Kom in!
PUBLICERAT: 2014-01-12 TID: 16:08:05 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Min värld kanske inte är som alla andras.
Den kanske inte är vad som i folkmun kallas normal.
Här går allt i ultrarapid och emellanåt inte alls.
Det kanske vänder fort. Uppochner.
Jag är inte lugnet själv.
Jag håller inte alltid koll på allt.
Jag glömmer ofta saker.
Men jag har tid för dig.
Mitt humör är inte alltid på topp.
Men att få ur mig ett och annat leende är inte så svårt.
Jag kanske svär en del.
Kan bli galet frustrerad på mig själv.
Jag behöver planera. Ha mina dagar hyfsat strukturerade.
Ibland har jag svårt att notera andras gränssättningar.
Men fortsätt ge mig dom annars lär jag mig aldrig.
Jag talar fort. Tänker ännu snabbare och kan hoppa från ett ämne till ett annat.
Kanske lyckas du hänga med.
Jag behöver mycket vila.
Min hjärna är inte som alla andras.
Den får bara någorlunda ro när jag sover.
Jag uppfattas nog som rätt egocentrisk mellan varven.
Vrålar åt mina barn när tålamodet tryter.
Men jag sitter gärna ner och leker med deras bilar.
Gör flätor och poppar popcorn.
Myser alltid och överöser dom med kramar och kärlek.
Jag kan ha fel. Ibland tänka fel.
Så det som kommer ut ur munnen kan upplevas som helt vansinne.
Men jag menar inget illa.
Kanske verkar jag respektlös.
Jag vill väldigt mycket, väldigt ofta och ger mig sällan.
Men kom ihåg att jag är likadan vid din sida.
Kanske missar jag att fråga hur du mår.
Glömmer att fråga om din dag.
Kanske har jag inte hört av mig på ett tag.
Kanske kan jag inte just då ta in så mycket annat än att försöka sortera runt i mitt eget huvud.
Men det betyder inte att jag inte bryr mig.
Jag lyssnar gärna och hämtar dig vid världens ände om du behöver.
Kanske häver jag ur mig saker i stundens hetta som jag absolut inte menar.
Men lyssna till mitt förlåt.
Jag menar det med hela mitt hjärta.
Kanske känner du dig bortglömd ibland. Som att jag inte har tid för dig och ditt.
Att jag endast bryr mig om mig och mitt.
Det är inte så. Du är alltid viktig för mig.
Det går inte att ramla ut.
Falla bort eller glömmas.
Har du en gång varit där så finns där alltid en plats.
Mitt hjärta kan aldrig bli trångt nog.
Alla får plats.
Alla har sin plats.
Din plats är totalt jävla outbytbar.
Din, din och ja, just din ❤️
Mot alla odds
PUBLICERAT: 2014-01-12 TID: 08:29:33 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Sitter på min uteplats.
Med morgonens kaffe.
Det är rätt kallt.
Vaknade imorse med raggsockor å mössa på.
Inser att jag somnat när jag la barnen å har därmed sovit i 12h.
Känner mig utvilad men ändå helt slut.
Barnens pappa är sjuk så jag har dem nonstop.
Jag klara inte riktigt av det ännu.
Kroppen säger ifrån och stressen hopar sig.
Jag har så mycket att göra och så lite tid att vara jag.
Tur att jag är tankad med vacker nyfunnen vänskap.
Mat, barnskratt och tjejsnack långt in på natten.
Att gårdagskvällen sovs bort var en rätt bra flykt.
Men jag skjuter bara upp det.
Det försvinner inte.
Förtvivlan bara växer.
Maktlösheten äter upp mig.
Psykisk sjuka kan man själv påverka.
Fysiskt är det svårare med.
Jag längtar efter att få sätta tänderna i vårt projekt.
Eller flera snarare.
Det händer lite runtomkring.
Jag behöver det.
Jag längtar till min hjärna åter kan multitaska som förr.
Så där överdrivet mycket.
Varje dag frånochmed nu kommer att vara en kamp.
En kamp större än någonsin förut.
En kamp jag själv inte kan styra utgången på.
Men jag slutar inte kämpa för det.
Jag behöver er mer än någonsin.
Att komma insikt och egentligen ha koll på vad som stämmer och inte behöver inte alltid vara skonsamt.
Vägen kan kännas lång och ljuset rätt långt borta.
Det är rätt mörkt men jag är inte vilse.
Bara utan.
Halv.
Inte hel.
Ensam. Framförallt ensam.
Fast livet är fullt i sällskap.
Känner mig rätt tom och mina vapen ligger på marken.
Jag står utanför striden och finner inte riktigt andan att inte ge upp.
Jag vet inte vilket håll jag ska entra ifrån och åt vilket håll jag ska sikta.
Skjuta hej vilt brukar ju vara mer min melodi.
Jag vet bättre nu.
Men jag kan ta några skott.
Jag tål det.
Jag är trasig redan som det är så skotten kanske träffar i redan gjorda hål.
Jag är rätt tålig.
Kan ta mer än de flesta.
Jag är präglad så.
Jag vet inte bättre.
Men om jag tröttnar?
Då vinner jag.
VHS
PUBLICERAT: 2014-01-11 TID: 16:56:34 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Våra minnen håller dom vi älskar lite närmare hjärtat.
Ibland kommer all saknad över mig som en plötslig regnskur.
Jag löper som vanligt amok i min egen skalle.
Av ren frustration lever jag emellertid rövare bland alla filmer som mina ögonlock spelar upp.
River ur banden som på ett gammalt VHS-band och önskar att det raderade det som jag ibland inte orkar minnas.
Jag kan inte alltid tacklas med att minnas hur det var.
Hur illa ställd jag var.
Minnas sånt som sårat.
Gjort illa.
Hurdan mor jag var mot mina barn.
När depressionen var som värst.
När jag släppte hela min vardag och levde för stunden.
Eller när jag släppte allt och inte längre ville leva.
Att man kan låta sig själv sjunka så.
Tappa sitt eget värde och se en främling varje gång man tittar i spegeln.
Hur kan man tappa greppet så pass att man tror att ens familj och omgivning skulle få det bättre om man inte fanns?
Hur kan man tro att det inte finns en väg tillbaka?
Jag har gått ömsom sprungit längs min lilla grusväg.
Gått vilse emellanåt.
Famlat och inte kunnat se annat än bakåt.
Backat och ändrat riktning.
Blivit skrämd och förstenats.
Stått stilla och funderat.
Stannat och gråtit tills det inte funnits några fler tårar att fälla.
Jag har ryckt tag i första bästa hand som passerat.
Några tog tag i min och visade mig vägen.
Andra gick förbi utan att ens höja blicken.
Några tog min hand för att sedan släppa.
Och några vackra själar följde med.
Går ännu sida vid sida.
Lyssnar och tröstar.
Accepterar även fast dom kanske inte kan förstå.
Älskar.
Huvudsaken är att dom älskar.
Mig, lika mycket som jag älskar dom.
Ibland väljer jag min ensamhet.
Ibland har jag inget val.
Ibland behöver jag den.
Ibland står jag inte ut.
För tomheten och saknaden smyger sig på mycket lättare då.
Tomheten efter någon.
Saknaden efter närhet.
Längtan efter att inte behöva vara ensam.
Men allt som oftast sluter någon vacker vän upp vid min sida och lyser upp min tillvaro.
Men jag behöver mig själv.
Mitt eget sällskap.
Jag behöver ibland min egen tid.
Finna lite ro. Skriva om mitt liv.
Reflektera.
Planera och försöka strukturera.
Ladda energi inför framtiden.
Jag behöver även mina minnen.
Försöka minnas vem jag är.
Vem jag var.
Försöka kombinera det med hur jag ska bli.
Hur jag ska må.
Min tillvaro är ändå rätt ok.
Jag är hyfsat stabil.
Saker omkring finner sina platser.
Vardagen fungerar.
Men det fattas.
Du. Varenda dag.
Du fattas mig.
Fighting dragons
PUBLICERAT: 2014-01-10 TID: 17:45:38 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Idag har varit en sån där dag som inte infaller så ofta.
Sprudlande. Glad. Förväntansfull.
Lite mera jag.
För jag är väl jämt glad egentligen?
Mitt riktiga jag?
Börjat arbeta halvtid nu och det känns ganska bra.
Jag har världens mysigaste kollegor och skratten är alltid nära tillhands.
Skönt att låta hjärnan ha något annat att roa sig med.
Det puttar ut en aning.
Saker som egentligen är oviktiga får mindre plats.
Min kropp är däremot lite så där.
Inte så mycket som är som det ska.
Men jag har inte så stort utrymme för det annat än när det pockar på.
Huvudet är fullt.
Nu ska jag börja vara rädd om den. Vårda insidan oxå.
Det rycker i mig från alla håll och kanter och själv springer jag åt ett helt annat håll.
Var fan är jag på väg då?
Jaanis var precis förbi med min resväska från i somras.
Full i minnen. Kläderna, Conversen från Getaway, sandalerna som vi tappade bort i Antons lägenhet...
Allt kom sköljandes över mig.
Åh vilken sommar!
Kommer något någonsin att kunna slå det?
Så mycket kul. Så mycket människor.
Så mycket känslor.
Kanske kan man inte känna så mycket och så hårt om man är rätvänd?
Inte uppochner eller framochbak?
Det spelar ingen skillnad.
Jag kommer att bära med mig den där jävla sommaren för resten av mitt liv.
Nästa vecka kan bli rätt händelserik.
Jag ser fram emot den!
Jag håller er uppdaterade.
Promise!
Nu ska jag kocka i köket.
Vänta på vackra Sara å hennes lillkille och mysa hela kvällen.
Må bäst alla, det tänker jag göra ❤️
Bland tomtar och troll
PUBLICERAT: 2014-01-07 TID: 20:18:56 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Det var längesen jag var för mig själv nu.
Ensam.
Eller snarare det var längesen jag var i min värld.
Åtminstone längesen jag själv valde att ta mig dit.
Jag har varit på väg lite hela dagen.
Öppnat dörren å kikat in.
Längtat dit.
Tillbaka.
Till min värld.
Den som är någonstans mellan verklighet och fantasi.
Där mina minnen spelar huvudrollen.
Herr Ågren finns i perferin.
Paniken får inte plats.
Jag har inte låtit honom följa med dit.
Jag minns och ler.
Skrattar ibland högt för mig själv.
Lägger huvudet på sned och lyssnar till all min musik.
Alla människor. Alla känslor.
Jag sträcker ut min hand och det känns nästan precis som att jag stryker mina fingertoppar längs huden.
Lukter gör sig påminda.
Jag kan känna sanden under mina fötter. Höra havet.
Minnas all glädje. Allt tok.
Höra ljudet på Friends arena.
AIK.
Känna vibrationerna under hejaramsorna.
Minnas Bombus uppträdande i kryptan.
Katatonia, spelningen som hägrade på mitt hjärtas festival.
Minns leran och hur kall jag var av de blöta kläderna.
Jag minns de långa promenaderna på Londons gator.
Alla vackra byggnader och den vänskap jag så länge hade saknat.
Bomboxen på min veranda.
Alla besök.
Vin och vänner.
Ofta springer jag tillbaka till min trapp.
Min Anton.
Minns vasen och historien som sprungit in i så många människors hjärtan.
Alla turer fram och tillbaka.
Mina och Jaanas galna upptåg.
Svettig dans och vodka.
Nakenchocker, spara vatten, sena bilfärder och macarena.
Sätter mig försiktigt ner på min brygga.
Minns de allra första sms:en.
Hur det ändrade på hela min tillvaro.
Solen värmde och vattnet var helt stilla.
Alla smekningar, komplimanger och den vita pikén.
Min veranda.
Kramen som varade i evighet.
Kemin som slog sönder varenda mur.
Sinnena som förändrat mitt liv för alltid.
Att något kunde vara så fysiskt.
Fastna så innerligt.
När jag lämnar min plats är det alltid ett tårdrypande farväl.
Men ingen ångest.
Inte ännu. Inte ikväll.
Jag vill stanna kvar där.
Som det var då.
Känna som jag gjorde och le som jag kunde.
Om jag ändå kunde förstå.
Förklara.
Chansa.
Få möjligheten att älska.
Redan från början.
Om och om igen ❤️
Under mina vingar
PUBLICERAT: 2014-01-05 TID: 12:08:08 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Undra om jag lyckats bearbetat något överhuvudtaget utan musik?
Jag kan nog aldrig förklara hur stor roll det spelar i mitt liv.
Winnerbäcks genialiska texter, Horns underbara melodier, Miss Li's pipa, Infected's förmåga att tysta och Panda som tvingar mig att röra på kroppen.
Och all metal som får mitt hjärta att slå.
Jag har några låtar. Ett gäng.
Som följt mig sen i början på sommaren.
Än idag spelar jag dom om och om igen och funderar på om inte dom som skrivit texterna känner mig.
Varenda rad, varenda ord beskriver var mina sinnen befinner sig.
Hur det känns, hur det är och hur min verklighet ser ut.
Min verklighet som är någonstans mellan verklighet och fantasi.
Jag tar på mig mina lurar och försvinner in i mig själv.
I min egen värld.
Bland kaos och känslor utan uppehåll.
Stänger ute allt runtikring och vandrar runt i min så kolossalt fantastiska hjärna.
Den rymmer så mycket.
Totalt jävla osorterad.
Det finns något som tar så oerhört mycket plats.
Får min logik att skena.
Mitt förnuft att blåsa bort.
All reson springer sin väg och inget jag gör blir som det ska.
Jag kan längre inte försvara mig och försöka förklara.
Hur jag är. Hur jag var.
Att jag är rätt ok. Egentligen.
Att jag just nu sitter i en grop och handlar därefter.
Att alla känslor kommer på en och samma gång.
Att jag inte hinner fånga dom en och en.
Inte hinner uppfatta vad som betyder eller står för.
Det är en enda röra.
Ett virrvarr av känslostormar.
Jag kan bara vara så pass ärlig att jag kan förklara att jag bara vet.
Men inte hur eller varför.
Jag är genuin.
Äkta.
Här finns inget falskt.
Inga lögner.
Jag kan inte sånt.
Men jag har ett känsloregister av rang.
Jag är bara för liten.
För liten och vilse för att ha koll.
Jag är bortom all kontroll och fungerar inte riktigt.
Som jag borde. Som jag gjorde.
Som jag ska.
Som jag kommer att göra.
Snälla, på mina bara knän.
Snälla, av hela mitt hjärta.
Jag vädjar.
Med all innerlighet jag besitter.
Lägg huvudet på sned, kanske ni då kan se mig.
Låt mina ögon förklara det min mun inte kan få fram.
Lägg handen på mitt bröst och låt hjärtat tala om hur jag känner.
Lyssna på min musik och låt texterna färga det mina ord missar.
Missa inte mig.
Släpp mig inte.
Putta inte ut mig.
Ta in mig eller låt mig stanna kvar.
Plåstra om mina vingar en aning.
Blås in lite luft.
Jag är bara skadad. Inte stympad.
Jag kan flyga.
Om du hjälper mig.
Let go
PUBLICERAT: 2014-01-05 TID: 00:54:27 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
Sitter och gungar stilla till ljuv musik.
Svävar någonstans mellan rus och vemod.
Jag har bestämt mig för att ändra riktning.
Med skräckblandad förtjusning.
Jag har gömt mig så länge.
Hindrats av psykisk ohälsa, sjukdomar, olika diagnoser och ångest.
Ångat på för full punch eller craschat med pannan rätt ner i golvet.
Om jag finner en zon där mittemellan så måste jag ju helt och hållet stå till svars för allt?
Om huvudet är upp och fötterna är ner så finns det ju längre inga ursäkter.
Ur en professionell aspekt så är jag ju definitivt inte frisk.
Men jag är ju tillräckligt frisk för att veta att jag är sjuk?
Jag vet ju vad som är fel.
Och jag vet ju hur jag ska göra rätt.
Varför gör man då fel?
Tänker fel?
Handlar fel?
Jag har alltid gillat provokation, sarkasm, konflikter och vilda diskussioner.
Utan spårning dock.
Får jag tråkigt så skapar jag ett å annat kaos och försöker sedan slicka de sår det åstadkommer.
Hallå? Koko!
Jag ska leta reda på min moral.
Finna min etik.
Försöka ta tillbaka min självkänsla.
Återskapa lite stolthet.
Använda min nedgrävda karaktär.
Utveckla min självinsikt.
Och börja tänka innan jag agerar.
Hitta mitt gamla jag lär jag aldrig göra.
Men jag lär ju nånstans vara kababel att skapa nytt.
Men om jag släpper taget, faller jag då?
Kan jag fånga upp mig själv?
Ruska om mig och påminna mig själv om var jag är på väg?
Ibland får jag lite för lite tid för mig själv och längtar efter att få vara ensam.
Tänka, drömma, fundera, reflektera och känna.
Jag älskar att springa runt i mitt eget huvud och se till alla vackra minnen som finns där.
Ta på dom, sätta mig ner och minnas.
Känna och sakna.
Och älska.
Med hela mitt stora jävla hjärta ❤️
Jag är hos dig igen...
PUBLICERAT: 2014-01-01 TID: 19:39:06 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag har gått och hålla tillbaka.
Svalt och skjutit undan.
I flera dagar, kanske veckor.
Jag lät han grabba tag i mig.
Ruska om mig ordentligt och damma ur den lilla lilla energi jag hade kvar.
Lät honom hamra hål i huvudet på mig.
Slå så jävla hårt du kan nu din jävel.
Slå dig trött.
Jag kan ta det.
Jag har väntat på dig ett tag nu.
Jag visste att du skulle komma.
Jag tog honom i handen och kröp upp i Annas famn.
Grät och grät och grät tills det inte fanns några tårar mer.
Sen grät jag lite till.
Hon strök mig sakta över ryggen och lät mig bara få vara.
Sakta gråta ut en del av det som gör så jävla ont.
Hulka, huttra, skaka och pulsrus.
Det värker i hela kroppen efteråt.
Allting blir alldeles svart.
Alldeles tomt.
Varenda muskel värker.
Kroppen blir helt slut och hjärnan är som ett enda trasselsudd.
Det går inte att tänka.
Ingenting blir logiskt.
Ingenting spelar någon skillnad.
Musten går ur en fullständigt.
Men det lättar lite.
Trycket sjunker.
Stressen lägger sig lite.
Pressen rinner av. Lite.
Ha inga förväntningar.
Jag kan inte leva upp till dom.
Förvänta inte att jag ska komma i tid.
Räkna inte med att jag ska komma ihåg.
Förstå om jag inte kommer alls.
Jag har för tillfället inte koll på tid och rum.
Missar att laga mat för att jag själv inte känner hunger.
Missar att se för att jag famlar i mörker.
Kanske inte kan se din sorg för min egen tar för stor plats.
Kanske inte kan ge dig luft under vingarna för min egen luft är slut.
Kanske ringer jag inte.
Glömmer att höra av mig.
Men förstå att jag tillochmed glömmer bort att gå på toaletten.
Jag kommer inte ihåg det som är viktigast.
För mig.
Just nu.
Jag kommer inte ihåg mig själv.
Man kan inte veta.
Kanske inte kan sätta sig in.
Kanske inte behöver acceptera.
Men försök förstå.
Ge mig nåd.
Jag är inte sån här.
Jag är inte mig själv.
Jag har gått vilse.
Kastats tillbaka i tid å rum.
Hamnat i en grop jag lär finna min väg upp ur igen.
Nej du kan inte rädda mig.
Var heller ute rädd för mig.
Men stå gärna kvar.
Se på medan jag räddar mig själv.
Jag kommer tillbaka till dig igen.
Till varenda en av er som vill.
Som har en egen plats för mig i era hjärtan.
Men snälla försök förstå.
Glöm inte vem jag är.
Tro på mig.
Se mig för det jag är på väg att att finna.
Jag är vilse.
Tänd en lampa längs min väg.
Men släck inte för allt i världen.
Jag är mörkrädd.
Så fruktansvärt jävla rädd.
När all skuld gömt sig.
När all ångest går att hantera.
När mina sinnen återigen kan se.
Känna. Vilja och orka.
Så ska jag försöka bevisa vad du är för mig.
Läs min historia. Följ min väg.
Gör det i tystnad. Gör det på ditt sätt.
Alla sätt är ok.
Bara inte inte utan.
Jag har bara mina ord.
Jag orkar inte agera.
Men jag kämpar.
Varje dag.
Varje minut.
Varje sekund.
För mina barns skull.
För din skull, mina vänner skull.
För min familj.
För min egen skull.
Jag kommer igen.
Snart.
Hoppas jag.
2013
PUBLICERAT: 2013-12-31 TID: 09:56:22 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Hur ska jag någonsin kunna summera det här året?
Året som var mitt fall men samtidigt gett mig fantastiska minnen.
Året som låtit underbara vänner kommit i min väg.
Året som låtit mitt hjärta stått på vid gavel.
Året som lärt mig mer om mig själv än mina tidigare 30 år.
Året som lärt mig om livet.
Gett mig erfarenheter jag aldrig vill vara utan.
Det bästa med hela året är alla ni.
Som stått vid min sida.
Ni som anslutit.
Tacksamheten jag sitter på går aldrig att förklara.
Jag kan nog aldrig få er att förstå.
Även ni som avvikit har gett mig nya lärdomar.
Jag började 2013 med att separera.
Bryta upp från det som varit mitt liv i nästan ett helt decennium.
Små trevande steg till att starta om.
Bestämde mig för att radera min övervikt å gjorde mig av med 27 kg.
Sprang in i en man som förändrade min sinnesstämning och som gjorde att jag fick upp ögonen för mig själv.
Åkte med mina älskade vänner till Alanya. Levde loppan och började sakta finna livet igen.
Sprang in i ännu en man som skakade om hela min tillvaro.
Med sinnen och en blick som fick mig helt ur balans.
Som än idag är en av de käraste människorna jag har i mitt liv.
Åkte till London och åter fann vänskapen i en gammal vän. Vandrade tusentals steg runt Londons gator och fyllde mitt minne ännu lite grann.
Bestämde mig för att släppa taget om huset jag höll så kärt.
Ta mina barn och börja om på nytt.
Nånstans här crashade jag. Märkte det inte men det smällde rätt hårt.
Gav mig själv och min äldsta en konsert som satte sig rätt i hjärtat.
Stiftelsen. Jag å Anton stärkte våra vänskapsband ytterligare.
Åkte å såg älskade AIK.
Hamnade på mitt hjärtas festival och lät hjärtat le.
Fann en del av min historia i ett fönster och gav mina kapitel en fantastisk story.
Åkte på kryssning och fann Oxelösund. Fann vänner för livet.
Flyttade till vår nya lägenhet.
Fann lite ro och familjen trivs bättre än på mycket länge.
Blev diagnostiserad med depression och sedan även adhd.
Bestämde mig för att använda mina erfarenheter till något bra.
Projektet är i full gång.
Bestämde mig för att ge melodi till mina ord.
Bestämde mig för att aldrig ge upp.
Med alla dessa verktyg ska jag med all kraft jag har försöka göra 2014 till ett år värt att minnas.
Och jag ska älska mer än någonsin tidigare ❤️
Vem är du?
PUBLICERAT: 2013-12-30 TID: 21:05:24 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag vill väcka dig varje morgon med att kyssa din panna och berätta att du vacker.
Jag vill se till att matlådan är fylld och önska dig en fin dag innan du åker till jobbet.
Jag vill laga mat och låta dig sätta dig vid ett dukat bord när du kommer hem från arbetet.
Jag vill höra om din dag.
Kryp ner brevid mig i soffan.
Värm dig under min filt, luta huvudet mot min axel och berätta om något är på tok.
Jag vill höra historierna om ditt liv och var du var innan vi träffades.
Platser du sett och människor du mött.
Jag vill höra om dina sorger och skratta med din glädje.
Spela din favoritmusik och sjung för att du vill även om du inte kan.
Jag vill prioritera dig och det som är viktigt för dig.
Jag vill se till att dina intressen hålls vid liv. Missa inte dig själv.
Var med dina vänner när helst du vill.
Gör det som får dig att må bra.
Men somna brevid mig.
Låt oss gräla emellanåt.
Men aldrig somna osams.
Var så där rädd om mig som jag är om dig.
Glöm aldrig att du är viktig och bra precis som du där.
Ändra dig inte för mig.
Låt oss istället växa tillsammans.
Vad du tidigare gjort och vilka flickor du mött.
Är inte relevant så länge du aldrig glömmer att visa mig vem jag är.
Skicka spontana sms och jag ska fylla din telefon med all kärlek jag har.
Var ödmjuk inför livet.
Respektera dig, mig och alla runtikring.
Låt aldrig barnen kliva åt sidan.
Dom går först för mig.
Dina eller mina, spelar ingen skillnad.
Vi finner tid. Låt oss ibland bara vara vi.
Kärlek kan vara som på film, rulla ut röda mattan så ska jag visa dig.
Jag ska aldrig sluta uppskatta dig.
Aldrig få dig att tvivla.
Inte för en sekund vika från din sida.
Allt som sägs är sanning och allt som känns är äkta.
Jag kommer aldrig sluta tro.
Aldrig sluta hoppas.
Ta på mig när helst du vill.
Fysisk kärlek är det bästa jag vet.
Jag vill alltid vara nära även om avståndet ibland skiljer oss åt.
Jag kommer att ägna varje dag för resten av våra liv med att få dig att känna dig värdefull.
Att du ska känna dig älskad för att du är du.
För att du är min
Jag kommer att ta min tid.
Bara vara mig och leva med mina vänner.
För att känslan att sakna dig när jag vet att vi snart ses igen är fantastisk.
Jag kommer alltid att respektera och acceptera även om våra meningar skiljer sig åt.
Låt oss skrika och gapa.
Jag kommer ändå alltid att välja dig.
Du kommer att göra mig till världens lyckligaste kvinna den dagen du faller ner på knä.
Jag kommer att mellan tårarna säga ja och lova att alltid vara din.
Min far kommer att ge sitt medgivande och lämna över min hand i din.
Jag ska sjunga min finaste sång och ge dig mina bästa löften.
Låt mig smeka ditt bröst och somna på din arm.
Varje kväll för resten av mitt liv.
Vårat liv.
Den enda frågan som återstår är bara vem DU är och var DU håller hus.
Jag sitter här troget och väntar.
En vacker dag kommer du i min väg och då släpper jag dig aldrig.
/din blivande fru
Till himlen och tillbaka igen
PUBLICERAT: 2013-12-29 TID: 22:06:43 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Jag åkte hem till Jaana en sväng nu på kvällen.
Till min älskade Janis-Bananis.
Hon är en av dom få som har den inverkan.
Som stillar lite. För en stund.
Men alla våra vackra minnen ramlade över mig i en smäll.
Hon är en sån stor del av vad jag är idag.
Hon som alltid lyssnat. Tröstat. Funnits och jagat bort.
Jag är så fruktansvärt jävla ledsen.
Och jag vet inte riktigt vad det beror på.
Jag ser in i mina barns ögon och ser all jävla kärlek.
Förstår dom all min?
Fast jag är helt ur gängorna.
Igen.
Det är bara att inse.
Det small en aning igen.
Jag och Lova åkte och handlade.
Jag gick med min arm runt henne och sa att hon fick köpa vad helst hon var sugen på.
Jag kysste hennes panna och berättade som så många gånger förr hur mycket jag älskar henne.
Hur viktig och vacker hon är.
Hon tittade upp på mig med sina stora bruna ögon och sa:
-Det kommer att bli bra mamma. Och det är ok. Jag älskar ju dig ändå.
Okey, stod inne på affären med rödsprängda ögon.
Min stora kärlek.
Jag är håller väl inte på att bli galen?
Mammahjärtat fungerar väl?
Eller?
Jag har så många frågor och så några svar.
All aptit har flugit sin väg.
Inte ens godis lockar längre.
Jag försöker fylla mitt liv med vackra ting.
Fixa mitt hår så att det ska se ok ut.
Men inget hjälper.
Det ändrar inte utseendet på mitt inre.
Det fixar inte en trasig själ.
Det läker inte alla sår jag har på min kropp.
Någonting har hänt.
Kanske fann jag svaren på en del inom mig.
Kanske har jag äntligen förstått.
Eller så fattar jag som vanligt ingenting.
Jag måste hitta rätt väg igen.
Det är så jävla mörkt och jag är totalt vilse.
Jag saknar så det värker inifrån och ut.
Jag saknar familjelivet.
Lunket. Vardagen. Värmen. Tryggheten. Närheten.
Jag saknar att ha ett hjärta att pyssla om.
Jag saknar att ha någon att kyssa hej då innan jobbet.
Jag saknar att ha någon att längta hem till.
Jag saknar att längta hem.
Jag saknar att vara någons.
Jag saknar gulliga sms.
Jag saknar att ha någon att bråka med.
Någon att bli sams med.
Jag saknar någon att överraska.
Jag saknar känslan av att älska.
Att älskas.
Jag saknar kärleken.
Och fan i helvetes jävla skit vad jag saknar dig.
Dra mä åt helvete!
PUBLICERAT: 2013-12-29 TID: 20:04:27 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
Jag är värdelös.
Idag. Just idag.
Orkar ingenting.
Gråter floder. Vältrar värre än fan själv.
Jag ska med på att remitteras.
Kanske kan dom finna en massa andra fel oxå när dom ändå vänder ut och in på skallen.
Kanske kan det hjälpa.
Vem fan vet.
Jag orkar inte att inte orka.
All min energi sprutar ur all jävla hyper och hjärnan torkar ut.
Jag måste ner i varv.
Jag saknar min psykolog.
Jag saknar logiken, svaren och verktygen.
Jag har nog tappat bort dom nånstans.
Jag sa till min äldsta att jag inte mår så bra idag.
Hon svarade: -Mamma du mår ju aldrig bra. När blir du glad igen?
Fuck!!!
Ge mina barn sin mamma tillbaka för helvete!
Dom förtjänar inte att ha en sån här mamma.
Fan Livet! Var tog du vägen?
Varför missade du mig?
Varför jag?
Varför fick jag en sån här jävla hjärna?
Jag skiter i hög IQ.
Jag skiter i multipel intelligens.
Jag skiter i driftighet till vansinne.
Jag skiter i att jag kan multitaska värre än de flesta.
Jag skiter i att jag har ett hjärta som får plats med hela jävla världen.
Jag skiter i att jag blivit mer empatisk än Dalai Lama.
Jag vill bara vara normal.
Fungera som folk.
Inte känna, inte tänka.
Jag vill inte fly mer.
Jag vill springa käpprätt med huvudet före in i det som gör en lycklig.
Har jag varit lycklig?
Jag minns fan inte hur det känns.
Ja herregud vad jag svär.
Men jag kommer aldrig att kunna förklara det här jävla vansinnet.
Om jag kunde så skulle jag visa.
Hur jävla ont det gör.
Om Gud fanns och det vore så att han ger sina starkaste soldater de tuffaste striderna.
Hur tänkte han när han kastade på mig världens jävla våldtäkt?
Min mamma var här och la om mina sår idag.
Jag bad henne lägga om mitt hjärta och min trasiga själ oxå.
Mammor kan ju allt.
Men det här rår inte ens världens bästa mammakärlek på.
Stilla. Snälla stilla.
Miss
PUBLICERAT: 2013-12-29 TID: 11:28:40 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Sitter på min uteplats.
Har precis haft mitt morgonsnack med min granne.
Världens sötaste tant.
Det hade inte kunnat blivit bättre.
Jag borde landa nu kan jag tycka.
Borde jag inte vara tillfreds?
Det är så mycket runtikring mig som faller på plats.
Bit efter bit.
Saker och ting börjar ordna sig nu.
Ändå är jag mer rastlös än någonsin.
Jag finner ingen ro.
Hela jag går på högvarv.
Speedad till tänderna både på insidan och utsidan.
Jag tröttar tillochmed ut folk i min närhet när min hastighet är så här hög.
Jag sjunger mina sånger om och om igen.
Tar varsamt på varje rad, jag skulle ha kunnat skrivit dom själv.
Vänder och vrider.
Känner och känner lite till.
Jag önskar att hjärnan bara kunde vara tyst och låta mig vara.
Mitt hjärta har skrivit en egen låt.
Den håller på och får sin melodi nu.
Den beskriver allt.
Berättar var mitt hjärta befunnit sig och påminner mig om världens finaste historia.
Jag skapade den någonstans i mitt land mellan verklighet och fantasi.
Jag skulle måla hela världen med mina färger om jag kunde.
Röra om och ge mig själv något att skriva om.
Jag måste berätta om mitt liv.
Berätta hur det känns och få veta var jag ska.
Ni märker ju själva?
Hela jag är fel just nu.
Jag har hamnat i en grop där jag i vanlig ordning inte orkar med mig själv.
Varje ord är ångest i maxfart, meningarna flyter ut och sammanhanget förlorar sig innehåll.
Jag är så trött.
Jag förstår inte hur jag ska orka.
Var jag ska finna energin och lusten.
Livet väntar ju på mig.
Eller fortsätter det ändå fast jag står still?
Fast jag kanske tillochmed backar?
Jag missar sånt som är viktigt.
Missar att älska och komma ihåg.
Hjälp, nån?
Jag tror på änglar
PUBLICERAT: 2013-12-28 TID: 17:54:06 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Man kan inte pausa känslor.
Inte heller sätta hjärtats röst på mute.
Inte låta själen ligga på hold.
Livet går inte i repeat.
Varje dag är värdefull.
För vem är jag om jag inte påminner dig om hur vacker du är.
Berättar för dig att du är viktig.
Tänk om ingen annan säger det.
Kanske du glömmer det då?
Mitt hjärta måste försäkra sig om att du är ok.
Jag måste hålla mig underrättad om att du prioriteras.
Älskas för att du är du.
Tänk om någon raserar dina murar?
Inte varsamt plockar ner sten för sten och ser dig för den du egentligen är.
Tänk om folk runt ikring dig inte uppskattar dig.
Inte är lika rädd om dig som jag är?
Kanske inte är försiktig nog och missar att lära sig vad som är du.
Tänk om någon missar vad som är viktigt för just dig.
Inte värderar som du och får dig att gå vilse.
Jag står här redo att putta dig åt rätt håll.
Skälla på dig när du gör fel och applådera när vinden blåser din väg.
Tala dig till rätta och låta dig låna min axel när livet inte känns så lätt.
Man behöver inte och ska aldrig behöva strida ensam.
Möta stormar utan en hand i sin.
Man ska inte behöva komma underfund med livet ensam.
Man ska inte behöva gråta utan sällskap.
Eller glädjas utan att ha någon att berätta det för.
Och hur skulle man kunna bli en bättre människa om inte någon berättade vad man gjorde för fel?
Jag är så där rädd för jag vet att ingen älskar dig som jag.
Ingen kan omöjligt vara så rädd om dig på det sättet jag är.
Jag skulle plocka ner himmelens alla stjärnor och flytta på månen för din skull.
Jag skulle ta alla strider och lägga bomull runt din själ.
Jag skulle skydda dig från allt som gör ont och låta dig somna i min famn.
Jag behöver inte titta i min kalender för att finna tid för dig.
Jag springer jorden runt varje gång du behöver mig.
Låna mina vingar eller låt mig blåsa in luft där marken ger vika.
Om jag kunde.
För att jag kan.
För du, ja just du.
Är min vän 💜
Always be James
PUBLICERAT: 2013-12-25 TID: 22:42:34 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag är rätt ok men kluven på något vis.
Kastar mig in bland mina en gång skrivna kapitel.
Det gör inte ont. Det glädjer mig emellanåt att minnas.
Jag lutar mig lite mot historien som en gång skrevs.
Ännu en gång har jag berört.
Inspirerat och förtrollat.
Med min berättelse och mina ord.
En del av mig vill inte komma igen och landa.
Jag har nånstans funnit lite trygghet i min värld.
På min alldeles egna lilla planet.
Där fantasin får slå bort verklighetens ivriga armar.
Ibland älskar jag att ränna runt i det förflutna.
Jag älskar ju för fan att få springa in i oss.
Vandra runt i landet som existerar mellan verklighet och fantasi.
I allt som aldrig var.
Aldrig blev.
Men som fanns.
Det tog så mycket av min energi.
Uppehöll så mycket av min tid.
Därför blev det en sån stor del av mig.
Det kommer att finnas med mig så länge jag andas.
Ha en alldeles egen plats nu och i all evighet.
Tänk hur drastiskt mitt liv har förändrats.
Hur mycket av mitt inre som kastats omkull och förändrat hela min tillvaro.
Ödet har skickat in en massa ödmjukhet och empati att det nästan får övertaget över den bitchiga dam jag egentligen är.
Imorgon ska jag omge mig med galet fina vänner och släppa vardagen för en stund.
Always be yourself! Unless you can be Batman.
Then be James 👇
Ge mig nytt år, nu!
PUBLICERAT: 2013-12-23 TID: 19:24:37 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
Och allt var förbjudet.
Allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om.
För det ekar i huvet.
Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna.
Den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna.
Kom änglar för helvete, jag fryser ihjäl!
Den sjuka delen av min hjärna löper amok och spelar mig en massa fula spratt.
Jag håller på att bli vansinnig.
På riktigt!
Men första halvan av dagen har varit underbar.
Sett ur mina barns ögon.
Förväntansfulla och taggade till tänderna.
Jultomten gjorde succé och barnen är nöjdare än någonsin.
Jag tänker ta med mig min stora dotter och åka en sväng.
Fylla mig med energi och linda lite bomull runt själen.
Orken och glädjen har runnit av mig.
Adhd-hjärnan brölar på av bara fan och logiken är helt skev.
Som du kanske har förstått.
Jag är hos dig igen.
Jag försvann ett tag på vägen.
Men jag saknar dina sinnen.
Som du kanske redan vet.
Jag är oslagbar och far hellre framåt mot min vilja än jag vänder.
Jag behöver tid. Utrymme.
Återigen håller jag på att kvävas.
Jag riskerar att tappa mig själv.
Jag behöver mig själv.
Min tid.
Ge mig en plats där jag kan va.
Ge mig en värld jag kan gå vilse i.
Ge mig ett svar på vart jag ska.
Jag känner mig utspridd.
Ger för mycket plats åt fantasin.
Jag måste börja leta rätt på alla delar som är jag.
Osammanhängande, orkanstyrka.
God jul!
Långsamt farväl
PUBLICERAT: 2013-12-21 TID: 11:31:40 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag lyckas inte riktigt samla mig.
Allting är så påtagligt.
Varenda känslokanal är på max.
Jag överdriver. Känner för mycket och tar ut saker i förskott.
Men jag kan inte hjälpa det.
Min tillvaro är helt upp och ner.
Espressokoppen står kvar i diskhon.
Ölen står på bänken.
Jag kan finner inte kraft nog att ta bort det.
Jag är så rädd att varje liten bortplockad bit ska paja mitt pussel.
Att minnena ska blekna och att jag inte längre ska kunna gömma mig i fantasin och minnas hur det var.
Jag är ruskigt sentimental och lever på hur jag hade hoppats på att det skulle se ut.
Var jag befann mig innan mitt själ bestämde sig för att gå sönder.
Innan mitt inre beslutade sig för att gå itu.
Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och vara lite mer rädd om de relationer jag har haft runt mig.
Så jag inte behövde sitta här idag,
Utan.
Mitt hjärta kan inte ta farväl.
Det förstår inte hur man släpper taget.
Det förstår inte hur man kan vara sin egen hjälte och låta människor gå sin väg när dom inte längre vill eller kan stanna.
Min värld har varit så sjuk. Så infekterad. Helt upp och ner.
Att det lilla som funnits kvar av mitt jag klamrat sig fast vid det som verkat som det enda rätta.
Vid de små sakerna som gett mitt liv lite ljus.
Som värmt och stillat.
Kapitel efter kapitel.
Det har färgat mina texter, min musik, mina ord och mina sinnen.
Lämnat fotspår över hela mitt hjärta och vävt fantastiska mönster i min matta.
Gett mitt tillvaro liv och kaos.
Jag finner inget sätt.
Ingen väg.
Jag kan inte vänja mig.
Kan inte få hjärnan och hjärtat att samarbeta överhuvudtaget.
Jag är helt ofullständig och osammanhängande.
Det blir vare sig rätt när jag tänker, agerar eller känner.
Jag går rond efter rond med Panikjäveln men lyckas inte riktigt vinna.
Jag blir inte av med honom.
Han våldtar hela mitt inre och knackar med hammaren i bakhuvudet om och om igen.
Saltet orsakar sår på kinderna.
Svullnaden gör att jag missar att se till vad som är relevant just nu.
Jag missar livet om och om igen.
Men jag lyckas inte vända.
Jag drunknar i min egen skit.
Kravlar runt och inser att avsatsen jag satt på är långt ovanför huvudet.
Jag har inte råd eller tid nog att sitta här i gropen.
Jag tänker aldrig ge upp.
Huvudsaken är inte att vinna.
Bara att de andra förlorar.
Var?
PUBLICERAT: 2013-12-20 TID: 07:00:01 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Helst av allt så skulle jag bara vilja berätta för er att jag ger upp nu.
Att jag inte orkar längre.
Jag kan inte ta mer nu.
Jag har inte plats för mer kaos.
Den fysiska smärtan gör sig lika påmind som den psykiska.
Jag är så trött på att ha ont.
I huvudet, i hjärtat, ont i magen, ont i huden och hiskeligt jävla ont i själen.
Jag har kommit så långt upp ur min grop.
Jag har inte trillat ner igen. Ännu.
Men jag står still.
Jag har satt mig på en avsats och där tänker jag sitta.
Tills jag inte tänker sitta där mer.
Att släppa taget, gå vidare och lämna någon kvar fast man inte vill.
Utan att omständigheterna avgör.
Det mina vänner är ett av de svåraste faktum jag någonsin ställts inför.
Framförallt nu när hela min värld är upp och ner.
Jag sprang allt vad jag kunde över min äng igår.
Rev runt och tog på allt som kom i min väg.
Alla mina minnen for runt och blev till en enda röra.
Men jag log. Stannade till vid dom finaste. Andades in lukter, lyssnade på all musik, såg alla färger och kände med hela mitt register.
Nu när mina minnen är allt som håller näsan ovanför vattenytan så måste jag jag luta mig.
Leva kvar i den värld som en gång var.
För vardagen som den är nu orkar jag inte med.
Men jag lär hålla i mig. Hårt.
Min avsats är rätt liten.
Jag vill inte falla ner igen.
Jag måste samla mig om och om igen.
Tala till mig själv och påminna mig om vilken resa jag har gjort och hur långt jag har kommit.
Vad vore allt kraft värd om jag jag tillät mig att trilla?
Kanske skulle jag aldrig finna min väg tillbaka igen.
Vad är meningen med livet?
När vänder det?
När kommer lyckan?
När kommer livet?
Hur blir jag hel igen?
Hur finner jag det jag söker?
Hur kan man känna utan att det gör ont?
Var finner jag styrkan att ta mig framåt igen?
Ge mig ett facit...
Passera gå
PUBLICERAT: 2013-12-18 TID: 07:00:54 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Vi får bli sena idag.
Jag orkar inte stressa.
Jag vill lämna livet utanför en stund.
Helst sitta på och titta på.
Trycka på min fjärrkontroll och snabbspola framåt.
Julen närmar sig med stormsteg och jag vill inte känna.
Men julstämningen smög sig på en aning igår kväll.
Vilda hade luciatåg och julspel.
Hon gick mest runt och log och var så stolt.
Mamman satt och svalde sina stolta glädjetårar och kände dig allmänt löjlig.
Men vad gjorde det, stolt som en en tupp och varm i hela det stora mammahjärtat.
Jag är helt ur fas.
Jag har tappat allt jag lyckats skramlat ihop.
Kastats ett halvår tillbaka i tiden och står återigen på ruta ett.
Men bara för ett tag.
Jag kommer att stanna i min bubbla ett tag.
Jag och herr Ågren har en del att reda ut.
En del tankar att ta på och en del känslor att reda ut.
Mitt madrs-test var för övrigt katastrof.
När tärningen väl slängs så går jag i mål utan att passera gå.
Du.
PUBLICERAT: 2013-12-16 TID: 23:09:16 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Av alla stormar jag ridit ut.
Av alla orkaner jag överlevt.
Av alla panikattacker jag tagit mig igenom.
Av all depression jag mött.
Av alla misstag jag gjort.
Av all skuld jag bär.
Av alla fel jag levererat.
Av all stryk jag gett mig själv.
Av all skit jag har tagit.
Av all skit jag gav.
Av alla ologiska tankar jag tänkt.
Av all karma jag försökt förtjänat.
Av alla tårar jag gråtit.
Av allt förstånd jag tappat.
Av alla misslyckande jag har presterat.
Av all färg jag blekt.
Av all sorg jag burit
Av de vänner jag förlorat.
Av all kärlek jag mist.
Av all värme jag missat.
Av alla broar jag bränt.
Av all vånda jag plågats av.
Av all kritik jag fick.
Av alla fartbulor jag farit över.
Av all frihet jag gav bort.
Av all förtvivlan jag drömt.
Av alla minnen som försvann.
Av all vett som drog.
Av alla känslor jag känt.
Jag förlorade ändå.
Dig.
