När man väl kommer till insikt med att nu kan det fan inte bli värre. Då blir det värre.
För varje flykt, för varje stund som får en att må toppen så slår verkligheten ännu hårdare tillbaka efteråt.
Jag trodde nånstans att det var över nu. Att ha båda fötterna utanför kanten var nog. Jag trillade ner istället. Lyckades liksom inte hålla mig svävandes.

Det blev en kraschlandning och här är jag nu.
Och blickar tillbaka på allt jag missat. Sett i periferin. Ignorerat. Stängt ute. Förträngt. Blundat för.
Nu får det vara nog!

Jag har tröttnat på att vara stark nu. Jag vill inte längre vara den som alltid klarar mig själv. Som alltså fixar allt. Som man alltid kan luta sig emot.
Jag behöver få vara liten. Jag tänker försöka våga be om hjälp. Och jag tänker ta emot den.
Jag vill luta mig. Bli tröstad. Bli kramad och tillsagd att allt kommer att ordna sig.
För det kommer det ju.

Jag blev praktiskt taget hemskickad från jobbet idag och sjukad veckan ut. Livrädd inför det faktum att vara ännu mer ensam. På jobbet går det åtminstone att skingra tankarna till en viss del.
Men det är först nu jag kanske kan börja i någon ända?

To do list:
Byta glödlampor
Byta lampor på bilen
Tvätta bilen
Besiktiga bilen
Börja rensa, packa
Ringa barnomsorgen
Rensa kylen

Men högst upp på listan, största prioriteringen är att finna mig. Finna oss. Mig och mina barn.
Jag saknar samhörigheten, allt mys, all kärlek. All jävla glädje.
Det har såklart inte försvunnit. Det har bara inte vårdats. Tillräckligt.

Jag fick några kloka ord sagda till mig idag. Att jag kommer att komma ut den här röran med empatisk än innan. Men ett annat facit. Där allt inte är svart eller vitt. På eller av. Inne eller ute.
Där allt inte alltid är så himla enkelt.
Och miljoner erfarenheter rikare.
För nånstans så vet vi ju att det som inte dödar det stärker.

Och med tanke på hur stark jag var innan så lär jag ju vara the fucking jävla Hulk när jag tagit mig ur det här!