Jag älskar mina barn, min familj, vårat hus, våran hund, mitt jobb, mina vänner.
Jag älskar mitt liv. Jag älskar livet.

Jag har bara lite svårt att hitta tillbaka till att älska mig själv.
Att tycka om den jag är.
Jag gillar inte den jag har blivit.
Tjock, bitter, sur, tjatig, blek, trött, ful och dum.

Är inte jag egentligen en glad person? Uppfattas jag inte som en glad person, jag gjorde väl det i alla fall? Förut?
Idag när jag kom in till en kund så sa en person som var där -Är du alltid så här här glad på jobbet?
Ja, eller ja. Visst är jag? Kan inte påstå att jag gör mig till så det kommer nog per automatik.

Jag vill hitta det där. Det där drivet som håller mig på topp.
Jag vill vara glad, positiv, pigg, lite smalare, lite brunare, mindre dum och inte bitter.
Ja det vill jag och dit ska jag!

Jag ska försöka med hela hjärtat. Att vara snäll. Att vara en god vän.
Jag vill så gärna hjälpa till. Finnas där. Ställa upp. Känna mig behövd.
Men jag kanske gör fel ibland? Lite för ivirg? Lite för på? Dryg, tjatig, dömande?

I slutändan så är jag ganska ensam. Känner mig ensam, kanske gör mig ensam.
Men just nu känns min tillvaro så där. Som en gummibåt på öppet hav.
Alltså jag är ju stark. Det är inte det. Jag är bara lite mindre än vanligt.

Sitter och spelar upp filmer i mitt inre om och om igen.
De största tillfällena i mitt liv. Det som satt störst spår.
Upptäcksfärderna med morfar i skogen som barn. Blåbärsskogen med mamma. Alla blommor jag plockade till mormor som barn, Förgätmigej.
Furuviksparken. Mallorca. Körkort.
Lova. Vilda. Elvis. Daniel.
Thailand.

Vilket resulterar i att jag kan lägga till ännu en känsla. Saknad.



Om man inte pratar om det, om man låtsas som ingenting. Försvinner det då?