruvida Ossian har två mammor eller inte.
Mina barn är inte inpräntade med förutfattade meningar som någon jävla norm har utformat.
Min pojke går gärna i sin systers kjol till dagis.
Min mellersta ligger långt före och får uppgifter på dagis utformade för barn i andra klass.
Min stora flicka tyckte det var häftigt när två av mina manliga vänner gifte sig med varandra och talar stolt om för omvärlden att mammas bästa vän är en man.
Att sedan min bästa killkompis unge kan vara hemma hos mig med Lova utan att jag ens är hemma.
Med mitt ex den enda vuxna, är inte inget konstigt.
Att min äldsta dotters styvsyster i sin tur gladeligen följer med mig hem till min bästa väns föräldrar, firar Valborg och sedan sover kvar är för oss hur naturligt som helst.
Så normen?
Det 'normala'?
Kärnfamiljen?
Snälla berätta för mig vad det är i samma mening som du informerar mig om vilket årtionde vid lever i!
Varför käka samma jävla pizza varenda gång när det finns en hel a la carte meny att välja på?
Varför är boxen så jävla liten?
Kan man inte få vara som man är?
Leva som man vill?
Göra det man gör?
Så länge man själv och alla andra runtikring mår bra, utan pekpinnar?
Kritisera gärna om syftet är att det kan ske en förändring till det bättre.
Kritisera gärna och kom med förslag på en bättre fungerande lösning.
Så ja. Jag kanske dömer lite ändå i mitt eget huvud.
Jag dömer trångsynthet.
Men jag dömer inte din förmåga att kunna förändras och göra något åt det.
Jag bara hoppas att du någon gång kommer att förstå att kunskap, självmedvetenhet och förmågan att tänka utan för ramarna är en styrka.
Tills dess, ta din jävla Svensson-attityd och backa upp den i röven.
Stoppa ner din norm i ett kuvert och adressera den till Jupiter.
För här är du välkommen precis som du är så länge din box saknar kanter och ditt hjärta är stort nog för alla.
Min dörr är alltid öppen oavsett om du har en penis under kjolen, skedar med samma kön eller kommer från ett land jag inte ens kan uttala.
Over and out!
Alla drömmer inte som jag
PUBLICERAT: 2015-04-12 TID: 19:07:57 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Ligger på soffan och slötittar på tv'n.
Ni vet såna där fördelar man får när man är barnfri varannan vecka.
Om det nu finns några fördelar med det.
Nåväl, SVT1 och Sportnytt.
Men där går väl gränsen var min spontana reaktion.
Har jag blivit så gammal att jag uppskattar SVT och dessutom Sportnytt?
Är inte jag fortfarande kvar där man bläddrar förbi vuxentv som nyheter och sånt?
Vanliga värdsliga nyheter har jag alltid uppskattat.
Men inte sport och inte skvaller.
Så nej, jag vill byta kanal!
Samtidigt så när jag väl bläddrat förbi alla quotes på instagram och ser mina vänners bilder så är det allt från bebisar till husvagnar.
Husvagnar, skidsemestrar och blöjrumpor!
Kärnfamiljer och en och annan fantastisk familjekonstallation.
Jag var ju där.
Rött hus, Volvo, barn och hund.
Husvagn hann jag oxå prova på.
Nu drömmer jag om att packa en väska på impuls, dra med barnen ner och bada en sensommarkväll.
Kvällsdopp och festisar!
Jag drömmer om regniga festivalnätter.
Djupa diskussioner och möten med nya människor.
Jag drömmer om eget företag och rödvin vid sjön.
Jag drömmer om att fynda vackra saker.
Om möten över köksbord.
Jag drömmer om att flyga med barnen till nya platser och jag drömmer om bara fötter på gräsmattan.
Jag drömmer om någon att dela mina drömmar och visioner med.
Jag drömmer om att vakna brevid någon jag älskar.
Jag drömmer om sova med alla mina barn i sängen och jag drömmer om godispåsar trots att det inte är lördag.
Jag drömmer om att lära unga människor om ångest.
Jag drömmer om förmågan att lära andra människor om sig själva.
Jag drömmer om att lära mig att vinna mot ångesten.
Varje gång!
Stannade livet upp och nu förväntas det snart falla tillbaka till vanor?
Eller förändrades bara mitt sätt att se på livet?
Har resan jag har gjort hittills bara fått mig att tänka utanför boxen?
Fått mig att förstå att allt inte måste se ut på att visst sätt?
För hursomhelst så är jag inte gammal nog att känna att jag hör hemma under filt, tittandes på Sportnytt en söndag eftermiddag.
Jag vill skeda, kolla skräck och käka ostkrokar.
Se gamla hederliga Astrid Lindgren-filmer eller ha picknick i lekparken.
Jag vill dricka vin mitt i veckan och dansa till musiken i pyjamas när jag dammsuger.
Jag vill hålla någon i handen och grädda våfflor i trädgården.
Jag drömmer om att arbeta med något jag brinner för.
Jag drömmer om att älska mer än förståndet klarar av.
Jag drömmer om naken hud och super mario.
Men jag drömmer inte alls om att bli vuxen.
För villa, Volvo, hund och barn är väl vuxenpoäng om nåt?
Stressig vardag som alltid ser likadan ut, semester 2 gånger om året, godis på helgen och snyggast bil i kvarteret vinner?
Vackra hem, lydiga barn och vab.
Jag drömmer inte om mina barn ska bli hockeyspelare eller filmstjärnor.
Jag drömmer inte om rikedomar och dyra skjortor.
Jag drömmer om att mina barn ska växa upp förståndiga, med stor empati och ödmjukhet inför livet.
Jag drömmer om att mina barn ska växa upp med skinn på näsan, vidsynta och med fascination för andra mänskors och deras öden.
Jag drömmer om min pappas spelande på dragspelet.
Jag drömmer om när man mamma dansar lycklig i köket i trosor och linne.
Jag drömmer frukost i bilen och blöta pussar utanför dagis.
Jag drömmer om att uppleva känslor jag upplevt förr men med insikten att nästa gång så kommer jag att kunna se alla stjärnor på himlen.
Jag kommer att nöja med en gammal skräpig bil så länge den går framåt.
Jag handlar gärna second-hand och går gärna vilse på loppisar med händerna fulla av fynd.
Jag drömmer om fred på jorden.
Om hälsa och kunskap.
Jag drömmer om lycka och välgång.
Jag bara vet numera att allas drömmer ser olika ut.
Jag måste bara hitta någon som drömmer som jag.
Någon att bli vuxen med.
Någon vars tallrik man får äta från utan att behöva fråga.
Någon vars smutsiga kalsonger på toalettgolvet inte kommer att störa mig.
Någon som inte måste bo i rött hus eller som orkar vara vaken och prata hela nätterna.
För vad vore livet utan drömmar?
Vad vore livet värt om allting var tillfreds?
Så jag tänker inte stanna när fjärrkontrollen passerar SVT och visar Sportnytt.
Jag tänker leva på visionen att det definitivt kommer något bättre om jag fortsätter att bläddra.
Agnes
PUBLICERAT: 2015-03-16 TID: 10:30:53 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Agnes...
Tackade jag dig nog?
Sa jag tack varenda gång du fyllde mitt hjärta med liv?
Varenda gång du fyllde mina dagar med leenden?
Tackade jag för alla dom gånger du såg till att jag höll mig varm?
Lyste min själ för dig alla gånger du var mina armar, mina ben och min ork?
Syntes det i min barns ögon hur stor skillnad du gjorde genom att bara finnas till?
Syntes det på tårarna att dom ibland rann av ren glädje, just för dig?
Jag lät dig bära min sorg.
Min hemlighet alldeles för dig själv.
Innan jag vågade förstå.
Innan jag vågade inse hur sjuk jag var.
Jag lät dig stångas med mina demoner helt utan pardon.
Jag lät ordet cancer motvilligt ge dig en ny innebörd.
Jag ruskade om din tillvaro med full kraft och ändå stod du där orubbar.
Sen den dagen har du lärt mig att vänner är den familj man själv väljer.
Du har även lärt mig att livet är vad man gör det till.
Att ingenting kan stoppa en ifrån att uppnå sina mål.
Du har lärt mig att det spelar ingen roll var man kommer ifrån, att det som spelar roll är var man är på väg.
Vi bor långt ifrån varandra nu men ändå är du lika nära som alltid.
Jag spricker ut i ett leenden varje gång ditt namn syns på telefonen.
Där i andra änden finns du och kan hela min historia utan och innan.
Vad vore jag utan dig?
Du är för mig vad du alltid har varit.
Och alltid kommer att vara.
Jag älskar dig precis så där mycket som man kan älska någon.
Du är helt jävla outbytbar ❤️
Sagan med lyckligt slut
PUBLICERAT: 2015-03-07 TID: 18:49:53 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Outbytbar, min älskade vän ❤️
Om jag visste att ni skulle förstå så skulle jag försöka förklara.
Om jag visste att ni kunde se färgerna och höra melodin så skulle jag berätta.
Om jag själv dessutom förstod hur det kunde bli som det blev så skulle jag försöka förklara så att jag själv förstod.
Vår historia är allt annat än lätt.
Till en början så gav det mer ångest och trasade sönder mer än det någonsin gjort gott.
Det har sedan dess kantats av diverse och vi ha låtit sjukt föda sjukt.
Vi har vänt ut och in på känslor och prövat alla vägar in.
Dessutom har vi provat alla vägar ut.
Jag har velat be honom dra åt helvete fler gånger än vad jag kan räkna till.
Kanske har jag även gjort det mellan varven.
Han har dessutom förtjänat det.
Big time.
Men ändå så har vi hela tiden sprungit in i varandra när vi gjort allt för att springa i motsatta riktningar.
För ibland vill livet en så väl att det låter en träffa någon som ser färgerna i det du berättar.
Som förstår utan att man behöver säga något och som hör melodin även om orden kommer utan noter.
Det kanske bara tar en stund innan stämmorna faller sig rätt och musiken synkar perfekt.
Jag har släppt in honom i dom mörkaste delarna av mitt inre.
Han är en av få som kan lägga sig brevid mig och stilla min dödsångest med sina hjärtslag och tysta mig så pass att det enda jag hör är andetagen innanför den mur jag så varsamt byggt upp.
Vi umgås så mycket och ofta att jag är väl medveten om vilka signaler det sänder ut.
Att vi sedan på kvällarna ligger och bedömer tjejer på Badoo, kollar på killar i skäggforum, bedömer rumpor och fnittrar som två som fjortisar åt galna fruntimmer och kåta gubbar.
Det är det ingen som ser.
Precis så där som vänner gör.
Konstant brottas vi med omgivningens fördomar.
Med nyfiknas frågor och redan dragna slutsatser.
Och ibland så skrämmer det folk.
Det borde det inte göra.
Men att det även fascinerar och låter folk avundas det hoppas jag att vi kan fortsätta att leva upp till.
Att vi fortsätter att krossa normen och visa omvärlden att man kan vara bästa vänner.
Kanske rent av själsfränder, trots att man är av olika kön.
Trots att man bara är just det.
Vänner!
Varför blir vi inte bara ihop då när vi är så insyltade och känner så starkt för varandra?
Om vi nu ville det så skulle vi väl vara det skulle jag vilja tillägga.
Jag ska trots allt göra ett försök.
Ett försök att låta er få se vad jag ser.
Det här ord skrivna rakt upp och ner, rätt ifrån hjärtat om en man som jag avgudar.
Men en hjärna olik alla andra jag nystat i.
Med ett hjärta som rymmer långt mer än vad som egentligen behövs.
Jag har sprungit sida vid sida med honom längs gatorna på Manhattan.
Jag har skålat med honom i London.
Jag har njutit till Machine head.
Dansat till Skrillex.
Badat i havet i Ystad.
Firat nyår på en gata mitt stan.
Grillat korv i öppna spisen på alla hjärtans dag.
Spelat kubb på midsommarafton.
Fått upplevt Metallica å smugit runt på skumma krogar i huvudstaden.
Jag har promenerat med honom i central park.
Talat om döden och planerat inför framtiden.
Jag har lyssnat på hans drömmar å försökt allt som stått i min makt för att få se honom le när motgångarna varit för hårda.
På mitt emellanåt egna lilla vis.
Han älskar porslin och allt som hör 50-talet till.
Han kan årtal på byggnader och vet vilket datum Sundsvall brann.
Han har ett sifferminne sällan skådat och kan göra sig förstådd på flera olika språk.
Barnen hans är fantastiska och han är egentligen en av dom få vännerna som besitter egenskaper jag imponeras av som förälder.
Han har drömmar och visioner och skulle kunna prestera i princip vad som helst bara han ville.
Han kan fläta mitt hår, prata hästar med min dotter och få min ändå rätt reserverade Vilda att spontant säga att hon saknar honom.
Han har en hög moral, är egentligen trygg och stark.
Han tror på sig själv å har full koll på rätt och fel.
Med en sund syn på livet och en förmåga att påverka alla som kommer i hans väg.
Han går ingen förbi.
Sida vid sida trots fler motgångarna än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Sida vid sida trots alla fördomar.
Trots allas åsikter.
Å tänk att lilla jag trots alla mina demoner och all sjukdom så har jag äran att ha honom som vän.
Å allt här ovan, är vad han är för mig.
Han vet om det.
Han är bara lite vilsen just nu.
Marken kanske skakar och verkligheten knackar på alldeles för hårt.
Men det kommer en tid då han återigen kommer att se samma person som jag ser.
Det kanske regnar nu men utan regn skulle vi aldrig kunna få se regnbågen.
Inte heller få längta efter solsken.
Varenda dag fram till den dagen kommer då han vet hur han ska älska sig själv så tänker försöka visa honom varför.
Outbytbar, min älskade vän ❤️
En bok om insidan?
PUBLICERAT: 2015-02-22 TID: 22:21:43 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 12 Kommentarer
Mina föräldrar tjatar på mig och tycker att jag borde skriva en bok.
Dra ut en massa inlägg ur bloggen, lägga till en början-mellantext-avslut och sy ihop det till en fysisk bok.
Och vilka är dom bästa kritikern och inte ni, mina läsare?
Att bloggen är populär det vet jag men är det värt en bok?
Det är svårt att vara min egen kritiker för jag skriver direkt ut hjärtat.
Direkt ur en ångesthjärna.
Oredigerat och aldrig korrekturläst.
Aldrig med tanken att skriva så bra som möjligt eller skriva bara för att få uppmärksamhet av någon specifik anledning.
Jag kan inte skriva på beställning.
Jag har sagt nej till att blogga för stora tidningar etc.
För jag kan bara leverera när jag känner för det.
För min skull och ingen annans.
Det är min terapi.
Min egen digitala psykolog.
På tal om psykolog så pratade jag med en mycket nära vän idag.
Hon har kommit så pass långt på sin resa att hon förstår att hon behöver hjälp.
Att skiten hon trampar i aldrig tar slut.
Men hon är rädd.
Hon vill inte prata med någon.
Jag förstår det.
Men det är det bästa som kan hända.
Att först och främst få träffa en psykolog.
Som dessutom kan konstatera att man behöver träffa en läkare för medicinsk hjälp.
I med mer serotonin och en massa kbt så blir backen tillbaka inte så brant.
Att träffa en utbildad, erfaren och duktig psykolog.
Är som att ta ut hjärnan ur huvudet, lägga upp den på ett bord och dissikera den.
Man får se delar man inte visste att man hade.
Lära sig att hantera känslor och finna vägar man inte gått längs förut.
Något egentligen alla borde göra.
Bolla sina tankar med någon som kan sätta ord och förklaringar på dom.
Att blogga ur mitt eget sjuka huvud blev en del av vägen tillbaka.
Medicin, psykolog, fantastisk familj och ovärderliga vänner kombinerat med bloggen som andningshål -Min terapi.
Posttraumatisk stressyndrom, generaliserat ångestsyndrom, ADHD kombinerad och OCD.
Jag kan läsa samla inlägg och se hur långt jag har kommit.
Hur mycket jag har lärt mig.
Att jag dessutom fått massor med respons och insikt i att andra faktiskt känner som jag har hjälpt mig mer än jag trodde var möjligt.
Jag skulle även vilja föreläsa.
För unga.
Tänk om jag hade vetat var panikångest var första gången det hände mig exempelvis.
Tänk om någon hade berättat om hjärnan. Och hjärtat och själen!
Tänk om jag kunde hjälpa en enda?
För upplysning behövs.
Psykisk ohälsa ökar med och mer.
Vi måste lära andra!
Folk måste få veta att allt inte syns utanpå utan bara känns inuti!
Så jag kanske borde börja med en bok?
Jag brukar inte ber er, men nu vill jag ha eran hjälp!
Vad säger ni?
Kritisera på, visa mig era åsikter!
Hur ska jag utforma den?
Inledning?
Mellantext?
Avslutning?
Hur många inlägg borde jag dra ut ur bloggen?
Borde jag kanske ha någon form av röstning framöver på vilka inlägg ni gillar mest?
Hur mycket vågar jag lita på min intuition?
Vågar jag? ❤️
Trasig kropp och lappat sinne
PUBLICERAT: 2015-01-28 TID: 22:54:47 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
De senaste dagarna har jag inte härskat över min egen hjärna.
Inte alls faktiskt.
Slavat är vad jag har gjort.
Agnes la vackert orden i mun på mig idag, man vill inte leva men man vill heller inte dö.
Idag åkte jag och hämtade mina barn trots pappa-vecka.
Vi åkte till Ikea och jag fick tanka massor med energi.
Väl tillbaka hemma hos sin pappa var dom ivriga att få visa nya saker på sina rum.
I huset. Huset som en gång var mitt.
På lätta fötter sprang dom upp på övervåningen och mamman efter.
Alla minnen sköljde över mig och saknaden var ett faktum.
Jag saknar det vi hade.
Jag saknar intellektet och drivet.
Viljan och hungern.
Även om det aldrig kommer att bli mitt igen så är jag glad över att kunna se tillbaka och le.
Le över att det hände.
Le över att han hände.
Le över hur otroligt vackra barn det faktiskt gav.
Det har varit ett kämpigt år.
Även för mannen som är pappa åt de två små barnen vars mamma insjuknade i cancer.
Alla teckningar med stegar upp till himlen.
Alla frågor utan bra svar.
Jag hoppas och tror att det ändå har haft något gott med sig.
Att hjärtat om inte så mycket ändå blev något större.
På alla tre.
Värdena i kroppen min är värdelösa och vissa organ har det jävligt kämpigt.
Men jag kommer igen.
Vägen tillbaka är inte spikrak men jag har rätt bra lokalsinne.
Jag har lärt mig så mycket om livet.
Mer än de flesta kanske aldrig får lära sig.
Och tur är väl det ändå nånstans.
Nu måste jag sträva efter att bryta mönster.
Att lära mig att kontrollera mina tankar.
Först då kommer jag att kunna kontrollera mitt liv.
Pusselbitarna faller sakta på plats och jag hör min inre röst ropa högt och tydligt.
Vänd! Sluta ånga!
Skillnaden är att numera vinner jag majoriteten av gångerna.
Ångest, ångest, ångest.
Läran om sig själv och sitt eget sinne.
Kanske är det så?
Ångest är ju trots allt hjärnan sätt att berätta för hjärtat och de övriga sinnena att saker och ting inte är ok.
För inte kan man lära sig av någons annans misstag i den utsträckningen som man kan göra av sina egna.
Inte fan vet man heller vad man går för förrän man har testat?
Förrän man har utsatts och utsatt sig själv för risker och känslor man inte ens trodde fanns?
Inte heller vet man vad kärlek är.
Sån där innerlig jävla kärlek.
Förrän man lärt sig att älska sig själv.
Förrän man har lärt sig att känna med både hjärna och hjärta.
Den finns, jag har sett den ❤️
Kär i kärleken
PUBLICERAT: 2015-01-14 TID: 12:06:24 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Jag somnar på ditt bröst varje kväll och vaggas till sömns av dina andetag.
Jag ligger kvar i sängen och kisar mellan mina långa ögonfransar.
Du har ryggen mot mig och snosar i sömnen så där sött som alltid.
Som du har gjort i alla år.
Din rynkor utgör vackra spår i ditt ansikte och livet har varit dig varsamt.
Fortfarande efter så här lång tid så slår du mig helt ur balans när du slår upp dina vackra ögon.
Knäna viker sig och världen stannar återigen upp.
Det är med glädje som jag smyger upp och sätter på kaffet.
Häller upp det i din favoritkopp och ställer det på nattygsbordet.
Stryker din kind och påminner dig om att vi går ännu en ny fantastisk dag till mötes.
Jag har med åren lärt mig att vardagens små bekymmer inte spelar någon roll.
Att tvätten kan vänta.
Disken kan stå.
Kärleken är viktigare.
Att du valde mig trots alla demoner.
Att du fortfarande vaknar brevid mig varje morgon.
Det spelar roll.
Vi planerar det ena galna upptåget efter det andra.
Vi prioriterar barnen men glömmer inte bort oss själva.
Fortfarande efter så lång tid så kramar du om mig i köket och berättar hur vacker jag är.
Jag ser fortfarande upp till dig och berättar det mer än gärna varje gång jag får chansen.
Jag köper ditt favoritgodis när jag är på affären.
Ser till att dina kläder är rena, vikta och ligger där innan du ska till att gå upp och måla din dag.
Jag minns det du dagligen glömmer bort och ler åt din glömska.
Ler åt att jag är den som får finnas där.
Som får vara din borg när livet inte alltid är så lätt.
När tillvaron gungar beror det oftast på att vi har sett på varandra men inte tittat ordentligt.
Du låter mig dyka in i ditt inre och få se allt du tänker på.
Du låter mig ta på allt som är svårt och jag kysser dig där det gör som ondast.
Du jagar bort det som skrämmer mig och låter mig lugnas av dina andetag.
Du får mig alltid att känna mig levande och visar mig att kärlek kan vara som på film.
Vi älskar trots alla imperfektioner och minns varför vi valde varandra.
Varför vi la våra hjärtan i famnen på en annan människa.
Alltid lika villkorslöst.
Alltid lika varmt.
Jag letar inte.
Vare sig väntar eller hoppas.
Men jag vet att du finns där ute.
Vi kommer att finna varandra.
När jorden kom till så delades alla människor i två.
Så småningom hittar man den halvan man väntat på hela sitt liv.
Ibland är vi för blinda.
Ibland finns det för nära.
Ibland glömmer vi bort att känna.
Men det betyder inte att det inte finns.
För kärleken finns.
Det är jag övertygad om ❤️
Om du redan har hittat din halva. Vårda det som om ingenting annat hade någon betydelse ❤️
Jag vann
PUBLICERAT: 2014-12-16 TID: 21:57:39 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Jag borde skriva nåt.
Men jag är mållös.
I chock!
Nu hägrar bara ren och skär glädje.
Det är så mycket känslor att jag vet inte var jag ska göra av dom.
Jag har gråtit mig igenom den här dagen.
Ingen ångest.
Ingen sorg.
Ingen panik.
Efter provtagningen så kom läkaren in, bara så där.
Och berättade om vad mitt kommande besök skulle innefatta.
Då ska vi tala om en möjlig fortsatt medicinering.
Om hur ofta återbesöken kommer att ske osv.
-Eftersom att din kropp nu är fri från cancer, det finns ingenting kvar nu Jessica!
Jag var inte förberedd.
Mamma skulle ju vara med.
Men det spelade ingen roll just då!
-Kan du vara snäll att upprepa det där du just sa?
Jag är inte helt återställd.
Resen tillbaka kommer inte alltid att vara lätt.
Men nu finns det i alla fall ett 'tillbaka'.
Nu kan jag börja leva, inte bara överleva.
Jag har fått en andra chans!
Och en julklapp i världsklass ❤️
#FUCKCANCER
Själen har ingen färg, Åkesson!
PUBLICERAT: 2014-12-11 TID: 22:07:06 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Jimmie Åkesson.
Du har lyckats våldta hela vårt system och satt hela Sverige i obalans.
Du har fått vuxna människor dvs våra politiker att börja mobbas, förnedra och smutskasta.
Bristen på intelligens gör att vi blundar för varför du är där du är.
Varför du lyckas så bra som du gör.
Grattis till dig!
Att man väljer att rösta på dig och ditt parti måste vara en fråga om intelligensnivå och mindre bättre vetande.
Kanske är det även ett rop på hjälp.
Ett sätt att berätta att det brister så jävligt i andra partiers politik.
Jag skiter i vilket.
Jag vill bara att folk helt enkelt slutar rösta på dig och de dina.
Men istället för att lyssna och göra något åt det så fortsätter föraktet och smutskastningen att hägra.
Hårda ord vinner över förnuftet och våra barn lär sig ännu mer hat.
Övriga partier.
Att Sverige håller på att stressas sönder passerar nästan obemärkt.
Sjukskrivningar ökar, våra barn väljer att avsluta sina liv innan de ens börjat och folk faller huvudstupa i sin egen skit.
Ändå gapar vi om pepparkakor, ser inte barnen förrän ett självmord redan har gått av stapeln och istället noterar huruvida en pojke är lucia på skolan eller inte.
Bygg era minareter och synagogor. Be i kyrkan.
Fall på knä 100ggr om dagen om du så önskar. Så länge det får dig att tro.
För tro på vad fan ni vill, ni tror i alla fall.
Medans vi andra verkar ha gett upp.
Inte ens min iPhone har ordet negerboll på autocorrect och om du som min chef är kvinna eller man bryr jag mig inte i så länge du är rätt person på rätt plats.
Men hur ska jag som förälder få mina barn att förstå att man inte får mobbas, slåss eller bråka.
Att rasism inte handlar om pepparkakor och att det inte är ok att hata.
När det är det enda vi göder samhället med?
Om det brinner i ett rum så får elden mer syre om man öppnar dörren.
All publicitet är bra publicitet.
När fan ska ni fatta det?
Borsta knäna nu för i helvete!
Förse er själva och oss andra med kunskap.
Kunskap om livet och kunskap om alla de bra saker ni står för.
För visste ni bättre kära politiker så skulle ni kväva den där SD-elden, inte slänga på mer ved!
Alla färger är vackra, man behöver inte bekänna någon av dom.
Våra barn förtjänar att ses, låt människan få gifta sig med vem man vill, våra gamla behöver vård och våra sjuka behöver hjälp att bli friska!
Det är dags att vakna nu.
Det är invandrarpolitiken och jämställdheten som är en stor del av problemet, kan vi enas om det?
Kan ni inte lyfta upp de frågorna då?
Ta tag i dom och lägga dom på bordet som ett stort öppet infekterat sår och prata om det.
Berätta om dess fördelar, få oss att förstå och belys den.
Hantera den varsamt, sluta slänga ut folk och sluta se skillnad!
Kan vi inte lära våra barn att vara stolta över den dom är.
Oavsett läggning.
Oavsett färg.
Oavsett intresse.
Kan vi inte lära dom att vara stolt över att vara kvinna?
Att vara stolt över att vara man?
Eller att bra stolt över vafan man nu än är?
Måste vi sudda ut det som skiljer en kvinna från en man för att jämställdheten ska vara i balans?
För att fördomarna ska försvinna?
För det är väl barnen vi ska lära och lära rätt.
För det är väl dom som tar över när vi andra tackar för oss?
Barn gör inte som man säger.
Barn gör som man gör.
Så länge vi hatar så är det det vi lär dom.
Over and out!
Att få svar
PUBLICERAT: 2014-11-20 TID: 05:09:29 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Gårdagen var helt fantastiskt kaotisk.
Jag har rest genom hela mig själv.
Tillbaka till småbarnsåldern.
Genom min skolgång.
Även om jag vetat om ADHD en tid. Så har jag inte varit färdigutredd.
Inte haft det svart på vitt.
Vi satt i timmar.
Mamma var med.
Min älskade mamma, så många skratt vi delade åt mitt psykiska öde.
Så mycket information vi tömdes på.
La upp hela mitt liv på bordet framför en främmande man.
Å vi spelade honom rätt i händerna.
Fort och oavbrutet.
Vi är ett bra team, morsan!
Du har alltid sett mig.
Men idag lät jag dig se in.
Jag har alltid stått ut.
Alltid synits.
Alltid hörts.
Aldrig gått förbi obemärkt.
På både gott och ont förstås.
Egentligen inte tyckt att jag har varit konstig.
Bara inte som alla andra.
Inte passat in någon färdigstöpt form.
Alltid har jag varit högt och lågt.
Rusat iväg genom och livet och sällan vänt mig om.
Och känt!
Alltid ha jag känt så hårt, våldsamt och innerligt.
Oavsett vilka känslor jag har känt.
Det har alltid varit så stark.
Så mycket och överallt.
Men idag fick nästan alla frågor ett svar.
Och svar fick nya frågor.
Jag känner mig lättad.
Förstådd och förklarad.
Jag känner mig nästan lite hel ❤️
Cancer drabbar även håret!
PUBLICERAT: 2014-10-15 TID: 20:54:37 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Att drabbas av cancer innebär inte bara sjukhus, mediciner och dödsångest.
Något som hos andra kan tyckas vara små saker är för mig kanske superviktiga.
Som håret.
Herregud vad jag har våndas över håret.
Jag har under en längre tid haft extansions. Som lätt har kunnat se mycket tack vare att mitt egna hår är så tunt och glest.
Men tack vare löshår så syns det inte på mig att jag är sjuk.
Löshår och lösfransar.
Jag har gråtit mig igenom var och varannan kamning, hulkat åt hårtussarna i duschen.
Och flera gånger funderat på om jag inte bara ska ge upp å raka av skiten.
Men jag fick en fantastisk möjlighet.
Att pröva Hairtalk.
100% Remy och etiskt handlat Fairtrademärkt tempelhår av högsta kvalité.
Dessutom världens mest skonsammaste extansions metod så det påverkar inte alls mitt egna trasiga cancer-hår.
Det tar knappt en timme att sätta i och man kan behöver inte låta håret vila mellan gångerna.
Utan efter ungefär 8 veckor så går man till frissan och sätter om samma hår igen.
Det kostar alltså inte så mycket att underhålla.
Alla produkter man behöver ingår dessutom när man gör isättningen.
Det kanske låter som ett klyschigt reklamjippo.
Men ni känner mig.
Jag uttrycker inte en enda åsikt som jag inte står för.
Att jag dessutom anser att salongen jag går på håller världsklass tillhör oxå mina alldeles egna åsikter.
Salong Unik på Stora Gatan i Västerås är alltså The shit.
Så cancer eller inte.
Jag är överlycklig.
Jag har aldrig haft så fint hår, inte ens på den tiden då jag bara hade mitt eget hår.
Tack Hairtalk med Louise i spetsen.
Tack Amanda för att du återigen här mig så vacker du bara kan.
Tack Chefen-Anki och din fantastiska salong för att jag fick den här möjligheten.
Ni kan aldrig föreställa er vad eran till synes lilla handling gör för mig.
Det påverkar hela min tillvaro.
Mitt sätt att se på mig själv.
Det förhindrar att jag inte bara ser sjukdom och elände i spegeln.
Jag kan le och vara stolt över att jag är jag.
En vinnare ända ut i hårspetsarna ❤️
Före: Bilden till vänster är med billigare hår. Ni missar inte att det syns va?
Bilden till höger är alltså mitt egna hår efter färgning. Platinablont är numera ett minne blott. Bilden till vänster är under isättning.
Efter: Så här vackert blev alltså resultatet. Fortfarande blont men betydligt varmare och mörkare.
Heja mig! Vilket snyggt hår jag har!
Och så här nöjd och glad ser jag ut just nu medans jag bloggar!
Så har du någonsin gått å funderar på att göra något åt håret eller är du som jag, sjuk så varför inte göra något åt det! Säg till mig om inte annat så hjälper jag mer än gärna till! ❤️
Stundade operation
PUBLICERAT: 2014-10-05 TID: 23:27:31 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Ibland ler livet åt en.
Bara så där.
Ro.
Jag älskar lugn och ro.
I huvudet.
Mitt veckoslut har varit helt fantastiskt.
Det kommer att lyfta mig bra mycket längre än det varade.
När ångesten lägger sig och huvudet saktar ner så blir det inte så mycket bloggande.
Men se det positivt.
Bloggar jag inte så mår jag rätt bra.
På tisdag vankas det läkarbesök.
Då kommer det att fastställas om det behövs ännu en operation.
Det blir nog så.
Jag är i förstådd med det.
Men just nu så gör det ingenting.
Jag kommer att bli frisk.
Det är jag säker på.
Säkrare än någonsin!
Smyg in och snosa på era sovande barn en extra gång ikväll.
Glädje åt att livet innebär så mycket mer mirakel än vi någonsin kommer att förstå oss på ❤️
Annika, vem du än är!
Fortsätt läs och kommentera.
Jag blir lika glad varje gång ❤️
I mitt underbara ADHD-huvud
PUBLICERAT: 2014-09-02 TID: 13:07:39 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Ångest, död, liv, rädsla, trygghet, kärlek, förlust, förväntan, förtvivlan, förnedring, lust, saknad, längtan, oro, glädje, sorg.
Det är namn på olika känslor.
Känslor som styr vad vi gör.
Vad vi säger.
Vad vi är.
Känslor som påverkar hela våran tillvaro.
Skillnaden mellan mig och er är att jag tar med er på djupdykningar in i en ömsom sjuk ömsom frisk hjärna.
Jag tar med gång på gång med er på en resa i mitt inre.
Jag skriver alltid ur en känsla.
Jag kan alltså inte skriva på beställning.
Inte heller planerat.
Utan på ren jävla impuls.
Jag vet inte hur insatta ni är i ämnet ADHD.
Jag har ADHD.
Jag har det.
Men jag ÄR det inte.
Det har gett svar på så många frågor.
Gett svar på varför jag är som jag är.
Det har satt ett namn på varför jag känner som jag gör.
Varför jag ibland gör som jag gör.
Tänker som jag tänker.
ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
-Attention Deficit Hyperactivity Disorder-
Man kan alltså inte alltid rå för att man är som man är.
Men man kan lära sig att hantera det.
Hantera sig själv.
Känsloregistret hos en människa med adhd kan liknas vid en förstärkare.
Diskant, bas och volym etc.
Medan en 'normal' hjärna är som en stereo med redan förinställda varianter.
En normal hjärna behöver alltså inte så mycket ansträngning för att justera sina inställningar.
Medans en ADHD-hjärna måste lära sig att justera samtliga och få dom att synka med varandra.
Ångest är en del som diagnosen även erbjuder.
Sjuk ångest.
Dessutom ligger depression även nära till hands.
Inte så konstigt kanske med tanke på att det inte alltid är så lätt att styra samtliga reglage på förstärkaren.
Jag avbryter dig när vi talar.
Antingen så har min hjärna redan räknat ut vad du kommer att säga och redan hoppat över till nästa redan uttänkta samtalsämne eller så är det helt enkelt inte intressant nog.
Ta det inte personligt.
Problematiken ligger hos mig.
Jag kan inte rå för det.
Men jag kan försöka lära mig att tänka mig för.
Men är det sådan hög prioritet?
Är det inte bättre att jag fokuserar på att lära mig de bitar som är väsentliga för att mitt liv ska fungera så normalt det bara går?
Som att lära mig att få ner i varv så jag ens kan lyckas med att somna när det är dags.
Kontrollera min bristande impulskontroll.
Vet du till exempel att det är min brist på kontroll av min impulsivitet som gör att jag är klumpig?
Att min överaktivitet gör mig extremt rastlös?
Ett övervägande drag hos människor med ADHD är uppmärksamhetsstörningar som resulterar i glömskhet och slarv.
Som i sin tur också påvisar att man är otroligt motivationsstyrd.
Att ADHD skulle vara någon form trend är bullshit!
Kanske i folkmun men inte när det kommer till att faktiskt ha det på print.
Har du ens en aning vad en utredning innebär?
Visste du att dessutom går att bevisa med viss vetenskaplig utrustning?
Att ADHD är ett ord som använda allt vanligare och kastat ut åt höger och vänster innebär inte att det är fler som har det nu än förr.
Snarare så har medvetenheten ökat.
Och hjälp kan fås i rätt tidiga stadium i livet.
Jag är alltså egentligen inte uttråkad med vilje eller för att det är tråkigt.
Jag är inte försenad pga brist på respekt.
Jag pratar inte fort, högt och avbrytande pga det skulle vara något jag övat mig till eller pga en vilja att sälja i min själv som en idiot.
Jag glömmer inte saker och slarvar bort grejer för att jag är oansvarig utan för att jag helt enkelt inte behärskar den kontrollen fullt ut.
Jag ältar inte och har ångest lite hit å dit för att jag har hakat upp mig.
Min hjärna registrerar bara helt enkelt allt som innebär känslor i en mycket högre skala än vad du kanske är van vid.
Men allt är inte negativt.
Jag är snabb. Effektiv och noggrann.
Jag tänker mer innan frukost än vad din friska hjärna gör på en hel dag.
Jag kan få en idé och måla upp en färdig plan under tiden som du fortfarande är kvar på vad jag inledde min mening med.
Jag kommer alltså säkert på 99% av hela idéen under tiden att jag berättar det.
När motivation är på topp så är det få grejer jag inte kan lyckas prestera.
Allt utförs snabbt och väldigt noggrant.
En person med ADHD har ofta starka drag från andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom Asbergers, OCD och Tourettes.
Eller helt enkelt en av ovanstående diagnoser också.
Jag har starka drag från OCD, tvångssyndrom.
Att jag har ADHD betyder inte att jag är korkad. Inte mer korkad än någon annan.
Jag måste bara hantera mig själv medan du kanske kan flyta igenom livet rätt smärtfritt.
Och ja det är upp till mig att välja om jag vill vara min egna mentala slav eller om jag ska härska över min egen hjärna.
Sen får vi ju inte glömma att ingen är den andra lik.
Det gäller även detta ämne.
Vi är alla olika.
Vi är alla unika ❤️
Välkommen!
Idag är jag lycklig ❤️
PUBLICERAT: 2014-08-07 TID: 22:27:20 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
FUCK CANCER 👊
Sitter i köket, ett glas rött och musik i lurarna.
Kommer på mig själv sitta å le.
Herregud, i sinnet har detta varit en av de bästa dagarna i mitt liv.
Med tanke på att jag dessutom har en rejäl psykisk ohälsa i grunden så säger det en hel del.
Idag. Just idag är jag fan lycklig.
Sån jävla eufori att jag knappt har koll på tid och rum.
Imorgon tar jag mitt stora jävla hjärta och drar tillbaka till mitt hjärtas festival.
Han som förra året ruskade om min festival och min tillvaro åker oxå dit.
Tillsammans med mig.
Han som vrålade av lycka när han förstod innebörden av mitt samtal som han fick igår.
Han som stått vid min sida både på gott å ont genom hela den här helvetes jävla resan.
Som har gått från sjuk förälskelse till att hamna på topp 5 listan över vänner jag aldrig kan eller vill vara utan.
Började den här dagen genom att fixa en del med banken.
Och umgås med Lina.
Lunch och tjejsnack.
Hon då? Som funnits här mer eller mindre i hela mitt liv.
Å vänskapen står sig fortfarande lika orubbad.
Det kommer alltid att vara du å ja Lundgren ❤️
Nu ska jag mysa vidare.
Kolla så att jag har min metalväska packad å klar inför morgondagen.
Och så ska jag le, lite till ❤️
Och igen...
Kärlek på alla sätt ❤️
PUBLICERAT: 2014-05-17 TID: 12:02:40 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
När kärleken till livet vinner över huvudets alla demoner.
När kärleken till livet håller Herr Ågren å Panikjäveln på avstånd.
När kärleken till livet sakta låter mig ta för mig bit för bit av det som en gång var jag.
När medicinerna och gifterna låter mig få vara hyfsat pigg.
Å orka.
Då blommar det igen.
Då minns man vad det är som gör det värt att slå upp ögonen varje morgon.
När barnens kramar återigen är det varmaste som finns.
När barnens pussar är det blötaste och mysigaste i världen.
Då slår det en om och om igen hur fantastiskt det är.
Att leva.
Att varje dag är en gåva hur klyschigt det än må låta.
Varje gång man lyckas att prestera något som en gång var jag så har jag vunnit tillbaka ännu en del.
Varenda liten liten bit räknas.
Varenda känsla.
Varenda beröring.
Känslan av att ändå lyckas finnas till inte bara finnas är underbar.
Att någonstans ändå lyckas hjälpa.
Lätta någon annans börda.
Använd lite magi.
Är oslagbar.
Känslan av att ändå kunna göra rätt.
Känna rätt.
Idag är en fin dag.
Jag ska fylla den med ännu mer kärlek.
Bara vara. Å låta vara.
Å hoppas att morgondagen blir lika bra även den.
Jag älskar dig, dig å dig.
Till stjärnorna å tillbaka igen ❤️
Ovan regnbågen
PUBLICERAT: 2014-05-15 TID: 20:08:33 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
När det blåser. När kaoset är ett faktum så letar man alltid efter något att hålla i.
Livlinor.
Fast jag vet och har lärt mig att det enda livlinan som fungerar i längden är sin egen.
Först när man lär sig hur man är sin egen borg kan man skydda sig själv.
Fatta utsträckta händer.
Ta emot den hjälp som erbjuds.
Men släpp sedan när du står stadigt.
Finn styrkan inom dig.
Den finns där!
Agnes satt mittemot mig igår.
Och log.
-Jessica, du lagar mat.
Pysslar i hemmet.
Du plockar undan, håller snyggt.
Umgås med LilleLina.
Som förr.
Utan att ens skänkt det en tanke.
Utan att reflektera.
Jag ser dom inte.
Fantastiskt att bli påmind om dom.
Friskhetstecken!
Jag har faktiskt ignorerat min psykiska ohälsa under en tid.
Farit fram i 120 och inte stannat upp.
Man vårdar den inte alls på det viset.
Men nu när jag landat lite igen.
Varit ensam i sällskap av enbart mig själv.
Så kan jag känna lite ro.
Utan oro.
Jag ska stanna där ett tag.
I den känslan.
Lova, änglar finns ❤️
PUBLICERAT: 2014-05-12 TID: 20:41:38 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Idag för 11 år sedan förändrades mitt liv.
Allt jag tidigare trott på förlorade sin mening.
Tre kilo lycka fick ligga på mitt bröst i några få minuter.
Jag kommer aldrig att glömma när jag rullades ner i rullstol till avd 33 på Falu Lasarett.
-Här kommer mamma Hedlund!
Jag reste mig försiktigt upp och kollade ner i kuvöserna.
Jag såg direkt vilken som var våran.
Allt det svarta håret och de stora äppelkinderna.
Jag hade blivit mamma.
Till den vackraste lilla tösen jag någonsin sett.
Hon kom som en stormvind och vände upp och ner på hela min tillvaro.
Lukten, huden, håret.
Den känslan är det vackraste som finns.
Sinom tid fick jag lära mig att leva utan henne på halvtid.
Lärde mig det gjorde jag.
Men vande mig har jag inte gjort än idag.
Ibland händer det att hon kryper upp i famnen än idag.
Låter mig kyssa hennes kind och få berätta hur viktig hon är.
Att hon är en av tre anledningar som gör min resa värd all smärta.
Jag är sjuk.
Jag har inte samma ork.
Samma energi.
Inte heller samma glädje.
Jag hoppas ändå att det är med kärlek hon kommer att se tillbaka.
Att hon den dagen hon tvingas leva utan mig, kan fortsätta leva på den kärlek jag gav.
Hon är så mycket större än de andra.
Mina små.
Jag försöker febrilt skydda henne så gott jag kan.
Inte låta henne se in i hela min sjukdomsbild.
Men kanske, bara kanske.
Måste vi tala om himlen.
Om alla som lever där.
Att man kan bära med sig dom man älskar i hjärtat.
Även om man inte alltid kan se eller röra. Som finns dom där ändå.
Kanske måste vi tala om att livet inte alltid är varsamt.
Att det inte alltid blir som det borde.
Det mesta kan man påverka.
Men inte allt.
Men det att det är ok.
Att det är ok att låta det göra ont emellanåt.
Att det är ok att känna.
Sakna och längta.
Att det är ok att vara ledsen.
Att allting inte syns utanpå utan bara känns inuti.
Jag kan sitta här och ångra de fel jag har gjort.
Eller så kan jag göra allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt frånochmed nu.
Låt oss börja med ett kalas.
Ett hejdundrande kalas för min stora tjej.
Min första kärlek.
Jag ska spara all energi jag har och äta all världens medicin.
För att orka göra hennes dag till den bästa på länge.
För när allting kommer omkring så spelar allt mindre roll.
Att vakna nästa morgon.
Det är det enda som betyder något!
Var livrädd
PUBLICERAT: 2014-04-17 TID: 11:07:04 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Ibland när det stormar som värst så kan det vara rätt skönt att dra upp luvan, greppa handen och bege sig in i någon annans.
Alla går vi någon gång igenom någon form av kris.
Någon nära försvinner, hjärtat går sönder eller så är det bara livet som bestämmer sig för att byta riktning.
Kanske kan vi inte alltid styra.
Inte heller kontrollera och allra minst parera.
Det blir inte alltid som man har tänkt.
Det går inte alltid som man har planerat.
Än mindre som man vill.
Håll i hatten, ha stövlarna på.
Alltid förberedd för storm.
Se dig omkring och se vem eller vilka som är beredd att hålla i dig.
Vem vacklar och vem står stadigt?
The storm will tell.
Och luta dig där det är tryggt.
Varmt och utan förbehåll.
Luta dig här.
Här råder ingen förtvivlan.
Här hägrar inre förväntningar.
Kryp upp i min famn och lägg ditt hjärta här hos mig.
Jag kanske inte kan ta bort det onda.
Jag kanske inte kan heala.
Men läker gör det.
Riktig jävla vänskap klarar det mesta.
Allt.
Jag sitter här innanför mina murar och kikar över kanten.
Jag kommer att stanna här länge till.
Nog avundas jag intensiteten utanför.
Men jag ser hur ont det gör.
Om och om igen.
Så länge jag stannar här så är jag rädd.
Rädd om mig.
Livrädd om hjärtat.
Lev!
PUBLICERAT: 2014-03-23 TID: 08:19:25 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
De senaste dagarna känns det som om allt jag en gång trott ställts på ända.
Jag hänger inte riktigt med och lyckas inte riktigt ha koll på mig själv.
Jag vet vare sig ut eller in.
Jag vänder ut och in på mig själv.
Analyserar minsta tanke och funderar över vad som är rätt och fel.
Jag omvärderar. Prioriterar.
Känner.
Hela hjärtat har hoppat in i karusellen.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
Jag vet inte hur.
Jag vet inte om.
Jag vet inte varför.
Jag vet bara att.
Jag är trots allt lite nöjd.
Ganska glad.
Trivs en aning.
Det råder lite ro.
Få saker är lika viktiga som dom en gång var.
Andra är viktigare än någonsin.
Herr Ågren håller sig borta.
Min himmel är rätt molnfri.
Alla mina lampor blir numera tillsammans en sol.
Jag tror att det jag ser och börjar njuta av är det som kallas livet.
Det ljusare sidan av livet.
Låt oss leva för helskotta!
Som om det inte fanns någon morgondag.
Låt oss sudda ut alla bekymmer.
Strunta i alla farhågor.
Låt det som är här och nu vara det enda som räknas.
Håll min hand, men släpp den inte när mörkret sänker sig.
Var inte rädd, jag är ju med.
I min värld är allting enkelt.
Rosa, fluffigt och helt jävla galet.
Kanske stundar en katastrof.
Men vad spelar det för skillnad.
Just nu?
Låt oss vara här och nu.
Låt mig vara här och nu.
Det kan bara bli bättre.
It's time to start living ❤️
