Pang!
PUBLICERAT: 2013-10-10 TID: 15:39:23
UNDER: Världens Bästa Jessica
UNDER: Världens Bästa Jessica
Hur normalt kan det va?
Att kasta ut hela sitt liv i en blogg?
Varenda jävla liten känsla finns ju här.
Ångest sida upp och sida ner.
Men jag älskar att läsa vissa inlägg om och om igen.
Minnas hur det var.
Hur det kändes.
Hur vansinnigt kul jag har haft.
Att sommaren är den bästa jag kanske någonsin upplevt.
Kombinerat med en en jävla smäll.
Hur går det ihop?
Jag kan inte ens placera dagar och händelser i rätt ordning.
Vissa sidor är så kryptiska att jag själv lär tänka efter och se vad det var jag egentligen menade.
Det är dags nu.
Det borde vara dags nu.
Jag står vid startlinjen.
Rätt laddad också.
Ni vet så där så det rycker till i kroppen precis innan startskottet.
Men jag tar mig inte riktigt iväg.
Startskotten låter hålla på sig.
Väskan är laddad med så mycket nya lärdomar och en hel del erfarenhet.
Mina bästa sprinterskor är på.
Musklerna är klappade och klara.
Svettbandet sitter som ett smäck!
Skjut då för fan!
Jag är redo nu.
Väl?
Om jag inte vore så jävla sentimental.
Så jävla om mig och kring mig.
What if?
Sen när blev jag en sån jävla funderare.
Jag som alltid varit så easy going. Tagit det mesta med en klackspark, borstat av knäna och gått vidare?!
Vafan hände?
Jag har ju gått och blivit en tragisk, ältande jävla mes.
Fuck that, that's not who I am?
Right?
Idag är en sån där dag då jag undrar över vad tusan jag håller på med.
Ungefär som när en person med alzheimers har en klar stund.
Läser en del av mina inlägg och ojar mig som en gammal dam med handen för munnen.
Lilla lilla flicka.
Rätt schizo är det ju också.
Ena dagen bra andra dagen skit och så håller det på.
Herremingud, det råder uppenbarligen brist på en del.
Vad tänker jag inte säga för då för mamma min hjärtattack.
En av min bloggs största fan.
Imorgon ska jag till psykologen igen.
Nu får han banne mig reda ut den här skallen.
Koppla ledningarna rätt och sparka ut mig frisk därifrån.
Jag vill ärligt talat inget mer nu.
Nu får det vara nog.
Ge mig ett kok stryk!
Slå mig gul och blå, kanske rasslar det till i planeten och saker faller tillbaka på plats.
Usch förbannad blir jag,
Sitter här och pustar och frustar åt mig själv.
Kanske borde jag färga håret brunt igen.
Hjärncellerna kanske fungerar bättre då?
Det är väl inte för inget det heter blåst blondin?
Nu ska jag hämta mina vackra små på förskolan.
Rocka skiten ur dom tills dom däckar.
Imorgon är det Sator på schemat.
Och Slussvaktaren, glömmer jag det kommer Anna att go nuts.
Vill ni följa med så använd mitt nummer till vad det är till för.
Den sista idioten är inte född ännu.
Men jag är, räcker det inte så?
Sa jag att jag skulle lägga mig ner och vältra mig ett tag till?
Nä det sa jag väl inte va, jag sa väl bara att jag skulle gråta en skvätt?
Äh vafan, jag tar tillbaka hela skiten!
Agnes, jag älskar dig till månen och tillbaka igen.
Kommentarer
- Linda
Va fan, menar du med blåst blondin!! 😉
Du vet att vi blondiner har roligare, va!!
Kram på dig!!
Trackback
