Eru vaken?

Och så klev han ut där ur publikhavet. Som gubben i lådan. Lika vacker som sist vi sågs.
All irritation bara försvann.
Lite försiktigt till en början. Sen tog jag hans hand och drog tillbaka honom i publikhavet.

Det var inte en blinkers eller två. Snarare en rad strålkastare. Blind som få leddes jag mellan lera och tält. Mörkt och geggamojja överallt. Men vad spelade det för roll.
Jag hade ju stövlar på och en varm hand i min.

Jag hade svårt att somna den natten. Tänk om jag missade något.
Jag visste att han inte var där för att stanna.
Stora hjärtat och hjärnan fick sig en rejäl brottningsmatch den natten. Insikten kom som en smäll på käften.
Jag vill inte ha lampan släckt mer.
Utan förtrollande sinnen och en blick som får mig helt ur balans.


Men krånglade vi till det igen nu? Något som skulle vara enkelt och bara finnas där. Inte försvinna.
Ännu ett problem senare och vi faller dit igen. Ältparadiset blommar för fullt. Om och om igen.
Varför lär vi oss inte av våra misstag?
Vi vill ju inte hamna här.
Att något så bra kan bli så fel i skrivande form. Att det lämnas utrymme för så mycket missförstånd och feltolkningar.
Snabba känslor och ett knapptryck senare är det försent.

Jag är livrädd nu. Tiden känns knapp. Kommer det snart att bli mörkt igen? Den här gången kanske vi inte kan göra något åt det. Jag kan inte göra något åt det.
Jag önskar att jag kunde be honom att bara stanna här och inte gå nånstans.

För jag har går min sista rond nu. Jag orkar inte slåss mer, även om det varit värt varenda smäll.
Jag har inte ork att kämpa längre. Tänt, släckt, tänt, släckt.
Det är tänt ännu om än på sparlåga. Och jag håller mina händer runt den i hopp om att det ska hindra den från att slockna. Försiktigt. Försiktigt.

Jag vet inte vad som är rätt. Jag kan heller inte se någon bra lösning. Jag vet heller inte hur.
Men jag vet varför.

För alla har sin plats.
Du har din plats.
Du är helt enkelt så förbannat viktig och totalt jävla outbytbar!

Hasselbackare, vitlöksmarinerad fläskfilé, whiskysås, sallad med avokado och limé.

Fejkchampagne & Miller

Ostbricka & finchoklad

Trevlig helg <3

Vi slog till på en 36-timmars till Helsingfors. Jag, Danne, Lova, Vilda och Elvira.
Åkte i torsdags och nu är vi på väg hem (lördag 10.00).
Vi åt buffé, lekte.', dansade och spelade spel hela kvällen.
På fredagsmorgonen när vi anlände Helsingfors så började vi dagen med frukostbuffé och sen åkte vi till Sea life. Häftigt akvarium faktiskt.
Efter det så tog vi spårvagnen till centrum och provåt på ett finskt Mc Donalds.
Sen tillbaka till båten. Taxfree-shoppade loss en del.
Avslutade våran resa med en rejäl frukostbuffé och nu är vi snart hemma!
Mamma längtar efter Elviiiiis :(.
Ville Viking kommer nog däremot att ha en alldeles speciell plats i Vildas hjärta <3.

Hörs!

Klädpaket (500:-)och Play 2 Learn aktivitetsbord (250:-)

Jag älskar mina barn, min familj, vårat hus, våran hund, mitt jobb, mina vänner.
Jag älskar mitt liv. Jag älskar livet.

Jag har bara lite svårt att hitta tillbaka till att älska mig själv.
Att tycka om den jag är.
Jag gillar inte den jag har blivit.
Tjock, bitter, sur, tjatig, blek, trött, ful och dum.

Är inte jag egentligen en glad person? Uppfattas jag inte som en glad person, jag gjorde väl det i alla fall? Förut?
Idag när jag kom in till en kund så sa en person som var där -Är du alltid så här här glad på jobbet?
Ja, eller ja. Visst är jag? Kan inte påstå att jag gör mig till så det kommer nog per automatik.

Jag vill hitta det där. Det där drivet som håller mig på topp.
Jag vill vara glad, positiv, pigg, lite smalare, lite brunare, mindre dum och inte bitter.
Ja det vill jag och dit ska jag!

Jag ska försöka med hela hjärtat. Att vara snäll. Att vara en god vän.
Jag vill så gärna hjälpa till. Finnas där. Ställa upp. Känna mig behövd.
Men jag kanske gör fel ibland? Lite för ivirg? Lite för på? Dryg, tjatig, dömande?

I slutändan så är jag ganska ensam. Känner mig ensam, kanske gör mig ensam.
Men just nu känns min tillvaro så där. Som en gummibåt på öppet hav.
Alltså jag är ju stark. Det är inte det. Jag är bara lite mindre än vanligt.

Sitter och spelar upp filmer i mitt inre om och om igen.
De största tillfällena i mitt liv. Det som satt störst spår.
Upptäcksfärderna med morfar i skogen som barn. Blåbärsskogen med mamma. Alla blommor jag plockade till mormor som barn, Förgätmigej.
Furuviksparken. Mallorca. Körkort.
Lova. Vilda. Elvis. Daniel.
Thailand.

Vilket resulterar i att jag kan lägga till ännu en känsla. Saknad.



Om man inte pratar om det, om man låtsas som ingenting. Försvinner det då?

Incident 5:
Söndag eftermiddag var det pappas tur. Nån timme innan Elvis skulle kommer hem.

Incident 6:
Nästan exakt efter att pappan slutat att kläklas så var det mammans tur. Och så höll det på till måndag morgon.

Igår var det alltså extra lätt att vara 3-barnsföräldrar :/.

Incident 7:
Elvis tur! Han klarar sig inte!
Så nu står det kläklor i fyra hörn igen!

Lasagne
15+20 min

Lasagne UTAN bechamel och ost!
Dessutom en rätt som alla klarar av.
Gör helt enkelt din favoritköttfärssås dock med mycket vätska.
I mitt fall grädde :)
Varva med färska lasagneplattor, börja och sluta med köttfärssås.
Toppa med valfri grej och häll grädde runtom kanterna och en liten skvätt överallt.
In i ugnen i 20 min= klart!
Det klara alltså t.o.m min karl av :).

Jag använde:
2 pkt lasagneplattor
5 dl grädde
800 g köttfärs
2 gula lökar (rivna)
Några sprut ketchup
Salt, peppar, pasta basilico
Några droppar Tabasco

Topping:
5 cm finskuren purjo
2 skivade tomater
Lite peppar
2 dl grädde

Mumsfilibaba! Snabbt, enkelt och barnvänligt från 8 månaders ålder :)