Inatt ska jag skeda med en gaffel!
PUBLICERAT: 2015-05-05 TID:< 21:19:17 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Kris betyder möjlighet till förändring.
Vägen tillbaka innehåller miljoner chanser till förbättring.
Ensamtid betyder självrannsakan.
För mig.
Så, vilket dömande jävla arsle jag har varit.
Pretto ut i fingerspetsarna och slagit ned på allt som inte varit så som jag tycker att det ska vara.
För vem fan är jag att sitta här med pekpinnar och berätta hur andra ska leva sina liv?
Jag satt oxå vid köksbordet och gapade om SD, ensamstående festande mammor och rosa kläder på pojkar en gång i tiden.
Men så hände något?
Visst fan, jag fylldes med kunskap.
Jag lärde mig om livet och om värderingar.
Vad som är viktigt och inte.
För jag då som ensamstående förälder är i dagens samhälle mer utsatt än vad s.k Svenssons i kärnfamiljer är.
Likaså om kärleken man valt i livet inte passar normen.
För homosexuella borde inte få ha barn, vi vill inte ta emot flera invandrare och ensamstående föräldrar bör inte festa på sin barnfria tid.
Arbeta det gör man 8 timmar om dagen sedan åker man hem och leker lyckliga familjen tills nästa dag kommer och man upprepar samma procedur som dagen innan.
I eran jävla box ja!!
Så bara för att jag är morsa och trots att jag är barnfri å singel så ska jag sitta hemma, spela Bingolotto med mig själv och baka bullar åt spöket Laban en lördag kväll?
Jag är tillräckligt gammal.
Jag borde växa upp.
Jag borde det och jag borde det.
Fuck you!
Jag är för dom som känner mig allmänt känd för att vara ganska restriktiv med alkohol.
Tro det eller ej.
Jag kan vara med ändå.
Många gånger utan att folk inte ens noterar det.
För man tar för givet att man 'super' om man är på krogen.
Dessutom om det dyker upp bilder på fejan.
Att jag sedan varit nykter 7/10 gånger det framgår inte.
Men vad spelar det för roll?
Jag är vuxen och gör väl vafan jag vill?
Så länge det inte skadar mig eller någon annan?
Mår mina barn bättre när dom är hemma hos sin pappa om jag i min tur sitter hemma och stickar istället för att gå ut krogen?
Slå istället ned på det som är väsentligt.
Jag måste lära mig vikten av tålamod.
Jag måste lära mig att tygla mitt humör.
Jag måste tänka på att vårda mitt språk.
Jag måste lära mig att använda mig av konsekvenser.
Jag vet det.
Jag jobbar med det varje dag.
Ja, jag får hjälp.
Jag gör någonting åt det.
Men dina dåliga sidor då?
Ja just du som läser nu.
Är du medveten om dom?
Gör du något åt det?
För ingen är perfekt och alla har vi sidor och beteenden vi lär arbeta med varje dag.
Min medvetenhet är bara något högre än normen.
Normen ja, vafan är det?
Den som tydligen ger oss rätten att döma andra människor.
Normen som säger hur man ska se ut.
Hur man ska vara.
Hur man ska leva och hur man ska uppfostra sina barn.
Jag som i min tur har en hjärna med högre iq än 98% av befolkningen borde veta bättre va?
Jag har ett vokabulär som inte är rumsrent nånstans.
Klär mig som jag vill, står för det jag tycker och dessutom blottar mitt sjuka huvud inför tusentals läsare varje dag.
Som säger åt mina barn att jag kommer att packa ner dom i en banankartong och skicka dom med enkelbiljett till Kina om dom inte gör som jag säger.
Jag som med lite tur kanske kan få dom att komma i tid till förskolan åtminstone 2 av 5 gånger.
Jag som kanske glömde att borsta deras tänder innan dom somnade.
Jag tillhör inte normen.
Jag är ingen Svensson.
Och vet ni vad?
Fuck that!
Jag har däremot 3 barn som jag kan stoppa in i vilket sällskap som helst.
Som kan somna tryggt oavsett var vi är.
Som ramlar, reser sig upp och borstar av knäna för att sedan leka vidare.
Ingen av mina ungar springer in under min kjol och gömmer sig så fort någon annan tilltalar dom med ett hej.
Jag kanske glömde borsta deras tänder för att dom somnade tryggt i min famn på soffan.
Jag sa åt min gråtande pojke i klänning att om inte det där lilla skrubbsåret behöver läkarvård så kan han sluta gråta nu.
För att han vet att den dagen det verkligen gör ont så kommer mamma att blåsa bort det onda och famnen finns där tills alla tårar tagit slut.
Min stora flicka vet att trots att jag är flera mil bort så släpper jag allt jag har och kommer.
Om hon verkligen behöver mig. Om det så bara är tröst pga ett i mina ögon larvigt bråk med någon kompis i skolan.
Mina barn vet vad jag går för när det väl gäller.
Mina barn svär i princip aldrig.
Aldrig någonsin har jag fått höra av lärare i skolan att min äldsta varit elak mot någon.
Aldrig har jag fått höra ens ett uns som skulle kunna uppfattas som kritik gällande hur mina barn uppför sig i skolan/dagis.
Mina barn ser inte skillnad på hudfärg.
Mina barn vänder sig inte om när en människa i rullstol passerar.
Mina barn ifrågasätter inte ens mina homosexuella vänners bröllop eller huruvida Ossian har två mammor eller inte.
Mina barn är inte inpräntade med förutfattade meningar som någon jävla norm har utformat.
Min pojke går gärna i sin systers kjol till dagis.
Min mellersta ligger långt före och får uppgifter på dagis utformade för barn i andra klass.
Min stora flicka tyckte det var häftigt när två av mina manliga vänner gifte sig med varandra och talar stolt om för omvärlden att mammas bästa vän är en man.
Att sedan min bästa killkompis unge kan vara hemma hos mig med Lova utan att jag ens är hemma.
Med mitt ex den enda vuxna, är inte inget konstigt.
Att min äldsta dotters styvsyster i sin tur gladeligen följer med mig hem till min bästa väns föräldrar, firar Valborg och sedan sover kvar är för oss hur naturligt som helst.
Så normen?
Det 'normala'?
Kärnfamiljen?
Snälla berätta för mig vad det är i samma mening som du informerar mig om vilket årtionde vid lever i!
Varför käka samma jävla pizza varenda gång när det finns en hel a la carte meny att välja på?
Varför är boxen så jävla liten?
Kan man inte få vara som man är?
Leva som man vill?
Göra det man gör?
Så länge man själv och alla andra runtikring mår bra, utan pekpinnar?
Kritisera gärna om syftet är att det kan ske en förändring till det bättre.
Kritisera gärna och kom med förslag på en bättre fungerande lösning.
Så ja. Jag kanske dömer lite ändå i mitt eget huvud.
Jag dömer trångsynthet.
Men jag dömer inte din förmåga att kunna förändras och göra något åt det.
Jag bara hoppas att du någon gång kommer att förstå att kunskap, självmedvetenhet och förmågan att tänka utan för ramarna är en styrka.
Tills dess, ta din jävla Svensson-attityd och backa upp den i röven.
Stoppa ner din norm i ett kuvert och adressera den till Jupiter.
För här är du välkommen precis som du är så länge din box saknar kanter och ditt hjärta är stort nog för alla.
Min dörr är alltid öppen oavsett om du har en penis under kjolen, skedar med samma kön eller kommer från ett land jag inte ens kan uttala.
Over and out!
När tårar blir till regn
PUBLICERAT: 2015-05-03 TID:< 12:33:42 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag satte mig i bilen och åkte hem inatt.
Jag stannade längs vägen och klev ur.
Vände ansiktet mot regnet och lät det rinna tills jag inte längre kände skillnad på regn och tårar.
Ändå log jag.
Åt det faktum att jag faktiskt stod där.
Att jag fortfarande lever.
Ibland är jag rätt stark.
Men allt som oftast är jag liten.
Så där liten att man bara vill krypa upp i mammas famn och be henne blåsa på hjärtat.
Blåsa bort allt det onda och få en att känna sig så där oövervinnerlig.
I mammas famn kan ingenting hända.
Allt det onda försvinner och tårarna slutar att rinna.
Innan jag blev sjuk var jag trygg.
Oavsett var jag var och med vem så var jag trygg.
Trygg i mig själv.
Numera får jag hemlängtan så fort jag stiger utanför dörren.
Hur förklarar jag det?
Jag som alltid kuskat runt.
Sovit borta och hälsat på.
Nu får jag panik av bara tanken över att sova någon annanstans än hemma.
Hemma, hemma där dom jag älskar bor.
Jag kan sova borta dom gånger jag har tryggheten med mig.
Den finns för tillfället i några få av dom jag har allra allra närmast.
Till snarkningarna som vaggar mig tryggt till sömns.
Eller till lätta strykningar i pannan.
Till hjärtslagen som så länge påminner mig om varför jag fortfarande orka kämpa.
Min hjärna är fantastisk på många sätt.
Men jag är inte kapten över min egen båt.
Häromdagen fick jag ett meddelande.
Ett meddelande från en av dom största hjältarna jag vet.
Som vunnit en kamp som redan hade ett slut vetenskapen inte rådde på.
Han har läst mitt senaste inlägg mer än 30 gånger och gråtit varje gång.
Han kände igen sig och för första gången fick han ord på massor med känslor som han tidigare inte kunnat sätta ord på.
För det är ju det jag gör.
Jag spränger mina känslor i småbitar.
Formarna dom till bokstäver och pusslar ihop dom till ord.
Sedan skriver jag ner det här.
Utan att korrekturläsa.
Utan att fixa stavfel.
Rått och helt oredigerat.
Sedan låter jag er se in i en värld som helt saknar sammanhang.
I min värld.
Som bara innehåller fragment av den jag en gång var.
De få gånger jag ser mig i spegeln så ser jag bara ett tomt skal.
Jag ser en kropp jag inte trivs med.
Jag ser ögon som helt saknar gnista.
Jag ser en person jag inte längre känner igen.
Men när jag slutar titta.
Flyr i mig själv, så minns jag hur jag en gång var.
I min värld har jag smugit upp innan familjen har vaknat.
Äggen kokar och kokkaffet tjuter på spisen.
Jag sjunger tyst med till musiken som spelas på radion och dukar upp en stor frukost i köket.
Jag smyger in och killar barnen under fötterna, pussar deras pannor och berättar att det är dags att vakna nu.
Sedan smyger jag in med en rykande kopp kaffe i sovrummet och väcker han som valde att dela sitt liv med mig genom att viskande påminna honom om att han är det bästa som har hänt mig.
Sedan vaknar jag till och dras tillbaka till verkligheten.
Där kaffet är slut.
Brödet har gått ur datum och smörasken stått framme sen dagen innan.
Jag kommer kanske aldrig att få uppleva det.
Jag kommer kanske aldrig att våga släppa in någon så nära igen.
Men så länge min värld finns där och låter mig få fly dit emellanåt så är det huvudsaken.
För inte alls så längesedan, några veckor sen.
Så minns jag samtalet till Agnes.
Jag ringde på rasten från praktiken med solen i ansiktet och berättade att jag var så nära lycklig jag bara kunde komma.
Ro. Lugnt och stilla.
Huvudet stod stilla för en stund och hjärtat var varmt.
Samtidigt som det trasar sönder mig att jag inte finner den känslan igen så är jag överlycklig att jag kände.
Jag vågade låta mig le för en stund utan rädsla.
Jag kan fortfarande.
Jag minns hur det ska kännas och jag kommer att finna känslan igen.
Sinom tid.
Tills dess ska jag fortsätta andas.
Försöka glädjas åt det lilla och försöka vara snäll.
Snäll mot livet.
Snäll mot andra.
Snäll mot mig själv.
För en dag röker jag ta över rodret.
Och bli kapten över min egen båt ❤️
