Mot alla odds
PUBLICERAT: 2014-01-12 TID: 08:29:33
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Sitter på min uteplats.
Med morgonens kaffe.
Det är rätt kallt.
Vaknade imorse med raggsockor å mössa på.
Inser att jag somnat när jag la barnen å har därmed sovit i 12h.
Känner mig utvilad men ändå helt slut.
Barnens pappa är sjuk så jag har dem nonstop.
Jag klara inte riktigt av det ännu.
Kroppen säger ifrån och stressen hopar sig.
Jag har så mycket att göra och så lite tid att vara jag.
Tur att jag är tankad med vacker nyfunnen vänskap.
Mat, barnskratt och tjejsnack långt in på natten.
Att gårdagskvällen sovs bort var en rätt bra flykt.
Men jag skjuter bara upp det.
Det försvinner inte.
Förtvivlan bara växer.
Maktlösheten äter upp mig.
Psykisk sjuka kan man själv påverka.
Fysiskt är det svårare med.
Jag längtar efter att få sätta tänderna i vårt projekt.
Eller flera snarare.
Det händer lite runtomkring.
Jag behöver det.
Jag längtar till min hjärna åter kan multitaska som förr.
Så där överdrivet mycket.
Varje dag frånochmed nu kommer att vara en kamp.
En kamp större än någonsin förut.
En kamp jag själv inte kan styra utgången på.
Men jag slutar inte kämpa för det.
Jag behöver er mer än någonsin.
Att komma insikt och egentligen ha koll på vad som stämmer och inte behöver inte alltid vara skonsamt.
Vägen kan kännas lång och ljuset rätt långt borta.
Det är rätt mörkt men jag är inte vilse.
Bara utan.
Halv.
Inte hel.
Ensam. Framförallt ensam.
Fast livet är fullt i sällskap.
Känner mig rätt tom och mina vapen ligger på marken.
Jag står utanför striden och finner inte riktigt andan att inte ge upp.
Jag vet inte vilket håll jag ska entra ifrån och åt vilket håll jag ska sikta.
Skjuta hej vilt brukar ju vara mer min melodi.
Jag vet bättre nu.
Men jag kan ta några skott.
Jag tål det.
Jag är trasig redan som det är så skotten kanske träffar i redan gjorda hål.
Jag är rätt tålig.
Kan ta mer än de flesta.
Jag är präglad så.
Jag vet inte bättre.
Men om jag tröttnar?
Då vinner jag.
Kommentarer
Trackback
