Jag har planerat den här dagen i mitt huvud i över 2 år nu.
Presenterna. Överraskningen.
Alla vänner.

Nu har jag fasat inför den här dagen.
I 26 dagar.
Ömsom hoppats. Ömsom insett.
Jag hörde däremot hans röst igår.
Det börjar kännas bra att ilska inte är känslan som ligger närmast.

Men gotta er för all del.
Det finns säkerligen några som ler också.
Det gör mig inget.
Låt er roas.

Jag står ju för fan ännu en gång inför ett plattformsbyte.
Den här förtrollade jävla relationen har ju levt på daglig basis.
Jag vet att han alltid kommer att finnas där nånstans.
Bara inte inom räckhåll.
Det är så mycket i min vardag som har varit vi.
Trots att vi aldrig har levt ihop eller haft en sån relation som är det enda folk känner till.
Det låter jävligt märkligt, jag vet.
Det var fantastiskt märkligt.

Jag vill att den här dagen ska passera så friktionsfritt som möjligt.
Jag befinner mig konstant i ett gränsland mellan hopp och förtvivlan.
Samtidigt som jag kan se på det med mer värme nu än tidigare.

Jag vet att han mår bra.
Omgiven av sina finaste vänner.
Jag tror att han kommer att dansa också.
Det räcker för nu.

Jag träffade mina barn tidigare.
Det var en välkommen verklighetsförankring.
Kinderna blossade av alla pussar när vi skildes åt.
Lika viktigt som det är att låta sig själv sörja är det att försöka komma ihåg vad som är viktigt.

Senaste halvåret har egentligen varit helt fantastisk på alla andra plan.
Nytt jobb och nya framgångar.
Jag går från parkeringen till entrén på jobbet och ler varenda morgon.
Jag vill inte jobba någon annanstans än precis just här.
Förstår ni den känslan?
Det är för fan magi!

Jag började fungera igen.
Frisk och inga superfrekventa sjukhusbesök.
Vardagen och rutinerna kom sakta men säkert ifatt oss.
Vi började leva som en normal familj igen.
Jag fick en andra chans.
Och jag tog den!


Men det spelar ingen skillnad när det gör ont i en helt annan del av hjärtat.
Det värsta stället man kan fastna på är i sina känslor.
Idag är jag helt fast.
Men det släpper om någon igen.
Då ska jag ta på mig superhjälte-dräkten igen och fortsätta rädda världen med en kram i taget.

På återseende ❤

Jag fastnade i ett fascinerande samtal idag.
Någon har vaknat. Precis som jag.
Vi möttes på varenda plan.
Han drömmer lika som jag gör.

Jag vägrar fastna den här gången.
Jag vill bo utan förpliktelser.
Jag vill inte klippa någon gräsmatta.
Jag vill inte vara tvungen att ha kattvakt.
Jag vill inte rensa häcken och komma ihåg att ställa ut soptunnan.
Jag vägrar jobbar på ett arbete som inte stimulerar mig.
Jag har inte utrymme för människor som fortfarande sover.

Se på mig nu.
Jag har ett arbete som triggar hela mitt system.
Jag har möjlighet att göra skillnad.
Jag är ledig 16 veckor om året och har massor med tid att se.
Världen.
Jag vill kunna packa väskan på kvällen och sitta på ett plan dagen efter.
-Kom igen nu barnen, nu är det dags att se hur dom har det i Paris!
Jag behöver inte ha en snygg bil eller den senaste inredningen.
Jag skiter fullkomligt i om jag har på mig samma tröja två gånger på en vecka.

Jag vill dessutom se världen hand i hand med någon som älskar mig precis för den jag är.
Någon som drömmer som jag.
Jag vill ligga naken i sängen en söndag och kolla Netflix med tuttarna i händerna på någon som avgudar mig.
Jag vill se genom någon annans ögon och jag vill att någon målar min värld med andra färger än vad jag är van vid.

Idag hade jag ett upplysande samtal med mina föräldrar.
Fan jag har en blogg med asmånga läsare.
Jag jobbar med hundratals barn varje dag.
Jag har vänskapskretsar som sträcker sig världen över.
I fredags hade jag en lektion med en 9:a. Vi diskuterade om ämnen deras lärare valt som överskrift till deras nästa uppsats.
Majoriteten elever satt kvar 20 minuter efter lektionen och vägrade gå.
-Vi vill tala om livet Ms Hedlund!

-Mamma, jag ska förändra världen innan jag är färdig!
Jag vet det gumman svarar hon.
Sen vänder hon sig mot min pappa och frågar om han är lika stolt som henne.
Jag är inte deprimerad längre.
Jag har en ångestproblematik som jag brottas med mellan varven.
Men jag när jag ställer mig framför spegeln och blundar så är jag stolt över mig själv.
Det är väl det allt går ut på?

Vi fortsatte prata om framtiden och kom fram till att vi ska fylla den med lite nya minnen.
Vi ska sätta oss på ett plan och flyga bort en helg.
Och när jag berättade för honom hur jag vill att mitt liv ska se ut så såg hans plan likadan ut.
Det händer sällan att man träffar någon man bara klickar med ju äldre man blir.
Ju kräsnare blir man på vad och vem man vill ha i sin tillvaro.
Det är aldrig försent att starta om.
Om du kommer på dig själv befinna dig där du inte vill vara.
RESET!

Så jag tänker fortsätta lära min elever om livet och skriva inför alla som vill läsa.
Jag ska tala inför dom som förstår vad jag säger och som vill framåt.
Jag vet hur lycka ser ut och snart är jag där.
Jag vet att ni sover ännu.
Men jag ska väcka er en i taget.
Jag ska ruska om eran tillvaro och tvinga er att se er i spegeln med stängda ögon.
Det spelar ingen roll hur skalet ser ut.
Själen har ingen färg eller kan plastikopereras.

Jag tänker förälska mig i livet och hitta en man som killar mig på fötterna liggandes på en filt i solnedgången.
På olika plaster varje gång. 

Jag vill falla för samma man varenda gång jag ser mitt liv i hans ögon.
Jag tänker köra min gamla minibuss och kvällsdoppa med barnen i sjön.
Jag tänker packa väskan kvällen innan och backpacka med barnen i Sydamerika.
Jag tänker inte ge mina barn allt som pekar på.
Men jag ska se till att deras pass är fulla i stämplar och att erfarenheterna formar fördomsfria vackra människor.

Jag ska torka livets tårar tills den dagen då dom vet att det finns oändligt många anledningar till att vara tacksam över att livet faktiskt hände.
Jag vet inte hur ni tänker.
Allas väg till lycka ser olika ut.
Jag vet bara att ingen annan än jag ska bestämma över min.
För jag tänker inte nöja mig.
Med mindre. Aldrig någonsin.

Peace ❤

När jag och barnens pappa gick skilda vägar så gjorde det ont.
Allt annat vore en lögn.
När tårarna tog slut och hjärtesorgen inte var ett faktum längre så tog jag tag i det jag kunde fixa.
Förpackningen min själ befann sig.
Nytt liv med en nästan ny kropp.

När nästan ett halvår passerat och jag trodde mig vara på topp så rämnade marken under mig.
Jag var inte längre två.
Jag var bara jag.
Och vem fan är jag då?
Vad vill jag med mitt liv?
Vad tycker jag om?
Vilka är mina vänner?
Var det meningen att jag skulle klara av livet ensam frånochmed nu?

Att sluta tro på sig själv är att ge upp.
Jag blev en trasdocka som slet huvudet av mig själv.
Allt omkring mig började skaka och själv så exploderade jag.
Jag hamnade utspridd med en liten bit kvar i allt jag någonsin älskat.

Jag har en sån terapeut som vet allt om dig. Inte om mig.
I efterhand så är jag mer fascinerad än någonsin över vilken impact människor har på varandra.
Min psykolog.
Inte nog med att jag tydligen var deprimerad så hade jag andra diagnoser också.
ADHD -min styrka.
OCD -min svaghet.

Han var som en medicin med kassa biverkningar.
Och så undrar man över hur fan man kan bli beroende av en annan människa?
-The strongest drug that exist for a human is another human being.
Min svaghet, OCD-tvång, var hans styrka.
Jag behövde aldrig sitta där jag kände mig obekväm.
Jag blev alltid bortplockad ur jobbiga situationer innan det ens hann börja krypa.
Jag behövde aldrig förklara mig.
Svara på varför eller låtsas att det inte bekom mig.
Han parerade alla mina svagheter olikt någon jag någonsin träffat förut.
Han dömde mig aldrig.

Ni har säkert inte en aning om vafan det innebär.
Tvång.
Kroppen ställs omedelbart in i katastrofläge och flyktmekanismen slås på med full kraft.
Så vad är jobbigast just nu?
Jag är inte längre deprimerad.
Min adhd får full stimulans.
Min OCD är alltså det som finns kvar.
Den gör sig konstant påmind och vad som är en helt vanlig dag för alla andra är som ett helt maratonlopp för mig.

Om han gjorde mig en björntjänst?
Nej, han lät en del av mina issues vila så jag kunde fokusera på att utveckla resten.
Och vet ni vad?
Jag har aldrig någonsin varit så stolt över mig själv.
Som nu.

Jag kan inte ens räkna gångerna han puttat tillbaka mig in i mig själv.
-Stå på egna ben nu för i helvete Jessica!
Utan livlinor.
Man ska inte älska någon för att man behöver den.
Man behöver någon för att man älskar den.

Så här står jag med min OCD i högsta hugg.
Mitt i allt så kommer en kvinna fram till tidigare idag.
Hon presenterar sig och ursäktar sig med att fråga om hon får ta på mig.
-People like you are so rare these days.
Your energy is extremly intense.
You are healer!

Jag tror inte på hokus pokus men mitt sätt att tänka ger henne en poäng.
Det var ju där jag var.
Och ni fattar inte var jag var innan jag visste vart jag skulle.
Allt det som är jag måste vara av en andledning.
Och det kära ni tänker jag ta reda på.
Alldeles ensam! 

Legender dör.
Människor dör.
Vi dör och du kommer att dö.

Hann du med allt det där du tänkte att du skulle göra?
Besökte du den där platsen du alltid har drömt om?
Sa du det där du borde ha sagt?
Unnade du dig där lilla extra som du tänkt så många gånger förut?
Levde du?

Kände du efter ordentligt?
Såg du dig omkring och såg allt du har där brevid dig?
Simmade du längs havsbotten någonstans i världen om kom på att det här precis så här du vill att det ska se ut?
Lyssnade du ordentligt på vad som sades och kände du lukten?
När du slår dig ner vid frukostbordet på morgonen.
Är du tacksam för att du andas eller går du i IKEAtankar och funderar över ett nytt köksbord?

Kramade du om extra hårt ifall att du kanske aldrig skulle få uppleva det igen?
Det finns så jävla många anledningar till att livet är det bästa som kan hända.
Det gäller bara att komma ihåg att leva också.
Utan en morgondag.
Man måste stanna upp här och nu och ställa sig frågan hur fan man vill ha det egentligen.
Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Hur vill jag må?

Jag är inte så vidare värst bra på att må bra alla gånger.
Men jag är en jävel på att leva när jag är väl lyckas.
Men när livet känns som bäst så gör även det ont till slut.
Jag börjar någonstans tappa tron på förändring.
Jag vet, allt positivt går framåt i samma takt som allt negativt.
Men jag har så jävla svårt och pussa mina barn godnatt när jag ifrågasätter mig själv vilken jävla värld jag ska få dom att anpassa sig till.

Man får inte slåss.
Man får inte säga dumma saker.
Man får inte vara dum.
Man får inte såra andra människor.
Man får inte kränka, förnedra eller döma andra människor.
Man får inte göra illa någon.
Man får inte döda någon.

Alla har lika värde.
Man ska vara snäll mot djuren.
Man ska inte skräpa ner i naturen.
Man får inte stjäla.
Man får inte.
Man får inte.

Jag känner mig totalt grundlurad.
-Jo barn det är så här förstår ni...
Vi förstör sakta men säkert vår natur.
Vi utrotar djurarter, experimenterar med djur och slaktar upp dom på köksbordet.
Vi dödar dagligen varandra, stympar småbarn och hånar människor pga av hur dom ser ut.
Vi stjäl från dom fattiga och dom rikare blir rikare.
Upplever du det som jobbigt så kan du säkert då tabletter mot det som gör att du får blunda en stund.

Fast att sitta här och vara bitter kommer ju knappast att göra någonting bättre.
Så jag forsätter att tala om det.
Skriva och ifrågasätta.
Kan jag bara tända en gnista hos nån stackars jävel så är det värt det.
Det kan inte storma för evigt.
Livet går ut på att hitta något som gör det meningsfullt.
Men vad det än må vara så upplev det!
Stanna upp och känn lite extra.
Kom ihåg att leva!

Men om vi nu ändå besitter förmågan att göra världen lite bättre så kan vi väl för fan göra det?
Det krävs bara några miljarder till förutom jag för att vi ska ta oss dit.
Let's live a little ❤

Jag kan inte låta bli att fundera över hur skev världen är.
Förstår ni att det fortfarande finns länder där dom tillåter könsstympning av små flickor?
Det finns länder där flickor endast får gå i skola på nätterna för dom måste arbeta i hemmet på dagarna
Det finns länder där kvinnor inte får köra bil och saknar rösträtt.

Det finns länder där vi styr människan så kraftigt att man inte får leva resten av sitt liv med vem man vill.
Vi utrotar djurarter för deras päls och skördar bort jordens syre.

Herraväldet undanhåller oss botande mediciner och såna som säljer hälsofarlig mat är mångmiljardärer.
Miljontals barn svälter världen över medans andra har ferrari som leksaksbil.

Vi tillåter att systemet låter oss psykiskt krascha en efter en och matar oss fulla i kemikalier.
Läkemedelsindustrins ekonomi omsätter nollor vi vanliga döda inte ens kan räkna till.

Det är 12 miljoner människor på flykt från Syrien samtidigt som andra kommer hit å prövar lycka baserat på lögner.
SD kommer att skrälla så jävla hårt i nästa val om inte någon viktig jävel vaknar snart!
Vi måste inse att vi alla är här tillsammans.
Börja arbeta över gränserna, låta engelska växa till ett världsspråk och börja tala med varandra.

Vi måste sprida kunskap och lära oss av varandra.
Vi måste visa våra fattiga länder var vi är på väg.
Samtidigt som jag föraktar den ständiga uppkopplingen så är det en av de bästa spridningssätten vi lyckats åstadkomma hitills.
Vi måste försöka sluta få folk att tro att gubben på molnen ska komma ner och fixa det här.
Det kommer inte att hända!

NÄR FAN SKA NI FATTA DET?
Vi måste själva fixa den här jävla oredan vi har ställt till med.
NU!

Förstår ni att det finns platser där man är mindre värd baserat på vilket kön man är?
Hur man ser ut eller om man är annorlunda.
Förstår ni att små flickor börjar banta i tioårsåldern för att omvärlden och media styr våran syn på hur man ska se ut?
Allting handlar om pengar.
Hela vår planet styrs av dom som har pengar. För att dom vill ha mer pengar.
Eller för att dom hoppas på världsfred?

Är det bara jag som tänker så här?
Lyssnar ni bara på det ni blir matade med eller ifrågasätter ni ibland varför?
Är det värt att arbeta på en arbetsplats där man drivs till vansinne av stress och kanske aldrig lyckas hitta livsgnistan igen?
Är det det livet går ut på?
Det finns länder där det tillåts att slå barn. Att slå sin kvinna.
Tillochmed döda henne.
Fattar ni att man alltså får göra illa andra människor?
Å varför skördar vi tex regnskogen om vi vet att det kommer att få förödande konsekvenser när den väl tar slut?
Varför väljer vi att tro på en gud som inte gjort annat än illa oss?

Varför finns det ens med i någons hjärna att bekymra om en man vill gifta sig med en annan man.
Förstår ni att det dessutom förekommer i länder endast några timmars bilfärd ifrån Sverige?

Är det det här som kallas FRIHET?

Jag vet att ni sitter där ute i kylan och väntar någon form av uppföljning.

Hur länge dröjer det den här gången då?

Tänk att det är så förbannat lustigt hur hjärnan sammankopplar saker med varandra.

Vi åkte till pulkabacken idag.

Innan och under hela vistelsen så visste jag att hade varit där en gång innan.

Det gav mig en konstig känsla. 

Men jag hur jag än vände och vred så kunde jag inte komma på med vem.

Eller vilka.

Tillsut ringde jag dottern och frågade henne.

Svaret färgade resten av min dag.

En del av mig saknas.
Men det gör inte ont.
Första gången som jag kände tomheten var idag.
Jag har vare sig haft ångest eller haft offerkoftan på sedan dagen då vi sågs senast.
Men det kanske ligger en viss sanning i att vissa bara kommer in i ens liv för en stund.
Medan andra stannar för evigt.
Är det inte meningen så hjälper det inte med vilja.
Majoriteten av mina vänner har jag haft sedan barnsben.
Vissa har mer än 20 års minnen innanför ögonlocken.

Den här vänskapen har inte varat fullt så länge.
Men det har varit vansinnigt intensiv.
Däremot så var en sån där vänskap som vet allt om mig.
Även om vi inte växt upp ihop så har vi delat varenda minne med varandra.
Allt jag har upplevt.
Om alla mina vänner och deras fantastiska inverkan i mitt liv.
Allt jag minns och minsta lilla erfarenhet har jag berättat om.
Och han har lyssnat i säkert tusentals  timmar på allt som är jag.
Han har sett mer inuti mitt huvud och känt på mer i mitt hjärta än någon annan.

Och jag har lyssnat på honom ska ni veta.
Jag tröttnade aldrig heller.
Vi kunde sitta och tugga i tiotals timmar och helt glömma av filmen vi kanske egentligen skulle ha tittat på.
Om allt.
Om atomer, sjukdomar, aliens, politik, spöken, svält, första kärleken och om naturkatastrofer.
Det tog aldrig slut.

Det var det som var bäst med oss.

Men det man bör ha i åtanke när man speglar sig i någon är att det inte alls säkert att man alltid gillar det man ser.
Om reflektionen kanske visar sidor hos en själv som man inte tycker om att se.
Som känns för stora att förändra och som man själv saknar insikt i.
Då kan det tillochmed göra ont.

Vi behandlade egentligen inte varandra illa.
Vi fastnade bara i våra egna känslor.
Vi kom för nära.

Varenda försök till distans har tidigare inneburit att saknad är den enda känslan jag har bestått av.
Tomheten har käkat upp mig inifrån och ut.
Men det här har processats så länge i mitt hjärta nu att det helt enkelt fick vara nog.

Det stör mig inte.
Men det finns där.
Jag åkte förbi ett hus utanför Strängnäs häromdagen och stannade nästan som per automatik för att fota det.
Det här måste han se! 
Jag hann känna på känslan.
Igår såg jag ett meme som han hade vrålat av förtjusning åt och bett mig screenshota direkt.
Jag hoppas att han kommer över det oxå någon gång.
Häromdagen träffades jag av en olustkänsla.
Det låter kanske som tomtar och troll.
Men jag kan få såna emellanåt och känslan har alltid talat sanning när något inte stämmer.

Jag lät den passera.
Om han såg mig på andra sidan så skulle han vinka.
Men visst fan känns det orättvist.
Att vi orkade bära min sorg men inte hans smärta.
Springer du på honom någon gång så ge honom en del av mig.
Blås in lite luft under vingarna och påminn honom om att allt ordnar sig tillslut.
Livet kommer ifatt, håll höjd!

Jag glider förbi spegeln och ser henne.
Hon som överlevde cancer och miljoner ångestvåldtäkter.
Hon som trippar in ivrig och förväntansfull på jobbet varje morgon.
Hon som är ensamstående med 5 barn.
Hyfsat välbehållen för att ha passerat 30 för flera år sedan, vill jag tro i alla fall.
Hon kör en duglig bil och har pengar över till krimskrams.
Hon som nästan har fler fantastiska vänner än vännerna har tillsammans.
Och framförallt så har hon friska barn och pigga föräldrar.

Så vad finns det egentligen att klaga på?

Men visst känns det konstigt.
När man glömmer bort att livet tar och inte bara ger.
Så vad tror jag?
Att det är ännu en fas?
Nej, det är en ny fas.
Ny bok och nya kapitel.
Vad hoppas jag på?
På lycka såklart.

Och om jag någon gång speglar mig i honom igen.
Så hoppas jag att det inte gör ont att titta för nära ❤

Undra hur många gånger jag har gått runt här.
Tittat på allt jag vill minnas.
Allt porslin, alla saker har en historia.
Minnen från platser vi varit på.
Antikmässor, loppisar och tradera.
Jag springer med ens längs gatorna på Manhattan med barnen i släptåg.
Han knyter slipsen i farten och trafiken dånar i bakgrunden.
I nästa andetag sitter jag längs Themsen och äter sniglar för första gången i mitt liv.

Det här är inte att älta.
Det här är en kamp som har pågått så länge nu.
Så länge att det inte längre finns någon ork kvar.

När jag blundar igen så övertalar jag honom att gå barfota ner till havet den där gången när vi var i skärgården.
På vägen ner så slår jag i tån i en rot.
Vi stannade där i flera timmar trots blod och tandagnisslan.
Jag och mina överraskningar... Jag visste att maten i Kungsörstorp skulle få honom att tappa andan.
Jag blinkar bort en flod med tårar och hamnar plötsligt i famnen ståendes bland 50000 människor som sjunger med till Fade to black.

Det här är inte vilken vänskap som helst.
Den här krossade barriärer och fick mig att börja leva igen.
Den har lärt mig allt jag behövde veta om smärta, utanförskap, svartsjuka, separationsångest, saknad, längtan och förtvivlan.
Men mest så har den lärt mig om livet.
Om mig själv.

När jag försiktigt blundar igen så ser jag honom hoppa från trampolinen vid havsviken en sen sommarkväll i juli.
När jag tillslut tillåter mig själv att titta igen så ser jag honom trilla av hästen och solen går ner bakom Borgholms slottsruin.

Han vaknar snart.
Vad ska jag komma ihåg att säga till honom?
Ska jag be honom vara modig ännu en gång eller kommer han ihåg det tror ni?

Nästa minne är hällristningar och bokskogar.
Glada barn och kossor.
När jag återigen blundar så ser jag honom sitta i loungen på O2 arena med champagne i handen.
Medan vi hänger över räcket och vrålar Alex till seger.
Jag lyfter på askkopparna och vet precis vilka som är från mig.
Nästa minnesbild visar mig honom ståendes på parkeringen med vasen i famnen.

Är det så här det ska kännas?
När alla lösningar är prövade och ingen av oss lyckades vinna?
Igår kväll så hörde jag han sucka.
Han andades ut.
Tungt.
Det är jobbigt säger han.
Jag vet hjärtat.
Jag vet.

Jag somnade till hans hjärtslag och drömde alla drömmarna vi en gång delade.

Jag vaknar till och kryper närmre intill. 

Famen som stillat och som läker alla sår.

När jag vågar andas igen så ser jag mig själv stå på det vita strecket längs vägrenen nånstans i Sverige.
Jag är inte modig.
Jag är livrädd.

Jag bankar hårt på toalettdörren.
Dom ropar ut final call nu, vi måste springa till gaten.
Ystad blir återigen en del av det som var vi.
Jag kommer säkert aldrig att kunna förklara så någon kan förstå.
Men det gör inget.
Han gör det.

Jag sänker blicken och inser att det nog är över nu.
Att det kanske är på riktigt.
Han är så arg och förtvivlad på mig att han inte kan möta mig där jag befinner mig.
Tilliten har tagit slut och tårarna rinner som per automatik.

Ester ligger kvar i sängen brevid honom.
Kanske även hon känner på sig att 'husse' inte kommer att ändra sig den här gången.
Men jag hoppas att jag kan få krypa upp en liten liten stund i famnen igen.
Jag hoppas att han påminner mig om att även jag ska vara modig.
För det är dags nu.
Sista kapitlet.
Även om han en dag är en främling.
Så kommer jag aldrig att glömma ❤

Så det är det här som är olycklig kärlek?
Att det är det jag är?
Omedvetet olyckligt kär i min helt ovetandes bästa vän?

Var har ni lärt er om livet, egentligen?
Att det endast finns ett fåtal olika former av kärlek?
Den man har till sina barn.
Till sin man eller hustru.
Till sina familj.
Och till sina vänner. Typ.

That's it eller?
Är inte det lite väl trångsynt?
Så här och så här och så här ska man vara.
Endast så här kan man känna och så här ska man se ut?
Är det så det är?
Att könstillhörighet, etnicitet och skillnader inte spelar någon roll är ju bara rent jävla skitsnack!
Allting behandlas och döms ut uppe i ditt eget huvud baserat på den medvetandegraden du själv besitter.
Har du inte upplevt det, känt det eller sett det själv så kan du inte förstå.
Allting du är är inbankade normer.

Jag har brutit ner mig själv i molekyler.
Synat varenda del.
Analyserat och tittat efter.
Noga.
Och det är klart att det är läskigt.
Det kan göra ont som fan om man tittar för nära.
Jag är så vansinnigt medveten om mig själv.
Jag har självinsikter som får mig att vilja ta livet av mig emellanåt.
Men jag har oxå insikter hos mig själv som jag beundrar.

Ingenting av det som en gång var jag existerar längre.
Jag har förintat de molekyler som jag längre inte vill bestå av.
Jag har berikats med erfarenheter och lärdomar få människor kanske ens någonsin kommer att få uppleva.
Jag har överlevt. Dessutom.

Så vore det inte rent av löjligt att försöka smyga runt och vara hemligt kär i någon. Å tro att man kommer undan med det.
Leva under total förnekelse och sedan dessutom lyckas lura skjortan av den personen som känner mig mer än jag känner mig själv.
Jag är manipulativ jag vet.
Fruktansvärt jävla manipulativ.
Men det går inte att lura känslor.
Energifält, kroppsspråk, tonläge, ögon och intellekt talar på så många fler sätt än med ord.
Men han är min kärlek.
En kärlek.
På mitt vis.

Man ser det man vill se när man vill se det.
Man gör sin egen tolkning och drar slutsatser efter sin egen förmåga.
Går det inte att vara vän med någon oavsett kön eller hårfärg?
Inte om det skiljer sig från normen?
Världen är inte där än.
Bögar sticker fortfarande i ögonen på folk.
Klänning passar inte män och det går inte att sluta säga negerboll.
Så jävla mycket drama, dumma jövla karlar, svartsjuka kvinnor och förutfattade meningar.

Antingen så fascineras man eller så skräms man iväg.

Hursomhelst så klarade vi inte av det.
Missförstånd, brist på respekt och brist på förmågan till förändring blev tillslut dödsstöten.
Det tog tillslut upp all min vakna tid.
Att försöka hitta någon form av lösning.
Vi slutade förstå varandra och talade tillslut olika språk.
Jag förlorade en del av mig.

Men för all del skyll på olycklig kärlek.
I ren Romeo och Julia anda.
När det egentligen är en olycklig relation.
En olycklig vänskap.
Eller bara olyckligt.
-Han, hon, hen tror att vi är ihop när dom läser din blogg!

Jaha tänker jag.
-Är den helt jävla dum i huvudet?
Kan den inte läsa?
Eller nähä den kände inte mig nej.
Idiot!
Moget Jessica. Jävligt.
Att bryta mönster och lära sig att se saker annorlunda är allt annat än enkelt.
Människan är rädd för förändring.
-Åh en man med klänning och högklackat!
Livsfarligt.
Akta dig för helvete han kanske kommer att äta upp dig med lite ketchup på.

Jag har förlorat en vän.
Och det gör tamigfan ont.
Just nu så är att sakna honom allt jag är.
Jag tas för en svartsjuk psykopatisk flickvän när det enda jag egentligen är är rädd.
Rädd för all den tid någon annan får och inte jag.
För att jag är egoistisk.
Man står sig själv närmast.
Jag älskar att spendera tid med honom.
Hans hjärna stimulerar mitt kugghjul till hjärna konstant.
Jag blir aldrig uttråkad.
Eller rastlös.
Jag drömmer inte mardrömmar och jag kan tillochmed sitta still.
Jag slutar vara rädd och jag kommer till ro.
Hur kan jag vilja att det ska sluta kännas så?

Jag skulle kunna sitta här och rabbla faktorer natten lång.
Skylla på mig själv, han eller er.
Men det kommer knappast att spela någon skillnad.
Jag är ledsen.
Jag är ledsen för att jag är ledsen.

Jag är ledsen över att jag inte kan plocka upp telefonen och ringa å höra hans röst i andra änden.
Jag är ledsen över att han mår som en påse skridskor och över att jag inte kan hjälpa honom.
Jag är ledsen över att inte kunna visa dom länkarna jag har sparat som jag vill ha reflektioner på.
Jag är ledsen för att jag inte kan fråga vad han tyckte om den senaste forskningen eller fråga vad han fick i julklapp.
Jag är ledsen över att inte veta hur han har det.
Jag är ledsen över att det känns som om jag glömmer bort alla andra.
Jag är ledsen över att jag glömmer bort mig själv och annat som är viktigt.
Jag är ledsen över att jag inte ens orkar gå ut genom dörren.

Jag är ledsen över att jag inte mår så bra. Just nu.
Jag är ledsen över att världen fortfarande är blind.
Jag är ledsen över att majoriteten väljer att vara ett får.
Jag är ledsen över att folk fortfarande tror på gud.

Men jag är ju precis lika rädd som alla andra.
För förändring.

Men mest ledsen är jag över att jag har förlorat det bästa jag vet.
Och det bara är så.
Punkt.