Tomheten ekar i mitt huvud.

Jag saknar bara när jag andas.

Ändå förstörde jag det.

Men älska det kan jag. 

Med hela jävla stora hjärtat. 

På mitt egna lilla vis.
Och det tänker jag göra med allt jag har till den dagen det inte finns något att älska mer.
För hur jävla illa det än må vara så är han bland det bästa jag vet.
Outbytbar och älskad långt mer än ni någonsin kan förstå ❤

Tanken var att jag skulle gå in och skriva om all glädje den här dagen har inneburit för mig.
Om alla fina meddelanden, underbara samtal och om alla vackra kommentarer.
Det värmer mig långt mer än jag tror att någon kan förstå.
ERAN respons har låtit mig svävat på rosa moln.
Jag har sprutat ur mig idéer, tankar och kreativitet.
Ska jag kanske skriva en bok trots allt?
Finns det fler som vill läsa om ett liv i fullständig kaos?

Jag har skrattat, umgåtts och känt mer positiva känslor och mer livslust än på mycket länge.
Trots att pengarna inte räcker till räkningarna den här månaden.
Trots att jag inte städat på länge.
Jag har mått bra trots att sängarna är fasligt tomma på barnens rum.
Jag har flera stora svarta moln på min himmel.
Ändå har det varit molnfritt hela dagen.
Jag hoppas att ni förstår vad era kommentarer och reflektioner betyder för mig.
Och ni som älskar, jag vore inget utan er.

Ändå sitter jag här nu.
Fullständigt tom.
Jag skulle vilja radera gårdagens inlägg.
Skriva ett nytt. Tomt inlägg.
Molnen drog ihop sig och himlen blev alldeles svart.
Den lilla styrkan jag samlat ihop la jag i händerna på någon annan.

Igen.
Glädjen över gemensam spegling av inlägget ledde till insikter som nu slår hårdare än någonsin.

Jag önskar att jag inte kunde känna.
Ändå känner jag så hårt att hjärtat slits ur kroppen.
Jag önskar att jag kunde flyga.
Över molnen och aldrig komma ner igen.
Jag önskar att jag kunde styra min hjärna.
Inte att den styrde mig.
Jag önskar att du inte kunde göra mig illa något mer.
Ändå låter jag dig göra det.
Om och om igen.
Jag gör illa mig själv är en ännu mer korrekt analys.

Jag var ju på väg nu.
Jag trodde att jag hade nåt fram.
Att allt var viktigt.
Jag hade rätt trots att det var fel.
Men ändå rätt.

Jag måste med all min kraft försöka att behålla fokus.
För att inte låta paniken slå så hårt.
Jag vill vakna glad och ivrig imorgon.
Jag ska på möte på ett ställe jag hoppas kan bli min framtida arbetsplats.
Jag ser sällan fram emot något med en sådan här iver som jag känner nu.
Låt i molnen skymma solen nu Jessica!

Jag föll som ett korthus.
Hela min värld gick i spillror för en stund.
Igen.

Han sitter brevid mig nu.

Jag ska bara tvätta av mig sminket.

Släcka lampan och bädda ner mig.

Men jag är inte rädd.

Jag lär mig något varje gång. 

Panik är kroppens sätt att berätta att något är fel. 

Även om det bara sitter i huvudet. 

Katastrofläget är desamma.

Jag var bara helt enkelt inte beredd.

Om man inte inser i tid att det är dags att ducka så har man inte en chans.

Jag bara önskar att det hade hänt en annan dag.

Jag önskar att jag var mer förberedd.

Men det kommer jag aldrig att bli.

Bara mer härdad.

Jag hade velat ha den här dagen.

Molnfri.

En dag.

Jag önskar mig en enda molnfri dag.

❤

Jag satt precis och berättade vår historia från allra första början.
Jag gjorde mitt bästa för att klämma ihop det mest relevanta med det som är fascinerande med oss.
Och vilken jävla story.
Det är en kärlekshistoria i världsklass.

Den där torsdagen i mitten på juni 2013.
Badoo ledde till en fika.
Han parkerade bilen på min uppfart och förändrade hela min tillvaro.
Fikandet ledde till att vi fortsatte att ses.
Men när han åkte till New York så kom första vägbulan.
Vi blev osams.
Det blev tyst i andra änden.
Mobilen pep inte tillbaka.
Efter London sågs vi en gång.
Känslan var inte riktigt densamma.

Varför släppte jag inte taget?

På Getaway pep det till i telefonen.
Mitt i natten.
Väl framme vid Red Stage klev han ut ur publikhavet och fick mig återigen att tappa allt förstånd.
Vi sov tillsammans resten av festivalen och vasen i fönstret noterade han varenda gång vi gick ut på trappen för att röka.

En vecka senare så återvände jag och Jaanis till samma trapp.
Där börjar kapitlet om vasen som ni kanske minns.
Det resulterade i att vi sågs två veckor efter Getaway.
Vasen var hans och jag blev ett minne för livet.
En vecka efter det så bestämde vi återigen för att sluta ses.
Var och varannat skrivet ord orsakade kaos och hårda ord vann.
Smög ned våran vashistoria i pappersformat i självaste vasen när han inte såg.
Redan nu kände han mig så väl så han fann den direkt efter att vi återigen skulle gå skilda vägar.
Det blev tyst igen.

Varför släppte jag inte taget nu då?

Jag minns inte när vi sågs igen.
Strax innan Halloween tror jag.
Det gick lång tid mellan gångerna.
Han fann kärleken och försvann från radarn ett tag.
Han fanns med i tankarna mer eller mindre hela tiden.
Han fascinerande mig mer än någon annan någonsin gjort förut.
Så jag överraskade honom med fyndat porslin när han fyllde år.
Han pratade om London och UFC.
Han var singel igen så vi flög till London.

London ledde till New York och vi var i luften igen.
Konserterna avlöste varandra och barnen lekte tillsammans.
Osämjan, bristen på förståelse och respekt ledde dock till att konflikterna vann över det bra.
Vi började förstöra varandra med missnöje, svartsjuka och hård kritik.
Jag var sjuk under större delen av tiden.
Ångest, saknad och rädsla för döden gjorde att skutan gick på grund igen.
Och igen.
Och igen.

Varför släppte han inte taget?

Ändå slutar vi inte att ses.
Trots att sjukt föder sjukt så stimulerades intellektet till max.
Vi har nu hunnit med att såra varandra djupt i omgångar.
Misstrott, ljugit och haft dödsångest.
Men banden går inte att kapa.
Vi har försökt med alla vägar ut.
Kanske är det det som kallas själsfrände?
Dock är det mer komplicerat än man tror när det är en kvinna och en man.
Som inte valt varandra som livspartner.
Bara funnit sin bästa vän.

Varför är vi inte kära?
Kanske för att alla slag mot hjärtat längs den långa vägen vi ändå gick gjorde för stor skada?
Destruktiva relationer framkallar beteende man knappt vågar tro att man har i sig.
Frustration och förtvivlan släcker varenda försök till gnistor.
Han blev en man jag inte ville leva med men heller inte kan vara utan, trots alla tårar.
Min bäste vän.

Han har lärt mig så mycket om mig själv.
Han har sårat mig och bettet sig som en idiot fler gånger än jag orkar räkna till.
Jag har manipulerat den där stackarn mer än jag nånsin skulle våga stå till svars för.
Vi har duckat svartsjuka brudar, slingrat oss ur jobbiga frågor och tallat på sanningen.
Vi har rest genom kontinenter och screenshottat våra respektive relationers chattar mer än vad som borde vara lagligt.

Som två småtjejer som träffas under sommarlovet men som måste skiljas åt när vardagen kommer ifatt i början på augusti.
Hur gärna man än vill så kan en sån liten sak som avstånd göra det omöjligt.
Hur håller man koll på vilka känslor som är vad och hur står man emot omgivningens fördomar?
Kan en man som en gång vände upp och ner på hela min tillvaro enbart vara min vän i framtiden?

Vi kan inte leva med varandra.
Inte heller vill man leva ensam.
Vi har haft munskyddet i så pass länge att vi glömt hur en fungerade framtid ska se ut.

Våran vardag blev rutiner.
Jag trasig som få och han hamnade mitt upp i sin egen livskris.
Vi har lärt varandra så mycket.
Och sett så mycket att de sällsamma kapitlen tillslut blev en tjock bok.

Han har ännu en trasig relation i bagaget.
Det ledde till att han som en gång fick en vas av mig.
Gav mig en vas.
En likadan men inte samma.
Med lika mycket historia och känslor även den.
Han som fick mig att få gåshud över hela kroppen när han tog i mig.
Stod nu där med tårfyllda ögon och vill inte förlora mig.
Men vi kan inte mötas.
Vi ser inte varandra i dom färgerna.

När vi efter över två år av fantastisk vänskap och orkanvindar återigen använde intellektet.
Så inser vi att vi inte kan fortsätta leva så här.
Men vi har ingen aning om hur vi ska göra.
Så vi gråter hejdå.
Lämnar tillbaka nyckeln och försöker skiljas när vi är som bäst.

Varför släppte han inte taget nu då?

Igår åkte vi iväg.
Hyrde en stuga i skärgården, badade och såg skräckfilm.
Sen smög vi ut i mörkret och skrämde upp varandra med diverse zombieattacker.
Han som är den bästa manliga tjejkompisen jag någonsin haft.
Han som filar naglarna med rosa nagelfil, samlar på porslin, älskar kyrkor, är tvspels-nörd, klämmer mina finnar och älskar ufc.
Han kan få vilken kvinna som helst att känna sig som världens vackraste genom att bara titta på henne.
Och han kan få mig att kvälja av avsmak när det kommer till hans sätt att älska.

Den dagen jag gifter mig så måste jag ha en bestman och tärnor?
Den dagen han gifter sig så kan ingen annan jag vara toastmadame?
Det borde vara så.

Vi lät varandra sluta fungera utan den andre.
Tog alldeles för mycket för givet och glömde bort oss själva.
Vi lät det gå för långt.
Jag är så van att höra hans röst varje dag.
Han piper med jämna mellanrum.
Trygg och trösten finns alltid där.
Sen blåser ännu en orkan.
Det tystnar.
Jag går vilse helt och vi provar ännu en strategi.

För visst är det en kärlekshistoria få förunnat.
Och kanske är han den största kärleken jag har träffat på hittills.
Även fast våran kärlek inte ser ut som alla andra.
Som den kanske borde för att det ska vara enkelt och självklart.
Vi har tröttnat på att försöka förklara.
Försvara och alltid slåss mot andras tolkningar.
Vi vet vad vi är för varann.
Vi vet bara inte hur.

Och allt började med att Batman utmanade Gud.
Ingen vann.
Det blir konstant oavgjort.
Jag har försummat vänner.
Snöat helt in i min egen värld och inte ens orkar förklara varför tårarna står i fyra hörn.
Jag har hittat min soulmate.
En människa som fattas mig hela mitt liv.
Men vi får det inte att fungera?
Jag lyckas inte fungera.
Vi lyckas inte slå hål på gamla rutiner.
Inte heller lyckas vi att gå åt varsitt håll.

Men varför släpper vi inte taget en gång för alla?

Hur ska jag lyckas med det?
Lämna han som är bland det bästa som någonsin hänt mig?
Trots att han är det värsta jag någonsin varit med om.
För att bara för att jag inte vill ha honom inte kan se honom med någon annan?
Inte för att det ur romantiskt syfte skulle vara svårt.
Utan för att jag inte kommer att kunna leka zombieattacker mitt i natten på en måndag ute i skärgården.
För att alla dom platser vi pratat om att se tillsammans aldrig kommer att bli av.

Jag vet inte när vi kommer att ses igen.
Jag kommer att sakna pipen.
Min nyckelknippa är en nyckel kort.
Det kommer inte att stå en redbull till mig i kylen.
Inte heller kommer någon att skala mina pistagenötter.
Det kommer inte att bli vad det en gång var.

Men visst händer det än idag att han får mig att tappa andan.
Som när han gav mig en vas.
Som alltid kommer att stå där och påminna mig om att vi hände.
Om att jag träffat en själsfrände med samma färg på auran som jag.
Men kanske ligger ett något i att vissa människor bara kan stanna i hjärtat.

Han är inte bara den vackraste människan jag någonsin sett.
Han är det värsta som har hänt mig.
Och kanske borde jag konvertera till Superman istället för Gud.
Först då kanske jag kan vinna över Batman.

Så när min berättelse börjar nå sitt slut så möts jag återigen av skratt, jubel och fascination.
För visst lärde jag mig något.
Vi lärde oss.
Kanske är dags att börja lära andra.
Om inte annat så sitter vi ju på facit hur man absolut inte ska göra men gör det ändå.

Over and out.

Jag står inne på toaletten och kammar håret.
Medan jag flätar håret så kommer jag på mig själv vagga fram och tillbaka.
Till den låt mitt huvud spelar högt på repeat.
Den låten har ingen betydelse för mig.
Jag har inga minnen till den.
Jag tror inte ens att jag någonsin ens gillat den.

Ansiktet är dyngsurt och det droppar tillochmed ner på tröjan.
När man själv är orsaken till sin egen ångest.
När man alltså själv försatts sig i en situation.
Bettet sig illa eller gjort något man ångrar.
Då är ångesten som värst.

Åtta rätt av tio är fortfarande två fel.
När allting man gör blir fel.
Fast man kanske inte kan rå för det.
Även om man inte menar så och det inte alls blir som man har tänkt sig.
Då är det inte längre lätt att hålla reda på hur man kan göra annorlunda.

Man kan ändå se ångest som någonting bra.
Man lär sig oftast av den.
Om man låter det göra riktigt jävla ont emellanåt.
Så kan det förebygga att man inte gör om det igen.
Kanske blir man lite klokare på sig själv och försöker lära sig något av det.

En människa med adhd som jag.
Eller andra funktionsnedsättningar som innebär breda känsloregister.
Så är det extra jobbigt.
När jag blir arg så syns det på richterskalan.
När jag är glad får jag ett helt sällskap att skratta.
Och när jag blir ledsen så går hela min värld sönder för en stund.
Därav är det lätt att just ångest blir resultatet när man inte riktigt kan hantera sina känslor.

Jag kan faktiskt bli ledsen.
Vara nedstämd och nere.
Utan ångest.
Men inte idag.
Alla blöta fläckar på min tröja är ren och skär ångest när den är som värst.
Men jag behöver lätta på trycket.
Hjärnan är överhettad och hjärtat håller på att sprängas.
Jag behöver rannsaka mig själv och försöka tänka om.

Jag sätter på mig nattlinnet.
Tänder lampan borta vid sängen.
Slå av tvn och släcker ner i lägenheten.
Barnen sover sedan länge och grannarnas småprat på uteplatsen har tystnat.
'Imorgon är en annan dag' spelas inte lika högt längre utan känns bara som
bakgrundsmusik.
Jag bäddar upp sängen och ställer ett glas vatten på bordet.
Jag tänkte faktiskt sova i sängen.
Med dunkudden som kudde som jag inte ens gillar.
Den luktar gott och används bara ibland.

Det är tomt.
Natten kommer att bli lång och plågsam.
Dom närmaste dagarna kommer att bli orkeslösa när alla energidepåer är tömda.
Men sen brukar man komma igen.
Lite starkare och kanske ännu mer klok på sig själv.

Jag saknar också såklart.
Jag vill inte vara utan.
Men jag har inget annat val.
Jag har nånstans kommit till en punkt jag inte kan påverka.
Jag kan inte styra mitt känsloregister.
Jag kan heller inte styra någon annan.

Många hårda ord gör att jag står på skakiga ben.
Trots att det är sant.
Jag har gjort fel.
Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte titta in i ögonen.
I ögonen på den som tittar tillbaka på mig i spegeln inne på toaletten.
Jag är inte nedsparkad i skorna.
Jag har klistrat fast mig själv under mina egna skosulor.
Lär dig någon gång, Hedlund!

Jag tänker släcka lampan nu.
Och låta sången i mitt huvud vagga mig till sömns.

-Imorgon är en annan dag.