Eru vaken?

Och så klev han ut där ur publikhavet. Som gubben i lådan. Lika vacker som sist vi sågs.
All irritation bara försvann.
Lite försiktigt till en början. Sen tog jag hans hand och drog tillbaka honom i publikhavet.

Det var inte en blinkers eller två. Snarare en rad strålkastare. Blind som få leddes jag mellan lera och tält. Mörkt och geggamojja överallt. Men vad spelade det för roll.
Jag hade ju stövlar på och en varm hand i min.

Jag hade svårt att somna den natten. Tänk om jag missade något.
Jag visste att han inte var där för att stanna.
Stora hjärtat och hjärnan fick sig en rejäl brottningsmatch den natten. Insikten kom som en smäll på käften.
Jag vill inte ha lampan släckt mer.
Utan förtrollande sinnen och en blick som får mig helt ur balans.


Men krånglade vi till det igen nu? Något som skulle vara enkelt och bara finnas där. Inte försvinna.
Ännu ett problem senare och vi faller dit igen. Ältparadiset blommar för fullt. Om och om igen.
Varför lär vi oss inte av våra misstag?
Vi vill ju inte hamna här.
Att något så bra kan bli så fel i skrivande form. Att det lämnas utrymme för så mycket missförstånd och feltolkningar.
Snabba känslor och ett knapptryck senare är det försent.

Jag är livrädd nu. Tiden känns knapp. Kommer det snart att bli mörkt igen? Den här gången kanske vi inte kan göra något åt det. Jag kan inte göra något åt det.
Jag önskar att jag kunde be honom att bara stanna här och inte gå nånstans.

För jag har går min sista rond nu. Jag orkar inte slåss mer, även om det varit värt varenda smäll.
Jag har inte ork att kämpa längre. Tänt, släckt, tänt, släckt.
Det är tänt ännu om än på sparlåga. Och jag håller mina händer runt den i hopp om att det ska hindra den från att slockna. Försiktigt. Försiktigt.

Jag vet inte vad som är rätt. Jag kan heller inte se någon bra lösning. Jag vet heller inte hur.
Men jag vet varför.

För alla har sin plats.
Du har din plats.
Du är helt enkelt så förbannat viktig och totalt jävla outbytbar!