Jag orkar inte stå emot.
Jag står fan inte ut.
Jag orkar inget mer nu.
Kan jag få ge upp?
Jag önskar jag kunde.
Jag önskar att mina bra dagar kunde komma tillbaka.
Dom var ju där var och varannan dag.
Fler bra än dåliga.
Vad hände?
Minsta lilla motgång.
Och jag är tillbaka på ruta ett igen.
Ett steg framåt och två steg bakåt.
Allt jag säger.
Allt jag gör.
Allt jag tänker.
Allt jag försöker förmedla.
Blir fel.
Hela jag är ett enda stort fel.
Så känns det. I alla fall emellanåt.
Jag älskar min nya lägenhet.
Måtte inte även den fyllas med skuld, hån och dålig stämning.
Det här är ju min fristad.
Min safezone.
Låt det få vara så.
Jag har redan blivit ifråntagen så mycket. Jag har släppt ifrån mig åt helvete för mycket.
Släppt in och blivit bestulen på allt som en gång var jag.
Låt mitt få vara mitt.
Låt mig behålla det lilla jag har kvar.
Jag vet inte riktig var jag ska ta vägen.
För att få vara ifred.
För att slippa höra.
Bli anklagad. Beskylld.
För vad jag gör och inte gör.
För vad jag skriver och inte skriver.
Måste det tyckas så jävla mycket hela tiden?
Hur i hela friden kan man döma mig om man inte har en aning om hur det är att vara jag?
Om jag för en dag skulle kunna ge er nåt.
Så vore det min hjärna, mitt hjärta och min själ.
Ge er möjligheten att få känna som jag.
Tänka som jag.
Må som jag.
Jag är nämligen helt säker på att skrattfesten tog slut då.
Insikten och förståelsen skulle kanske sitta som ett smäck.
Om man inte har för avsikt att vara min vän.
Kan man inte bara låta mig va?
Det är jävligt nog som det är redan.
Jag behöver ingen hjälp med att må sämre.
Med att tycka mindre om mig själv än vad jag redan gör.
Jag behöver ingen hjälp med att bli informerad om vilka fel just du eller du tycker att jag gör och inte.
Jag är högst medveten om vad som är rätt och fel som sagt.
Kan vi inte enas om att min energi skall läggas på att försöka må bra igen?
För snälla se vilka som får ta den största smällen.
Vilka är det som drabbas hårdast?
Jo, mina barn.
För jag kämpar varenda jävla sekund av min vakna tid.
Anledningen, den största anledningen är just dom.
Jag har tre fantastiska barn.
Som förtjänar en pigg och frisk mamma.
Så rent indirekt så vill man mina barn illa så sparka gärna på deras mor!
Den dagen jag är stark nog.
Så pass stark att jag orkar lyfta.
En teoretisk handgranat.
Så ska jag kasta in en i era tomma huvuden så den kan spränga sönder det lilla ni har där uppe.
Dvs ingenting.
Ingen skada skedd mao.
Det här skrev jag igår.
Idag är jag nån helt annanstans.
Jag ringde ett samtal igår som nånstans gav mig insikt om att stämningen är ok.
En bugg mindre.
En sak mindre som stör friden.
Det var bra gjort av mig.
Rätt jävla starkt också då kraften att ringa tog timmar att samla ihop.
Samtalet innehöll en fråga.
Tycker inte mina vänner som kan vår historia att jag borde be denne dra åt helvete?
Nä min självinsikt är det inga fel på.
Min version skiljer sig inte från din.
Mina vänner, de få som verkligen vet.
Tycker att jag borde slå en stekpanna i huvudet på mig själv.
Nu sitter jag här med mitt morgonkaffe med mitt ex som utsikt.
Dagen kan ju inte börja bättre?
#massormedargajävlasmilgubbar
Äh idag är en bra dag.
Jag börjar mer och mer inse hur lyckligt lottad jag är.
Börjar kunna se de små sakerna runt ikring som görs för min skull.
Fick ett sms igår.
Du har väl inget att vara ledsen över?
-Du har ju allt.
Kanske är det så enkelt?
Jag ska ta reda på det!