Låt mig få va
PUBLICERAT: 2014-01-14 TID: 20:44:39
UNDER: Alla goda ting är tre <3
UNDER: Alla goda ting är tre <3
Att människors brist på förståelse kan påverka en så kraftigt.
Att försöka inse att det spelar ingen roll hur mycket man har läst, hur fina högskolepoäng man har.
Vissa saker kan vissa inte förstå.
Eller sätta sig in i.
Det finns en anledning till att det kan vara meriterande att själv vara fd missbrukare till exempel om man ska arbeta med missbrukares tillfrisknad.
Alla besitter inte förmågan att förstå.
Precis som att jag exempelvis inte kan bli ett matematiskt geni hur jag än bär mig åt.
Siffror är inte min grej.
Vissa människor är rasister.
Vissa är pedofiler.
Andra våldtar kvinnor eller skjuter hej vilt.
Antingen så är man utvecklingsstörd i någon form eller så saknar man helt enkelt förmågan att känna empati.
Brister i sitt konsekvenstänkande etc.
Jag är övertygad om att jag var en lite sämre människa innan jag blev sjuk.
Att jag var lite hårdare, lite mer tunnelseende och kanske dömde för fort.
Tack då säger jag.
Man kan aldrig förstå en människa i kris om man inte varit med om något liknande själv.
Saknar man då dessutom förmågan att förstå, sätta sig in eller acceptera så kan man heller aldrig möta en människa i kris.
Man kan inte läsa sig till nya egenskaper.
Däremot kan läsa sig till att utveckla dom man redan har.
För nog saknar man en dos självinsikt om man sitter på åskådarplatsen och dömer folk nere på arenan utan att ha någon form av koll på vad den eller dom personerna går igenom.
Varför just en av spelarna spelar sämre än vanligt just den dagen.
Varför någon är tröttare än vanligt.
Att vara dömande. Dum.
Är värre indirekt än direkt.
För indirekt så blir genast falskt och oärligt.
Och vilken jävla idiot vill hamna i den kategorin?
Att jag är en person som inte alla väljer att konfrontera är jag fullt införstådd med.
Jag är inte lätt att tas med alla gånger.
Jag står heller inte och apar med.
Har jag rätten på min sida är det bog i sådana situationer omöjligt att gå vinnande därifrån
Det är inte alltid en bra egenskap.
Men jag står upp för mig själv.
Varje gång!
Jag älskar hetsiga diskussioner, provokation och konfrontationer.
Kanske för att jag är rätt verbal och vet exakt vad jag står för och inte.
Nog kan jag också ha åsikter.
Kanske säger jag dom inte till personen varje gång.
Det kanske inte spelar någon skillnad. Inte gör någon nytta.
Men jag ljuger inte heller om jag en dag blir ifrågasatt.
Jag har poängterat det förut och jag kan inte göra det många gånger nog.
För säg vad ni vill.
Tro vad fan ni vill.
Men när det kommer till mina barn så är jag beredd att dö för deras rättigheter.
Mina barn har rätt att må bra.
Dom har rätt att växa upp i en trygg miljö.
Dom har rätt till en mamma som mår bra.
Till en pappa som mår bra.
Jag kämpar varje dag med alla mina demoner för mina barns skull.
Jag försöker tänka, reflektera och agera utifrån hur man ska vara.
Jag är medveten om varenda brist.
Om varenda fel jag gör.
Jag kämpar för dom.
Jag kämpar min skull.
Jag kämpar för att överleva.
Att jag och mitt ex har en trasslig och säkert rätt märklig relation det vet dom flesta.
Men låt det vara just det.
Vår!
Förstår man inte att snacka skit, springa med dynga till det ena och det andra örat, skapar osämja?
Vem drabbar det om vi inte kommer överens?
Vem drabbar det om vi bråkar?
Barnen va?
HÅLL KÄFTEN då för i helvete!
Vi är rätt duktiga på att svänga oss med osämja utan hjälp utifrån.
Jag avskyr oärlighet så innerligt, fruktansvärt jävla mycket att jag har svårt att finna något som skapar så mycket ilska inom mig.
Hur kan man tappa huvudet i golvet så överjävligt hårt att man inte inser vilka konsekvenser ens eget agerande kan få?
Att springa till mina barns far och häva ur sig en massa jävla dravel, sanning eller inte....
Vem fan gynnar det?
Hjälper det honom? Nej.
Hjälper dig mig? Nej.
Hjälper det mina barn??
Nej nej nej och åter nej.
Och vill man tala illa om fäderna i fråga så kom inte till mig
Jag har mina egna åsikter.
Jag behöver ingen annans.
Det är dessutom respektlös att tro att jag ens är intresserad av att höra.
Det är mina barns pappor.
Jag har en gång i livet valt att skaffa barn med dom.
Den lilla delen lär jag fortsätta respektera annars innebär det ju att jag inte eller respekterar mig själv.
Helst skulle jag vilja skriva typ:
Dra åt helvete era förbannade jävla missfoster till människor. Håll igen käften annars ska jag fylla en låda med skitsnack och trycka ner den i svalget på er, paketera ihop er och lägga ut en bortskänkes annons på Blocket.
Men jag väljer istället att uttrycka mig så här:
Låt mig vara.
Låt mitt vara.
Vilka ni nu än är.
Skit i mig och mitt men se mina barn.
Släng inte pinnar på den eld som redan brinner.
Mina barn förtjänar inte det.
Jag ber på mina bara knän och talar utifrån hela mitt hjärta.
Låt oss vara.
Kommentarer
Trackback
