Nyfiken
PUBLICERAT: 2013-12-04 TID: 19:14:22
UNDER: Världens Bästa Jessica
UNDER: Världens Bästa Jessica
Det känns som om jag är på väg att ta ett jättekliv.
Utför en brant.
Utan fallskärm.
Lämnar jag det som är lugnt och tryggt nu?
Det som är på det enda vis jag känner till nuförtiden.
Trots all kaos. Allt ält.
Trots alla motstridiga känslor så har det varit det enda trygga jag hittat.
Jag är rädd.
Hoppar jag finns det ingen återvändo.
Vågar jag?
Alla stenar som jag så varsamt byggt upp en efter en.
Min mur är högre än nånsin.
Kan jag ta bort en sten mitt i och titta ut?
Kan det rasera hela muren?
Är den stark nog att stå ändå?
Eller kan jag finna en stege och klättra upp på och se över?
Skörare än någonsin och livrädd.
Jag kan inte låta något störa det lugn som mer och mer sakta börjar lägga sig som en dimma runt mig.
Men jag vill inte låta bli.
Jag kan inte låta bli.
Jag tror så starkt på att det är för bra för att inte ges en chans.
Jag står med ena foten över kanten.
Tittar försiktigt bakåt.
Du står där.
Lugn och trygg.
Med ryggen vänd mot mig.
Trots det så är ditt ansikte allt jag ser.
Ögonen som förr fick mig helt ur balans.
Det måste ha varit kärlek.
Det finns ingen annan logik.
Jag kan inte känna det.
Nånstans tror jag bara att det måste ha varit så.
Du var hela tiden 'hem' för mig.
Det är inte längre samma sak.
Balansen är i precision.
Kemin saknar dynamik.
Men kvar finns lugnet.
Tystnaden och minnen.
Jag kommer alltid att älska på mitt eget lilla vis.
Mitt hjärta kan inte putta ut.
Inte heller vill jag det.
Men jag lär flytta det åt sidan.
Putta undan det lite.
För jag måste stilla min nyfikenhet.
Jag måste titta ut.
Jag kan inte låta bli för det får mig att le.
Kommentarer
Trackback
