Sitter hemma hos min granne och slötittar på tv.

Det dyker upp en reklam med ett par som tvättar bilen.
Skrattandes skvätter dom skum på varandra och ser ut som två snorungar på julafton.
Media kastar återigen stereotyper rätt in i vardagsrum världen över.

Jag säger inte att människor inte är lyckliga.
Jag ifrågasätter däremot hur lycka egentligen ser ut.
Eller är det så vår parterapi ser ut?
Knakar det i fogarna?
Ut och tvätta bilen med er och skvätt skum på varann.

För hur lyckliga är vi egentligen?
Hur många lever egentligen efter uttrycket "carpe diem"?
Hur ofta stannar vi upp i vardagen och ser oss omkring?
Hur ofta värdesätter vi här och nu mer än något annat?
Är lycka för mig samma sak som för dig?

Nej det är ju där skon klämmer.
Istället nöjer vi oss med att jobba på en arbetsplats som saknar inspiration.
Vi bor i den där dyra villan, kör suv och passar upp på våra barns intressen 24/7.
Vi reser av gammal vana till samma ställe på semestern varje år.
Bor på hotellanläggningar som är så stora att vi inte ens vet hur man säger hej på deras språk när vi landar på svenska mark igen 14 dagar senare.

Ibland vankas det midddagsdejter med grannfamiljen och bakfyllan jagar en i 3 dagar efteråt.
Ungarna bråkar om vem som har snyggast cykel och vet hur en Ipad funkar innan dom ens vet hur en skog ser i irl.

Förr i tiden handlade otrohetsaffärer om läppstift på kragen och svag doft av parfym från kavajen.
Nu kan man vara otrogen med 5 st samtidigt på en och samma kväll hemma i egna tvrumssoffan.
Medans frun står och brer kvällsmacka i köket.
Våra barns värld är mer animerad än levande och vi vuxna är ständigt uppkopplade.

Fantastiskt långt vi har kommit.
Jämför var vi är nu jämfört med var vi var för 50 år sedan.
Människan blir smartare och smartare.
Ändå förstör vi världen sakta men säkert.
Inte nog med att vi jagar slut på alla djur för eget behag.
Vi skövlar det som växer här för att vi ska ha något att torka oss i arslet med.
Vi dödar varandra och tillåter oss inte att passera de gränser någon en gång ritade på en karta över det vi kallar vår planet.

Vi medicinerar människor som inte stämmer överens med normen i hopp om att vi ska passa in.
Vi har målat upp en bild om hur stereotypen ska se ut och småtjejer tar livet av sig för att dom anser sig inte passa in.
Samtidigt dör barn av svält världen över medans andra snart åker rymdraket nånstans en weekend.

Människan har under så lång tid varit så desperat efter lycka att man hittat på en gubbe bland molnen som man kallar gud.
Han kan du be till om förlåtelse och genast blev du en bättre människa.
Vi dömer ut människors livsval.
Tvingar människan att skämmas över att man älskar någon av samma kön eller gillar att ha högklackat fast man är en man.
Männen tjänar mer än kvinnor och är dom som anser sig ska styra världen vi lever i.
Barn får bara äta godis på lördagar och andra små liv tvingas stå till tjänst för en man som anser sig få ta för sig fast han fått ett nej.

Sen sitter vi hemma i tvsoffan och rasar över att Katrin kallas oss tjocka och fula.

Det är bara dom tjocka och fula som tar åt sig.

Hallå!? 

Du är för fan inte tjock och ful.

Sluta se på dig själv som något negativt. 

Sluta slå på dig själv för att normen har bestämt vad som är fult och inte.

Du, just du ja... Du är bra precis som du är.

Och sen när är det ok att döma någon baserat på hur man ser ut?

Besitter vi inte betydligt mycket mer än det skal som omvärlden kan se?

Vi lär barn att hata och vi stänger gränserna när länderna brevid utan en enda logisk anledning bestämmer sig för att börja kriga med varann.
Vad hände med här och nu?
Vad hände med den framtid vi vill ge våra barn?
Vad hände med korv och bröd i form av pinnar och blad?
Bibeln, den sagan som säger att man ska vända andra kinden till?
Hjälpte det tyckte vi?
Eller bråkar vi dessutom vems gud som egentligen är gud och hävdar att den andres är fel?!

På riktigt?
Varför älskar vi inte bara?
Varför vidgar vi inte våra vyer och lär våra barn nya språk att kunna tala med varandra på?
Varför är vi så rädda för det vi inte tror oss förstå oss på?
Varför dömer vi någon utan att egentligen veta nånting om deras historia?
Varför fascineras vi inte av hur olika vi är och hur fantastiskt många olika livserfarenheter vi har?
Varför visar vi inte våra barn hur fantastiskt livet egentligen är istället för att lura i dom att det finns monster under sängen?

Den där tvreklamen var tamigfan det sämsta jag har sett och vägrar gå med på att en biltvätt ska symbolisera det som jag tror 

är lycka.

Jag vet vilket håll jag ska gå åt.
Det kommer du inte att göra förrän du inser att människan bara blir smartare och smartare.

Skulle vi gå på gamla vanor borde vi nog bli rädda tillochmed.
För fortsätter vi så här så vi har ingen aning om hur våran framtid kommer att se ut.

Trevlig helg! 

Tankar från varsin sida av bilen.
En stor dos passion ligger packad i skuffen.
Utan vare sig strategier eller någon lösning rullar bilen mil för mil.
Jag tror inte att någonting annat än själva närvaron spelar någon skillnad just nu.
Känslor ingen någonsin kan förstå kastas runt i kupén och blandas med oset från den delade passionen i skuffen.

Vi talar om vad vi en gång var.
Jag vet inte vem som är mest ledsen över att det inte blev som vi hade tänkt.
Förut drömde vi år fram i tiden.
Nu andas vi bara för stunden.
Vi pratar inte med varnadra som vi en gång gjorde.
Den delen som förr smittade ner andra med avund ligger begraven under misstro och destruktivt agerande.

Vi pratar konstant i munnen på varandra och avbryter varandras meningar som vi alltid har gjort.
Samtalsämnena tar aldrig slut och tiden är som vanligt vår fiende.
Djupdykningar och målande beskrivningar.
Han behöver aldrig förklara när han berättar.
Mitt kugghjul hakar med ens fast i hans och historierna flyter i varandra som rinnande vatten.

Vi kan lägga ett samtal åt sidan.
Hoppa på något helt annat för att sedan återgå till samma känsla som vi lämnade av vid en stund innan.
Jag behöver inte fråga om tiden vi inte har haft någon kontakt.
Han berättar det han väntat på att få berätta om.
Han visar det han sparat i mobilen och signalerar ut den värmen som behövs.

Det som markant skiljer oss åt är hur vi uttrycker känslor.
Kroppsspråket är precis lika.
Men orden och förmågan att dela med sig är helt olika den andres.
Jag gapar, skriker, gråter, jublar och kan sätta ord på det mesta.
Han funderar, sorterar, vänder och vrider. Mumlar och resonerar.
Han behöver tid, utrymme och tystnad.
Medans jag multitaskar, kan kliva ur känslan och målande kan beskriva där och då.

Istället för svar lämnade vi varandra med ännu fler frågor utan svar.
Flera samtal ligger öppna och svaren ekar med sin frånvaro.
Vi blir aldrig färdiga.
Det är vad vi vet.
För igår var det bara där och då som spelade någon roll.
Vi är närmare en lösning nu mer än någonsin.
Däremot blir det nog inte alls som någon hade tänkt sig.

Men det kvittar.
Allting ont bleknar för en stund.
Han har på gott och mer ont lärt mig mer än någon annan.
Mer än vad jag kanske borde.
Så vad spelar det förflutna för roll egentligen?
Hur kan vad som var få styra hur det ska bli?
Och först när vi bryter mönster så kan vi ändra det.
Jag bara hoppas av hela mitt hjärta att jag är stark nog.
Stark nog att kunna stanna kvar ❤

Idag är första gången det känns.
Jag måste vänja mig.
Det gör inte ont som när man skiljs från någon man delat livet med.
Det gör ont så som det gör när man delat vardagen med någon under så lång tid.
Att skiljas ifrån en livspartner är trots allt något som alla någon gång får uppleva.
Kanske tillochmed helt ofrivilligt.
Få saker i livet gör så ont.

Men att skiljas från en vän.
Den allra närmsta.
Det gör ont det med.
Jag har tre sådana upplevelser med mig i bagaget sedan tidigare.
Dom känns än idag fast den första av gångerna är mer än 10 år sedan.

Det har bara gått några dagar nu.
Några dagar av total tystnad.
Men jag drömmer om nätterna.
Fastnar i minnen om dagarna och det sköljer över mig titt som tätt.
Inte lika frekvent som de andra gångerna.
Bara mer intensivt.
Känslor av misslyckande slåss med saknaden som hela tiden påminner mig.

Han är säkert kvar i känslan av lättnad och lugn.
Den känslan har jag oxå mött, sprungit igenom och förbi.
Det är som att kugghjulet i hjärnan saknar det andra kugghjulet för att det ska snurra.
Stimulansen fattas mig.
Jag tycker mig ha så mycket att berätta som varit farligt nära grön lur.
Den ena galna grejen efter den andra.
Fast egentligen är det vanliga vardagliga saker som bara han förstår.

Ett par gånger har jag dessutom fått tagit några djupa andetag.
Som idag under brandövningen på parkeringen.
Här visade jag stolt upp min nya arbetsplats för bara några dagar sedan.
Han var så stolt över mig.
Varma peppade komplimanger i en parkeringsruta.
Backar vi en månad så har lilla jag trots allt kommit en bit på vägen tillbaka.
Till livet.

Men förutom mina barn, mina föräldrar och mina vänner så hade jag stått här idag.
Och han, han var en del av min familj.
Stor och trygg som en storebror.
Ibland önskar jag att vi var av samma kön.
Eller drogs åt hela olika håll.
Vi hade varit lättare då.

Så idag känns det.
Det gör vansinnigt jävla skitont.
Jag kan aldrig få någon att förstå och det rör mig inte i ryggen.
Jag förstår inte ens själv emellanåt.
Men jag saknar inte mindre för det.

Inte älskar jag mindre heller.

Jag satt kvar en liten stund.
Minuter fyllda med hopp.
Lyssnade extra noga, vibrerade det inte trots allt?
Snälla blinka till och låt min ansträngning ge mig ro en natt till.
Jag rullade ut den ena mattan som jag hade hämtat.
Slående vacker!
Tänk att jag har lärt mig sätt finna så mycket förtjusning i materialla ting.
När jag en dag kommer ifatt igen så ska jag återigen börja leta fynd.
Göra min egen borg trygg igen.

Det förblev tyst och min analys av mig själv sänkte återigen värdet.
Värdet på mig själv.
Hur jag än gör så blir det bara en massa fel.

Jag satt utanför en lång stund.
Mina lampor lyser i köksfönstret.
Med det är tomt. Det är ingen hemma.
Med panik i varenda cell så plockade jag med mig väskorna och gick in.
Jag var så trygg här.
I mitt nya hem.
Nu är jag livrädd.
Och min sinnesstämning får hela min försvarsmekanism att blinka rött.
Jag avskyr att vara ensam.

Men imorgon fylls hemmet med liv igen.
Små fötter och kramar som aldrig tar slut.
Och jag längtar till solen går upp igen.
Längtar efter att få börja göra mig i ordning för ännu en ny dag på mitt nya jobb.
Tillfredsställelse, ro, ren och skär lycka.
Aldrig har jag älskat ett arbete som nu.

Jag slår på tvn.
Tvättar bort sminket, bäddar i soffan och hoppas att natten ska inbringa några timmar sömn trots allt.
Jag är trött, huvudet är i oordning och hjärtat är mer trasigt än någonsin.
Hur ska jag göra för att det inte ska göra ont?
Kanske är en natt med herr Ågren till nytta ändå.
Kanske behöver jag slå på mig själv extra hårt så jag någon gång lär mig.

Plockade undan efter barnen och fixade lite i köket.

Rullade ihop mattan och la den brevid dom andra.
Bara en minut till.
Hade jag inte ansträngt mig tillräckligt för att vara någon man vill hinna se om så bara för en liten stund?
Älskade jag på fel sätt idag igen.
Igår?
Hur jag kan göra annorlunda imorgon?

Varenda känselsprö är på sin vakt och minsta lilla gör att jag faller.
Om och om igen.
Jag är extremt överkänslig och offerkoftan sitter som en minkpäls mitt i sommaren.
Men det är ingen annans fel än mitt eget.
För det finns ju ingen annan som styr över sin egen lycka än sig själv.

Och imorgon, imorgon är det en ny dag ❤

Ni vet den där fikan man talar om som aldrig blir av?
Fikat som glöms bort varje gång livet kommer emellan.

Idag har jag haft en sån fika.
Ni vet ibland träffar man människor där kemin stämmer direkt.
Vi kastade känslor över bordet, drack färskpressad juice och pratade i mun på varandra.
Så mycket förståelse och så lätt att byta skor med varann.

Där satt hon.
Hon som känner som jag.
Hon kan inte be mig fånga min värdighet och sätta fast en krok i verkligheten.
Jag kan inte släppa taget och det vet hon.
Hon som känner precis som jag.
Råden vi ger varandra är stöpta med samma erfarenhet och den egna självmedvetenheten är skrämmande.

Hon ser hur ont det gör i mig.
Hon känner exakt hur ledsen jag är.
Att mina känslostormar inte klarar av att röra sig i normal hastighet.
Hon vet att jag får ihop logiken.
Men hon vet att jag inte har en chans mot mig själv.

Att med all sin kraft försöka ta sig ur en känsla kräver konstant fokus.
Att bestämma över sitt eget huvud.
Att vara kapten över sin egen båt.
Att vakna med samma monster som skrämde en kvällen innan kräver sitt mod.
Att sedan separera vad som är ok att känna kontra vad som är ok att göra.
Det kräver disciplin.

Hon berättar exkat hur det känns att fysiskt känna hjärtat gå i bitar.
Hur magin och förväntansfullheten var allt som spelade någon roll.
Hur vet varför jag inte orkar le och förstår varför jag inte kan gråta.
Smärta gör dig starkare.
Rädsla gör dig modigare.
Trasigt hjärta gör dig visare.
Hon vet att jag är rädd.
Men det finns inget ont som inte har något gott med sig.

En dag så kommer någon och skrämmer monstren lite.
Någon som plåstra om såren bättre än någon annan gjort förut.
En dag så ser någon utan förklaring och blåser bort det onda.
Man är inte längre ensam och vindarna är lättare att stå emot med en hand i sin.

Men tills dess så låt oss fortsätta kasta känslor över köksbord.
Lyssna på varandras liv och skapa minnen vi aldrig vill vara utan.
Låt oss hålla varandras händer när det bli läskigt.
En vacker dag så släpper inte handen i andra taget.
Då är det dags att vara modig igen!

 

Hur ser man bortom irritation, besvikelse och förtvivlan?
Hur vänder man och försöker se det fina?
När gliringar, gamla meriter och missnöje tar överhanden.
Att leva ihop med någon är en helt annan femma.
Men poängen är densamma.
Två människor håller ihop för att just dom två människorna vill det.
Då spelar inte någonting annat någon roll.

Att veta att det enda man kan göra mot sig själv är att välja sig själv.
Är kanske det största steget man någonsin kommer att behöva ta.
Men när det kommer till vänskap då?
Varför är inte reglerna skrivna på samma sätt?
Varför är spektrat mycket större?

Att älska bortom rim och reson.
Utan logik, är något vi alla gör någon gång i livet.
Men att lösa konflikter och år av ohälsosam  osämja.
Det går över mitt förstånd.
När bråken och tjafsen tillslut handlar om inlagd sill och pajkastning, då är vägen tillbaka mycket längre än först trodde.

Att ni som läser gör era egna tolkningar och säkerligen bottnar i den kärlek ni känner till.
Kanske den enda kärleken ni har upplevt.
Är helt okey för mig.
Det gör inget, jag har aldrig räknat med att ni ska förstå.
Däremot hoppas jag kunna sudda ut era fördomar.

För visst är det rörigt.
Sorgligt och tragiskt.
Att två vuxna människor inte lyckas övervinna sina egna rädslor.
Att två vuxna människor prövat alla vägar in och alla vägar ut och ändå inte lyckas mötas.
Hur förbereder jag mitt eget hjärta på att min tillvaro inte längre kommer att kunna se ut som den har gjort?
Hur överlever jag utan allt som fått mig att leva?

Hur klarar jag mig utan dom kramar som suddat ut allt jag är rädd för?
Hur kan jag se in i ögonen på all min trygghet och förlita mig på att jag klarade mig utan?
Varför förstörde vi allt och slutade att drömma?

Vi ska ses idag.
Jag har sett fram emot det så länge nu.
Idag kommer att bli något alldeles speciellt.
Det är jag säker på.
Ändå försöker min hjärna få hjärtat att stanna hemma.
Drar vi inte bara ut på något vi ändå inte rår på?
Eller ska jag stanna upp och ta vara på varenda minut?

Hur kommer min bok att sluta?

Om jag fick möjlighet att läsa slutet på min egen bok, skulle jag göra det då?
 
Kommer han att låta mig vinna?