Hamnar näsan under ytan så blir det rätt jobbigt.
Inte ens bloggat har jag kunnat göra. Bloggen som annars hjälper mig. Som lyssnar på all skit jag har att säga.
Som läker lite. Stillar min ångest om så bara för en liten stund.
Jag vågar inte ta mig framåt. Jag vågar inte låta mig må ens lite bra. Det smäller värre än någonsin tillslut. Varje gång.
Nu har jag ställt till det alldeles på egen hand. Gjort bort mig och försatt mig i situationer där jag inte alls ska vara. Som jag inte vill vara i.
Jag har gjort någon besviken. Igen.
Min handling var usel. Jag vet det.
Men kanske var det bra, att det hände.
För visste jag inte innan så gör jag det nu.
Jag har vänt ut och in på själv. Om och om igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag blir förlåten.
Att jag lyckas förlåta mig själv.
För trodde jag att du var viktig innan så är det inget mot vad jag har insett nu. Viktigast.
Jag har fattat ett beslut. Jag tänker landa. Jag ska leta reda på landningsbanan. Låta den komma och se den när den väl är där.
Tills dess så ska jag försöka rå om mig.
Krypa ner brevid mina vackra barn om kvällen och suga i mig all jävla kärlek. För dom älskar mig villkorslöst.
Precis lika innerligt som jag älskar dom.
Hur kunde jag tappa bort mig själv så hårt att jag nästan glömde bort det?
Hur kan jag någonsin förklara? Hur kan jag ens tro att någon ska kunna förstå hur fruktansvärt jävla ledsen jag är.
Hur fruktansvärt mycket jag skäms över att jag hamnat här.
Att jag inte finner styrkan att ta mig upp.
Att jag är helt jävla vilsen.
Varje andetag gör ont. Att det värker så jävligt ända in i själen att jag snart vare sig vet ut eller in.
Kan tårar någonsin ta slut?
Änglar finns dom?
'we come to love not by finding a perfect person but by learning to see an imperfect person perfectly'
