Jag kan tänka kan mig att ni undrar hur mitt hjärta ser ut just nu.
Det gick i tusen bitar.
Det var det som krävdes för att det ska få chansen att kunna bli helt.
Så jag är ändå rätt hoppfull.
För att jag kommer att kunna läka nu.
Sakta men säkert bli hel igen.
Bli Jessica.

Fasansfullt överens om att det är en hjärtesorg värre än någonsin.
Förtvivlat medvetna om att såren inte kan läka om vi fortsätter att röra dom.
När man träffar någon man inte kan leva med men inte utan.
Vi tog det vi hade. Skapade en vänskap.
Som tillslut inte visade sig fungera.
Alls.
Vi valde att spela med alldeles för dåliga kort på hand och synade vid helt fel tillfällen.

Ni får dra vilka jävla slutsatser ni vill.
Blanda ihop det ni läser och tolka utefter er egen förmåga.
Jag VET vad det är för mig.
Han VET vad det är för honom.
Vi vet bara inte hur.

Here we go again tänker ni nu.
Av eller på.
Svart eller vitt.
Ja.
Nu försöker vi igen.
Förhoppningvis så misslyckas vi inte den här gången.
Utan lyckas.
Så tänker jag.

Att bryta mönster.
Att sluta göra som man brukar.
Det kräver mer fokus än vad man kan tro.
Att tex gå ner i vikt.
Det är lätt.
Att behålla vikten, där ligger den stora ansträngningen.
Att sluta röka är inte svårt.
Det är att inte börja igen som är det som är utmaningen.
En förändring sker inte på en dag.
21 dagar sägs det ta faktiskt.
Att slå ur sig gamla vanor är något som oftast skrämmer oss.
För det kräver ansträngningar.
För att vi tror att det är svårt.

Att inte ha kontakt med någon man hörts med varje dag. Hela dagarna i flera år. 

Att inte reagera på ren impuls och på invanda automatiserade reflexer. 

Det kräver sitt mod.

Vi tog oss en lång väg tillsammans.
Vi kletade ihop en relation baserad på upplevelser och boostade våra system med måbra-hormoner.
Vi utvecklade varandra och lärde oss manipulation av den värsta sorten.
Å tappade bort oss själva någonstans på vägen.
Vi kan inte gå hand i hand mer.
Vi måste låta resten av livet hända oxå.
Vi har gjort varandra för illa för att kunna läka varandra.

Men älskar jag mindre nu?
Nej jag älskar honom mer än någonsin.
Trots allt som vi har gått igenom så står han där och fortfarande är min vän.
Så bra att han uppriktigt kan säga att vi måste sluta vara något vi inte är för att någonsin kunna bli det vi vill vara.
Människor består av 80% vatten.
Ebb och flod styrs av månen.
Det måste således finnas fenomen vi inte kan rå på.
Jag vet inte om jag tror på ödet.
Jag tror heller inte på sammanträffanden.
Men jag tror på tillfälligheter.

Hur framtiden kommer att se ut har jag ingen aning om.
Att vi faller tillbaka i samma mönster igen är inte uteslutet.
Men chansen att det går bättre den här gången är jag övertygad om.
Jag har ingen plan.
Jag ska försöka greppa tag i livet som pågår för fullt runtikring mig och ändra dåliga vanor.
Jag kommer till exempel dessutom att sluta röka inom en snar framtid.
Jag kommer dock inte berätta för någon förrän jag har lyckats.
Jag behöver ingen hejarklack men jag njuter gärna av applåderna när jag väl är i mål.

Att återigen försöka gå åt varsitt håll är inte att misslyckas.
Misslyckas är att se ett problem men inte aktivt försöka göra något åt det.

Det är inte att misslyckas när man väl försöker.

Misslyckas är att inte försöka igen tills man lyckas.
Misslyckas är inte att inte lyckas sluta röka.
Misslyckas är att lyckas sluta för att sedan att börja igen.
Jag ångrar ingenting.
Jag har levt varenda minut mer än någonsin.
Å de få gånger jag har varit lycklig så har jag varit mer lycklig än jag någonsin varit förut.

Å det är dit jag är på väg igen.
Mot lyckan ❤

När jag kom till jobbet imorse så bara sköljde känslan över mig.
Känslan som berättar mig hur fantastiskt glad jag är över det jobb jag har.
Jag går där leende för mig själv när någon pickar mig på axeln.
-Good morning Ms Hedlund!
Sedan får han en high five som alltid när vi passerar varandra i skolan.

Varenda dag får jag svara på hundratals frågor.
Om mitt förra jobb, om mina barn, om kläderna jag har på mig, om tatueringarna, om hur jag kan vara som jag är och helt otippat dessutom ha egna barn.
Dom frågar om allt.
Och jag får massor med kramar varje dag.
Kramar av saknad.
Kramar av beundran.
Kramar av förståelse.
Kramar av glädje.
Kramar bara för sakens skull.

Dom frågar dessutom om livet.
Om könsroller, klasskillnader och hudfärg.
Dom frågar hurdan min man är och vad jag kör för bil.
Nyfikna, intresserade och förbluffade.

Jag försöker se dom.
Varenda en.
Jag söker snabbt igenom mitt eget system för att så snabbt som möjligt förstå på samma nivå som den som talar till mig.
Oavsett ålder.
Allt baseras ju nånstans på känsla.
Allting styrs på ren känsla.
Om just den enskilda eleven känner sig sedd och förstådd.
Så blir responsen en helt annan.

Varje gång jag kliver in i ett klassrum så är det första jag lägger märke till de själar som inte är så hela som dom borde vara.
Kan jag hjälpa någon idag?
Kan jag lära någon något som betyder något?
Något som gör skillnad?
Nu menar jag inte subtraktion eller om judendomen.
Kan jag berätta för hon som ser så ledsen ut varenda dag att det kommer att ordna sig tillslut?
Kan jag förklara för han som inte kan gångertabellen att ju mer han övar ju förr kommer han att klara det?

Hur säger jag till han från Europa att han inte får använda skällsord om hudfärg till någon från tex Afrika?
Hur förklarar jag för dom att dom inte får slåss för att det är emot lagen?
För att det gör ont?
Hur får jag dom att förstå att våld inte är lösningen?
Att man inte får gå runt och såra andra människor genom att säga eller göra elaka saker.

Hur får jag dom att lyssna på vad jag säger?
Ungarna blir ju matade med våld och rasism dagarna i ända.
Krig, flyktingar, skolskjutningar och vi röstar in rashatande partier i riksdagen.
Det är på nyheterna, löpsedlarna varje dag. Konstant online.
Det pågår runt ikring oss hela tiden.

Vi försöker lära dom vad som är rätt och vad som är fel.
Vi förser dom med kunskap och lär dom att läsa och skriva.
Men om vi ska få dom att sluta göra som vi gör.
Så måste vi göra det genom att få dom att känna.
Känna att det är fel.
Lättaste sättet att få någon att känna är att göra det med handling istället för ord.
Vi måste göda dom med det som är rätt.
Vi måste sluta statuera helt vansinniga exempel.
Vi måste börja leva som vi lär.
Vi kan inte försöka utrota varandra med automatvapen och samtidigt stå och säga åt barnen i skolan att man inte får slåss!
Åtminstone inte i tron om att dom ska förväntas förstå varför.

För mobbing, vad är det egentligen?
Ett enda enda stort samlingsnamn för en bunt olika brott som man kan begå mot en en annan människa.
Idag sitter inte bara mobbningen i skolbänken och slåss med linjaler eller kastar sudd.
Nu tar vi med oss den hem på ett helt annat sätt.
Instagram, Facebook, Ask, twitter, KiK, Snapchat, Skype etc.

Och brister det i vår kunskap.
Hos oss vuxna.
Missar vi det, inte ser det i tid.
Så hinner vi kanske heller inte hjälpa.

Vi måste börja förmedla känslor.
Bygga broar och förtroenden.
Vi kan inte stå här och verbalt uttrycka  vad som är rätt och fel.
Vi lär visa dom.

Vi måste stanna upp.
Vi måste sluta stressa igenom livet i dyra skor och värdera det som är viktigt.
Vi måste visa dom att vi är the good guys.
Vi måste kasta in hopp i deras system och få dom att se det som ser i spegeln på morgonen som någonting vackert.
Bygger vi starka barn så slipper vi laga trasiga vuxna.

Jag vet att dom kommer att glömma bort vad jag har sagt.
Dom kommer kanske glömma bort vad jag har gjort och lärt dom.
Men dom kommer aldrig att glömma hur jag fick dom att känna.
Viktiga!