Idag för 11 år sedan förändrades mitt liv.
Allt jag tidigare trott på förlorade sin mening.
Tre kilo lycka fick ligga på mitt bröst i några få minuter.
Jag kommer aldrig att glömma när jag rullades ner i rullstol till avd 33 på Falu Lasarett.
-Här kommer mamma Hedlund!
Jag reste mig försiktigt upp och kollade ner i kuvöserna.
Jag såg direkt vilken som var våran.
Allt det svarta håret och de stora äppelkinderna.
Jag hade blivit mamma.
Till den vackraste lilla tösen jag någonsin sett.
Hon kom som en stormvind och vände upp och ner på hela min tillvaro.
Lukten, huden, håret.
Den känslan är det vackraste som finns.
Sinom tid fick jag lära mig att leva utan henne på halvtid.
Lärde mig det gjorde jag.
Men vande mig har jag inte gjort än idag.
Ibland händer det att hon kryper upp i famnen än idag.
Låter mig kyssa hennes kind och få berätta hur viktig hon är.
Att hon är en av tre anledningar som gör min resa värd all smärta.
Jag är sjuk.
Jag har inte samma ork.
Samma energi.
Inte heller samma glädje.
Jag hoppas ändå att det är med kärlek hon kommer att se tillbaka.
Att hon den dagen hon tvingas leva utan mig, kan fortsätta leva på den kärlek jag gav.
Hon är så mycket större än de andra.
Mina små.
Jag försöker febrilt skydda henne så gott jag kan.
Inte låta henne se in i hela min sjukdomsbild.
Men kanske, bara kanske.
Måste vi tala om himlen.
Om alla som lever där.
Att man kan bära med sig dom man älskar i hjärtat.
Även om man inte alltid kan se eller röra. Som finns dom där ändå.
Kanske måste vi tala om att livet inte alltid är varsamt.
Att det inte alltid blir som det borde.
Det mesta kan man påverka.
Men inte allt.
Men det att det är ok.
Att det är ok att låta det göra ont emellanåt.
Att det är ok att känna.
Sakna och längta.
Att det är ok att vara ledsen.
Att allting inte syns utanpå utan bara känns inuti.
Jag kan sitta här och ångra de fel jag har gjort.
Eller så kan jag göra allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt frånochmed nu.
Låt oss börja med ett kalas.
Ett hejdundrande kalas för min stora tjej.
Min första kärlek.
Jag ska spara all energi jag har och äta all världens medicin.
För att orka göra hennes dag till den bästa på länge.
För när allting kommer omkring så spelar allt mindre roll.
Att vakna nästa morgon.
Det är det enda som betyder något!