Jag är en ensamstående numera fyrbarnsmorsa.
Ett multidiagnostiserad psycho.
Det känns som om jag precis börjat lära mig om livet.
Samtidigt som att jag är ansvarig för att dom här fyra barnen ska växa upp till vettiga människor.
Vi varvar vår vardag mellan mammaveckor och pappaveckor.
Lyckligtvis så har vi uppfostrat trygga barn som är vana att anpassa sig.

Äldsta bor hos mig på heltid.
Näst äldsta kommer varannan helg och lov.
Dom två yngsta bor här varannan vecka.
Jag arbetar heltid och har ett extrajobb.
Imorgon när jobbet börjar så är det 14 dagar tills nästa gång jag är ledig.
Det är 21 dagar tills klockan inte ringer 05.30.
Närmsta 2 veckorna innehåller 2 tandläkarbesök, BVC, 2 terapi-timmar, 1 stängningsdag och 2 föräldrarmöten.
Utöver det som vanligtvis utgör vår vardag.

Jag går upp mellan 05 och 06 varje dag.
Dricker en kopp kaffe, tränar 20 min, går ut med hunden, duschar och gör mig i ordning.
Väcker barnen, borstar alla tänder, på med kläder, packar ryggsäck och åker till skola och har dagis och infinner mig på jobbet senast 07.10.
De veckor dom små är hos sin pappa så sover jag 30 min längre. Men inte på helgen för då jobbar jag 20 timmar lördag och söndag.
När dom yngsta är hos sin pappa så passar jag på att hinna med att tvätta, städa och träffa vännerna jag håller av så hårt.

Jag har fem olika behov som konstant ska tillgodoses.
Fem olika viljor, fem helt olika personligheter.
Men jag kommer undan lättare än vad man skulle kunna tro.
Min äldsta dotter, vars vardag jag valde bort när jag flyttade hit för 10 år sedan.
Hennes behov står först och främst hennes pappa för.
Jag kan inte vara annat än evigt tacksam för det.
Även om jag aldrig skulle ha gjort valet att flytta hit om jag då hade insett att jag missar hela hennes jävla uppväxt mer eller mindre.

Lovas bonusmamma, jag hoppas att du  läser det är.
Jag hoppas oxå att ingenting av det jag skriver nu kommer som en nyhet.
Att jag uttryckt mig så pass genom åren att du vet vem du är. Även för mig.
Våran situation krävde att jag som mamma fick ta ett steg tillbaka och lita på att du tillsammans med Lovas pappa skulle göra vad som var bäst för min dotter.
Det valet gör att mitt samvete känns lite lättare.
För det visade sig att du gör det precis lika bra som jag om inte bättre.
Tvivla inte på dig själv.
Du gör det du gör helt jävla fantastiskt och är den mamman avståndet förhindrar mig från att vara.
Jag kommer aldrig att kunna sätta ord på den tacksamheten.

Så mellan tandborstar, samvete och brist på tid så händer livet.
Min ekonomi gick rätt ner i botten.
Mina föräldrar hade inget annat val än att ta mig under sina vingar och jag förlorade min självständighet ännu en gång.
Cancer, depressioner, adhd, ocd, ångest.
En jävla massa ångest.
Och kärlek.
Just nu är jag rätt vilsen.
Han som jag bestämde mig för att försöka synka mitt liv med tappade tron på oss.
And so did I.

Tur för mig att jag är omgiven av vänner som konstant pulls me back to safety.
Tur för mig att pappan till dom yngsta har koll på allt. Och även ser till att jag har det.
Tur för mig att mina barn genom sina fäder har stabila fundament.
Annars hade vår tillvaro aldrig klarat av jag kraschade.

Så jag gör det jag gör rätt bra.
Jag glömmer matsäcken ibland.
Handlar nästan bara second hand.
Lagar bara vegansk mat och försöker lära mina barn vad som är viktigt på riktigt.
Att kärlek är den enda lösningen på precis allt.

Imorse vaknade jag med 3 av 4 barn i sängen. Och en hund.
Med fötterna under Lovas täcke.
Vildas arm runt min midja och Elvis inknölad i min ena armhåla.
Den ena täcket låg på tvärsen och mina fötter var iskalla.
This is happiness!
Idag ska näst äldsta åka till sin pappa igen. Helgen är snart över.
Imorgon åker dom små.
Jag avskyr pappaveckor.
Samtidigt som att jag måste fokusera på att ladda om batterierna.
För att det skulle vara enkelt var det aldrig någon som sade.
Bara att det skulle vara värt det.
Så här står jag diagnostiserad med bokstäver som klassas som funktionshinder.
Samtidigt som att mitt höga iq jämnar ut en del av det och får vissa saker att fungera trots allt.
Jag måste med all min kraft anstränga mig för att ta mig ifrån 2 års sjukdom.
Jag måste arbeta röven av mig för att ha mat på bordet och älska mina barn mer än någonsin.
Och det är så mycket jag måste komma ihåg.
Framförallt hälsan.

Det är min förbannade plikt att samarbeta med dom jag delar vårdnaden med.
Det är min förbannade plikt att försöka skapa hela barn så vi inte behöver laga trasiga vuxna.
Det är min förbannade plikt att med dom medel jag har försöka göra världen till en bättre plats.
Om min kaotiska tillvaro kan lära er något så hoppas jag att det är att ta vara på eran första och kanske enda chans.
Alla har inte samma tur som jag.
Kom ihåg det så ska jag försöka komma ihåg veckans första tandläkarbesök.
Over and out.

Där gick vi tillsammans.
Lova i ena handen och Elvis i den andra.
Solen hade precis gått ner och kvällen var rätt ljummen.
Badkläderna från kvällens tidigare dopp gör sig påmind under haremsbyxorna.

Vi går och ropar efter Vilda, Milia och Linda.
Vi trodde att dom hade gått före.
Och dom trodde att vi hade gått före.
Ropandes i högan sky för vi hade inga mobiler med oss.

Jag och Lova går och pratar.
Elvis och pratar konstant om allt och ingenting.
Jag ler för mig själv.
Tänk att hon tillåter det ibland än idag.
Jag frågar henne om hon inte tyckte att promenaden var rätt mysig trots allt.
Hon ler och svarar att det tycker hon.
Vi har nästan inte umgåtts sedan du kom hit säger jag.
Samtidigt så frågar jag henne och inte hennes vänner även umgås med sina föräldrar.
Hon svarat nej inte som du och jag mamma.

En bidragande faktor till det kan ju givetvis vara att hon är mer sällan hos mig nuförtiden.
Eller så har jag helt enkelt börjat värdera allt runtomkring mig på ett helt annat sätt.

Jag är komplett när alla barnen är hemma och älskar när vi gör grejer ihop.
Men visst låter det lite sorgligt ändå?
Så för mig är det viktigt med kvalitetstid.
Så gissa om jag gick där och kände mig stolt och lycklig.
Det har varit en fin dag idag.
På nästan alla sätt.

När vi nästan hunnit hem så hajar både jag och Lova till.
Är det inte Vilda som ropar långt borta?
Efter en stund så hörs det igen.
Det är hon!
Sedan ser vi dom.
Vi avslutar kvällen med en glass utanför Coop.
Klockan är nästan tio på kvällen men vad gör det?
Detta kanske är sommarens sista dag och vi har precis skapat ännu flera fina minnen ❤

Ibland är det bra med möjligheten till insikt i andras liv genom sociala medier så som Facebook.
Såna där inlägg som får en att haja till.
Stanna upp och reflektera över sin egen tillvaro.
Jag har det inte så jävla tokigt ändå.
Jag har ett jobb som jag älskar.
Två, jag har numera två jobb som jag älskar.
Jag har tre friska fina jävla ungar.
Och ett fosterbarn som får mitt hjärta att glittra flera gånger om dagen.

Jag har föräldrar få ens kan drömma om.
Jag har vänner som är delar av mig.
Och dom är många och har funnits där hela mitt liv.

Men jag slog pannan i asfalten rejält.
Igen.
Mitt hjärta gick på några minuter i tusen delar och låg som glassplitter framför mig där jag stod.
Jag stängde ut alla jag kunde och släppte in dom som jag visste skulle orka med mig.
Jag dog. Allt som var jag bara försvann.

Hela tiden fanns dom där.
Dag som natt.
Ständigt påminde dom mig om vem jag var.
Dom tände ljuset i tunneln så jag skulle få en rimlig chans att hitta tillbaka igen.
Livet swishade förbi och jag började få dagarna att gå.
Men helst befann jag mig i mitt eget sällskap.
Springandes igenom alla vackra jävla minnen febrilt letandes efter något som påminde om det.

Jag vaknade upp 4 veckor senare och insåg att jag var tvungen att ta tag i mig själv igen.
Fixa min ekonomi och läka mig själv och barnen.
Jag hade inte hunnit bli tillräckligt stark att kunna klara av stora motgångar.
Och med pannan ner i asfalten lär det knappast ske någon förändring.

Så förändringarnas vindar blåste upp till storm igen och jag lyckas återigen bli medveten om mig själv och vad jag faktiskt klarar av.
Men visst har jag blivit mer känslosam med åldern.
Att se människor gråta är inget konstigt för mig.
Det är ett alldeles ypperligt sätt att uttrycka känslor på.

Jag gråter åt inlägg på Facebook.
Jag gråter när jag är stolt över mina barn.
Jag gråter när jag blir rörd.
Jag gråter när jag saknar mamma.
Jag gråter ibland när jag talar med mina barn. När vi tittat på bilder från när dom var små eller bara för att jag helt enkelt är ledsen.
För det är ett sätt att kommunicera på.
Det är ett alldeles ypperligt sätt att uttrycka sina känslor på.

Och jag gråter för att jag känner mig halv. För att jag inte riktigt vet vem jag är ännu.
För att jag har tappat en sån stor del av det som var jag.
Jag har gått igenom saker jag önskar att ingen någonsin behöver få uppleva.
Så jag kan inte gå tillbaka till att vara den jag var innan allt gick åt helvete.

Men jag är rätt bra numera.
Jag gör mig själv stolt.
Jag tränar trots att jag avskyr det.
Jag äter sällan något onyttigt.
Jag är numera mån om miljön.
Handlar nästan bara second hand och äter bara sånt som kommer från växtriket.
Jag umgås med mina barn, leker, sover tillsammans med dom och är bara mamma mestadels av tiden.
Jag behandlar mig själv väl.
Jag dricker heller aldrig alkohol, i princip.
 
För jag att jag kraschade så hårt.
Allt jag trodde på visade sig inte vara sant och jag hade inget annat val än att starta om.
Hur kan jag göra det på bästa sätt?
Så nu står jag här på skakiga ben.
Trasiga än jag någonsin har varit med ett psyke starkare än någonsin.
Hjärtat då, det där stora jävla hjärtat rymmer ännu mer nu än då.
Jag gråter ofta nuförtiden men jag gör det av lite olika anledningar.
Framförallt så gör jag det inte för att jag tycker synd om mig själv, det händer bara ibland.

För jag är inte den vars bilder föreställer barn som förlorat sin förälder.
Min bild föreställer bara en människa som aldrig växer upp och som är våldsamt kär i kärleken.
Och den här gången gjorde det ont.
Det kommer det inte att göra nästa gång.

Trevlig kväll ❤

Jag har precis gått och lagt mig.
Jag har lurarna på.
Jag spelar 'De sista ljuva åren'.
Jag sjöng den hela dagen på jobbet idag dessutom. Han oxå.
Jag gillar inte dansband.
Men just den här låten har jag vuxit upp med.
Min mamma har spelat Svensktoppen i alla år.

Min mamma älskar att dansa sån där styrdans.
Det var så hon träffade min pappa.
På dans i folkets park.
Dom spelande även den när dom gifte sig.
Då dansade även jag styrdans med min far.

Jag har varit med mamma på dans så länge jag kan minnas.
Hela min uppväxt är full av dans och musik.
Min morfar gjorde tanterna knäsvag när han bjöd upp till tango.
Så det kanske inte är så konstigt att jag jag sjunger och dansar jämt.

Och nog är ganska texten fin ändå.
Den får mig att tänka på två av dom viktigaste människorna i mitt liv.
Undra om dom ens har en aning om hur bra dom är?
Vilken lycka för mig att få växa upp med två helt fantastiska förebilder.
Mina föräldrar har lärt mig allt jag kan om kärlek.
Och dom har visat mig precis hur jävla vacker den kan vara.

Så hatten av mamma och pappa.
Ni är kärlek för mig ❤

Idag har jag talat i timmar med min granne.
Hon är betydligt äldre än jag.
Att lyssna på människor och deras berättelser om livet är kanske det som fascinerar mig mest.
Men det hänger mycket på hur berättaren är.
Hon har under 4 decennier haft två äktenskap.
-När jag var i din ålder så började jag om igen. Ny man och tre barn till.

Jag står på min nya platå.
Ostadigt, men jag står här.
Med nya insikter.
Nya erfarenheter.
Nya lärdomar.
Och andra drömmar.
Jag vet vem jag är och exakt hur jag fungerar.
Ibland vet man heller kanske inte om att man egentligen inte mår så bra.
Vilka umgås man med? Betalas räkningarna i tid? Skriker jag på barnen mer än nödvändigt? Etc.
Så jag stannar numera upp emellanåt och summerar min dag.
Reflekterar över vad jag har gjort och utvärderar hur det känns.
En del tycker att jag känner efter för mycket.
Och det gör jag.
Jag känner alltid alldeles för mycket för allting egentligen.

Jag kan tillexempel bokstavligen stanna upp mitt i lägenheten och se mig omkring.
Om det är skitigt och stökigt så är det även det inuti mig.
Och jag trivs inte när det är stökigt.
Oavsett var jag är nånstans.
Ordning och reda även om något oorganiserat.

Trots sveken granntanten utsatts för så har hon förlåtit sig själv och dom inblandade.
Även fast hon samtidigt har insett att den människan säkert inte förstår hur illa det gjorde henne just då.
Men man får aldrig bli rädd för att lita på människor.
Man måste bara lära sig att känna igen dom som aldrig någonsin skulle skada någon annan med flit.
Oavsett sett hur relationen går ut på.

Jag har mått förjävligt i flera månader nu.
Ändå fann jag styrkan att få förändringarnas vindar att blåsa min väg.
Så nu fungerar den igen.
Allt från ekonomiska bekymmer till relationer i min närhet.
Men jag är fortfarande halv.
Jag förlorade en del av mig själv.
Och litade på någon annan mer än jag litade på mig själv.
Vännerna, dom där som konstant tar emot, lyfter upp och plåstrar om.
Utan dom hade jag inte kommit ihåg vem jag var.
Och jag min lyckligt lottade jävel har vänner i världsklass.
Och hur kan jag veta det?
Jo för dom har funnits där i hela mitt liv.
Och aldrig nånsin har jag haft så höga krav på mig själv och på min omgivning.
Dessutom har jag lärt mig precis hur det ska kännas den dagen jag startar om igen.

Om man är nöjd och tillfreds med sin situation så stannar man kvar där.
Så alltet måste gå sönder av olika anledningar för att man ska komma till insikten som driver en till att trycka på reset-knappen.
Tanten vägg i vägg är rätt nöjd med sin tillvaro.
-Jag är ju för första gången i mitt liv bara jag.
Ändå tror hon att när man minst anar det så börjar allting om igen ❤

Hon skrek rakt ut och kastade alla delarna rakt emot mig.
Plötsligt stod jag där med min dotters krossade hjärta i mina händer.
Gör nånting mamma, säg nåt.
Få det allt det här att försvinna!

Så vad gör jag?
Jag som är den som förväntas blåsa bort allt det onda.
Jag kan plåstra, blåsa och krama tills det lättar igen.
Men jag kan inte göra nånting annat än att finnas till.
Lyssna, torka tårarna och faktiskt säga som det är.

Hjärtat mitt, det kommer att ordna sig.
Förr eller senare så går det över.
Men låt det göra ont nu.
Det gör ont att bli vuxen.
Det gör ont att lära känna sig själv, sina egna brister och bli medveten om sina gränser.
Vi har talat massor den här sommaren.
Vi har framförallt talat om separationsångest.
Alla känner vi av den ibland.
Men jag, hon, såna som vi.
Vi lider av det utan någon som helt pardon.

Vi talade om den gången när hon grät ända från Varberg till Kungsbacka.
Efter två veckors fantastisk semester med vänner som nästan är familj.
Det gjorde så ont att skiljas åt.
Vi talade om det när vi lämnade Öland för några veckor sedan.
En helg och separationen känns i flera dagar efteråt.
Vi är precis lika där hon och jag.
Så jag kan bekräfta hennes känslor fullt ut.

Den här gången var faran över ganska fort.
Innan dagen var över var missförstånden utredda och leendet fångade återigen hennes läppar.

Så jag blev med ens medveten om att det inte bara är mina egna sorger jag lär bära frånochmed nu.
Att bli hjärtskärande ledsen pga ett skrapat knä är ingenting i jämförelse med dom sår jag som mamma lär blåsa på i framtiden.

Så nu är det min förbannade plikt att se till att hon står sig stark.
Att hon tror på sig själv och älskar sig själv precis för den hon är.
Här lär jag komma ihåg hur stor inverkan mitt sätt att hantera situationer har som förälder.
Hur viktigt det är att jag gör det jag kan för att mina barn ska växa upp. Hela.

Och även mitt hjärta gick itu när jag stod där min min tonårings all tilltro hängandes över mig.
Människor kan glömma bort vad du har sagt.
Människor kan glömma bort vad du har gjort.
Men människor glömmer sällan bort hur man fick dom att känna.
Så jag hoppas att hon kände sig trygg.
Att mamma alltid är att lita på och ställer upp i alla väder.
Jag hoppas att hon kände det.

För mina kramar ville inget hellre än att få det onda att försvinna.
För kunde jag laga ett hjärta så skulle jag.
Även mitt eget.

Jag tror inte att hjärtat går itu.
Jag tror helt enkelt att det förstörs.
För hjärtat är inte en fysisk del av kroppen.
Hjärtat vi alltid talar om är den vi är.

En människa består av så mycket mer än en kropp med en hjärna.
Vi är våra drömmar.
Vi är delar av våran egen historia.
Vi är våra minnen.
Vi är våra misstag och våra framsteg.
Och ett riktigt hjärta utvecklas hela tiden.
Det fylls på. Det töms.
Det tillkommer alltid nya erfarenheter.
Våra förmågor förändras och vi byter intressen.
Vi kanske ändrar levnadssätt helt.
Byter jobb, flyttar till en ny stad eller börjar odla tomater på balkongen.

Vi växer och blir äldre.
Vi lär oss uppskatta nya saker och hittar emellanåt något som får hjärtat att kännas extra mycket.
Vårat hjärta består till stor del av dom vi omger oss med.
Våra familjer, vänner, kollegor och annat löst folk.
För det är ju när vi visar vårat hjärta för andra som vi får känna på deras.
Först då vet vi ju om vi passar ihop.

Ibland blir det heller inte som man har tänkt.
Ibland känns det som att hjärtat går i tusen delar.
Livet må vara fantastiskt men det är inte alltid enkelt.
Vi är även våra sorger, förluster och våra svek.
Och allting grundar sig i hur det känns i hjärtat.
Inuti oss.
I dom vi är.

Men vi går inte sönder.
Jag tror helt enkelt att man förlorar hjärtat. Hela alltet.
Och så påbörjas sakta men säkert återskapandet av ett nytt.
Ett nytt hjärta. Ett nytt jag.
Även om många och mycket förblir detsamma.
Vissa är alltid med oss.
Relationer formas om i takt med att vi förändras.
Vissa drömmer precis som vi.
Andra springer vi ifatt om och om igen genom åren.

Men visst gör det i ont ibland.
Framförallt när det sker stora och snabba förändringar.
Förändringar vi kanske inte riktigt hade räknat med. Förluster.
Men vi lever ju trots allt för dom stunder som får oss att tappa andan.
Frågan är bara hur länge man kan hålla den.
Innan det är dags att andas ut och ta ett nytt andetag.
Igen ❤