Jessica Hedlund -

Lycka på burk 💗

PUBLICERAT: 2013-10-28 TID: 08:30:22 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

God morgon!

Idag är en fin dag.

Det är något särskilt med just måndagar.

Ska man starta något.

Tänka om.

Ändra på något.

Så är det ju just på måndagar.

Okey, nu är det måndag!

Nu kör vi \m/,

Det är höstlov och mitt hem är fullt med barnafötter och skratt.

Lova har två vänner här vilket innebär fem ungar totalt.

Mitt mammahjärta är i himlen.

I veckan väntas shopping, övernattningar och bowling.

Jag älskar att vara mamma ❤️

Idag ska jag och flickorna sätta tänderna i ett projekt.

Nu ska vi lägga lite energi på att glädja en människa som förtjänar det.

Sen ska jag och ett av mina barn åka och besöka en vän.

En vän som förtjänar lite extra möda.

Så vi ska åka dit och kasta in en massa glädje och blåsa in lite luft under vingarna.

Jag hoppas att tiden frånochmed nu kan visa den respekt jag faktiskt känner.

Vissa människor har jag släppt taget om.

Vissa vänner gick självmant.

Vissa har jag slagits för.

När det gäller just dig.

Ger jag aldrig upp 💜

En trappuppgång nånstans i Sverige

PUBLICERAT: 2013-10-26 TID: 18:17:13 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Sitter på min uteplats.

På samma stol sen den första dagen det här blev mitt hem.

Sippar på mitt kaffe.

Det är redan mörkt ute.

Vi var förbi huset häromdagen jag och mina små.

Det kändes inte alls som mitt.

Hem är där hjärtat är och det var inte där.

Mitt hjärta är här.

I våran fina lägenhet.

Imorgon kommer min stora dotter hem.

I en hel vecka ska hon stanna.

Underbart!

Det vankas bowling, shopping och övernattningar.

Så imorgon kväll blir det mys a la hel familj här hemma.

Jag är rätt samlad.

Det känns ganska bra.

Jag har kommit en bra bit på vägen.

Varje dag läggs det till ännu en del.

En del av det som en dag ska bli en lycklig version av mig.

Frånvaron av en av dom som fattas mig mest har gjort min tillvaro lättare.

Jag kan fokusera och landa utan triggers.

Hur konstigt det än låter.

Så småningom så kommer det inte längre vara en trigger.

Då ska jag närma mig igen för att jag vill inte för att jag behöver.

Även om abstinensen emellanåt får träden att vissna när jag går förbi.

Gårdagen var helt galen.

Vilken kväll.

Ännu ett underbart minne jag kan plocka fram och ta på emellanåt.

Nu ska jag packa ihop mig själv.

Iväg på ännu ett äventyr.

Kanske även det oxå blir ett minne för livet.

Kom ihåg!

Var snäll, alltid ❤️

Jag

PUBLICERAT: 2013-10-24 TID: 20:00:16 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Känner mig rätt lugn och varm inombords.

Jag sågs nånstans för den jag egentligen är.

Mitt kaos döljer inte hela mig.

Det glädjer mig.

Mitt förlåt togs emot med varm hand.

Min älskade lilla vän ❤️.

Jag började dagen med att sova med att sova bort majoriteten av den.

Energin var slut och vilan satt som ett smäck.

Kom in i duschen först runt tresnåret.

Jag börjar trivas igen med att vara jag.

I mitt eget sällskap.

Vare sig Herr Ågren eller Panikjävleln här ens varit i närheten av att knacka på min dörr.

Heja mig!

Saker och ting börjar falla på plats och jag ser ljust på framtiden.

Känslorna hålls i schack och fler och fler lösningar är inom räckhåll.

Jag känner mig faktiskt lite glad mellan varven.

Idag har jag hunnit med att vara rätt jävla förbannad också.

Adrenalinstinn som få.

När det kommer till rätt och fel ger jag mig aldrig.

Och det mina vänner, är också ett fint friskhetstecken ✌️.

Mamma och pappa.

Utan er skulle jag aldrig ta mig framåt i den takt jag gör.

Tack för att ni är mina stöttepelare och mitt nät.

Världen skulle vara en mycket bättre plats om alla hade föräldrar som er.

Ingen älskar er som jag och jag är tacksam från djupet av mitt hjärta.

För att ni finns.

För att ni är just min mamma och min pappa ❤️.

Jag sitter här och vill nästan inte iväg på allt skoj jag är bjuden på i helgen.

Jag njuter återigen till fullo av närheten till mina barn.

Snart kommer dessutom Loppan hem och stannar i en hel vecka.

Mammahjärtat får slå för full punch flera dagar i rad.

Jag kan inte ens beskriva hur lycklig det gör mig.

Att jag ändå så pass snabbt fann den borttappade biten av mig själv.

För det är ju den största delen av mig.

Att vara mamma ❤️

Jag njuter, herregud!

Den känslan kan jag inte ens minnas sist jag kunde ta på.

Jag är rätt bra ibland.

Ja, fan vad jag är bra på att vara mig❤️

Bildbomb. Me myself and I.

PUBLICERAT: 2013-10-23 TID: 18:28:58 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Från sommarens början till nu.

Snart kanske det blir brunt igen...

Friskare

PUBLICERAT: 2013-10-22 TID: 23:39:05 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 1 Kommentarer

Jag har kommit till en insikt.

Ja det har jag fan.

När jag har mina bra dagar som faktiskt varat i en hel vecka i sträck nu för övrigt.

Så har jag huvudet upp och fötterna ner.

Jag tänker hyfsat logiskt.

Eller vafan, jag lyckas tänka överhuvudtaget snarare.

Jag kan göra saker på impuls igen.

Börjat funnit glädjen i att laga mat och fixa.

Jag uppfostrar och engagerar mig i mina barn.

Inte bara är.

Jag är lite jag.

Jag är inte som en monoton robot som kan crasha vilken sekund som helst.

Jag kan le åt saker jag inte alls funnit roande tidigare.

Jag kan låta mig själv vara ledsen.

Känna och tänka.

Utan att göra det i ångest.

Utan att det leder till ångest.

Mina barn lyckas återigen reta gallfeber på mig.

Men jag detonerar inte som innan medicineringen.

Utan jag hanterar det och ruttnar som vilken förälder som helst.

Jag börjar kunna skilja på vad som är sjukt och vad som är friskt.

Hur mycket av min ångest som min sjuka sida är orsaken till.

Jag börjar först nu förstå hur sjuk jag egentligen har varit.

Inser samtidigt att jag fortfarande inte är frisk.

Men betydligt stadigare nu än då.

Jag börjar kunna förstå att jag inte kan skuldbelägga mig själv för allting.

Även om jag själv orsakat det så skulle det kanske inte blivit så om jag hade varit frisk.

Jag börjar se konsekvenserna av att inte tycka om sig själv.

Hur illa det kan gå om man tappar både hjärna och förstånd.

Jag ska försöka fokusera.

Se framåt och laga det jag kan.

Släppa det som redan gått förlorat.

Be om förståelse och förlåtelse.

Visa värde och vara värd.

Resan tillbaka är lång.

Det är jag medveten om.

Men om jag lyckas släppa det som varit.

Slutar känna så stor skuld.

Finner ett sätt att börja tycka om mig själv igen.

Så kommer resan att vara så mycket lättare.

För tänk om jag kunde älska mig själv lika mycket som jag älskar andra.

Utan rubrik

PUBLICERAT: 2013-10-21 TID: 12:42:49 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag är nästan helt säker på att vägen tillbaka har börjat nu.

Jag har brutit ihop och rest mig upp flera gånger än jag någonsin kan försöka räkna till.

Jag har varit på botten och kravlat runt där länge nog nu kan jag tycka.

Jag flyter nu.

Har konstant näsan ovanför ytan.

Jag kommer att blicka bakåt emellanåt.

Jag kommer säkert att snubbla otaliga gånger längs vägen.

Men jag tror att jag har styrkan nu.

Att inte falla.

Resa mig upp fort som fan och vända blicken framåt.

Jag tror att jag har styrkan att låta mig krypa undan, vara liten, ledsen för en stund.

Och låta det vara just en stund.

Överlevnadsinstinkten börjar parera katastrofläget.

Hela systemet behöver inte kicka igång på varenda cylinder.

Jag klarar det ändå.

Inte bara överleva nu utan oxå leva.

Det kommer inte att bli lätt.

Jag vet det.

Jag är inställd på en lång resa.

Jobbig men förhoppningsvis fantastisk.

Berikad med nya lärdomar, nya insikter, nya egenskaper och nya fina jävla vänner.

Längs vägen ska kommer jag inte att missa. Inte glömma.

Aldrig låta det passera.

Jag ska ta tillbaka en del av min värdighet.

Jag kommer att ta den frånvaron som plågat mig, paketera ihop den och skicka en verbal atombomb rätt in i era system.

Jag ska våldta era sinnen och smiska eran själ.

Låta sanningen träffa er i hjärtat som en basebollträ.

Visa er en verklighet ni inte trodde fanns.

Med lite vett så bör det innebära en ny lärdom.

En ny insikt.

Det är inte alltid lätt. Var snäll, alltid!

Om inte, må ni krypa därifrån!

Jag är hanterbar.

Jag är rätt jävla enkel.

Jag har inte så stora krav.

Jag kanske tar stor plats med det är inget jämfört med hur mycket plats jag ger. Har.

Jag älskar hårt och innerligt.

Låter bli att hata och förakta.

Tänker aldrig låta mig hamna där.

Här finns lojalitet i överflöd.

Men överseendet är slut.

In eller ut.

På eller av.

Ni som är på.

Välkomna ombord!

Sätt er bekvämt.

Det är varmt, tryggt och fullt med kärlek här.

Gå brevid mig, ta min hand.

Jag släpper den aldrig.

Jag ler för att du ler och gläds åt det som värmer just ditt hjärta.

Vila dig mot min lojalitet och lägg din kind mot min axel.

Jag torkar dom.

Varenda en av dina tårar.

Stormar det och livet visar sina baksidor.

Våga titta ner, jag låter dig inte falla.

Blir det överjävligt, ställ dig bakom mig.

Jag skyddar dig med allt jag tror på.

Var lugn, det är över snart.

Söker du skydd någon annanstans så väntar jag tålmodigt.

Till den dagen du delar din historia.

Och sedan hjälper dig att bära.

Men finns inga motgångar.

När även mina moln har skingrats och enbart lycka får hägra.

Håll i dig!

För då kommer det att gå undan!

Vänner är ens familj.

Skillnaden är bara att man har valt dom själv.

Med styrka och omsorg ❤️

Med framtiden runt hörnet

PUBLICERAT: 2013-10-20 TID: 14:29:24 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När jag vaknade så låg jag kvar en stund och funderade.

Ingen ångest.

Nä ingen ångest på snart en vecka.

Jag är inte uppochner inte heller in och ut.

Jag är ok. Faktiskt.

Jag har skrattat och och omgett mig med fina vänner och busiga barn.

Jag har levt lite.

Hjärnan går inte på högvarv och själen hålls i schack.

Hjärtat däremot är fortfarande lite utspritt. Lite här och var.

De delarna som jag har koll på.

Som finns kvar här, bultar hårt av saknad.

Kanske är det alla varma ord och lite klarhet som lagt sig som lite bomull runt själen.

Som värmt mitt rätt frusna hjärta en aning.

Som således fått hjärnan att växla ner.

Winnerbäcks vackra texter lugnar mitt sinne som alltid.

"Och som du kanske redan vet

Jag är oslagbar

Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder

Du är sval sen blir du het

Du har känslorna kvar

Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer

Du har dina moln

Och jag kan inte skingra dom

Kan inte låta dom va´

Jag har mina ord

Som du sa"

Orden tar mig tillbaka.

Mina sinnen sveper igenom hela min sommar.

Jag minns, förundras, förfäras och ler.

Ja jag ler!

När gick ut på Jaanas balkong imorse så möttes jag av sol, gula löv och lite snö.

Min sommar är över nu.

Min livs bästa sommar någonsin.

Jag minns bara allt bra.

Allt roligt och fantastiskt!

Den sjuka delen har jag lagt åt sidan.

Jag är friskare nu än va jag var då.

Så krutet ska jag nu lägga på det jag kan förändra.

Mig själv och min framtid.

Och jag tar dig med mig.

För den vackraste stunden i livet var just den när du kom ❤️

På rätt väg

PUBLICERAT: 2013-10-18 TID: 10:52:30 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Fortfarande i fas?

Det känns helt overkligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med mig själv.

Jag mår ju lixom...bra!?

Var iväg på ett möte nu på morgonen.

Ska visst vara pilot i en forskningsstudie.

Kände mig helt malplacerad.

Den enas hygien var värre än den andras.

Nervöst pickande, kunde inte sitta stilla. Svåra koncentrationssvårigheter.

Inte jag. Dom.

Jag noterar det och det tillochmed stör mig till viss del.

Jag har oxå varit där. Dock tappade jag aldrig bort min känsla för utseende och hygien.

Varit där ja.

Det känns så långt bort.

I alla fall idag. De senaste dagarna.

Jag har varit mig själv.

Så när helt och fullt ut man kan komma trots mitt tillstånd.

Känner mig väl till mods och rätt stark.

Företagssam.

Jag multitaskade mig i på affären och handlade hela tre kassar på impuls.

Det har jag inte kunnat göra på flera månader.

Vissa dagar kunde jag ju inte ens gå in i affärer.

Mitt största på-väg-tillbaka-tecken är att jag kommer på mig själv att notera omvärlden på ett helt annat sätt.

Retar mig, stör mig och ruttnar.

Glädjs, ömmar och förstår.

Jag kan sortera intryck och bortse från det jag inte behöver ta in.

Jag kan kontrollera mig själv och hantera mitt huvud.

Må detta hålla i sig nu då.

Ett tag i alla fall.

Idag kommer min äldsta hem.

Då stiger temperaturen automatiskt på må bra termometern.

Film, hamburgare, godis och massor med kärlek står på menyn idag.

Ha en underbar fredag alla underbaringar.

För det ska jag ha ❤️

Tugga asfalt

PUBLICERAT: 2013-10-17 TID: 16:54:01 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag har två bloggar som ligger på vänt.

Den ena är rätt brutal.

Den andra är skriven igår kväll.

Jag har ingen av de sinnesstämningarna nu.

Därav avvaktar jag.

Till dess att någon av dom beskriver hur det är just då.

Som vinklar min verklighetsförankring och förklarar var jag står.

De senaste dagarna har verkligen gjort under för min själ.

För mitt hjärta. Och även för hjärnan.

Jag har hunnit reda ut en del.

Fått lite klarhet i saker och ting.

Ser vissa saker ur ett annat perspektiv.

Nånstans borde jag vara besviken.

Men är istället rätt likgiltig.

Däremot så kan jag inte sluta förundras över vissa egenskaper som folk besitter.

En del människor skulle tjäna så oerhört mycket i livet på att hamna i min situation.

Jag som dag ut och dag in vältrar mig i ångest och skuld.

Som rannsakar mig själv från topp till tå.

Jag har inte alltid gjort rätt.

Jag gör inte rätt ännu.

Men jag försöker tänka om.

Vissa egenskaper förändras hos mig per automatik.

Allt som sker sätter sina spår.

Men jag är glad att ni finns.

Att ni visar mig och alla andra.

Så att jag kan ta med mig de lärdomar det ger mig.

Hur man absolut inte ska göra.

Vilka val man absolut inte ska välja.

Vilka egenskaper jag ska sträva efter att inte ha med mig.

Dom flesta har jag däremot aldrig haft.

Och det är jag stolt över!

Hur står man ut med sig själv?

Om man inte prioritera ärlighet?

Empati, omtanke och sina nära?

Jag kommer aldrig att förstå.

Hur kan man ta om man aldrig ger tillbaka?

Ser man aldrig till de fel man själv gör?

Varför dömer man andra?

Hur kan man förskjuta någon i sin egen familj?

Hur kan man slå på någon man älskar?

Varför mår viss bättre av att trycka ner andra?

Kom i min väg och asfaltstuggeri kommer att bli en ny livserfarenhet.

För er.

Kanske det här är en del av varför jag så hårt uppskattar dom som nyligen entrat min tillvaro.

Uppskattar dom som funnits här i nästan hela mitt liv.

Jag vill bara omge mig med fantastiska människor.

Ni andra går fetbort!

#truestory

Är pappor sämre än mammor?

PUBLICERAT: 2013-10-16 TID: 18:55:24 UNDER: Världens Bästa Jessica » 2 Kommentarer

Jag är så trött på fördomar.

På gamla förlegade jävla tankesätt.

Varje dag strävas det efter att vårt samhälle ska bli så jämställt som möjligt. Inte sant?

Ända lever så många kvar i att kvinnan ska vara hemma med barnen och stå vid spisen.

Ungefär så?

Om man som mamma tex väljer att börja arbeta redan när barnet bara är några månader så väcker det irritabla känslor.

Framförallt hos andra kvinnor.

Men om pappan dyker upp på firman dagen efter födseln, det är inget konstigt alls?

Försäkringskassan ger t.o.m bonus till de föräldrar som jämlikt delar på föräldraledigheten!

Jag som valde att flytta.

Till en annan stad också.

Och numera har jag jäntan min varannan helg och lov.

Är jag en sämre mamman än någon annan då?

Men när en pappa har barnen varannan helg så får han t.o.m beröm om han släpar med barnen till Leos Lekland.

Åh vilken bra pappa han är!

Mäts föräldrars status i tid?

Varför är det hugget i sten att mammorna ska barnen mestadels av tiden?

Är papporna sämre föräldrar än mammorna?

Kan vi inte bara utgå från att barnens föräldrar fattar beslut utifrån deras situation?

Att man gör de val man tror är bäst för just sina barn?

Min äldsta dotter bor hos sin pappa.

Hon har de flesta av sina vänner där, familj och släkt.

Jag tror att det är vad som är bäst för henne.

Vi tror det.

Hon är välkommen här närhelst hon önskar eller ringer hon och behöver mig så åker jag dit.

Även om avståndet hade varit ännu längre så är det väl så.

Allt löser sig.

Men jag är ju inte mindre mamma för det.

Jag älskar inte henne mindre eller är en sämre mamma.

För att vi har gjort ett val som vi tror är bäst för våran dotter.

Jag måste välja att se det positiva ur min synvinkel.

Utifrån min situation.

Och framförallt utifrån mina egna erfarenheter.

Ser många kvalitativa konsekvenser med att vara tex varannan-vecka förälder.

Det är en helt annan nivå på både känslor, engagemang och kvalité.

Vafan jag tvingas ju sakna dom en vecka i sträck.

Dom hinner heller inte suga musten ur mig på den veckan jag har dom.

Jag förespråkar såklart inte skilsmässor.

Jag säger inte att det är bättre med skilda föräldrar.

Men är det inte dags att vakna nu?

Det moderna samhället har förändras.

Även kärnfamiljen.

Kanske dags att börja tänka lite modernt också?

Se fördelarna och inte bara nackdelarna?

Se lösningen inte problemet?

Min Lova har ju faktiskt flera vuxna som älskar henne som sin egen.

Det är väl helt fantastiskt?

Och en mamma som älskar henne precis lika mycket även om hon är 7 mil bort.

Man ska alltid sätta barnen i första rummet.

Alltid se till deras bästa.

Jag håller bara med delvis.

Jag väljer att tumma på de där gamla talesätten.

För om jag inte prioriterar att må bra. Inte tänker på mig själv emellanåt.

Om jag mår skit och vantrivs.

Inte följer mitt hjärta och står upp för det jag tror på.

Inte gör val som gör mig lycklig vad blir det då för konsekvens?

Har jag satt mina barn i första rummet då?

Om jag försummat mig själv?

Allting är inte så jävla självklart jämt.

Livet är inte alltid enkelt.

Inte heller finns det bara ett rätt sätt.

Alla sätt är bra utom de dåliga.

Och går det inte så går det ändå.

Kluven

PUBLICERAT: 2013-10-16 TID: 12:51:53 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag vaknade idag till den bästa utsikten som finns.

Jag hinner knappt blogga.

Det prioriteras inte.

Jag har inte det behovet. Just nu.

Men jag måste ändå göra det.

Lite grann.

Mitt huvud, min hjärna, mitt hjärta och min själ behöver dom här dagarna.

Vilka perspektiv det börjar ge på min tillvaro.

Jag saknar såklart mina barn.

Men på den fronten är huvudet upp och fötterna ner.

Vi är redan där jag vill att vi ska vara.

Känslorna är som dom ska vara.

Kärleken och närheten är alltid nummer ett.

Barnen är alltid nummer ett.

På fredag kommer dessutom min stora flicka hem.

Då blir min tillvaro fullständigt.

Mammahjärtat får ro.

Jag är omgiven är massor med trevliga människor.

Dagarna kräver all min energi.

Koncentration.

Men jag klarar det.

Blir lite rastlös mellan varven men det fungerar.

Jag fungerar.

Det enda som finns kvar.

Som stör lite emellanåt.

Är saknaden.

Skulden den kan jag låta bli.

Jag ska lägga mitt fokus på att lösa det. Försöka se framåt.

Bli förlåten och förstådd.

Förlåta.

Jag känner mig nästan lite rädd för att släppa taget.

För att gå vidare och låta det som va vara.

Glömmer jag då?

Kommer jag inte att minnas.

Kommer jag tillåta mig själv tänka tillbaka.

Jag vet ju hur jag har fungerat.

Släpper jag så kan jag aldrig ta tillbaka.

Kommer jag att kunna finna en balans?

Kan jag ta med mig de bra bitarna och lägga dom i mitt pussel?

Och låta de mindre bra vara kvar.

I det som var?

Jag börjar mer och mer vilja vara behövd instället för att behövas.

Lämna utrymme för min nära.

Jag har flera i min närhet vars behov av mig börjar öka.

Jag älskar ju det.

Men min egen skit tar upp alldeles för mycket energi.

Men nu. I alla fall idag så känner jag mig mer och mer mogen för att börja förändra det.

Ge mer av mig själv.

Min tid och min uppmärksamhet.

Just nu skulle jag vilja dela på mig och finnas till på flera ställen.

Ta några smällar och avfyra ett vapen eller fler.

Vara en sköld och låna ut en axel.

Rent teoretiskt finns här såklart plats för alla.

Jag ska försöka lätta på era bördor så mycket jag bara kan.

Lyssna på varenda litet sårat hjärta.

Finnas där.

Som ni fanns och finns för mig.

Jag ska älska med hela det stora hjärtat och ge allt jag har ❤️

Rum 205

PUBLICERAT: 2013-10-15 TID: 17:19:16 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Imorse vaknade jag med ett glatt sinne.

Idag var dagen som skulle ta mig tillbaka.

Till just den platsen.

Där livet sprang ifatt mig.

Som sen ledde till mitt sista lyckliga friska minne. Bryggan ni vet.

Sitter på samma plats.

På samma stol.

Utsikten är dock inte densamma.

Den fattas mig.

Men meddelanden i luren under dagen var nästan lika söta som då.

Ligger här på sängen i rum 205.

Ro, bara ro.

Jag är hel nu för en stund.

Det är ljust och klart.

Allting har en mening.

Jag gjorde helt rätt som valde att åka tillbaka hit.

Hjärtat myser och minns.

Själen?

Ja jag tror den läker lite.

Här hittar ingen av mina följeslagare mig.

Inte en chans!

Musiken jag spelar är idag en helt annan.

Sinnet är i fas.

Dom som inte känner mig för den jag egentligen är skulle träffa mig nu.

För jag lever just nu.

För en stund.

Med lite tur slår även en av mina högsta önskningar in. Snart.

Flera av mina bästa minnen. Friska minnen började här.

Dom ligger för alltid tryggt förvarade långt in i mitt hjärta.

Jag kommer aldrig att glömma.

Kommer aldrig att putta ut.

Du kommer alltid, alltid att vara med mig.

Dom som var med sist fnittrar och frågar lite.

Alla märkte. Vi lyckades inte dölja det.

Alla fruntimmer blev nästan lika charmade som jag.

Alla minns.

Jag minns.

Och du, du minns också.

'Right from the start

You were a thief

You stole my heart

And I your willing victim

I let you see the parts of me

That weren't all that pretty

And with every touch you fixed them'

Så oerhört viktig.

Totalt jävla outbytbar.

Tro på mig

PUBLICERAT: 2013-10-13 TID: 23:58:57 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

För första gången efter alla försök så känner jag mig nöjd med utgången.

Åkte inte hem med mer frågor än innan.

Jag åkte hem med en andra chans.

Min tionde?

Hursom, jag fick en.

Säkerligen min absolut sista.

Och fan ta mig om jag inte är rädd om den, den här gången.

Jag spred nog lite glädje också.

Jag förväntade mig nånstans krig.

Det uteblev.

Även om 'jag vet inte' momenten ofta lägger sig som en dimma runt våra konversationer.

Jag själv levererar nog inte de svar som förväntas av mig.

Inte heller levererade jag svar på frågor som saknat svar.

Vad skulle jag ha sagt?

Jag vill inte vara utan dig?

Jag vill inte genomlida en enda dag mer där du inte finns med?

Att jag vill stoppa in mig i närmsta sfär och ha dig där?

Försvinn inte, gå inte, stanna för fan!

Det vet vi redan.

Du vet det redan.

Du bara förstår inte varför.

Inte jag heller.

Jag vill finnas.

Och uppskattas för att jag gör det.

Jag vill hjälpa till, vara delaktig, vara behövd.

Och älskas för att jag är jag.

När jag är jag.

Ha tålamod. Stanna kvar.

Jag ska visa dig.

Och alla andra.

Som jag sa.

Det spelar ingen roll.

Jag älskar ju dig ändå.

På mitt sätt.

På mitt eget lilla vis.

Jag ska minsann visa dig.

En dag är jag där.

På min alldeles egna outbytbara lilla plats.

I ditt stora hjärta!

Win

PUBLICERAT: 2013-10-13 TID: 10:05:43 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Jag orkar inte stå emot.

Jag står fan inte ut.

Jag orkar inget mer nu.

Kan jag få ge upp?

Jag önskar jag kunde.

Jag önskar att mina bra dagar kunde komma tillbaka.

Dom var ju där var och varannan dag.

Fler bra än dåliga.

Vad hände?

Minsta lilla motgång.

Och jag är tillbaka på ruta ett igen.

Ett steg framåt och två steg bakåt.

Allt jag säger.

Allt jag gör.

Allt jag tänker.

Allt jag försöker förmedla.

Blir fel.

Hela jag är ett enda stort fel.

Så känns det. I alla fall emellanåt.

Jag älskar min nya lägenhet.

Måtte inte även den fyllas med skuld, hån och dålig stämning.

Det här är ju min fristad.

Min safezone.

Låt det få vara så.

Jag har redan blivit ifråntagen så mycket. Jag har släppt ifrån mig åt helvete för mycket.

Släppt in och blivit bestulen på allt som en gång var jag.

Låt mitt få vara mitt.

Låt mig behålla det lilla jag har kvar.

Jag vet inte riktig var jag ska ta vägen.

För att få vara ifred.

För att slippa höra.

Bli anklagad. Beskylld.

För vad jag gör och inte gör.

För vad jag skriver och inte skriver.

Måste det tyckas så jävla mycket hela tiden?

Hur i hela friden kan man döma mig om man inte har en aning om hur det är att vara jag?

Om jag för en dag skulle kunna ge er nåt.

Så vore det min hjärna, mitt hjärta och min själ.

Ge er möjligheten att få känna som jag.

Tänka som jag.

Må som jag.

Jag är nämligen helt säker på att skrattfesten tog slut då.

Insikten och förståelsen skulle kanske sitta som ett smäck.

Om man inte har för avsikt att vara min vän.

Kan man inte bara låta mig va?

Det är jävligt nog som det är redan.

Jag behöver ingen hjälp med att må sämre.

Med att tycka mindre om mig själv än vad jag redan gör.

Jag behöver ingen hjälp med att bli informerad om vilka fel just du eller du tycker att jag gör och inte.

Jag är högst medveten om vad som är rätt och fel som sagt.

Kan vi inte enas om att min energi skall läggas på att försöka må bra igen?

För snälla se vilka som får ta den största smällen.

Vilka är det som drabbas hårdast?

Jo, mina barn.

För jag kämpar varenda jävla sekund av min vakna tid.

Anledningen, den största anledningen är just dom.

Jag har tre fantastiska barn.

Som förtjänar en pigg och frisk mamma.

Så rent indirekt så vill man mina barn illa så sparka gärna på deras mor!

Den dagen jag är stark nog.

Så pass stark att jag orkar lyfta.

En teoretisk handgranat.

Så ska jag kasta in en i era tomma huvuden så den kan spränga sönder det lilla ni har där uppe.

Dvs ingenting.

Ingen skada skedd mao.

Det här skrev jag igår.

Idag är jag nån helt annanstans.

Jag ringde ett samtal igår som nånstans gav mig insikt om att stämningen är ok.

En bugg mindre.

En sak mindre som stör friden.

Det var bra gjort av mig.

Rätt jävla starkt också då kraften att ringa tog timmar att samla ihop.

Samtalet innehöll en fråga.

Tycker inte mina vänner som kan vår historia att jag borde be denne dra åt helvete?

Nä min självinsikt är det inga fel på.

Min version skiljer sig inte från din.

Mina vänner, de få som verkligen vet.

Tycker att jag borde slå en stekpanna i huvudet på mig själv.

Nu sitter jag här med mitt morgonkaffe med mitt ex som utsikt.

Dagen kan ju inte börja bättre?

#massormedargajävlasmilgubbar

Äh idag är en bra dag.

Jag börjar mer och mer inse hur lyckligt lottad jag är.

Börjar kunna se de små sakerna runt ikring som görs för min skull.

Fick ett sms igår.

Du har väl inget att vara ledsen över?

-Du har ju allt.

Kanske är det så enkelt?

Jag ska ta reda på det!

Bad Religion

PUBLICERAT: 2013-10-11 TID: 08:44:19 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Igår tog jag och Agnes en rejäl walk down memory lane.

Snacka om att hjärtat rymmer mycket minnen.

Vi var tillbaka ner på Jämtbovägen, Svea Parken, Garmakaregatan och Krylbo.

Allt från hembränt med multivitamin till snutjag och championjonburkar.

Vad mycket galet man har haft för sig i sin ungdoms dagar.

Vi skrattade så vi kiknade och bredde på med den ena galna historien efter den andra.

Jag sprang tillbaka ännu längre.

Till tiden då Bad Religion-huvtröjan satt som ett smäck och mina Martens var lila.

Det dånade NOFX, Millencolin, Charta77, Bad Religion (såklart) m.m ur bergsprängarna på den tiden.

För att sedan bytas ut mot Metallica, Megadeth, Pantera, Iron Maiden, Sisters of Mercy, Black Sabbath osv.

Herregud vad stor del av livet musiken ändå har varit.

Alltid har den funnits med.

Så mycket minnen det framkallar.

Jag minns när jag tillslut satte Metallicas One på min akustiska gitarr. Stolt som en tupp.

När jag köpte mina första jeansfärgade Buffalo-skor på Sko Uno i Stockholm.

När jag äntligen fick mina första Levis-jeans när jag var 11.

Ljusblåa 555. Bootcut såklart.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16.

Flyttade ihop med min dåvarande pojkvän.

Det är ju en lustig historia bara i sig.

Jag och Lina bodde dörr i dörr då.

Hon med sin ännu galnare snubbe.

Ja men det var tider det.

Vad tiden går fort.

En månad efter studenten visade gravtestet positivt och jag blev mamma endast 20 år ung.

Om 6 månader är hon där jag var när jag fick mina första Levis.

Läskigt!

Dags att börja få åldersnoja nu?

Jag som precis avslutat det där man strävar efter i livet?

Slå sig till ro, bilda familj, få barn, köpa hus och V70.

Jag har ju gjort allt det där.

I två omgångar dessutom.

Vad ska jag nu hitta på?

Jo nästa grej lär ju bli den moderna familjen. Med massor av barn och massor med föräldrar.

Och gifta mig.

Ja det vill jag göra en dag!

Det har jag drömt om i hela mitt liv.

För jag kommer aldrig att sluta tro på att kärleken kan vara som på film.

Idag är det fredag.

Idag är det Sator.

Anna kommer och vi ska göra stan och må allmänt gott.

Idag är en bra dag och så kommer det att förbli ett tag.

Må bäst tills vi hörs igen ❤️

Pang!

PUBLICERAT: 2013-10-10 TID: 15:39:23 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Hur normalt kan det va?

Att kasta ut hela sitt liv i en blogg?

Varenda jävla liten känsla finns ju här.

Ångest sida upp och sida ner.

Men jag älskar att läsa vissa inlägg om och om igen.

Minnas hur det var.

Hur det kändes.

Hur vansinnigt kul jag har haft.

Att sommaren är den bästa jag kanske någonsin upplevt.

Kombinerat med en en jävla smäll.

Hur går det ihop?

Jag kan inte ens placera dagar och händelser i rätt ordning.

Vissa sidor är så kryptiska att jag själv lär tänka efter och se vad det var jag egentligen menade.

Det är dags nu.

Det borde vara dags nu.

Jag står vid startlinjen.

Rätt laddad också.

Ni vet så där så det rycker till i kroppen precis innan startskottet.

Men jag tar mig inte riktigt iväg.

Startskotten låter hålla på sig.

Väskan är laddad med så mycket nya lärdomar och en hel del erfarenhet.

Mina bästa sprinterskor är på.

Musklerna är klappade och klara.

Svettbandet sitter som ett smäck!

Skjut då för fan!

Jag är redo nu.

Väl?

Om jag inte vore så jävla sentimental.

Så jävla om mig och kring mig.

What if?

Sen när blev jag en sån jävla funderare.

Jag som alltid varit så easy going. Tagit det mesta med en klackspark, borstat av knäna och gått vidare?!

Vafan hände?

Jag har ju gått och blivit en tragisk, ältande jävla mes.

Fuck that, that's not who I am?

Right?

Idag är en sån där dag då jag undrar över vad tusan jag håller på med.

Ungefär som när en person med alzheimers har en klar stund.

Läser en del av mina inlägg och ojar mig som en gammal dam med handen för munnen.

Lilla lilla flicka.

Rätt schizo är det ju också.

Ena dagen bra andra dagen skit och så håller det på.

Herremingud, det råder uppenbarligen brist på en del.

Vad tänker jag inte säga för då för mamma min hjärtattack.

En av min bloggs största fan.

Imorgon ska jag till psykologen igen.

Nu får han banne mig reda ut den här skallen.

Koppla ledningarna rätt och sparka ut mig frisk därifrån.

Jag vill ärligt talat inget mer nu.

Nu får det vara nog.

Ge mig ett kok stryk!

Slå mig gul och blå, kanske rasslar det till i planeten och saker faller tillbaka på plats.

Usch förbannad blir jag,

Sitter här och pustar och frustar åt mig själv.

Kanske borde jag färga håret brunt igen.

Hjärncellerna kanske fungerar bättre då?

Det är väl inte för inget det heter blåst blondin?

Nu ska jag hämta mina vackra små på förskolan.

Rocka skiten ur dom tills dom däckar.

Imorgon är det Sator på schemat.

Och Slussvaktaren, glömmer jag det kommer Anna att go nuts.

Vill ni följa med så använd mitt nummer till vad det är till för.

Den sista idioten är inte född ännu.

Men jag är, räcker det inte så?

Sa jag att jag skulle lägga mig ner och vältra mig ett tag till?

Nä det sa jag väl inte va, jag sa väl bara att jag skulle gråta en skvätt?

Äh vafan, jag tar tillbaka hela skiten!

Agnes, jag älskar dig till månen och tillbaka igen.

Up!

PUBLICERAT: 2013-10-09 TID: 18:49:44 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Jag har låst in mig. I flera dagar nu.

Gått upp, lämnat barnen och sen åkt hem och lagt mig. Sovit till typ halv ett.

Då somnar jag ändå runt 22 på kvällarna numera.

Jag försöker nånstans sova bort så mycket tid som möjligt.

Wake me up when it's all over!

Men jag börjar längta ut nu.

Det kunde ju bara bli bättre nu kom vi väl överens om?

Vafan är det här då?

Jag fullkomligt vältrar mig i ångest och skuld.

Längtar, saknar, gråter, tänker, drömmer och pratar.

Högt för mig själv.

Sjunger en trudelutt ibland.

Jag förstår att depressioner kan utvecklas till psykoser och schizofreni.

Jag pratar hej vilt med mig själv om allt möjligt.

Fast det har jag väl alltid gjort mer eller mindre.

Jag har heller inte haft så mycket kontakt med omvärlden.

Mest bara Agnes.

Hon låter min vältra och älta.

Det gör alla andra också men hon har full koll på mina dagar från början till slut.

Så vi kan bara ta vid där samtalet slutade sist.

Jag behöver inte förklara eller berätta.

Hon har säkert mer koll på vad jag har för mig än vad jag själv har.

Jag glömmer grejer hela tiden.

Personer, möten, saker osv.

Är jag så jävla ego att allt annat liksom inte funkar?

Galet trött på mig själv är jag i alla fall.

Orka gå runt och vara så här tragisk hela dagarna?

Men när barnen kommer hem på kvällarna då lyser det.

Dom lyser. Jag lyser.

Vi lyser tillsammans.

Vi börjar få till mysiga kvällsrutiner.

Vi tänder ljus och ser på Bolibompa.

Dom går duktigt och lägger sig i sina sängar varje kväll.

Elvis däremot har dykt upp i min säng flera nätter nu.

Jag vaknar av att någon stökar runt i min säng.

Och ser en ledsen liten pojke.

Drar honom tätt intill och bökar ner näsan i hans hår.

Vi somnar om på stört.

Jag trivs i alla fall här.

Lägenheten är fantastisk.

Barnen trivs.

Nu är det dags va?

Nu lär jag fan stila till mig själv och börja!

Vårt nya liv är ju precis runt hörnet.

Ja nu är det fan slut för den här gången!

Nu åker herr Ågren och hans jävla polare ut ett tag.

Jag gissar att dom kommer om ett tag igen.

Men tills ses, so long suckers!

Adios

PUBLICERAT: 2013-10-07 TID: 14:14:44 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Jag borde gå upp nu va.

Ur sängen.

Men jag vill inte.

Vill helst ligga här hela veckan.

Tills den här veckan är över.

Jag är trött, psykiskt utmattad och ingen lust med nånting.

Orolig och nervös.

Arg.

Men samtidigt samtidigt så låg att pulsen är i konstant viloläge.

Känner ingenting. Ekande tomt.

Jag har sovit sedan jag lämnade barnen på dagis imorse.

Inte orkat något annat.

Inte velat något annat.

Det är inte roligt.

Inte alls.

Jag hoppas att det går över snart.

Hjärtat känns brustet. Sviket.

Av människor jag verkligen trodde var mina vänner.

Sedan många år.

Ni som valt att släcka era lampor.

Inte visat er.

Inte en enda gång frågar hur det är.

Hur det går.

Jag kan aldrig ge tillbaka den plats som en gång var er.

Just din.

För när jag behövde det som mest valde ni att inte finnas där.

Det orsakat mig ångest.

Får mig att må sämre.

Fundera, vända och vrida.

Ifrågasätta vad jag har gjort för fel.

Skuldbelägga mig själv.

Det har fått mig att gråta, försöka.

Jag har så svårt att putta ut.

Jag vet bara hur man puttar in.

För mitt hjärta känner inte till någon annan väg.

Det har inte behövt lära sig hur man gör.

För i mitt hjärta tar inte vänskaper slut.

Men nu är det dags.

Vare sig jag egentligen vill eller inte.

För jag kommer aldrig att glömma.

Kommer aldrig att kunna förlåta.

Jag kommer att få leva med dom ärren i mitt hjärta för resten av mitt liv.

Samtidigt i den friskare delen av min hjärna så sörjer jag det inte.

Min vänskap är inget man bara tar av.

Man lär ge också.

När en vän far illa.

Mår dåligt. Har det tufft.

Oavsett anledning.

Då jävlar slår man på strålkastarna med full kraft.

Tar emot, ställer sig i vägen. Tar en kula eller två.

Jag har faktiskt lite värdighet kvar.

Kanske inte mycket men en aning.

Jag är trasig, jag må vara vilse.

Inte ha koll på upp och ner.

Men jag har fan koll på vad som är rätt och vad som är fel.

Och gör jag fel så är jag medveten om det.

Jag blundar inte.

Det har jag aldrig gjort.

Jag står fortfarande upp för vad jag tror på.

Jag har fortfarande åsikter, en uns moral och lite styrka mellan varven.

Jag kommer inte att kunna låta det vara. Låta det passera.

Jag kommer att vara tvungen att få det ur systemet.

För er det berör, förvänta er en rond tids nog.

En fight ni inte kommer att gå vinnande ur.

För när den dagen kommer är jag så pass stark att jag kommer att slå mig igenom er mur.

Ifrågasätta er moral, skrynkla ihop den och kasta iväg den.

Finns där någon form av vett så kommer det att göra ont.

I erat hjärta.

Det kommer att låta.

Saklighet och reson kommer att sätta spinn på hela systemet.

Jag kommer att vända ut och in på hela er känslobas.

Få er att minnas alla gånger.

Alla tårar. All tid. All jävla tid.

När jag gav.

Framförallt var jag din vän när ingen annan var det.

Du vet bara inte om det.

Du valde fel sida.

Det kommer inget mer härifrån.

Vare sig ord eller känslor.

Jag har så mycket annat att fokusera på.

För ni får inte plats.

Du får inte plats.

Er och er.

Just det, DU är egentligen bara en person.

Dunk dunk

PUBLICERAT: 2013-10-06 TID: 12:35:43 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Vaknade tidigt imorse. Somnade sent imorse?

Vad gör det när hela hjärtat är fullt i dunk och mina Martens har röjt i timmar.

Öm och seg men det var det värt.

Gårdagen var helt outstanding.

Bombs of Hades imponerade och Bombus ägde.

Igår var tredje gången jag såg Bombus sen Getaway och dom blir bara bättre och bättre för varje gång.

Min fest var också lyckad.

Gott vin, god öl och snygga människor.

Tack för en kväll i världsklass! \m/,

Lite sömn och dagar som är på topp brukar resultera i en kommande skitdag.

Men det är ingen skitdag idag.

Jag mår helt ok.

Sen kan luren ofta påverka mig.

Andra människor.

Vackra ord och någon som saknar en.

Det kan ibland vara som balsam för en trasig själ.

Idag var åter en sån dag.

Det blinkar till oftare och oftare nu.

Men inget irriterande blink.

Det är bara mysigt.

Även om också min saknad får lite pinnar i elden.

Om idag inte var en ändlös landsväg

Och inatt en vild och krokig stig

Om imorgon inte kändes så oändlig

Då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag börjar kunna styra mer och mer.

Bestämma och påverka.

Över mig själv.

Över min hjärna och över mitt stora jävla hjärta.

Börjar kunna multitaska.

Känna efter och reda ut.

Parera och hantera.

Veta när jag ska och inte ska.

Inte hela tiden.

Men mer ofta än sällan.

Jag är ju en bra tjej.

Jag var i alla fall?

Eller kommer att bli?

Jag måste bara få ihop det.

Lägga till bit för bit.

Börja vara lite rädd om mig själv.

Försöka se till mitt eget välmående.

Inte bara försöka vara någon som passar i någon annans ram.

Tänk om snart kunde vara nu.

Helst igår!

You rock my world! ❤️

Världens bästa ungar

PUBLICERAT: 2013-10-04 TID: 17:49:03 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När alla tre är hemma så slår mammahjärtat så där hårt så att det gör ont i bröstkorgen.

Jag kommer aldrig att vänja mig med att vara ifrån min äldsta två veckor i stöten.

Varannanhelg-morsa liksom.

Men vad gör man inte för att sina barn ska ha det så bra som möjligt.

En av mina starkaste på-väg-tillbaka-tecken är just kärleken.

Att jag just känner den.

Så där kraftigt och våldsamt.

Igår när jag nattade Vilda så började tårarna spruta.

Jag brukar vara noga med att inte crasha runt barnen. Så det är inte ett vanligt förekommande faktum.

Men nu grät jag av glädje.

Och av välsignelse.

Jag har ju världens vackraste barn!

Sen tror jag absolut på att visa känslor även inför sina barn.

Att även de får se att mamma också kan bli ledsen och att det är ok.

Hjärtat kan inte le så pass som när alla tre är här.

Hela hemmet fylls med liv, rörelse, skratt och glädje.

Så fort jag får rätsida på min uppochnervända hjärna och min trasiga själ så kommer jag kunna luta mig tillbaka och njuta av hur lyckligt lottad jag är.

Vänner i världsklass och en familj fylld med kärlek.

Mina barn är också begåvade med stora hjärtan.

Det märks så tydligt.

Trygga och fulla med empati.

Framåt och kärvänliga.

Fulla med kramar som aldrig kan ta slut.

Alltid finns det en kram att hämta och blöta goa pussar.

Och dom stoppar in människor i hjärtat lika fort som jag.

Alla får vara med.

Alla förtjänar att vara älskade av någon.

För att inte tala om hur älskad jag är.

Och hur fruktansvärt mycket jag älskar er.

Mina underbara ungar ❤️

Tidigare inlägg Nyare inlägg