Jessica Hedlund -

Som mig gör...

PUBLICERAT: 2014-03-13 TID: 15:57:14 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Slå dig ner brevid mig en stund.

Låt oss tala om livet.

Låt mig berätta hur ont det kan göra emellanåt.

Låt mig få komma innanför dina murar en stund.

Låt mig visa att det inte finns så mycket att vara rädd för.

Låt mig stryka mina fingrar längs din kind och fylla dig med hopp.

Hopp om att allting kommer att bli bra.

Livet är inte alltid rättvist.

Livet är inte alltid varsamt.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Men det är värt det.

Jag har stridit för dig.

Om dig och emot dig.

Jag har landat i känslor som känts bra för ett tag.

Vetat exakt vad jag velat och hur jag ska lyckas.

Vad som varit viktigt och varför.

Ibland är du hela min värld.

Ibland är du anledningen till att herr Ågren dansar oavbrutet med mig.

Var.

Emellanåt kan jag inte skilja på om jag vill eller vad.

Vilket fack jag varsamt ska lägga allt som betyder något.

Jag önskar av hela mitt hjärta att allt runtomkring vore friskt.

Att jag kunde visa hur det är och hur min värld ser ut.

Att jag visste hur jag skulle hantera mig själv.

För att kunna hantera dig.

Ända sen den dagen du kom har jag vetat att min värld aldrig kommer att bli densamma igen.

Det går inte att glömma någon som gett så mycket att minnas.

Du som fått mig att finna glädje i en svunnen tid.

Som utmanar saker jag aldrig trodde jag skulle kunna tycka om.

Nu vet jag varför.

Jag tycker om det som är du.

Det som är din värld.

Men alltför ofta är det alldeles för motstridigt.

Vi krockar och orsakar skador på oss själva och det är som är vi.

Jag springer därifrån och lämnar hjärtat utanför.

Men det slutar alltid med att jag springer in i dig.

Varje gång.

Där står du.

Varm och trygg.

Låter mig strida för det jag tror är rätt.

Tar mina ursäkter.

Kramar bort det som gör ont just då.

Logiken säger att jag varsamt borde packa ner mina minnen och fly.

Men jag lyckas inte.

En människa vars sinnen slog total blackout på allt jag en gång trodde på.

Blev en vän.

En av dom bästa.

Men klarar vi balansgången?

Hittar vi dit vi vill vara?

Hinner vi?

Stanna för allt i världen.

Stanna upp och missa mig inte.

Jag står här.

Mitt framför dig.

En stund till.

Jag ser dig.

Alltför väl. Allt som är du.

Allt som är viktigt.

Och jag älskar dig precis som du är.

För att du står ut.

För att du tror.

För att du inte låter mig ge upp.

För att du är du 💜

Då

PUBLICERAT: 2014-03-06 TID: 08:39:02 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag saknar sättet du såg på mig.

Hur du fick mig att känna.

Hur knäna skakade när du närmade dig.

Jag saknar känslan av dina fingertoppar.

Jag saknar ivern varje gång telefonen plingade till.

Hur du fick hela min värld att sluta snurra för en stund.

Jag saknar hur du försiktig drog mig intill dig och luktade på mitt hår.

Alla fina ord.

Jag saknar hur vacker du gjorde mig.

Hur ingenting annat spelade någon roll.

Jag saknar solen, vinet och värmen från din hand.

Du släppte aldrig taget.

Konstant fysisk kontakt.

Viskningar i örat och oändliga sinnen.

Vi talade om livet.

Hur det hade varit.

Hur det var.

Hur det skulle se ut.

Hur det hade sett ut som vi inte träffat varann.

Telefonen blinkade varje morgon.

Orden, innebörden och leendet.

Varje kväll blinkade det igen.

Sov gott.

Du spelade så varsamt på min strängar.

Fyllde mig med underbar musik.

Satte noter på varenda känsla.

Sjöng mina rader och satte varenda ton.

Jag saknar mina minnen.

Känslorna.

Tiden.

Då.

Dig.

Missa inte mig!

PUBLICERAT: 2014-03-02 TID: 18:13:48 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Det gick så fort att jag sprang vilse.

Återigen.

Allt hände på en och samma gång.

Alldeles för glad i hågen, upplyft av stunden agerar jag i vanlig ordning.

Utan att alls tänka mig för.

Och fel blev det.

Kanske blev så fel att jag förstörde allt den här gången.

Jag brummar på för fullt och missar viktiga detaljer längs vägen.

Missar att respektera och krockar.

Krockar med rätt och fel.

Med vett och etikett.

Utan filter och impulsen hamnar utom all kontroll.

Jag önskar så innerligt att jag fungerade normalt.

Att min hjärna var som alla andras.

Jag önskar att jag kunde backa tiden tillbaka.

Där det inte var ett problem.

Kanske för andra men inte för mig.

Jag såg det i alla fall inte då.

Det störde inte min vardag.

Då det inte våldtog mina sinnen.

När kaoset i skallen bestod av miljoner andra saker.

Vissa delar måste jag acceptera.

Inse att det är smärre funktionsstörningar.

Andra sidor får jag helt enkelt stå ut med att jag dessvärre föddes med.

Sidor jag måste arbeta med varje dag.

Jag måste själv lära mig dom och förstå dom.

Veta när jag ska stoppa mig själv och parera alla jävla impulser.

Bestämma när jag ska känna.

Hur jag ska känna.

Hur jag ska reagera.

Agera.

Jag har försatt mig själv i en situation jag inte alls vill befinna mig i.

Jag hade nog sönder något jag menade att ge.

Något som jag egentligen är alldeles jätterädd om.

Kanske tog jag lite förtroende och lät mina mindre bra sidor ta ut sin rätt.

Hur ont det än gör och hur ledsen det än gör mig så finner jag ingen väg att reda ut det.

Jag hämtade mina barn och deras far nu på kvällskvisten.

Ibland saknar jag tvåsamheten så det värker i hela kroppen.

Jag saknar inte honom.

Men jag längtar efter kärlek.

Efter känslan.

Efter någon att bry sig om.

Någon att pyssla om.

Saknar någon att fråga om hur dagen har varit.

Någon att ligga bredvid i sängen och fnittra med åt dagens upptåg.

Någon att vakna bredvid.

Någon som älskar en precis för den man är trots sina fel och brister.

Men mest av allt längtar jag efter att älska någon så där så det fyller hela systemet.

När ingenting annat spelar sån stor skillnad.

Kanske hinner jag inte med att få uppleva det igen.

Kanske missade Cupido mig fullständigt.

Men jag slutar aldrig tro.

Slutar aldrig att hoppas.

För jag vidhåller fortfarande att det kan vara så.

Kännas så.

Precis så där som på film.

Du någon fattas mig.

Sluta aldrig hoppas...

PUBLICERAT: 2014-02-28 TID: 11:39:08 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag sjöng för sköterskorna imorse.

Lite tårar och lite beröm senare så var det dags för nästa handling.

Jag valde idag att säga upp mig från mitt arbete.

Friskt vågat, jag vet.

Men vare sig mitt psyke eller resterande del av min hälsa orkade strida mer.

För första gången i mitt liv gav jag upp.

Gav upp något jag brann för.

Trodde på.

Till er som skapade en egen uppfattning och vred om den kniv ni redan satt i min rygg.

Tack för lärdomen.

Jag trodde inte att jag hade människor av den kalibern i min närvaro.

Men jag vann.

Min börda känns redan lättare att bära.

Min resa slutar kanske här.

Eller så börjar den.

Jag känner mig ändå rätt stark idag.

Jag har fler kapitel som behöver skrivas om.

Omfördelas och kanske stängas.

Att vi formas av händelser i livet står helt klart.

Att erfarenheter gör oss klokare.

Alla alla människor vi träffar kan vi lära oss något av.

Alla motgångar finns och kommer allltid att finnas där för att i slutändan göra oss starkare.

Jag går just nu en av som största striderna i mitt liv.

Jag kommer kanske inte att vinna den.

Men jag ska rocka skiten ur den om det så är det sista jag gör.

Allting börjar falla på plats.

Jag har sett till att det mesta är i sin ordning.

Näsan är ovanför ytan.

Jag har gott mod.

Det är så mycket jag vill göra och uppleva.

Så många känslor jag vill känna.

Så mycket känslor jag vill dela med mig av.

Jag är fan inte färdig ännu!

Minns mig

PUBLICERAT: 2014-02-24 TID: 18:49:47 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Snarkningar har alltid varit det värsta som finns att försöka somna till.

Nuförtiden vaggar det mig till sömns.

Nuförtiden är det ett rena rama melodin.

Symboliserar trygghet och lugn.

Som för en stund stillar och får min tragiska tillvaro att glömmas för en stund.

Ett tag trodde jag att det slutat fungera.

Aldrig! Det värmer och stillar mer än någonsin.

Jag är på väg tillbaka.

Sakta men säkert.

Jag har bara parkerat i en grop.

En grop fylld med både fysisk och psykisk ohälsa.

En ohälsa jag kanske aldrig kan rå på.

Men förhoppningsvis besegra.

Jag har aldrig i mitt liv blivit så granskad, misstrodd och ifrågasatt.

Det förgör mig.

Men det är väl det som det är meningen oxå.

Så fort det är utrett och avklarat så ska jag berätta min historia.

För er som vill lyssna.

Idag hägrar ingen ångest.

Jag är bara genuint jävla ledsen.

Aldrig har jag i mitt vuxna liv ställts inför kränkningar och förtal i den här utsträckningen.

Men kanske vinner jag något på det i slutändan.

Kanske kommer det så småningom att göra mig lite starkare.

Förhoppningsvis kanske jag lär mig något.

Vad jag redan lärt mig längs vägen.

Av händelser jag varit med om.

Av känslor jag har känt.

Av människor jag har träffat.

Av faktum jag ställts inför.

Är att aldrig döma.

Aldrig oavsett.

Det finns alltid fler berättelser att lyssna till.

Fler sidor att ta ställning till.

Lögner att förstå och sanningar att ta in.

Livet kanske inte är så självklart som man alltid trott.

Jag har egentligen inte tid att sitta här och fundera över det kaos som råder.

Jag borde ta tillvara på varenda minut.

Ge av min tid och njuta av varje ny dag.

Men jag misslyckas.

Rätt hårt oxå.

Men jag är tacksam.

Alltid är jag tacksam.

Ända in i själ och hjärta för er.

Ni som lyser så där härligt.

Jag bara misslyckas med att påminna er om det.

Och visa er.

Jag ska göra allt i min makt för att försöka ställa allt till rätta.

Jag måste bara finna rätt väg först.

Jag måste lära mig att finna livlinor i mitt eget system.

Lära mig att tygla panikjäveln.

Rå på Herr Ågren.

Spöa skiten ur depphelvetet.

Jag måste finns verktygen på egen hand.

Jag måste vända.

Om det så blir det sista jag gör.

Om det finns en himmel så ska jag hitta den där nånstans ❤️

Pappas flicka ❤️

PUBLICERAT: 2014-02-20 TID: 19:10:17 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Hela tiden lär man tänka på vad man ger kroppen för hjälpmedel att orka kämpa. För att hjärnan ska få den näring den behöver.

Jag vet rätt väl vid det här laget hur mycket jag orkar och när jag kan prestera och inte.

Sömnen och maten är receptets viktigaste ingredienser.

Sover jag dåligt, kanske glömmer att äta så springer herr Ågren ifatt mig fortare än jag hinner blinka.

Vaknade imorse och mådde hur bra som helst.

Om jag kör på som vanligt en dag. Gör massor med saker utan att egentligen tänka mig för.

Utan att ens sätta press på mig själv så craschar jag mot kvällningen.

Vanliga saker, som idag.

Jag har tvättat, städat, handlat, postat brev, lagat mat (!) och fixat lite.

Jag måste komma ihåg att ta det lugnt.

Ha koll på mina värden och lyssna på kroppen.

För nu sitter jag här.

Som ett jävla vrak.

Mitt i allt ringer min pappa.

Min klippa, mitt allt.

Tårarna är ett faktum och luften gick ur mig som när man smäller en ballong.

Och allt jag någonsin drömmer om är att fungera normalt.

Att få vara som alla andra.

Tänk och känna.

Vara lycklig.

Åh vad jag längtar efter den känslan.

Jag minns inte ens längre hur det känns...

När himlen ramlar ner

PUBLICERAT: 2014-02-19 TID: 13:48:49 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Just nu. Just precis nu så finns det ingenting. Ingen.

Som kan få mig att le.

Som kan få mig att vända.

Tänka annorlunda.

Känna annorlunda.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig.

Vad som är rätt eller vad som är fel.

Jag önskar att jag kunde säga att jag skiter i det.

Att jag inte orkar känna efter.

Men det är oundvikligt.

En del av mig. En del av min story slutar här.

Min sanning tar slut nu.

Jag tänker inte kämpa för dom det berör.

Jag tänker inte strida mot dom som tvivlar.

Inte heller dela med dom det gynnar.

Jag står med huvudet lutandes mot betongen.

Dunkar jag till en gång till så går det i bitar.

Huvudet som numera bara är ett skal.

Tomt skal.

Orken, energin och glöden finns inte mer.

Rörelser går per automatik.

Radiostyrd och lyckas inte prestera mer än vad jag absolut måste.

Tyngd av så mycket skuld att jag allvarligt talat inte vet vad fan jag ska göra åt det.

Herr Ågren och Panikjäveln har gaddat ihop sig.

Rena jävla UFC-fighten.

Bring it, assholes!

Jag vill så väl. Men det blir så fel.

Jag vill ingenting hellre i hela världen just nu än att bara vara.

Frisk.

Upp upp upp!

PUBLICERAT: 2014-02-16 TID: 13:36:31 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Lördag:

Mitt huvud är som en bergochdalbana.

Livet är som en karusell.

Rätt yrt och risk för illamående.

Om jag åtminstone hade någon form av chans att själv hänga med i svängarna.

Inte allt för sällan lättar vagnen och tippar ur mig.

Där blir jag liggandes.

Blåslagen och jävlig.

På't igen ba.

Hoppar i vagnen med full kraft och skiter i att vänta tills det är fullt.

Varv efter varv.

Jag tröttnar aldrig.

Och så flyger jag ur igen.

Swooosh!

Jag kanske borde prova på barnattraktionerna istället?

Lite lugnare tempo med möjlighet till att kliva av i farten.

Och skulle den tippa så spelar det ingen skillnad lixom.

Livet ger en inga utmaningar.

Livet i sig är den största utmaningen av dem alla.

Ingen dag är den anda lik.

Ingen känsla överensstämmer med någon man känt tidigare.

Varenda dag är en ny en och man borde egentligen vara mer tacksam än vad man är.

Istället ångrar man saker man gjort, gnäller över vädret och oroar sig över framtiden.

Idag finns inget utrymme för vare sig oro eller nån jävla ångest.

Jag har placerat mig själv i den tryggaste safezonen jag har tillgång till. I alla fall en av dom.

Här kan jag ju som vi vet fly från det mesta.

Jag kan låta det kännas en aning.

Jag kan krypa upp i famnen och gråta en skvätt.

Om jag skulle vilja.

Det är så in i helvete jävla tryggt å lugnt.

Ro ro ro!

Balsam för själen.

Söndag:

Imorgon är det måndag.

Fuck!

Highway to hell

PUBLICERAT: 2014-02-12 TID: 14:46:38 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Att känna är bra.

Alla känslor är bra.

Vad jag inte har lärt mig ännu är att inte agera mitt i känslan.

Att tänka efter. Känna efter.

Lyssna på samtliga signaler.

För att sedan addera dom och få ut en summa av det.

Att känna och se sambanden.

Se om det finns någon logik.

Försöka förankra känslan med någon form av rationalitet.

Jag har ett känsloregister som ofta spelar mig spratt.

Känner impulsivt, tänker impulsivt, agerar impulsivt.

Ofta ologiskt och ibland helt utan verklighetsförankring.

Det har gått upp många ljus på sistone.

Sedan jag drämde huvudet i betongen första gången.

Både innan och efter att jag drämt huvudet i betongen x antal gånger till.

Jag är känslomässigt störd.

År av känslomässiga våldtäkter har satt sina spår.

Då talar jag inte om vad någon annan utsatt mig för.

Utan vad jag utsatt mig själv för.

Så när det kommer till kärlek är jag rätt helt ute å seglar.

Jag har inte alls kontakt med den delen av mig själv.

En av få delar av mig själv som jag inte kommer att kunna heala.

Jag kan inte visa mig själv vad det är.

Men jag kan arbeta på att försöka vara öppen för att tillåtas bli visad.

Hur man nu gör det?

Jag vet att jag älskar och att jag kan.

Jag vet bara inte hur.

Jag är helt övertygad om att dom runtikring mig inte är medvetna om hur älskade dom är.

Av mig.

För jag är inte helt säker på att jag visar det.

För jag kanske inte vet hur.

Bara att.

Handling säger mer än ord.

Ord har jag, massor.

Idag är jag minimal.

Ynklig som få och tycker att livet är bra orättvist.

Idag anser jag inte alls att jag förtjänar det här jävla helvetet.

Vissa dagar är det rätt åt mig.

Men inte idag.

Jag är bättre än så.

Allt kan man inte ta på

PUBLICERAT: 2014-02-08 TID: 23:26:38 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Ibland stannar tiden upp en stund.

Livets stora frågor förlorar sin mening och de små sakerna får ta plats.

Hjärnan glömmer det väsentliga och hjärtat får hägra.

Dom stunderna är oftast de finaste.

För mig innebär det att inte ta allt runtikring på så stort allvar och leva lite för stunden.

Allt kan man inte ta på.

Bara känna.

Idag var en sådan dag så jag gjorde det valet.

Jag packade in mig själv och åkte ännu en gång ner till mitt Oxelösund.

Till Johan och Sara. Och Sara.

Här finns det bara plats för leenden och tok.

Och en jävla massa kärlek.

Jag pumpar mitt hjärta fullt i en massa minnen.

Kastar in all underbar vänskap rätt in i systemet.

Lägger all jävla skit åt sidan.

Livet är bra vackert de gånger man kommer ihåg att titta på det.

Se det ur rätt synvinkel.

Nästa vecka kommer att bli tung.

Jag är högst medveten om det.

Men jag har redan nu sett till att även den blir fylld av minnen.

Såna där som man inte vill vara utan.

Nu ska jag mysa vidare här på platsen jag fick ❤️

Ännu en natt...

PUBLICERAT: 2014-02-07 TID: 22:01:59 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Hon satte sig på min sängkant.

La sladdarna åt sidan.

La ner min telefon på golvet och stoppade i laddaren.

Puffade till mina kuddar, tog av mig mössan och stoppade om mig.

Hon trodde nog att jag sov.

I själva verket var jag bara i dvala.

Urladdad. Slut på luft.

Långt bort från min verklighet.

Jag kan inte låta henne vara så här stark.

Det är jag som ska stå för omsorgen.

Men vi log tillsammans idag.

Fick lite tid med bara varandra.

Jag orkade hålla igång.

Dagen blev varm och fylld med kärlek.

Jag är överlag rätt glad ändå.

Känner mig lugn.

Lite ro.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här.

Som att tiden faktiskt har ett slut.

Att tacksamheten blir så påtaglig att det blir övermäktigt.

Jag vill inte missa en enda stund.

Inte en sekund.

Jag vill inte vara utan.

Aldrig mer.

Hon är ett av tre bevis på hur bra vi ändå lyckats.

Jag har lyckas förmedla vidare det stora hjärtat jag ärvde.

Av min mor.

Ett hjärta kan aldrig bli stort nog.

Det gäller bara att lära sig att hantera det.

Nu ska jag tvinga mig upp på benen en vända.

Stoppa om.

Krama och smeka hennes kind.

Berätta hur stolt jag är.

Hur vacker hon är.

Hur oerhört mycket jag älskar henne.

Högre än himlen.

Att hon är speciell och unik.

Min stora lilla dotter ❤️

Tills döden skiljer oss åt

PUBLICERAT: 2014-02-06 TID: 18:55:58 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 1 Kommentarer

Jag fick flera samtal idag.

Jag är saknad. Viktig. Betydelsefull.

Älskad.

Så i helgen åker jag dit och gömmer mig en stund.

I mina vänners galna värld.

Jag ska packa ner mitt hjärta, hjärna och massor med kärlek och åka till Oxelösund.

Släppa min vardag och läka en aning.

Glömma allt som är sjukt.

Njuta av att bara vara.

Jag ska dessutom fatta några viktiga beslut.

Jag trodde att jag skulle passa in.

Igen.

Finna min plats och trivas som förr.

Men jag orkar inte försöka mer.

Jag vill göra mina egna val.

Fatta mina egna beslut.

Välja själv. Var, när och hur.

Vi gled isär.

Ni missade mig och betydelsen.

Stället som var min frizon.

Där jag kunde släppa allt för en stund. Fokusera och försöka komma igen.

Men luften gick ur mig.

Helt.

Jag finner bara oro och besvikelse.

Jag orkar inte bära mer.

Det räcker nu.

Låt mig få va.

Jag behåller min sanningar från och med nu.

Jag delar inte mer.

Jag är jag. På mitt vis.

För er en lögn, för mig kallas det integritet.

Jag skriver min egen historia.

Frånochmed nu är jag frisk.

Imorgon kommer min Lova hem.

Längtan värker så att det gör ont i bröstet.

Tjejkväll, film och massor med mys.

Hela kvällen ska jag fyll med glädje, skratt, dans och kärlek.

Tills sömnen skiljer oss åt ❤️

Överlev mig

PUBLICERAT: 2014-02-05 TID: 22:35:04 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Mina minnens trädgård är något av det vackraste jag har.

Mitt liv är fullt av händelser och människor jag aldrig vill vara utan.

Skulden och ångern får inte lika stor plats.

Inte lika stor plats som allt vackert skit.

Vackra människor, beundransvärda handlingar och hjärtan i världsklass.

Jag är inte ärlig.

Jag har inte styrkan och ni har inte vetskapen.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ibland sker saker som ställer allt på ända.

Som får en att ifrågasätta meningen.

Ifrågasätta ödet.

Jag väljer att tro att allt sker av en anledning.

Även fast det händer mig.

Om jag kunde så skulle jag bära den sorg det ger er.

Hade jag luft under mina vingar så skulle jag blåsa in lite under era.

Om jag kunde.

Om jag visste hur.

Idag har jag delat en del av mig med en av världens vackraste människor.

Ibland önskar jag att det kändes annorlunda.

Att vi kände annorlunda.

Ibland önskar jag att tiden räckte till.

Han om någon förtjänar att få veta hur underbart livet egentligen kan vara.

Att det kan var som på film.

Att livet inte går ut på att vara andra till lags.

Att de finns dom som har viljan och styrkan att prioritera istället för att prioriteras.

Men tänk om någon jävel inte älskar honom som jag?

Tänk om någon inte ser honom för den han är?

Kanske kommer det en tid när jag inte kan värna om det?

Kan jag be någon att göra det åt mig?

Missa honom inte.

Han är så värdefull.

Alldeles för naggad.

Var rädd om honom annars ska jag hemsöka er!

Han som idag är en av få som kan min bok.

Som fyller kapitel efter kapitel.

Som är anledningen till att min historia fortfarande lever.

En av min absolut finaste vänner.

Ja tänk att vi tog oss dit.

För jag gav aldrig upp.

Härjade runt bland vaser, porslin och fartbulor.

Varma händer och kramar som kan heala vilken trasig liten tjej som helst.

Men aldrig, aldrig kommer någon av vara så rädd om honom som just jag.

Vi sorterade och landade i en vänskap jag aldrig vill vara utan.

Men jag är så ledsen för den oro jag medför.

För de tårar det kanske ger.

För sorgsenheten hos dina barn.

Men vet du vad?

Tills den dagen ska jag ge allt jag har och lite till.

Jag ska fylla ditt system med allt som är vackert i min värld.

Ge dig minnen du aldrig vill vara utan.

Låt oss börja med London <3

Finns slut?

PUBLICERAT: 2014-02-04 TID: 07:33:59 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Mycket av mitt fokus ligger just nu på att skapa så många nya minnen jag kan.

Fina, glada och roliga minnen.

Ibland går det bra.

Ibland inte.

Jag är så fokuserad på innehållet i mina egna att jag kanske missar vad jag ger andra.

Ger jag människor runt ikring mig fina minnen?

Om någon skulle förlora mig skulle dom minnas mig med glädje?

Se tillbaka på den tid dom fick med mig som något bra?

Något som är värt att bära med sig.

Minnen värda att bevara.

Såna minnen som man kan plocka fram emellanåt.

Ta på lite grann. Hålla hårt om och kanske gråta en skvätt av den glädjen det gav.

Kanske borde jag börja tänka mer på andra?

Inte låta min egen sorg ta så stor plats.

Utan lägga lite energi på att sprida lite glädje.

Kasta in en massa tok och skratt i folk.

Igår har varit en tung men vacker dag.

Jag slår knut på mig själv om å om igen.

Kämpar så hårt med att hålla modet uppe att jag nästan går itu.

Jag vill inte att nån ska se.

Inte heller veta.

I detta nu sitter bara två personer på hela min sanning.

Kanske borde jag berätta?

Vara så där öppen som jag alltid är.

Låta alla läsa min bok sida för sida.

Men jag kan inte.

Just nu är min betong lättare att forcera på egen hand.

När världen blir så där stor.

Och jag blir så där liten.

Så håller jag krampaktigt i allt det som gör min värld lite ljusare.

Matar allt jag kan på de lysknappar som finns.

Tigger om leenden omkring mig.

Drar i varenda litet finger som sträcks ut.

Som förälder så kommer ofta fasan över en hur livet skulle se ut om man förlorade någon av sina barn.

I mitt sinne är det tvärtom.

Hur skulle deras liv se ut utan mig?

Tänk vad mycket tid jag missat genom att dränka mig i mig själv.

Tänk vad mycket tid jag stulit från dom genom att vara någon helt annanstans.

Igår kväll kramade jag på mina barn lite extra.

Smekte deras kind en extra gång.

Tackar alla jävla höga makter som finns över att dom är just mina.

Och biter mig hårt i läppen.

Nä, gråter som ett barn över att en av dom saknas.

Henne som jag inte kan säga godnatt till vare kväll.

Dottern som fattas mig varenda jävla sekund hon inte är här.

Två veckor är så oerhört lång tid.

Hoppas att hon alltid vet.

Alltid är medveten om hur älskad hon är.

Att hon är lika viktig som de små fast min tid med henne inte alltid räcker till.

Ikväll, igår, idag och varje dag framöver.

I hjärnan på paniken

PUBLICERAT: 2014-01-29 TID: 20:02:30 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

"Flera gånger om dagen så tar mitt kontrollbehov över makten och skickar mig emellanåt över kanten.

Hela kroppen börjar andas katastrofläge redan långt innan första varningen ens utdelas.

Jag hatar den egenskapen.

Hela systemet försätts i trans och allt jag gör färgas därefter.

Jag kan liksom inte slappna av och bara leva här och nu.

Jo till en början.

Men när det närmar sig ett slut så reagerar varenda cell.

Finn en lösning!

Ta dig ur det här!

Försök använd hjärnan på ett friskt sätt!

Men det går inte.

Den enda konsekvensen det får är att allt blir ännu sjukare.

Idag föll jag lite i bitar.

Modet sviker mig alldeles och lämnar mig utan återvändo.

Kroppen sviker mig av fysisk smärta och själen trasar sönder.

Kommer jag någonsin att sluta vackla?

Kommer styrkan ifatt mig?

Hur gör jag för att inte ge upp?

Kommer jag någonsin att bli hel igen?

Kommer det någonsin att bli som förut?

Kommer det att sluta göra ont?

Kommer herr Ågren att sluta slå så jävla hårt?

Panikjäveln då.

Han sprang ifatt mig idag.

Jag hade inte en chans!

Flera gånger tog han strypgrepp och våldtog min hjärna fullständigt.

Han sitter på mitt huvud ännu.

Han håller min näsa nedtryckt under vattenytan.

Jag lämnas inte alls något utrymme till att hämta andan.

Jag försöker febrilt stånga mig fri.

Skickar planeten in i betongen om och om igen.

Men han vägrar släppa taget."

Så här har min dag sett ut.

Både Ågren å Panikjäveln har jag kastat åt helvete och sitter just nu å garvar åt eländet.

För helvete Hedlund, stila dig!

Lugna mä som Stevie skulle ha sagt.

Kamma till dig nu som Agnes klipper till med när jag svävar iväg.

Att sitta på sidan om och se på när en människa har panik måste bara bland det värsta jag vet.

Man är och förblir helt maktlös.

Det enda vi vet och kan luta oss emot är att det går över.

Och man överlever.

Det går alltid över....

Jag vill ha en egen måne

PUBLICERAT: 2014-01-28 TID: 17:24:05 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag tog hela mitt hjärta och bäddade ner det under mitt täcke igår.

Bäddade ner en massa lugn. En del trygghet och en stor vinst.

En del av det sover ännu.

Jag får plötsligt så mycket tid.

Så mycket utrymme.

Kan jag vänja mig?

Borde jag vänja mig?

Det är inte på lånad tid nu.

Jag är rätt säker på att min plats är lika outbytbar som hans.

Hela mitt hem är fullt av lugn.

Det hägrar ingen oro.

Ingen rädsla för kaos.

Jag är inte rädd längre.

Han ger mig inte kaos längre.

Han är en del av det.

Orkanens öga närmare bestämt.

Orden tar inte.

Jakten har stillats.

Hjärtat är trött.

Hjärnan trotsar Richterskalan och erbjuder enbart samarbetssvårigheter.

Kan vi stanna här nu?

Nu när det är tyst och lugnt.

Tryggt, så in i helvete jävla tryggt.

Att någons närvaro kan lyckas lägga lock på en sån kokande gryta.

Temperaturen sjunker och låter det endast sjuda.

Trots allt kiv, vassa ord och alla sarkasmer så är det fortfarande varmt.

Tänk att alla strider tillslut lät vänskapen vinna.

För tänk om jag kastat in handduken?

Viftat med vit flagg?

Sänkt mina segel?

Hur hade det sett ut då?

Hade jag levt ett liv utan?

Jag hade ju ett liv innan du kom.

Innan jag sprang in i dig med full kraft och ruskade om din tillvaro med full punch.

Innan jag bestämde mig för att stanna.

En dag, en vacker jävla dag ska jag berätta.

Att försvinner du nu så går jag av.

Om jag lämnar dig nu

PUBLICERAT: 2014-01-27 TID: 08:23:52 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Allting sker av en anledning.

Men ibland undrar man vad anledningarna är.

Idag vill inte kroppen som huvudet.

Jag behöver vila.

Hjärnans behöver vila.

Jag behöver tid för mig själv.

Ibland saknar mina sinnen de små tillfällena som jag numera låter mig själv springa runt i huvudet å känna efter.

Jag måste låta mig göra det.

Emellanåt.

Gå ett par varv med det förflutna.

Fundera över hur min tillvaro ser ut och reflektera över hur och varför vissa saker gick som dom gick.

Varför valde du att lämna mig?

Vad gjorde jag för fel?

Eller gjorde jag rätt? Men ändå inte.

Jag har rannsakat mig själv från topp till tå men finner inga bra svar.

Eller var det så att jag lämnade dig?

Utan att det var min mening.

Utan att jag märkte det själv?

Missade vi varann?

Glömde jag bort vad som var viktigt.

För dig?

Jag behöver slå några hål i huvudet på mig själv.

Se över mina misstag och försöka att inte göra om vissa saker igen.

Vänder, vrider och kommer inte alls fram till något bra.

Jag älskar ju. Det vet jag.

Men var tog känslan vägen?

Jag kan inte ta på den längre.

Mina minnen lyser inte som förr.

Varför tröttnar jag?

Varför kan jag inte stanna kvar i det som känns bra?

Varför är jag så rastlös?

Kämpar och vinner.

Och tröttnar.

Fullständigt.

Varför finner jag inte ro?

Jakten triggar varenda cell i kroppen.

Vinsten förnöjer.

En stund.

Sen ställer hjärnan om siktet helt och hållet.

Jag saknar att längta.

Längtar efter att sakna.

För känslan att ses när man längtat så där överjävligt är lika fantastisk varje gång.

Längtar efter känslan när hjärtat blir tillfreds och själen stillas.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du fungerade som förr.

Men det gör du inte.

Jag kommer aldrig att förstå varför.

Var magin tog vägen och varför jag inte kunde stanna kvar.

Jag lämnar dig nu.

Även fast jag inte vill.

Förstår eller finner någon logik.

Jag kan inte vända.

Du fungerar inte längre.

Och det gör mig så in i helvete jävla ledsen.

På mig själv.

I ❤️ London

PUBLICERAT: 2014-01-25 TID: 10:01:36 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Emellanåt skingras dom.

Molnen på min himmel.

Ibland drar Tor till med sin hammare och det blixtrar till av bara helvete.

Den här veckan skakades min tillvaro om en aning.

Jag trivs när jag har kontroll och vet var jag har saker och ting.

Snabba förändringar och plötsliga vändningar är inte längre min grej.

Förutom när det är jag själv som vänder.

För det gör jag ju. Rätt ofta.

Den senaste veckan har varit den bästa på länge.

Inte för att det egentligen har hänt något speciellt.

Bara det att karman om och om igen visat att den fungerar. Finns.

Månader av slit har satt sin spår.

På både själ och hjärta.

Men nu börjar det betala sig.

Jag och en av dom bästa struntade i att kontrollera impulsen och dunkande in en Londonresa bara så där.

UFC-gala, sightseeing och massor med Linda-tid.

Så om en dryg månad ska jag återigen få fylla hjärtat med en av världens bästa städer.

Jag läker nu.

Fortare än någonsin.

Jag tänker inte blicka bakåt mer nu.

På ett tag.

Jag kan nog nästan tillochmed påstå att jag har lite frid.

Lite glädje och lugn.

Fattar ni?

Jag ler ❤️

När kroppen inte orkar mer...

PUBLICERAT: 2014-01-22 TID: 19:15:26 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

När kroppen inte kan mer.

Krafterna tar slut och hjärnan vill så mycket.

Jag hade lite planer.

Hade tänkt lite extra.

Men orken försvann.

Håller mod och humöret uppe.

Jag vill inte oroa någon.

Jag vill inte berätta att det gör så ont jag inte klarar av att sitta still emellanåt.

Jag vill inte ha några sympatier.

Jag vill inte att någon ska göra något för mig än av den anledning att den gör det för att jag är jag.

Det är mellan varven värre än det verkar.

Jag skrattar mig igenom det för tillfället.

Delar med mig av skratten och sprider lite lugn.

Men kroppen är trött nu.

Den protesterar hej vilt men jag vill inte lyssna.

Jag vill vara frisk.

Må bra och orka.

Besked efter besked sänker sakta mitt mod.

Jag börjar mer och mer inse.

Förstå.

Allvaret.

Konsekvenserna.

Men det kan aldrig ta ifrån mig mitt hopp.

Jag antar att det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns ❤️

Om jag inte fanns?

PUBLICERAT: 2014-01-15 TID: 20:35:28 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag är lite i fas igen.

Tutar och kör och håller saker och ting runt om mig vid liv.

Trivs med att pyssla hemma.

Tvätta och hålla rent.

Jag gläds med barnen återigen.

Jag leker, busar, sjunger, dansar och myser.

Som jag gjorde en gång i tiden.

När jag var frisk.

Jag tänker ofta på döden numera.

Inte alls för att jag vill dö.

Kanske för att jag en gång ville.

Och för att jag nog värdesätter livet lite extra mycket numera.

Hur skulle det gå för dom runt omkring mig om jag inte längre fanns?

Skulle Agnes skratta lika mycket åt någon annan som hon gör åt mig?

Skulle LilleLina finna en ny vän fast hon varit mig närmst i alla år?

Skulle Jaanis slappna av och vara sig själv så där som hon nästan bara är med mig?

Skulle Anton kalla någon annan av sina bästa vänner för ängel?

Laszlo, skulle han klara sig med bara en mamma?

Emma då? Skulle hon lita på någon annan som hon gör på mig?

Pullulla, skulle hon kunna vara så där weird i någon annans sällskap?

Goffan, vi som funnit varandra igen. Skulle hon hitta någon annan som älskar musiken som jag?

Skulle Vonko kunna minnas tillsammans med någon annan efter ett helt liv vid varandras sida?

Jenny då? Vem skulle hon och hennes barn baka med innan jul?

Cicci, min yngre hälft. Skulle hon hitta någon lika som jag?

Mia, Hon som fann en del av sitt Mjölby hos mig här i Västerås?

A. Skulle han hålla fast vid någon som han gör vid mig?

Stevie, skulle han hitta någon annan blondare vän än mig?

Johan & co, skulle dom hitta en ny lika galen vän som dom själva?

Och er som jag inte nämnt vid namn men som ändå finns där nära nära.

Skulle ni minnas mig som jag minns er?

Mina barn.

Skulle dom växa upp och bli lika vackra människor ändå?

Mamma och pappa då, det finns ju bara en och det är jag.

För ingen älskar ju er som jag.

Precis på det sätt jag gör.

Mitt egna lilla vis.

Visst är det hemskt?

Visst tänker man så ibland?

Kanske är det en reflektion om hur man själv känner.

Sina egna rädslor.

Tänk att vad som helst kan ju hända.

Människor omkring oss dör vare sig vi vill eller inte.

Tänk om jag missar att berätta hur viktiga dom alla är för mig?

Tänk om jag missar en enda?

Tänk om det en dag är försent?

Att våga leva men ändå vara rädd om sig och sina.

Försöka att inte skiljas i osämja.

Att ta sig tid och tänka över sin tillvaro.

Försöka komma ihåg att uppskatta.

Aldrig glömmer jag att älska men allt för ofta missar jag att berätta.

Visa och bry mig.

Allt för ofta är jag upptagen av mitt.

Hasar runt i min egen skit och kanske missar en annan trasig själ.

Om jag blir frisk.

När jag blir frisk så ska jag försöka ha så många lärdomar jag kan med mig.

Så mycket jag orkar bära.

Och leva som om det inte fanns någon morgondag ❤️

Tidigare inlägg Nyare inlägg