Beröra
PUBLICERAT: 2013-11-27 TID: 18:32:52 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Funka, funka, funka.
Ju mer jag accepterar mitt tillstånd och ju mer jag förstår mig på min adhd ju lättare blir livet.
Jag är inte alls i någon avgrund längre.
För varje dag som går så mår jag lite bättre.
Jag kan handla. Laga mat.
Gå ut utan smink (om jag måste).
Multitaska ibland. Göra större saker utan planering.
Men jag är ofta tvungen att staka upp mina dagar.
Jag måste vara organiserad och planera.
Annars tappar jag allt och glömmer mer än vad jag kommer ihåg.
Det är inte längre ett bakslag att få ångest.
Det går över. Jag vet det nuförtiden.
Jag kan tillochmed skapa ett forum för det och skjuta upp och flytta runt på ångesten.
Jag sitter vid ratten.
Jag bestämmer.
Inte Herr Ågren.
Men vissa saker kan jag inte styra. Bara lära mig att behärska.
Det känns som om jag har fått ett facit.
På mitt liv. På min oreda.
Nu så här några veckor senare så kan jag se att den stora vändningen verkligen kom när diagnosen började uppdagas.
Den ständiga rastlösheten, hon-pratar-hela-tiden-och-kan-inte-sitta-still-omdömen under hela min skolgång, min klumpighet, varför jag så lätt blir uttråkad, mitt ständiga behov att att något måste hända hela tiden, min emellanåt helt okontrollerbara impuls och är ständigt uppe i varv.
Både psykiskt och fysiskt.
Listan kan göras lång.
Men först nu förstår jag.
Först nu kan jag börja om.
Forma, göra om och göra rätt.
För varje dag som går så blir jag bättre och bättre.
I mig själv. På mig själv.
Men saknaden, den råder jag inte över.
Det går inte att springa ifrån.
Den finns där och gör sig påmind.
På tal om saknad så berättade jag en del av min historia för en vän idag.
Han tjöt av glädje, rös och berördes.
Det var en trevlig stund och han frågade om han fick berätta den vidare.
Ja herregud ja.
Det är ju ett av de vackraste minnena jag har.
Om den snygga jävla paprikan ❤️
Kärlek se hit!
PUBLICERAT: 2013-11-26 TID: 22:50:26 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Hela mitt inte väsen fullkomligt skriker efter närhet.
Ibland. Eller i alla fall nu.
Våldta min hjärna med vackra ord och kasta in en jävla massa ved i elden.
Ta mitt hjärta och fyll det med kärlek.
Jag är nog världens mest omhändertagna människa.
Jag kan inte finnas för alla.
Men för några.
För nån.
För en.
Ge mig dig själv och jag ska ge dig hela världen.
Kasta dig upp för trappan till himlen och ge dig allt jag har.
Hela jag är full i massor av härlig kärlek, snart sprängs jag.
Sinom tid hoppas jag att en groda kommer i min väg.
Så jag kan få hångla upp den till en prins och lätta på trycket.
Jag längtar efter innerlig besvarad jävla kärlek.
Som bortser från fel och brister.
Låter glädje, lycka, omtanke och ärlighet hägra.
Jag vet att den finns.
Men finns den för mig?
Även om jag älskar hårt och kravlöst så är jag ju en jobbig jävel.
Överallt, ingenstans och dampig som tusan.
Sen har jag blivit väldigt mån om mitt.
Barnen är allt som oftast prio ett.
Min tid, mina intressen och mina vänner.
Allt lär få plats.
Alla får plats.
Jag menar hallå, hur många har inte sin plats redan?
I det där stora förbannade hjärtat mitt.
Men snälla ge mig ett knäsvagt 2014!
Låt fjärilarna härja i magen så innehållet kommer upp samma väg det kom ner.
Låt knäna skaka sig blå all over again.
Ge mig leenden och en arm att sova på.
Smek min kind, lägg dig lite närmare.
Jag vill ha fysisk jag-kan-inte-sluta-ta-på-dig närhet.
Dränk min lur med söta sms.
Ge mig tid. Massor med tid.
Låt mig sitta som en liten prinsessa på en piedestal och få en värld full av uppmärksamhet.
För visst väl alla människor ha kärlek?
Älska och vara älskad.
En dag kommer jag inte att kunna hålla murarna uppe mer.
Nån stackars sate kommer ju att få skiten rasa.
Fast när den dagen väl kommer så är jag förhoppningsvis så säker på min sak att det är skit samma.
Seså, hoppa in i min space och rör om.
Ge mig nåt att skriva om.
Ångesten börjar ta slut.
Jag behöver en ny känsla.
Att skriva om. Skriva ur.
Låt nästa känsla vara någon form av lycka.
Gärna kärlek.
Fuck Panic
PUBLICERAT: 2013-11-25 TID: 14:09:52 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Det gör ont i mig.
När jag ser och hör när han hälsar på hos andra.
Är det inte bättre att han håller sig här hemma hos mig?
Jag som en van numera och kan tas med honom?
Han lämnar mig inte med trumf på hand längre.
Jag vinner över honom varje gång.
Skalet blir lite hårdare.
Motståndet blir kraftigare.
Jag är inte längre skör.
Trasig ja, men stark nog att inte låta någon vinna.
Någonsin igen.
Panikjävel!
Herr Ågren däremot har jag bestämt mig för att låta stanna.
Han får följa med mig på min fortsatta resa.
Jag ska bara lära mig att hantera honom fullt ut och kunna mota bort honom när han inte fyller någon funktion.
Men nånstans ändå så är han rätt bra.
Jag kan behöva honom ibland.
Emellanåt behöver man bli påmind om sina misstag.
Tillrättavisad om sina fel och brister så man hinner fånga upp sig själv och reflektera en stund.
Göra om och göra rätt liksom.
Men det grämer mig.
Jag som är så stark kan ta det.
Låt bli dom svaga.
Så går tänket. Som alltid.
Men nää, iofs så ser jag mig inte som svag.
Men ibland lär jag låta mig själv vara liten.
Ibland.
Men Panikjäveln, var lite varsam.
Ge inte människor hårdare omgångar än vad situationen egentligen kräver.
Ibland räcker det med så lite för att man ska förstå.
Du behöver inte ta folk i ditt våld och fullständigt krama skiten ur dom.
Och ni andra stackars själar därute.
Ge inte paniken mer syre än vad han behöver.
Tacka ja till en dans eller två och förbered sedan för strid,
Han är efterhängsen den jäveln,
Han är svår att bli av med.
Jag vet.
Men det går!
Ge aldrig upp!
God morgon havet
PUBLICERAT: 2013-11-23 TID: 11:09:58 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Landande i Oxelösund ännu en gång.
Jag och Vilda kastade oss i bilen på impuls. Nu vill hon knappt åka hem utan roar sig kungligt med sin nyfunna vän Molly.
Massor med donken, godis och Johan & Sara senare så sa vi åter god natt till Oxd.
Min vardag närmar sig med stormsteg.
Jag längtar. Snart hamnar ännu en del av mig förhoppningsvis i fas.
Jag är så taggad. Jag blir alldeles till mig och nästan som ett barn dagen innan julafton.
Mitt liv är snart här.
Jag är övertygad om det.
Sen väntas nya spännande projekt.
Jag och en av mina bästa ska slå ihop våra historier.
Blanda ihop det till ett stor härligt kaos och dela med oss.
Jag lovar att berätta mer ingående om det så småningom.
Jag har kommit på varför en liten del i mitt liv är så speciell.
Varför det stillar mitt kaos.
Varför motorn stannar för en stund,
Varför det blev en safezone.
Varför det är en safezone och varför jag inte vill vara utan.
Jag vet precis vad jag kan likna det vid.
Hur jag kanske kan få förståelse nu när jag har en förklaring.
Jag ska ge honom det.
Varje dag ger mig nya svar.
Nya förklaringar och mer förståelse.
Tänk att jag nu efter 31 år lärt känna mig själv. Kunnat läsa av och förstå varför jag fungerar och inte fungerar.
Varför jag reagerar och hur jag reagerar.
Och varför jag ibland agerar som jag gör.
Jag går från klarhet till klarhet.
Välkommen livet för helvete!
Jag har väntat länge nog nu och jag är så jävla redo jag bara kan bli.
Whoop whoop ✌️
Bland psykologer och mirakel
PUBLICERAT: 2013-11-21 TID: 18:04:19 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Det slog mig idag igen.
Min sessioner med min psykolog är klara och sammanhängande minnen.
Tänk vad gott det har gjort.
Vad det har läkt. Boostat.
Gett mig energi och insikt.
Nya vinklar och nya perspektiv.
Vi har vänt och vridit på otaliga känslor och händelser.
Tagit ut min hjärna och lagt den på bordet framför mig och plockat isär den.
För att sedan tillsammans plocka ihop den och stoppa in den igen.
Med en fingervisning om hur jag ska jobba med var och en av de delar som behöver lite mer omsorg.
Idag ringde han. Han gör det ibland.
Och kollar läget. Frågar om jag håller ihop. Flyttar lite tider emellanåt.
Men det gör inget.
Han låter mig ha koll.
Idag sa han att han skulle prata ihop sig med min läkare.
Om ett mer långsiktigt arbete.
Utifrån de perspektiv jag har nu.
En del nya.
Att arbeta in nya strategier tar tydligen längre tid.
Jag jublar!
Åh jag vill tanka mer!
Gå på djupet och lära mig ännu mer.
Om mig själv och dess funktioner.
Jag ska inte bara bli proffs på mig själv. Jag ska bli världsmästare!
Jag är vid så gott mod.
Jag hoppas att det inte tas ifrån mig.
Att jag inte tillåter att det tas ifrån mig.
Att jag inte tar det ifrån mig själv.
För nu för första gången på länge tror jag på mig själv och min förmåga.
Jag kan inte sitta här och tro att vare sig en utredning eller någon annan ska kunna hjälpa mig.
Jag vet ju att man själv kan åstadkomma mirakel med sig själv.
Sina sidor och sina känslor bara man är beredd att lägga manken till.
Ge det tid och kraft.
Arbeta fram en bra plan och bocka av framsteg efter framsteg.
Leva lite som jag lär:
-Jag ska ge det allt jag har. Går det inte så går det fan ända. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Livet är inte enkelt, bara fantastiskt.
Det börjar snart, livet!
PUBLICERAT: 2013-11-21 TID: 11:37:39 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Jag är så taggad. Taggad till tänderna.
Snart är den här eran över.
Nästa måndag börjar jag jobba igen.
Bara 25% men ändå.
Det känns lite som en milstolpe.
Då kan jag ta allt det onda och packa ner det i en väska.
Och gömma den längst inne i garderoben.
Ibland kommer det att smyga på.
Det vet jag. Ibland kommer jag själv att krypa in i garderoben, öppna väskan och låta det kännas för en stund.
Jag känner mig rätt uppåt.
Saker och ting runt mig hamnar mer och mer i fas.
Varav även jag hamnar i fas.
Nu blir det bättre och bättre för varje dag.
Ibland kommer bakslag.
Men varje bakslag tar mig ännu längre framåt.
Snart kommer jag att stå där på min höjd och le.
Tänk att jag klarade det.
Fast det är klart.
Man utsätts inte för prövningar för att misslyckas.
Utan att för att ta sig igenom och komma ur det massor med lärdomar rikare.
Jag är rätt rik.
Rik på många sätt.
Jag har en hel bunt med fantastiska vänner.
En underbar familj.
Mat på bordet.
Ett fint hem.
Och medel att hjälpa.
Och en hel ryggsäck fullsmetad i massor med erfarenheter.
För visst är det väl en välsignelse?
Att leva.
Att vakna varje morgon.
Att le.
Att få någon annan att le.
Att vara älskad.
Att få älska.
Det är dags att växa upp nu.
Kliva ur fjortisdojjorna och leva på riktigt.
Vi ses!
Det kommer en tid
PUBLICERAT: 2013-11-20 TID: 17:31:31 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
För varje dag som går så hamnar jag mer och mer i fas.
Jag är inte utspridd längre bara lite trasig.
För varje crash så återkommer ännu mer vilja.
Vinnarskallen får vatten på kvarn.
Jag tänker inte stanna kvar där jag har varit. Jag har varken tid eller lust längre.
Jag är alldeles för stark och har alldeles för mycket att ge.
Emellanåt.
Förut för jämnan.
Ju mer tillfreds jag blir med att jag har adhd och ju mer jag tänker tillbaka.
Desto ljusare ser jag på framtiden.
Jag försvann inte.
Jag spreds inte ut.
Hjärtat slutade inte att slå.
Själen är densamma även fast den har värkt. Och värker ibland.
Mina batterier är inte slut.
Dom ligger bara på uppladdning.
Orken tog inte slut.
Bara en paus.
När jag tänker tillbaka på hur det har varit och hur det har känts.
Så är det med så mycket sentimentalitet och vemod att jag mellan varven börjar gråta.
Tårarna rinner för vad som hände.
För att jag inte hann stoppa det.
Dom rinner av insikt.
Insikten av hur långt jag faktiskt har kommit.
Och för att hela mitt väsen faktiskt minns hur det jävla ont det har gjort.
Jag är jag.
Förhoppningsvis ett bättre jag.
Jag har bestämt mig för att fortsätta dela med mig av min historia.
På vilket sätt får ni se när det är ett faktum.
Kan mina tankar.
Mina känslor.
Min berättelse.
Beröra.
Kanske hjälpa en stackars liten människa att åtminstone inse att det blir bra tillslut.
Så är hela min färd värld det.
För min längtan efter att hjälps andra är starkare än någonsin.
Det borde vara en självklarhet för alla.
Att hjälpa de som behöver och våga be om hjälp när ens egna medel är slut.
Att dela med sig av det lilla eller stora man har.
Hela världen skulle bli en bättre plats då.
Minns mig för den jag var.
Kom ihåg mig innan det hände.
Och se mig för den jag är nu.
Och ha hopp för vad mitt hela jag kommer att bli.
Fuck it it's Friday
PUBLICERAT: 2013-11-15 TID: 06:54:37 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Idag är det dags.
Rock at Sea.
Massor med Jaana-närhet och Anna-Ale-drickande.
Vad vore min värld utan små ljusglimtar.
Som get mig hopp och något att se fram emot.
Jag skulle säkert mögla och begrava mig i mitt tillstånd.
På lördag intar jag och Agnes ny mark.
Ännu något att se fram emot.
För att under tiden få längta och komma hem lite mer läkt och vara en riktig prettomamma.
Tänk vad ifrågasatt jag har blivit.
Hur orkar någon som jag roa mig mellan varven?
Festa när jag är sjuk?
Fördomar och brist på insikt och kunskap?
Vad lyckligt lottad jag är då.
Som har fått lära mig.
Den hårda vägen dessvärre.
Men jag i slutändan så kommer det vara värt det.
Man ska aldrig döma.
Dra egna slutsatser och tro att man kan och vet.
När man inte har en endaste jävla aning.
Kunde jag så skulle jag för en dag kasta mitt tillstånd och mina diagnoser rätt in i era själar.
Så ska vi se hur många logiska val och kloka beslut som fattas.
Sen ska vi slå oss ner och tala om det.
Försöka få er att förstå att jag har varit där i månader nu.
Helt vilse och än idag missar jag vilken riktning jag ska gå i.
Antingen så håller man hjärtat öppet för att ingen resa är den andra lik.
Man kan själv välja att försöka förstå.
Eller så kan man leva efter ett av mina favoritcitat.
Sköt dig själv och skit i andra.
Men helst av allt så ska man vara snäll.
Allting syns för fan inte utanpå.
Allt väljer man inte att berätta.
Det bara känns inuti.
Ett av mina kall numera är att hjälpa,
Kan man hjälpa till med vilket litet medel som helst så ska man göra det
Sitter man dessutom på förmågan att få någon annan att le.
Gör det! Världen behöver mer av det.
För hur jävla svårt kan det vara?
Var snäll,alltid!
Från plastkossan till skinnpajen
PUBLICERAT: 2013-11-14 TID: 21:51:54 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Sitter här och lyssnar på Bon Jovi och funderar på hur det är ställt där uppe.
Fast jag har nånstans kommit fram till att det inte är någon idé att fundera över det.
Den knäppa delen av mig är ju ändå den friska.
Som funnits med sen Sundsvall brann.
En del av min och Agnes relation har tillkommit i våra respektive kaos.
Ett beroende.
Jag blir helt uppochner om vi inte pratar innan sovdags.
Och inte heller kan dagen starta som vanligt om vi inte kickat igång den i varsin ända av satelliterna.
Det har gått så långt att vi snart läser varandras tankar.
På riktigt, emellanåt är det nästan otäckt.
Skulle någon sedan sitta och lyssna på våra konversationer så skulle vederbörande tvångsinta oss på psyk.
Eller dö av skratt.
Dum dummare.
Så pausar vi i samtalet, surfar runt i varsin mobil och kommer på efter 10 min att fan du är ju kvar i andra änden.
Ingen kan få mig att garva åt min egen misär som just henne.
Hon har funnits i min lur genom nästan varenda panikattack och lyckats prata mig till sans.
Det har gjort att hon på ett alldeles speciellt sätt är en del av mig.
Nästan fysiskt.
Som en siamestvilling.
Agnes sa häromdagen att hon måste be sin chef om en halvtimmes rätt att ringa mig de dagar hon jobbar förmiddag. Annars skulle hon inte funka. Ni hör ju. Helt galet.
Men vad gör det?
Vi gillart.
Idag sa hon åt mig att min adhd hägrar och hon hinner knappt med.
Bergochdalbanan har haft hög hastighet hela dagen.
Hade min Martens hätta på hade både en och annan trafikant fått den planterad i huven dessutom.
Jag var på första delen av utredningen förra veckan.
För er som inte håller koll på innebörden med adhd så har jag iaf troligtvis inte kombinerad.
Dessvärre kanske, den är lättare att medicinera.
Jag passar tydligen in i ramen för enbart hyperaktivitet (no shit) och impulsivitet (no shit x 2).
Som tidigare nämnt.
Jag är någonstans tacksam. För de förklaringar det innebär.
Och diagnos eller inte.
Jag ska arbeta utifrån hur jag är och vad mina behov avser oavsett.
För att återkomma till galen vänskap.
(Tillochmed i skrift så blir det osammanhängande)
Så är det en av de bästa man kan välsignad med som vän.
Total förståelse.
Där det hägrar ärlighet och raka rör.
Det lämnas inget utrymme för missförstånd.
Kärlek, kravlös jävla kärlek.
För er som inte upplevt det.
Fortsätt leta efter den.
Magiskt.
Nu ska jag peta i mig min knock-downs för att sedan inte kunna hålla mig vaken.
Eller ja, ringa Agnes först.
Det kommer att bli en hård helg.
Taggad till tänderna och väskan är packad.
På återseende när jag hittat hem igen ❤️
Sköldpadda
PUBLICERAT: 2013-11-14 TID: 08:42:25 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Det där med att samla ihop sig själv går inget vidare.
Hela jag är ett enda stort känslokaos.
Fast för omväxlings skull så är det ömsom fina känslor.
Igår rasade hela muren vid första blicken.
Känslor, tankar och ord jag hållit inne på under så lång tid bubblade ur mig i en smäll.
Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas.
Tiden har lyckats skjutit undan så mycket och mitt liv har förändras kolossalt sen sist vi sågs.
Men ingenting hade förändrats.
Det var friskt och sunt.
Heller hade jag ingenting att vara orolig över.
Famnen var varm och trygg.
Den hade längtat efter mig.
Sen den där dagen i början på sommaren. På bryggan nånstans i Sverige.
-Så länge jag är med dig så spelar det ingen roll vad vi gör.
Ja herregud, hela systemet är fullt i bubblor och jag vet varken ut eller in.
Men jag ler.
Med hela mitt förbannade hjärta.
Det är huvudsaken.
Min tillvaro för övrigt är rätt lugn.
Jag kan känna hårt och mycket utan att det måste innebära vältring.
Herr Ågren håller sig på avstånd.
Jag behöver inte hans sällskap längre på samma sätt som förr.
Jag går framåt med elefantkliv.
Nånstans så har jag bestämt mig för att det får vara slut nu.
Varje dag skall numera endast innefatta val som påverkar mitt liv till det bättre.
Jag längtar efter att vara jag.
Jag längtar efter varje ny dag för resten av mitt liv ❤️
Studsmatta
PUBLICERAT: 2013-11-13 TID: 11:46:43 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Nerverna är ute och ränner nånstans.
Hjärtat hoppar studsmatta i bröstet.
Hjärnan fungerar inte alls.
Jag har inte koll på vare sig upp eller ned. Fram eller bak.
Jag har nästan ingen koll alls.
Kroppen går i 150 blås.
Händerna skakar och knäna har jag tappat känseln i.
Alla känslor kommer på en och samma gång och sprutar hej vilt.
Det har gått så lång tid.
Hur kommer det att kännas?
Kommer jag att svimma?
Jag ska kasta mig själv ett halvår tillbaka i tiden.
Till den tid då mitt inre väcktes till liv för första gången på många år.
När hjärtat log och själen var alldeles varm.
Systemet är helt utslaget.
Det finns vare sig rim eller reson.
Kroppens försätts i överlevnadstillstånd och skriker fly.
Den lilla koll jag har vet däremot att det inte är flykt som är aktuellt.
Det är fjärilar som hägrar.
Jag ler.
Från hjärtat.
Alltid tamigfan
PUBLICERAT: 2013-11-12 TID: 15:26:29 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Pirrig. Bubblig. Nervös. Förväntansfull.
Även dessa känslor kan trigga systemet så pass att det skulle kunna leda till en omgång med Panikjäveln.
Men numera har jag lite koll.
Det är positiva känslor.
Imorgon är det onsdag.
Inte vilken onsdag som helst.
Utan en speciell onsdag.
Ett halvår har vi väntat.
Längtat och saknat.
Snart är det dags.
Sist vi sågs var på bryggan den där dagen i maj.
Åh mina blåa knän.
Imorgon blir dom kanske lila.
Men vad gör det.
Ingenting annat spelar så stor roll just nu.
Jag är inte uppochner längre.
Överlag.
Jag hat mina crasher.
Låter det hägra för en stund för att sedan släppa det och ta tag i mig själv.
Jag fungerar.
Inte normalt och inte friskt.
Men jag fungerar.
Jag och min Agnes har bestämt oss för att göra något nyttigt och bra med våra känslor.
Höga visioner och taggade till tänderna.
Det här kommer att bli bra!
Riktigt jävla kanonbra.
Allt syns inte utanpå utan känns bara inuti.
Var snäll, alltid!
Janis Bananis
PUBLICERAT: 2013-11-09 TID: 11:48:54 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Idag är en stor dag.
Idag fyller en av min världs största och viktigaste personer år.
Jaana, som spelar huvudrollen i så många av mina kapitel.
Som rockar min värld och ger mig så mycket glädje.
Inte ett dystert minne har hon lämnat i min sinne.
Hon är en av dom som har visat mig vad riktig vänskap är.
Kravlöst, varmt och helt jävla fantastiskt.
En sån vän som får en att få perspektiv.
På vad och vilka som egentligen betyder något.
Som visat mig vad jag ska värdera och vad jag ska släppa.
Som låtit mig begå en massa misstag utan att döma.
Bara tagit min hand och visat mig en bättre väg.
Jag kan nog aldrig förklara hur oerhört mycket det har betytt.
Hur oerhört mycket jag älskar dig och hur förbannat lycklig jag är för din skull.
Tänk att bland alla grodor så fann du tillslut en prins.
Jag är honom evigt tacksam för att han får ditt hjärta att le.
För att han får dig att känna.
Å älska.
Troget kommer jag att finnas här.
Blir det någonsin tungt så vila dig mot mig.
Jag älskar dig ❤️
Försvinn!
PUBLICERAT: 2013-11-08 TID: 11:54:36 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Idag är en sån dag då det växer horn i pannan på mig.
Jag älskar att bejaka mina provokativa och hämndlystna sidor emellanåt.
En gång i tiden så hade jag lätt för att se ner på människor.
Människor som flertalet gånger påvisar sidor som är förskräckliga att besitta.
Eller snarare se ner på just de sidorna hos vissa människor.
Som falskhet, feghet, fördomsfullhet, ljugpottor, bitterfittor och annat trams.
Jag avskyr allt vad det innebär och kommer aldrig att röra mig i kretsar med det innehållet.
Hursom, jag har på senaste dragit på mig något som kallas ödmjukhet så nu tycker jag mest synd om människor med den kalibern.
Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara konflikträdd.
Feg och inte våga stå för sina åsikter, sin sak och sig själv.
Såna beteende triggar mig.
Det får provokatören i mig att vakna.
Jag som älskar konflikter av alla dess slag.
Jag har laddat länge nu.
Hölstret innehåller så mycket ammunition att jag skulle kunna slakta en hel armé med skitsnack.
Så välkommen, jag ber på mina bara knän nu.
Låt oss starta ett verbalt krig.
Ladda, sikta och bränn av.
Min skyddsväst står för tillfället emot allt.
Men själv har jag kärnvapen i skjortärmen så förbered er för en förlust i världsklass.
Vit flagg redan från början är således att rekommendera.
Men det är inte lika kul.
För mig.
Jag mår rätt bra för tillfället.
Ler och ser fram emot min framtid.
Det ska bli spännande att se vad den har att erbjuda.
Jag är förväntansfull.
Ni, ni som är med.
Ni som är valda med omsorg.
Sätt er på en piedestal.
Titta på er själva och se vilka fantastiska människor ni är.
Älskade. Älskade så i helvete!
❤️
Mina jag och mig själv
PUBLICERAT: 2013-11-07 TID: 17:57:48 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Gårdagen bjöd in till så många leenden och galna skratt att inget annat fick någon plats.
Jag gick runt i flera timmar och var bara mig.
Ingen jävla sjuka och ingen motor.
Hamnade i en tråd med massor med galna människor.
Gränslöst och vansinnigt.
Som jag!
Att lyfta in nytt och lära känna nya människor har och är en de saker som sätter glimtar på min tillvaro.
Ibland är det skönt med människor som inte vet allt om en.
Som inte känner till hela ens historia.
Förutom det delar man själv väljer att dela med sig av.
Nu är ju inte jag den hemligaste personen direkt men vissa delar kan om man vill förbli osagda.
Nya människor kan heller inte jämföra. Mig då och nu.
Utan väljer isf att tycka om mig för vad jag består av nu.
Förhoppningsvis så lyckas jag dölja det av mig som bara är sjukt och tillfälligt.
Och visa vad som är och egentligen har betydelse.
Jag känner mig rätt glad.
Hela dagen har gått smärtfritt.
Min psykolog ringde häromkvällen och ställde in sessionen i tisdags.
Så jag var där idag istället.
Kanske var det sista gången.
Det vet vi inte ännu. Det avgör min arbetsgivare.
Jag hoppas innerligt att jag får gå ett par gånger till.
Han sa att jag är more than the eyes can see.
Att jag tänker, funderar och reflekterar mer än vad man kan tro.
Min reflektion av den kommentaren är att jag är smartare än vad jag ser ut.
Att det var så han menade.
Jo men visst. Jag ler ännu.
Mycket fick sin förklaring.
Hela min uppväxt fick en förklaring.
Mitt beteende. Mitt agerande. Mitt kännande.
Efter att utan min vetskap ställt frågor under hela sessionen kunna bekräfta vad jag ända nånstans förstod.
Jag fick frågan första gången jag var där.
Jag fick frågan som försökskanin för 2 veckor sedan.
En vän till mig ställdes i för samma faktum så jag sög åt mig all info jag kunde.
Tillslut insåg jag att jag läste om mig själv.
Jag ska utredas.
Men medicineras vill jag inte.
Jag vill inte medicinera bort det som är jag. Som är en del av mig.
Som ska få följa med dit jag är på väg.
Istället vill jag arbeta med de sidor som är mindre bra.
Impulskontroll framförallt.
Men det känns skönt.
Att veta.
Att få orsaker. Förståelse. Insikt.
Mer kunskap.
Det känns bra att få förklaringar på sig själv.
Nu kan jag ju bara bli jag.
En bättre jag.
Brevet till mig själv
PUBLICERAT: 2013-11-06 TID: 09:12:54 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Hur står det till egentligen?
Det är nästan så det syns på utsidan hur det känns på insidan.
Jag vet hur det känns.
Det är inte lätt att ha världens alla orkaner uppe i skallen.
Det blir lätt aningens rörigt då.
Kommer du ihåg att äta?
Nähä och du lyckas rätt ofta med att blanda ihop din medicin?
Hur mår du egentligen då?
Du som gör nya framsteg för varje vecka.
Hela tiden kämpar och finner nya fina sidor hos dig själv.
Varför slår du ner på dig själv då?
Kan du inte försöka se till det bra du nånstans presterar?
Och klappa dig själv på axeln åt det bra saker du åstadkommer?
Att inte lyckas är inte att misslyckas.
Att försöka och våga är en seger bara det.
Jag vet att varje dag är en kamp.
Att små små saker kräver mer fokus och ansträngning än tidigare.
Men du måste tänka på sömn och kost.
Det är a och o för ett snabbare tillfrisknande,
Var rädd om dig själv.
Försök vara lika mån om dig själv som du är om andra.
Det är ok att vara ledsen.
Det är ok att inte orka jämt.
Det är ok att låta det värka.
Men bara för en stund.
Vänd lika snabbt som det vände.
Parerar, reflektera och hantera.
Och ditt stora hjärta då vännen.
Vad ska vi göra åt det?
Hur ska vi få dig att förvalta den gåvan med förstånd och aktsamhet?
Hur får vi dig att leva som du lär?
Efter lika goda råd som du kan ge till till andra i din närhet?
Det är ingen idé att jag tjatar på dig om att allt kommer att ordna sig tillslut.
Det är du redan medveten om.
Men hur kan jag stötta dig på vägen dit?
Hur kan jag få dig att se framåt och inte bakåt?
Se vad har och vad du får.
Det som har varit det var.
Tänk vilken fantastisk framtid du går till mötes!
Jag vet att du mest bara överlever nu. Inte lever så mycket och så ofta.
Att du bara kämpar igenom dagarna och får dom att gå.
Hur ska vi fylla dom med glädje och harmoni?
Jag tror att du skulle må bra av att få komma tillbaka till arbetet och finna en strukturerad vardag.
Låt dig själv crasha idag. Du vinner inte genom att undvika. Du vinner genom att besegra dina följeslagare ännu en gång.
Kryp ner under täcket och låt det värka.
Det känns bättre efteråt, det vet du om.
Låt sen morgondagen ge dig ny styrka. Låt den kanske t.o.m ge dig lite glädje.
Samla ihop alla dom fina bitarna som är just du.
Bygg din bas. Skapa dig själv så som du vill att du ska vara.
Nu har du ju chansen!
Livet är ju där. Framför dig.
Ta för dig. Var inte rädd.
Fortsätt att älska.
Fortsätt att ge.
Ge livet allt du har.
Men ge aldrig upp!
Livet är så mycket mer och har så mycket mer att erbjuda.
Livet är inte alltid enkelt.
Men det fantastiskt!
Med vänliga hälsningar ditt Ego
För alla föräldrar
PUBLICERAT: 2013-11-04 TID: 08:58:52 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Jag älskar er högre än himlen ❤️
Jag har inte riktigt avgjort om jag ska sparka igång den här gamla kroppen eller om jag ska bädda ner mig och somna om.
Ju fler måsten jag har ju mindre blir det gjort.
Ingenting alls blir utfört. Systemet stänger ner och fokuserar på helt andra saker.
Saker som egentligen inte alls behöver spillas energi på.
Hjärnan prioriterar helt galet och hjärtat skuttar runt och leker chef.
Snygg parering?
När jag lämnade mina barn på förskolan nyss så tog jag mig tid att reflekterar en stund.
Hur ofta gör vi det?
Att fundera på vilka verktyg vi ger dom små?
Vilka styrkor vi försöker få att slå rot.
Vilka egenskaper vi vill att dom ska ha med sig.
Vi som föräldrar sitter ju på världens viktigaste uppgift.
Vi som har möjligheten att uppfostra våra barn till att försöka göra världen lite bättre.
Lägger vi inte emellanåt lite för mycket krut på små saker?
Sånt som egentligen inte är så väsentligt.
Som inte spelar någon roll om 10 år?
Vad värderar vi då?
Hur vill vi att dom ska bli?
Hur vill vi att dom ska tro och tänka?
Hur vill vi att dom ska känna?
Vi kan inte lösa allt. Världsfreden ligger inte våra händer.
Men chansen att påverka besitter vi allihop.
Vad värderar jag?
Vad värderar du som förälder till just dina barn?
Vad är viktigt?
Vad spelar någon skillnad?
Jag som är långt ifrån perfekt har ändå hittills lyckats med lite av det som jag innerligt önskar att mina barn ska ha med sig.
Trygghet. Empati.
Vi får ofta beröm från människor runt ikring.
Barnen är så trygga. Och deras hjärta bultar hårt för dom som är mindre.
Elvis. Den starka och omtänksamma.
Killen som så länge han har haft möjligheten, brytt sig om andra.
Ger vika och låter andra gå före.
Om någon gör illa sig på dagis är Elvis alltid först på plats.
Tröstar, kramar och blåser.
En liten liten kille med ett fantastiskt stort hjärta.
Vilda, den lillgamla och kloka. Som alltid vet skillnad på rätt och fel.
Smart som få.
Ärlig och rak. Med en vilja som kan flytta berg.
Lilla polisen som alltid hjälper till och visar hur saker och ting ska gå till.
Som alltid kunnat och förstått långt över hennes ålder.
Även här finns ett hjärta värt sin vikt i guld.
Lova. Den livliga och kreativa.
Som tar vara på varje sekund.
Son revolterar lite mer och mer för varje dag.
Som ibland tappar tron på sig själv men finner den lika snabbt igen.
Hon som kan pyssla i timmar. Tillverka och knåpa ihop för att göra andra glada.
Som älskar sina vänner och visar det fullt ut.
Inte någon besitter förmågan att göra sin mamma så stolt som just henne.
Jag älskar trots. Jag älskar viljan och styrkan. Man ska stå upp för det man tror på. Slåss för sin rätt och göra sig hörd.
Går man verbal match med mig så tillåts dom vinna. Skrik och panik går däremot bort.
Men mitt i all vilja så måste jag lära dom att ge sig.
Veta när gränser är passerade och vara ödmjuk.
Ibland är det större vinst att inte vinna.
Hur ska jag få dom att tro på sig själva?
Inte hamna i beroendeställning till andra.
Vara självständiga.
Hur ska jag få dom att få en självkänsla i världsklass?
Hur ska jag få dom att vara rädda om hjärtat?
Och dessutom lära dom att vara rädda om andras hjärtan?
Att alltid ge av sig själva.
Ställa upp och finnas.
Få dom att förstå att allting inte syns utanpå utan bara känns inuti.
Att alltid vara snälla. Alltid.
Inte låta någon trampa.
Inte heller trampa på.
Bry sig om och lägga kraft och energi på att må bra.
Hjälpa till. Påverka och slåss för sin rätt och andras.
Att alltid lämna en plats lite finare än innan dom kom.
Jag vet inte.
Men jag tänker göra allt för att trycka i dom allt jag kan.
Jag är inte orolig.
Deras hjärtan är alldeles för stora för att det ska kunna gå fel.
För redan nu lyser dom.
Redan nu finns dom och är tre helt unika individer.
Tre fantastiska små människor.
Och storleken på hjärtat är ärvt.
Inte tillgjort eller falskt.
Dom kommer att göra skillnad.
Det är jag övertygad om ❤️
Jag älskar er högre än himlen ❤️
Nunnehjärtan
PUBLICERAT: 2013-11-03 TID: 12:20:49 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Återigen går en helg i glädjens tecken till ända.
Helgerna har blivit som ett andningshål.
Där jag kan släppa vardagen för en stund och finna en liten liten bit till av mig själv.
Min vardag börjar bli rätt trökig. Jag längtar efter lust, energi och mitt arbete.
Efter rutin och kontroll.
Efter lunket. Och lugnet.
Jag är så glad att vi fann varann igen Anna. Du som lyssnar, peppar och rockar hela min tillvaro.
Även du kom i raketfart, sket i att bromsa in och smällde rakt in i mitt hjärta.
Att våra hjärtan slår hårt för metal och sexiga rockers gör bara saken ännu bättre.
Tack för all glädje du ger mig. För att du läker mig lite.
Och ger mina kapitel fantastiska minnen.
Du och jag mot världen ❤️
Jag längtar efter lera, öl i plastmugg, regncapes, fantastisk musik och vackra jävla män.
Men ingenting kommer någonsin att kunna slå min oskuldsfestival.
Älskade Getaway.
Getaway som stoppade in min lilla Anton rätt in i den inre kretsen. Gjorde honom till en av mina starkaste och finaste lysande lampor.
Getaway som gav mig och min bästa Jaana ännu fler underbara minnen.
Getaway som gav mig min historia och som gav honom en vas.
Han den andra, den varma jävla handen som sökte skydd från regnet.
För i mitt hjärta finns inget regn.
Han som lyser så sjukt fint i min tillvaro.
Även där fann jag en vänskap jag aldrig vill vara utan.
Jag behöver inte vara utan.
Jag sitter nu på Annas uteplats. Ska snart börja leta mig hemåt.
Till mitt älskade Västerås.
Till min vackra lägenhet.
Till mina vackra barn.
Jag väljer att glömma allt dåligt.
Allt jobbigt som hänt och sagts.
Hur fruktansvärt det har känts.
Hur mycket jag har slagits.
Jag vet att det var värt det.
Allt som tillkom.
Allt jag har lärt mig.
Allt jag har känt.
Förlorat. Älskat. Vunnit.
Alla jag har träffat.
Det var värt det.
Jag lägger en rosa dimma över allt som var.
Då och då spelar mitt minne upp en och annan film.
Med drömmar, leenden och glädje.
Jag är så välsignad.
Och tacksam.
Till alla er som har ett lika stort hjärta som jag.
Som jag får äran att få plats i.
Där jag får ha min egna lilla plats ❤️
Jag väljer dig
PUBLICERAT: 2013-11-02 TID: 13:15:12 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Ibland känns det som att livet passerar utanför och jag sitter och tittar på.
Som att jag sitter på läktaren som åskådare och hejar på.
Jag glider in på röda mattan och sätter mig ner och tittar på filmen om mig själv.
Allting går vidare.
Livet går vidare.
Människor omkring mig trampar vidare i sin vardag.
Med eller utan mig.
Medan jag själv inte har en aning om var jag ska.
Var jag kommer att hamna.
Hur jag kommer att känna.
Man lever ju bara en gång.
Alltså borde man stanna upp och ta till vara på varenda minut.
Njuta av att man lever och hela tiden lägga energin på hur.
Hur man lever.
Alltid välja det som får en att må bra.
Omge sig med kärlek i alla dess former.
Välja bort det som gör en ledsen.
Jag tror att man kommer längst på och mår bäst av att lyssna på hjärtat.
Allting behöver inte vara logiskt.
Allting behöver inte ha en förklaring.
Hjärtat behöver ingen reson.
Låt hjärnan gå sina ronder.
Låt den skydda hjärtat.
Men låt inte logiken stå ivägen för det som är viktigt.
Det som får hjärtat att le.
Låt det göra ont ibland.
Det läker och slår sedan ännu hårdare.
Idag väljer jag livet.
Livet är inte enkelt, bara fantastiskt ❤️
Kärlek i ugnen
PUBLICERAT: 2013-10-31 TID: 09:28:38 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
It's a good day to be alive ✌️
Barnen är lediga idag så vi fick alla lite sovmorgon.
Nu ska jag fylla kroppen med koffein och nikotin sen kör vi.
Vi ska baka scones, bada alla barn och tvätta.
Idag är en normal dag.
Idag är en jag-dag.
Mitt abstinensförråd är påfyllt.
Barnen är lyckliga och mamman ler lite.
Vi springer mot helg.
Maskerad och grand opening.
All hallows eve.
Jag ska spendera den hos Goffan i mina rötters lilla håla.
Det ska bli riktigt kul.
Hjärtat sitter på sin plats.
Själen värker inte.
Hjärnan har varvat ner.
Efter regn kommer solsken.
Alltid.
Det lönar sig alltid att vara snäll.
Hjälper det inte.
Var ännu snällare.
Tro på dig själv.
Tro på att allt det du gör fyller sitt syfte.
Ge allt du har. När du tror att det inte går så går det ändå.
Ingenting är omöjligt.
Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Älska!
Glöm för fan inte att älska.
Älska mest när någon förtjänar det som minst.
Karma is only a bitch if you are ❤️
