Jag tror inte att hjärtat går itu.
Jag tror helt enkelt att det förstörs.
För hjärtat är inte en fysisk del av kroppen.
Hjärtat vi alltid talar om är den vi är.

En människa består av så mycket mer än en kropp med en hjärna.
Vi är våra drömmar.
Vi är delar av våran egen historia.
Vi är våra minnen.
Vi är våra misstag och våra framsteg.
Och ett riktigt hjärta utvecklas hela tiden.
Det fylls på. Det töms.
Det tillkommer alltid nya erfarenheter.
Våra förmågor förändras och vi byter intressen.
Vi kanske ändrar levnadssätt helt.
Byter jobb, flyttar till en ny stad eller börjar odla tomater på balkongen.

Vi växer och blir äldre.
Vi lär oss uppskatta nya saker och hittar emellanåt något som får hjärtat att kännas extra mycket.
Vårat hjärta består till stor del av dom vi omger oss med.
Våra familjer, vänner, kollegor och annat löst folk.
För det är ju när vi visar vårat hjärta för andra som vi får känna på deras.
Först då vet vi ju om vi passar ihop.

Ibland blir det heller inte som man har tänkt.
Ibland känns det som att hjärtat går i tusen delar.
Livet må vara fantastiskt men det är inte alltid enkelt.
Vi är även våra sorger, förluster och våra svek.
Och allting grundar sig i hur det känns i hjärtat.
Inuti oss.
I dom vi är.

Men vi går inte sönder.
Jag tror helt enkelt att man förlorar hjärtat. Hela alltet.
Och så påbörjas sakta men säkert återskapandet av ett nytt.
Ett nytt hjärta. Ett nytt jag.
Även om många och mycket förblir detsamma.
Vissa är alltid med oss.
Relationer formas om i takt med att vi förändras.
Vissa drömmer precis som vi.
Andra springer vi ifatt om och om igen genom åren.

Men visst gör det i ont ibland.
Framförallt när det sker stora och snabba förändringar.
Förändringar vi kanske inte riktigt hade räknat med. Förluster.
Men vi lever ju trots allt för dom stunder som får oss att tappa andan.
Frågan är bara hur länge man kan hålla den.
Innan det är dags att andas ut och ta ett nytt andetag.
Igen ❤