Långsamt farväl
PUBLICERAT: 2013-12-21 TID: 11:31:40
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag lyckas inte riktigt samla mig.
Allting är så påtagligt.
Varenda känslokanal är på max.
Jag överdriver. Känner för mycket och tar ut saker i förskott.
Men jag kan inte hjälpa det.
Min tillvaro är helt upp och ner.
Espressokoppen står kvar i diskhon.
Ölen står på bänken.
Jag kan finner inte kraft nog att ta bort det.
Jag är så rädd att varje liten bortplockad bit ska paja mitt pussel.
Att minnena ska blekna och att jag inte längre ska kunna gömma mig i fantasin och minnas hur det var.
Jag är ruskigt sentimental och lever på hur jag hade hoppats på att det skulle se ut.
Var jag befann mig innan mitt själ bestämde sig för att gå sönder.
Innan mitt inre beslutade sig för att gå itu.
Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och vara lite mer rädd om de relationer jag har haft runt mig.
Så jag inte behövde sitta här idag,
Utan.
Mitt hjärta kan inte ta farväl.
Det förstår inte hur man släpper taget.
Det förstår inte hur man kan vara sin egen hjälte och låta människor gå sin väg när dom inte längre vill eller kan stanna.
Min värld har varit så sjuk. Så infekterad. Helt upp och ner.
Att det lilla som funnits kvar av mitt jag klamrat sig fast vid det som verkat som det enda rätta.
Vid de små sakerna som gett mitt liv lite ljus.
Som värmt och stillat.
Kapitel efter kapitel.
Det har färgat mina texter, min musik, mina ord och mina sinnen.
Lämnat fotspår över hela mitt hjärta och vävt fantastiska mönster i min matta.
Gett mitt tillvaro liv och kaos.
Jag finner inget sätt.
Ingen väg.
Jag kan inte vänja mig.
Kan inte få hjärnan och hjärtat att samarbeta överhuvudtaget.
Jag är helt ofullständig och osammanhängande.
Det blir vare sig rätt när jag tänker, agerar eller känner.
Jag går rond efter rond med Panikjäveln men lyckas inte riktigt vinna.
Jag blir inte av med honom.
Han våldtar hela mitt inre och knackar med hammaren i bakhuvudet om och om igen.
Saltet orsakar sår på kinderna.
Svullnaden gör att jag missar att se till vad som är relevant just nu.
Jag missar livet om och om igen.
Men jag lyckas inte vända.
Jag drunknar i min egen skit.
Kravlar runt och inser att avsatsen jag satt på är långt ovanför huvudet.
Jag har inte råd eller tid nog att sitta här i gropen.
Jag tänker aldrig ge upp.
Huvudsaken är inte att vinna.
Bara att de andra förlorar.
Kommentarer
Trackback
