Ibland händer det.
Ibland blåser världens alla vindar åt rätt håll.
Denna gången blåste dom min väg.
Det är min tur nu.
Gårdagen var ett enda stort lyckorus.
Jag kom på mig själv befinna mig någon helt annanstans.
Långt bort ifrån sjukdomar och långt bort ifrån all jävla smärta.
Det pirrade i hela kroppen.
Jag är just nu starkare än någonsin.
Om en dryg vecka åker jag och världens kanske vackraste jävla man till London.
Dessutom får jag då tanka hjärtat full i massa Linda-kärlek.
Men först ska vi göra Östersjön.
Agnes, Goffan, Stevie, Johan, Sara...
Jag kan aldrig få nog av någon av er.
I juni åker jag och mina fina barn till Mallorca med dom bästa föräldrarna en människa någonsin kan vara välsignad med.
Vad vore jag utan er?
I september infinner sig lyckan ännu en gång.
En av mina bästa vänner ska bli fru.
I New York.
Jag tar med mig den där vackra jävla mannen ännu en gång.
Och följer med.
Även hans son och Lova.
Lovas och Piris lyckotjut över den nyheten är oslagbar.
Ett resmål jag har drömt om i hela mitt liv.
Det vänder nu.
Vågar jag vara lite lycklig för en stund?
Kommer något att kunna förstöra det?
Kan alla de faktorer som kan påverka det hålla sig lugn bara för en stund?
Låt mig stanna här.
Jag kan inte minnas när jag kände så här sist.
Ro. Glädje.
Jag ska med all min kraft anstränga mig för att stanna kvar.
Leva i den här känslan så länge det bara går.
Njuta av lyckan i mina barns ögon.
Lyckan dom visar med hela sitt väsen över att mamman är hel för en stund.
Stoppa tiden.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
Om jag ber dig att stanna.
Gör du det då?
Kanske för alltid ❤️