Missa inte mig!
PUBLICERAT: 2014-03-02 TID: 18:13:48
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Det gick så fort att jag sprang vilse.
Återigen.
Allt hände på en och samma gång.
Alldeles för glad i hågen, upplyft av stunden agerar jag i vanlig ordning.
Utan att alls tänka mig för.
Och fel blev det.
Kanske blev så fel att jag förstörde allt den här gången.
Jag brummar på för fullt och missar viktiga detaljer längs vägen.
Missar att respektera och krockar.
Krockar med rätt och fel.
Med vett och etikett.
Utan filter och impulsen hamnar utom all kontroll.
Jag önskar så innerligt att jag fungerade normalt.
Att min hjärna var som alla andras.
Jag önskar att jag kunde backa tiden tillbaka.
Där det inte var ett problem.
Kanske för andra men inte för mig.
Jag såg det i alla fall inte då.
Det störde inte min vardag.
Då det inte våldtog mina sinnen.
När kaoset i skallen bestod av miljoner andra saker.
Vissa delar måste jag acceptera.
Inse att det är smärre funktionsstörningar.
Andra sidor får jag helt enkelt stå ut med att jag dessvärre föddes med.
Sidor jag måste arbeta med varje dag.
Jag måste själv lära mig dom och förstå dom.
Veta när jag ska stoppa mig själv och parera alla jävla impulser.
Bestämma när jag ska känna.
Hur jag ska känna.
Hur jag ska reagera.
Agera.
Jag har försatt mig själv i en situation jag inte alls vill befinna mig i.
Jag hade nog sönder något jag menade att ge.
Något som jag egentligen är alldeles jätterädd om.
Kanske tog jag lite förtroende och lät mina mindre bra sidor ta ut sin rätt.
Hur ont det än gör och hur ledsen det än gör mig så finner jag ingen väg att reda ut det.
Jag hämtade mina barn och deras far nu på kvällskvisten.
Ibland saknar jag tvåsamheten så det värker i hela kroppen.
Jag saknar inte honom.
Men jag längtar efter kärlek.
Efter känslan.
Efter någon att bry sig om.
Någon att pyssla om.
Saknar någon att fråga om hur dagen har varit.
Någon att ligga bredvid i sängen och fnittra med åt dagens upptåg.
Någon att vakna bredvid.
Någon som älskar en precis för den man är trots sina fel och brister.
Men mest av allt längtar jag efter att älska någon så där så det fyller hela systemet.
När ingenting annat spelar sån stor skillnad.
Kanske hinner jag inte med att få uppleva det igen.
Kanske missade Cupido mig fullständigt.
Men jag slutar aldrig tro.
Slutar aldrig att hoppas.
För jag vidhåller fortfarande att det kan vara så.
Kännas så.
Precis så där som på film.
Du någon fattas mig.
Kommentarer
Trackback
