Jessica Hedlund -

2013

PUBLICERAT: 2013-12-31 TID:< 09:56:22 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Hur ska jag någonsin kunna summera det här året?

Året som var mitt fall men samtidigt gett mig fantastiska minnen.

Året som låtit underbara vänner kommit i min väg.

Året som låtit mitt hjärta stått på vid gavel.

Året som lärt mig mer om mig själv än mina tidigare 30 år.

Året som lärt mig om livet.

Gett mig erfarenheter jag aldrig vill vara utan.

Det bästa med hela året är alla ni.

Som stått vid min sida.

Ni som anslutit.

Tacksamheten jag sitter på går aldrig att förklara.

Jag kan nog aldrig få er att förstå.

Även ni som avvikit har gett mig nya lärdomar.

Jag började 2013 med att separera.

Bryta upp från det som varit mitt liv i nästan ett helt decennium.

Små trevande steg till att starta om.

Bestämde mig för att radera min övervikt å gjorde mig av med 27 kg.

Sprang in i en man som förändrade min sinnesstämning och som gjorde att jag fick upp ögonen för mig själv.

Åkte med mina älskade vänner till Alanya. Levde loppan och började sakta finna livet igen.

Sprang in i ännu en man som skakade om hela min tillvaro.

Med sinnen och en blick som fick mig helt ur balans.

Som än idag är en av de käraste människorna jag har i mitt liv.

Åkte till London och åter fann vänskapen i en gammal vän. Vandrade tusentals steg runt Londons gator och fyllde mitt minne ännu lite grann.

Bestämde mig för att släppa taget om huset jag höll så kärt.

Ta mina barn och börja om på nytt.

Nånstans här crashade jag. Märkte det inte men det smällde rätt hårt.

Gav mig själv och min äldsta en konsert som satte sig rätt i hjärtat.

Stiftelsen. Jag å Anton stärkte våra vänskapsband ytterligare.

Åkte å såg älskade AIK.

Hamnade på mitt hjärtas festival och lät hjärtat le.

Fann en del av min historia i ett fönster och gav mina kapitel en fantastisk story.

Åkte på kryssning och fann Oxelösund. Fann vänner för livet.

Flyttade till vår nya lägenhet.

Fann lite ro och familjen trivs bättre än på mycket länge.

Blev diagnostiserad med depression och sedan även adhd.

Bestämde mig för att använda mina erfarenheter till något bra.

Projektet är i full gång.

Bestämde mig för att ge melodi till mina ord.

Bestämde mig för att aldrig ge upp.

Med alla dessa verktyg ska jag med all kraft jag har försöka göra 2014 till ett år värt att minnas.

Och jag ska älska mer än någonsin tidigare ❤️

Vem är du?

PUBLICERAT: 2013-12-30 TID:< 21:05:24 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag vill väcka dig varje morgon med att kyssa din panna och berätta att du vacker.

Jag vill se till att matlådan är fylld och önska dig en fin dag innan du åker till jobbet.

Jag vill laga mat och låta dig sätta dig vid ett dukat bord när du kommer hem från arbetet.

Jag vill höra om din dag.

Kryp ner brevid mig i soffan.

Värm dig under min filt, luta huvudet mot min axel och berätta om något är på tok.

Jag vill höra historierna om ditt liv och var du var innan vi träffades.

Platser du sett och människor du mött.

Jag vill höra om dina sorger och skratta med din glädje.

Spela din favoritmusik och sjung för att du vill även om du inte kan.

Jag vill prioritera dig och det som är viktigt för dig.

Jag vill se till att dina intressen hålls vid liv. Missa inte dig själv.

Var med dina vänner när helst du vill.

Gör det som får dig att må bra.

Men somna brevid mig.

Låt oss gräla emellanåt.

Men aldrig somna osams.

Var så där rädd om mig som jag är om dig.

Glöm aldrig att du är viktig och bra precis som du där.

Ändra dig inte för mig.

Låt oss istället växa tillsammans.

Vad du tidigare gjort och vilka flickor du mött.

Är inte relevant så länge du aldrig glömmer att visa mig vem jag är.

Skicka spontana sms och jag ska fylla din telefon med all kärlek jag har.

Var ödmjuk inför livet.

Respektera dig, mig och alla runtikring.

Låt aldrig barnen kliva åt sidan.

Dom går först för mig.

Dina eller mina, spelar ingen skillnad.

Vi finner tid. Låt oss ibland bara vara vi.

Kärlek kan vara som på film, rulla ut röda mattan så ska jag visa dig.

Jag ska aldrig sluta uppskatta dig.

Aldrig få dig att tvivla.

Inte för en sekund vika från din sida.

Allt som sägs är sanning och allt som känns är äkta.

Jag kommer aldrig sluta tro.

Aldrig sluta hoppas.

Ta på mig när helst du vill.

Fysisk kärlek är det bästa jag vet.

Jag vill alltid vara nära även om avståndet ibland skiljer oss åt.

Jag kommer att ägna varje dag för resten av våra liv med att få dig att känna dig värdefull.

Att du ska känna dig älskad för att du är du.

För att du är min

Jag kommer att ta min tid.

Bara vara mig och leva med mina vänner.

För att känslan att sakna dig när jag vet att vi snart ses igen är fantastisk.

Jag kommer alltid att respektera och acceptera även om våra meningar skiljer sig åt.

Låt oss skrika och gapa.

Jag kommer ändå alltid att välja dig.

Du kommer att göra mig till världens lyckligaste kvinna den dagen du faller ner på knä.

Jag kommer att mellan tårarna säga ja och lova att alltid vara din.

Min far kommer att ge sitt medgivande och lämna över min hand i din.

Jag ska sjunga min finaste sång och ge dig mina bästa löften.

Låt mig smeka ditt bröst och somna på din arm.

Varje kväll för resten av mitt liv.

Vårat liv.

Den enda frågan som återstår är bara vem DU är och var DU håller hus.

Jag sitter här troget och väntar.

En vacker dag kommer du i min väg och då släpper jag dig aldrig.

/din blivande fru

Finn mig!

PUBLICERAT: 2013-12-30 TID:< 10:30:12 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Idag är en sån dag där jag kan hoppa ur mig själv och sätta på och snegla på livet.

På mig själv.

Le åt hur fascinerande delar av min historia faktiskt är.

Efter att Agnes vänt ut och in på mitt huvud så gläds jag en aning.

Enligt henne har hela mitt kroppsspråk förändrats.

Sätter jag för mig på. Talar och skildrar.

Till det coolare och bättre.

Jag flaxat inte lika mycket.

Domderar inte hej vilt.

Utstrålar en annan självsäkerhet och är ödmjuk på ett helt annat sätt.

Kanske har inte mitt goda hjärta synits förut?

För så har det väl alltid varit?

Har jag varit så annorlunda?

Kanske säljer jag inte in mig på falska grunder nu?

Kanske är det först nu jag visar mitt rätta jag?

Jag minns inte hur det var, hur jag var.

Men jag tror att jag börjar få fason på vad jag håller på att bli.

Att jag är en person som är lätt att avgöra. Ta ställning till.

Antingen så tycker man om mig eller så gör man det inte?

Visst är det så?

Är det så för att jag är sån?

Jag älskar direkt eller så låter jag bli.

Och har jag en gång älskat så slutar jag nog egentligen aldrig.

Det finns dom som trillat av längs vägen.

Som jag inte har haft makt att behålla.

Men dom finns ju där. Nånstans.

Även fast massor med år har passerat.

Nog skäms jag över mycket.

Saker jag sagt, gjort och över handlingar som kanske är helt oförlåtliga.

Men jag skäms inte över hjärtat.

Ångrar aldrig att jag har känt.

Att jag kände. Känner.

Jag har bestämt mig.

Jag ska berätta min story.

Den hela och sanna.

Det tog mig lång att komma till sans.

Lång tid att förstå.

Men nu vet jag.

Jag berätta om varenda känsla.

Berätta varenda minne.

Jag ska berätta för dig.

Till himlen och tillbaka igen

PUBLICERAT: 2013-12-29 TID:< 22:06:43 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag åkte hem till Jaana en sväng nu på kvällen.

Till min älskade Janis-Bananis.

Hon är en av dom få som har den inverkan.

Som stillar lite. För en stund.

Men alla våra vackra minnen ramlade över mig i en smäll.

Hon är en sån stor del av vad jag är idag.

Hon som alltid lyssnat. Tröstat. Funnits och jagat bort.

Jag är så fruktansvärt jävla ledsen.

Och jag vet inte riktigt vad det beror på.

Jag ser in i mina barns ögon och ser all jävla kärlek.

Förstår dom all min?

Fast jag är helt ur gängorna.

Igen.

Det är bara att inse.

Det small en aning igen.

Jag och Lova åkte och handlade.

Jag gick med min arm runt henne och sa att hon fick köpa vad helst hon var sugen på.

Jag kysste hennes panna och berättade som så många gånger förr hur mycket jag älskar henne.

Hur viktig och vacker hon är.

Hon tittade upp på mig med sina stora bruna ögon och sa:

-Det kommer att bli bra mamma. Och det är ok. Jag älskar ju dig ändå.

Okey, stod inne på affären med rödsprängda ögon.

Min stora kärlek.

Jag är håller väl inte på att bli galen?

Mammahjärtat fungerar väl?

Eller?

Jag har så många frågor och så några svar.

All aptit har flugit sin väg.

Inte ens godis lockar längre.

Jag försöker fylla mitt liv med vackra ting.

Fixa mitt hår så att det ska se ok ut.

Men inget hjälper.

Det ändrar inte utseendet på mitt inre.

Det fixar inte en trasig själ.

Det läker inte alla sår jag har på min kropp.

Någonting har hänt.

Kanske fann jag svaren på en del inom mig.

Kanske har jag äntligen förstått.

Eller så fattar jag som vanligt ingenting.

Jag måste hitta rätt väg igen.

Det är så jävla mörkt och jag är totalt vilse.

Jag saknar så det värker inifrån och ut.

Jag saknar familjelivet.

Lunket. Vardagen. Värmen. Tryggheten. Närheten.

Jag saknar att ha ett hjärta att pyssla om.

Jag saknar att ha någon att kyssa hej då innan jobbet.

Jag saknar att ha någon att längta hem till.

Jag saknar att längta hem.

Jag saknar att vara någons.

Jag saknar gulliga sms.

Jag saknar att ha någon att bråka med.

Någon att bli sams med.

Jag saknar någon att överraska.

Jag saknar känslan av att älska.

Att älskas.

Jag saknar kärleken.

Och fan i helvetes jävla skit vad jag saknar dig.

Dra mä åt helvete!

PUBLICERAT: 2013-12-29 TID:< 20:04:27 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Jag är värdelös.

Idag. Just idag.

Orkar ingenting.

Gråter floder. Vältrar värre än fan själv.

Jag ska med på att remitteras.

Kanske kan dom finna en massa andra fel oxå när dom ändå vänder ut och in på skallen.

Kanske kan det hjälpa.

Vem fan vet.

Jag orkar inte att inte orka.

All min energi sprutar ur all jävla hyper och hjärnan torkar ut.

Jag måste ner i varv.

Jag saknar min psykolog.

Jag saknar logiken, svaren och verktygen.

Jag har nog tappat bort dom nånstans.

Jag sa till min äldsta att jag inte mår så bra idag.

Hon svarade: -Mamma du mår ju aldrig bra. När blir du glad igen?

Fuck!!!

Ge mina barn sin mamma tillbaka för helvete!

Dom förtjänar inte att ha en sån här mamma.

Fan Livet! Var tog du vägen?

Varför missade du mig?

Varför jag?

Varför fick jag en sån här jävla hjärna?

Jag skiter i hög IQ.

Jag skiter i multipel intelligens.

Jag skiter i driftighet till vansinne.

Jag skiter i att jag kan multitaska värre än de flesta.

Jag skiter i att jag har ett hjärta som får plats med hela jävla världen.

Jag skiter i att jag blivit mer empatisk än Dalai Lama.

Jag vill bara vara normal.

Fungera som folk.

Inte känna, inte tänka.

Jag vill inte fly mer.

Jag vill springa käpprätt med huvudet före in i det som gör en lycklig.

Har jag varit lycklig?

Jag minns fan inte hur det känns.

Ja herregud vad jag svär.

Men jag kommer aldrig att kunna förklara det här jävla vansinnet.

Om jag kunde så skulle jag visa.

Hur jävla ont det gör.

Om Gud fanns och det vore så att han ger sina starkaste soldater de tuffaste striderna.

Hur tänkte han när han kastade på mig världens jävla våldtäkt?

Min mamma var här och la om mina sår idag.

Jag bad henne lägga om mitt hjärta och min trasiga själ oxå.

Mammor kan ju allt.

Men det här rår inte ens världens bästa mammakärlek på.

Stilla. Snälla stilla.

Miss

PUBLICERAT: 2013-12-29 TID:< 11:28:40 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Sitter på min uteplats.

Har precis haft mitt morgonsnack med min granne.

Världens sötaste tant.

Det hade inte kunnat blivit bättre.

Jag borde landa nu kan jag tycka.

Borde jag inte vara tillfreds?

Det är så mycket runtikring mig som faller på plats.

Bit efter bit.

Saker och ting börjar ordna sig nu.

Ändå är jag mer rastlös än någonsin.

Jag finner ingen ro.

Hela jag går på högvarv.

Speedad till tänderna både på insidan och utsidan.

Jag tröttar tillochmed ut folk i min närhet när min hastighet är så här hög.

Jag sjunger mina sånger om och om igen.

Tar varsamt på varje rad, jag skulle ha kunnat skrivit dom själv.

Vänder och vrider.

Känner och känner lite till.

Jag önskar att hjärnan bara kunde vara tyst och låta mig vara.

Mitt hjärta har skrivit en egen låt.

Den håller på och får sin melodi nu.

Den beskriver allt.

Berättar var mitt hjärta befunnit sig och påminner mig om världens finaste historia.

Jag skapade den någonstans i mitt land mellan verklighet och fantasi.

Jag skulle måla hela världen med mina färger om jag kunde.

Röra om och ge mig själv något att skriva om.

Jag måste berätta om mitt liv.

Berätta hur det känns och få veta var jag ska.

Ni märker ju själva?

Hela jag är fel just nu.

Jag har hamnat i en grop där jag i vanlig ordning inte orkar med mig själv.

Varje ord är ångest i maxfart, meningarna flyter ut och sammanhanget förlorar sig innehåll.

Jag är så trött.

Jag förstår inte hur jag ska orka.

Var jag ska finna energin och lusten.

Livet väntar ju på mig.

Eller fortsätter det ändå fast jag står still?

Fast jag kanske tillochmed backar?

Jag missar sånt som är viktigt.

Missar att älska och komma ihåg.

Hjälp, nån?

Jag tror på änglar

PUBLICERAT: 2013-12-28 TID:< 17:54:06 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Man kan inte pausa känslor.

Inte heller sätta hjärtats röst på mute.

Inte låta själen ligga på hold.

Livet går inte i repeat.

Varje dag är värdefull.

För vem är jag om jag inte påminner dig om hur vacker du är.

Berättar för dig att du är viktig.

Tänk om ingen annan säger det.

Kanske du glömmer det då?

Mitt hjärta måste försäkra sig om att du är ok.

Jag måste hålla mig underrättad om att du prioriteras.

Älskas för att du är du.

Tänk om någon raserar dina murar?

Inte varsamt plockar ner sten för sten och ser dig för den du egentligen är.

Tänk om folk runt ikring dig inte uppskattar dig.

Inte är lika rädd om dig som jag är?

Kanske inte är försiktig nog och missar att lära sig vad som är du.

Tänk om någon missar vad som är viktigt för just dig.

Inte värderar som du och får dig att gå vilse.

Jag står här redo att putta dig åt rätt håll.

Skälla på dig när du gör fel och applådera när vinden blåser din väg.

Tala dig till rätta och låta dig låna min axel när livet inte känns så lätt.

Man behöver inte och ska aldrig behöva strida ensam.

Möta stormar utan en hand i sin.

Man ska inte behöva komma underfund med livet ensam.

Man ska inte behöva gråta utan sällskap.

Eller glädjas utan att ha någon att berätta det för.

Och hur skulle man kunna bli en bättre människa om inte någon berättade vad man gjorde för fel?

Jag är så där rädd för jag vet att ingen älskar dig som jag.

Ingen kan omöjligt vara så rädd om dig på det sättet jag är.

Jag skulle plocka ner himmelens alla stjärnor och flytta på månen för din skull.

Jag skulle ta alla strider och lägga bomull runt din själ.

Jag skulle skydda dig från allt som gör ont och låta dig somna i min famn.

Jag behöver inte titta i min kalender för att finna tid för dig.

Jag springer jorden runt varje gång du behöver mig.

Låna mina vingar eller låt mig blåsa in luft där marken ger vika.

Om jag kunde.

För att jag kan.

För du, ja just du.

Är min vän 💜

Lilla V

PUBLICERAT: 2013-12-28 TID:< 11:36:44 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Letade igenom mitt album efter bilder på lilla V som liten.

Jag matade ännu en gång mina minnen.

Allt kommer farandes som en film i ultrarapid.

Återigen finner frågor svar.

Från klarhet till klarhet.

Hela jag är en stor känslokanon.

Alla känslor far genom kroppen lika självklart som blodet i mina ådror.

Jag kan sitta här och tycka synd om mig själv mellan varven. Låta hammaren hamra hål i bakhuvudet.

Vältra, ångra och låta skulden pulsera i takt med med att livet springer förbi mig.

Men jag kan inte ångra hur det kändes.

Inte heller hur det känns.

Det är ju jag.

Jag känner ju. Alltid.

Hårt, kraftfullt och utan pardon.

Någon måste ju vara sån oxå, eller hur?

Jag låter hellre hjärtat kasta sig in och känna av full kraft än inte känna alls.

Jag älskar ju på mitt sätt.

Så småningom hittar jag tillbaka till känslan att passar det inte så är det inte min förlust.

Ett av mina starkaste minnen hägrar idag. Min dotters födelse.

Som förändrade hela min tillvaro.

Jag blev mamma för andra gången och Lova blev storasyster för första gången i sitt liv.

Vilda, jag kommer inte att kunna berätta allt om livet.

Inte heller skydda dig från sånt som ibland gör ont.

Men jag kan försöka ge dig de medel som kanske underlättar.

Lägga kraft på att du ska värdera dig själv högt. Få dig att älska dig själv och förstå att du är viktig.

Att du är unik.

Lära dig att vara rädd om hjärtat. Måna om dom dina nära och hjälpa dom som behöver.

Få dig att stå upp för dig själv och slåss för det som är viktigt.

Få dig att tro på dig själv.

Jag ska berätta för dig att aldrig ge upp.

Våga drömma och våga chansa.

Fånga varje ögonblick och spara alla dina fina minnen.

Livet är inte alltid lätt, bara fantastiskt.

I may may not come to heaven.

But I walked with the angels that day ❤️

Vägskäl

PUBLICERAT: 2013-12-27 TID:< 18:30:06 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Jag skulle vilja rymma min väg.

Bort från mig själv.

Till landet mellan verklighet å fantasi.

Det råder iof någon form av frid.

Dock ingen ro.

Jag trodde att en av mina vänner slutat fungera. Men i samma stund som jag blev utan så maxade skallen upp på Richterskalan.

Det gjorde mig brydd.

Jag går helt vilse utan dom av mina vänner som helt lyckas få orkanen att mojna.

Dagen började med massor med ånga.

Denna gång får jag dock skylla mig själv. Alkohol gör det alltid värre.

Men i takt med att bakfyllan började lägga sig och krafterna kom tillbaka så lättade ångorna.

Jag orkade mota bort herr Ågren.

Just nu är jag bara ledsen.

Jag vet varför.

Jag har lyckats lista ut det.

Jag kan vara bara ledsen utan ånga.

Utan att jag håller på att krypa ur skinnet.

Numera.

Jag är rätt osammanhängande och vet vare sig ut eller in.

Jag går vilse och springer in i det om och om igen.

En del av det som orsakat kaos är oxå nästan det enda som kan stilla det.

Jag vacklar och ifrågasätter mina avsikter och motiv.

Men jag är lugn. Jag är inte rädd längre.

Jag vet nu att det aldrig kommer att slockna.

Idag har jag vandrat 4 år tillbaka i tiden.

Imorgon kl 09.18 är det exakt 4 år sedan Vilda föddes.

Min älskade lilla gris.

Din mamma är lite på tvärsen. Jag mår lite upp och ner.

Jag tröttnar fort och blir ibland arg utan orsak.

Jag har gjort dig min lilla så mycket fel. Egentligen vet du inte om så mycket.

Jag är fylld av skuld och kommer aldrig att glömma den tiden då jag trodde på att erat liv skulle bli bättre om jag inte fanns.

Så pass att jag inte ville finnas.

Men du, ni är ju just det.

Livet.

Jag tappade bara skallen i marken för en stund.

Mammahjärtat är det enda som är helt och fullt fungerande.

Jag älskar er så högt att det gör ont.

Jag var någon innan ni kom.

Jag vore inte längre någon utan er

💗💜💚

Always be James

PUBLICERAT: 2013-12-25 TID:< 22:42:34 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag är rätt ok men kluven på något vis.

Kastar mig in bland mina en gång skrivna kapitel.

Det gör inte ont. Det glädjer mig emellanåt att minnas.

Jag lutar mig lite mot historien som en gång skrevs.

Ännu en gång har jag berört.

Inspirerat och förtrollat.

Med min berättelse och mina ord.

En del av mig vill inte komma igen och landa.

Jag har nånstans funnit lite trygghet i min värld.

På min alldeles egna lilla planet.

Där fantasin får slå bort verklighetens ivriga armar.

Ibland älskar jag att ränna runt i det förflutna.

Jag älskar ju för fan att få springa in i oss.

Vandra runt i landet som existerar mellan verklighet och fantasi.

I allt som aldrig var.

Aldrig blev.

Men som fanns.

Det tog så mycket av min energi.

Uppehöll så mycket av min tid.

Därför blev det en sån stor del av mig.

Det kommer att finnas med mig så länge jag andas.

Ha en alldeles egen plats nu och i all evighet.

Tänk hur drastiskt mitt liv har förändrats.

Hur mycket av mitt inre som kastats omkull och förändrat hela min tillvaro.

Ödet har skickat in en massa ödmjukhet och empati att det nästan får övertaget över den bitchiga dam jag egentligen är.

Imorgon ska jag omge mig med galet fina vänner och släppa vardagen för en stund.

Always be yourself! Unless you can be Batman.

Then be James 👇

Ge mig nytt år, nu!

PUBLICERAT: 2013-12-23 TID:< 19:24:37 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Och allt var förbjudet.

Allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om.

För det ekar i huvet.

Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna.

Den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna.

Kom änglar för helvete, jag fryser ihjäl!

Den sjuka delen av min hjärna löper amok och spelar mig en massa fula spratt.

Jag håller på att bli vansinnig.

På riktigt!

Men första halvan av dagen har varit underbar.

Sett ur mina barns ögon.

Förväntansfulla och taggade till tänderna.

Jultomten gjorde succé och barnen är nöjdare än någonsin.

Jag tänker ta med mig min stora dotter och åka en sväng.

Fylla mig med energi och linda lite bomull runt själen.

Orken och glädjen har runnit av mig.

Adhd-hjärnan brölar på av bara fan och logiken är helt skev.

Som du kanske har förstått.

Jag är hos dig igen.

Jag försvann ett tag på vägen.

Men jag saknar dina sinnen.

Som du kanske redan vet.

Jag är oslagbar och far hellre framåt mot min vilja än jag vänder.

Jag behöver tid. Utrymme.

Återigen håller jag på att kvävas.

Jag riskerar att tappa mig själv.

Jag behöver mig själv.

Min tid.

Ge mig en plats där jag kan va.

Ge mig en värld jag kan gå vilse i.

Ge mig ett svar på vart jag ska.

Jag känner mig utspridd.

Ger för mycket plats åt fantasin.

Jag måste börja leta rätt på alla delar som är jag.

Osammanhängande, orkanstyrka.

God jul!

Långsamt farväl

PUBLICERAT: 2013-12-21 TID:< 11:31:40 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag lyckas inte riktigt samla mig.

Allting är så påtagligt.

Varenda känslokanal är på max.

Jag överdriver. Känner för mycket och tar ut saker i förskott.

Men jag kan inte hjälpa det.

Min tillvaro är helt upp och ner.

Espressokoppen står kvar i diskhon.

Ölen står på bänken.

Jag kan finner inte kraft nog att ta bort det.

Jag är så rädd att varje liten bortplockad bit ska paja mitt pussel.

Att minnena ska blekna och att jag inte längre ska kunna gömma mig i fantasin och minnas hur det var.

Jag är ruskigt sentimental och lever på hur jag hade hoppats på att det skulle se ut.

Var jag befann mig innan mitt själ bestämde sig för att gå sönder.

Innan mitt inre beslutade sig för att gå itu.

Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och vara lite mer rädd om de relationer jag har haft runt mig.

Så jag inte behövde sitta här idag,

Utan.

Mitt hjärta kan inte ta farväl.

Det förstår inte hur man släpper taget.

Det förstår inte hur man kan vara sin egen hjälte och låta människor gå sin väg när dom inte längre vill eller kan stanna.

Min värld har varit så sjuk. Så infekterad. Helt upp och ner.

Att det lilla som funnits kvar av mitt jag klamrat sig fast vid det som verkat som det enda rätta.

Vid de små sakerna som gett mitt liv lite ljus.

Som värmt och stillat.

Kapitel efter kapitel.

Det har färgat mina texter, min musik, mina ord och mina sinnen.

Lämnat fotspår över hela mitt hjärta och vävt fantastiska mönster i min matta.

Gett mitt tillvaro liv och kaos.

Jag finner inget sätt.

Ingen väg.

Jag kan inte vänja mig.

Kan inte få hjärnan och hjärtat att samarbeta överhuvudtaget.

Jag är helt ofullständig och osammanhängande.

Det blir vare sig rätt när jag tänker, agerar eller känner.

Jag går rond efter rond med Panikjäveln men lyckas inte riktigt vinna.

Jag blir inte av med honom.

Han våldtar hela mitt inre och knackar med hammaren i bakhuvudet om och om igen.

Saltet orsakar sår på kinderna.

Svullnaden gör att jag missar att se till vad som är relevant just nu.

Jag missar livet om och om igen.

Men jag lyckas inte vända.

Jag drunknar i min egen skit.

Kravlar runt och inser att avsatsen jag satt på är långt ovanför huvudet.

Jag har inte råd eller tid nog att sitta här i gropen.

Jag tänker aldrig ge upp.

Huvudsaken är inte att vinna.

Bara att de andra förlorar.

Var?

PUBLICERAT: 2013-12-20 TID:< 07:00:01 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Helst av allt så skulle jag bara vilja berätta för er att jag ger upp nu.

Att jag inte orkar längre.

Jag kan inte ta mer nu.

Jag har inte plats för mer kaos.

Den fysiska smärtan gör sig lika påmind som den psykiska.

Jag är så trött på att ha ont.

I huvudet, i hjärtat, ont i magen, ont i huden och hiskeligt jävla ont i själen.

Jag har kommit så långt upp ur min grop.

Jag har inte trillat ner igen. Ännu.

Men jag står still.

Jag har satt mig på en avsats och där tänker jag sitta.

Tills jag inte tänker sitta där mer.

Att släppa taget, gå vidare och lämna någon kvar fast man inte vill.

Utan att omständigheterna avgör.

Det mina vänner är ett av de svåraste faktum jag någonsin ställts inför.

Framförallt nu när hela min värld är upp och ner.

Jag sprang allt vad jag kunde över min äng igår.

Rev runt och tog på allt som kom i min väg.

Alla mina minnen for runt och blev till en enda röra.

Men jag log. Stannade till vid dom finaste. Andades in lukter, lyssnade på all musik, såg alla färger och kände med hela mitt register.

Nu när mina minnen är allt som håller näsan ovanför vattenytan så måste jag jag luta mig.

Leva kvar i den värld som en gång var.

För vardagen som den är nu orkar jag inte med.

Men jag lär hålla i mig. Hårt.

Min avsats är rätt liten.

Jag vill inte falla ner igen.

Jag måste samla mig om och om igen.

Tala till mig själv och påminna mig om vilken resa jag har gjort och hur långt jag har kommit.

Vad vore allt kraft värd om jag jag tillät mig att trilla?

Kanske skulle jag aldrig finna min väg tillbaka igen.

Vad är meningen med livet?

När vänder det?

När kommer lyckan?

När kommer livet?

Hur blir jag hel igen?

Hur finner jag det jag söker?

Hur kan man känna utan att det gör ont?

Var finner jag styrkan att ta mig framåt igen?

Ge mig ett facit...

Passera gå

PUBLICERAT: 2013-12-18 TID:< 07:00:54 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Vi får bli sena idag.

Jag orkar inte stressa.

Jag vill lämna livet utanför en stund.

Helst sitta på och titta på.

Trycka på min fjärrkontroll och snabbspola framåt.

Julen närmar sig med stormsteg och jag vill inte känna.

Men julstämningen smög sig på en aning igår kväll.

Vilda hade luciatåg och julspel.

Hon gick mest runt och log och var så stolt.

Mamman satt och svalde sina stolta glädjetårar och kände dig allmänt löjlig.

Men vad gjorde det, stolt som en en tupp och varm i hela det stora mammahjärtat.

Jag är helt ur fas.

Jag har tappat allt jag lyckats skramlat ihop.

Kastats ett halvår tillbaka i tiden och står återigen på ruta ett.

Men bara för ett tag.

Jag kommer att stanna i min bubbla ett tag.

Jag och herr Ågren har en del att reda ut.

En del tankar att ta på och en del känslor att reda ut.

Mitt madrs-test var för övrigt katastrof.

När tärningen väl slängs så går jag i mål utan att passera gå.

Du.

PUBLICERAT: 2013-12-16 TID:< 23:09:16 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Av alla stormar jag ridit ut.

Av alla orkaner jag överlevt.

Av alla panikattacker jag tagit mig igenom.

Av all depression jag mött.

Av alla misstag jag gjort.

Av all skuld jag bär.

Av alla fel jag levererat.

Av all stryk jag gett mig själv.

Av all skit jag har tagit.

Av all skit jag gav.

Av alla ologiska tankar jag tänkt.

Av all karma jag försökt förtjänat.

Av alla tårar jag gråtit.

Av allt förstånd jag tappat.

Av alla misslyckande jag har presterat.

Av all färg jag blekt.

Av all sorg jag burit

Av de vänner jag förlorat.

Av all kärlek jag mist.

Av all värme jag missat.

Av alla broar jag bränt.

Av all vånda jag plågats av.

Av all kritik jag fick.

Av alla fartbulor jag farit över.

Av all frihet jag gav bort.

Av all förtvivlan jag drömt.

Av alla minnen som försvann.

Av all vett som drog.

Av alla känslor jag känt.

Jag förlorade ändå.

Dig.