Beröra
PUBLICERAT: 2013-11-27 TID: 18:32:52
UNDER: Världens Bästa Jessica
UNDER: Världens Bästa Jessica
Funka, funka, funka.
Ju mer jag accepterar mitt tillstånd och ju mer jag förstår mig på min adhd ju lättare blir livet.
Jag är inte alls i någon avgrund längre.
För varje dag som går så mår jag lite bättre.
Jag kan handla. Laga mat.
Gå ut utan smink (om jag måste).
Multitaska ibland. Göra större saker utan planering.
Men jag är ofta tvungen att staka upp mina dagar.
Jag måste vara organiserad och planera.
Annars tappar jag allt och glömmer mer än vad jag kommer ihåg.
Det är inte längre ett bakslag att få ångest.
Det går över. Jag vet det nuförtiden.
Jag kan tillochmed skapa ett forum för det och skjuta upp och flytta runt på ångesten.
Jag sitter vid ratten.
Jag bestämmer.
Inte Herr Ågren.
Men vissa saker kan jag inte styra. Bara lära mig att behärska.
Det känns som om jag har fått ett facit.
På mitt liv. På min oreda.
Nu så här några veckor senare så kan jag se att den stora vändningen verkligen kom när diagnosen började uppdagas.
Den ständiga rastlösheten, hon-pratar-hela-tiden-och-kan-inte-sitta-still-omdömen under hela min skolgång, min klumpighet, varför jag så lätt blir uttråkad, mitt ständiga behov att att något måste hända hela tiden, min emellanåt helt okontrollerbara impuls och är ständigt uppe i varv.
Både psykiskt och fysiskt.
Listan kan göras lång.
Men först nu förstår jag.
Först nu kan jag börja om.
Forma, göra om och göra rätt.
För varje dag som går så blir jag bättre och bättre.
I mig själv. På mig själv.
Men saknaden, den råder jag inte över.
Det går inte att springa ifrån.
Den finns där och gör sig påmind.
På tal om saknad så berättade jag en del av min historia för en vän idag.
Han tjöt av glädje, rös och berördes.
Det var en trevlig stund och han frågade om han fick berätta den vidare.
Ja herregud ja.
Det är ju ett av de vackraste minnena jag har.
Om den snygga jävla paprikan ❤️
Kommentarer
Trackback
