Hej min fina blogg!
Du som troget alltid funnits där och blivit fylld av allt och inget.
Vi har inte setts på ett tag men jag kände ett plötsligt behov att fylla dig med en massa osammanhängande skit.

Det har hänt en del sen vi sågs sist. Jag har separerat från den man jag trodde att jag skulle dela resten av mitt liv med.

Det tog ett tag att släppa taget och inse att slaget var förlorat. Jag har som du kanske minns jävligt svårt för sånt.

Men när jag väl släppte taget så ökade jag farten i en helt annan riktning.
De flesta runt ikring mig som varit med ett tag sitter nog fortfarande och funderar på vad som egentligen hände.
Iaf de som inte hänger med. Inte heller förstår.
Vissa sorterades ut och andra sorterades in.
Någonstans mitt i allt som var så himla roligt med att prova singellivet på nytt igen så blev verkligheten för mycket.
Flykt efter flykt.

Jag, hon som alltid står stadigt. Aldrig vacklar. Aldrig ger upp. Med en moral hård som sten och en självsäkerhet som aldrig rubbats. Blev plötsligt liten.
Och ställd inför faktum hon inte kunde hantera. Inte kan hantera.

Jag som alltid levt efter tänkesättet att passar det inte så get the fuck out.
Som inte alls brytt mig i vad folk tycker och tänker.
Nu är allt ställt på ända.

I en verklighet där jag ifrågasätter mina val, mina prioriteringar, mina värderingar och mitt eget hjärta.

Jag har alltid känt med hjärtat och inte tänkt med hjärnan. Inte heller tänkt efter så ofta innan utan bara lyssnat på stora hjärtat. Då borde det ju inte kunna gå fel? Det kan det.

Jag träffade nån. Som blev viktig. Han fick mig inse att jag var någon, betydde något, värd att bli sedd. Där släppte jag taget och lät mitt tidigare slag gå förlorat.
Och fan vad det kändes bra för en stund.
Som taget ur en film.
Men han var redan någons.
Vår saga är var över innan den började men han finns där nånstans i stora hjärtat. Det är han medveten om. Och det är nog ganska ok att vara det och där.

Separationer, avslut och avsked som inte riktigt är min grej blev återigen verklighet.
Så nu lämnar vi hjärtat utanför för ett tag. Sagt och gjort och i med en högre växel!

Nånstans mitt på banan, när hastigheten var som högst så ställde sig någon i vägen.
Med ord och sinnen nog att förtrolla vem som helst. Boom!
Men vem är jag att vara sen att hänga på?
Kastade mig själv rätt in i elden såklart.
Den jäveln drog dock i min handbroms men det hann smälla ändå.
Jag blev tvungen att stanna. Stanna och känna. Stora hjärtat blev inte längre lämnat utanför. Kemin bara vrålade rätt ut och inget gick att motstå.
Men vägen härifrån blev inte så lätt. Tillslut stod vi och kastade fartbulor på varandra.
Hamnade i nåt jävla ältparadis där underbar verbalitet byttes ut mot missförstådda formuleringar och irritation.
Några trevande försök till för att sedan slås ner av det nog inte gick att radera och vända om.
Jag missade honom någonstans på vägen alldeles för upptagen av mig själv och mitt.
Trots att han egentligen fyllde hela systemet och jag kunde inte få nog.
Kan inte få nog.
Sitter här med en skrämd förrymd kossa och båset är tomt.
Kan fortfarande inte sätta ord på vad jag egentligen vill eller känner.
Jag har bara blivit hemskt medveten om talesättet 'man saknar inte kossan förrän båset är tomt'.

Här kommer nästa ifrågasättning in i bilden.
Kan någon man knappt känner, bara känt en kort stund vara viktig?
Hej, kom, stoppa in i hjärtat. Stäng, ingen väg ut?

Svar ja.
Jag är så förbannat jävla besviken över att jag någonstans lät det gå åt helvete. Över att jag inte körde åt sidan och lät han passera utan tog upp jakten och la mig irriterande nära med helljusen på.
För nu lyser ingen lampa. Det är bara mörker och jag vill inget hellre än att han åtminstone slår på en blinkers eller två.
För nog är han mer viktig än jag låtit honom vara. Långt mer än jag själv kan förstå. Helt utan rim och reson.

Men utrymmet för allt annat än mig själv och mitt eget sinne har nånstans tagit överhanden helt. Jag är inte kapabel att ta in så mycket mer än att få ordning på mig själv. Inte hitta tillbaka till mig själv utan att hitta nya bitar och sakta men säkert bygga ihop något bättre än tidigare.
Och jag är så hemskt ledsen för dom de drabbar. För dom vars vardag jag missar. Som jag inte kan visa intresse för. Jag älskar fortfarande lika mycket. Ni är fortfarande lika viktiga. Jag kommer att lyssna igen. Om ni finns kvar.

Over and out!

/Lite vilsen, lite förvirrad och med ett stort men något naggat hjärta.