I hjärnan på paniken
PUBLICERAT: 2014-01-29 TID: 20:02:30
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
"Flera gånger om dagen så tar mitt kontrollbehov över makten och skickar mig emellanåt över kanten.
Hela kroppen börjar andas katastrofläge redan långt innan första varningen ens utdelas.
Jag hatar den egenskapen.
Hela systemet försätts i trans och allt jag gör färgas därefter.
Jag kan liksom inte slappna av och bara leva här och nu.
Jo till en början.
Men när det närmar sig ett slut så reagerar varenda cell.
Finn en lösning!
Ta dig ur det här!
Försök använd hjärnan på ett friskt sätt!
Men det går inte.
Den enda konsekvensen det får är att allt blir ännu sjukare.
Idag föll jag lite i bitar.
Modet sviker mig alldeles och lämnar mig utan återvändo.
Kroppen sviker mig av fysisk smärta och själen trasar sönder.
Kommer jag någonsin att sluta vackla?
Kommer styrkan ifatt mig?
Hur gör jag för att inte ge upp?
Kommer jag någonsin att bli hel igen?
Kommer det någonsin att bli som förut?
Kommer det att sluta göra ont?
Kommer herr Ågren att sluta slå så jävla hårt?
Panikjäveln då.
Han sprang ifatt mig idag.
Jag hade inte en chans!
Flera gånger tog han strypgrepp och våldtog min hjärna fullständigt.
Han sitter på mitt huvud ännu.
Han håller min näsa nedtryckt under vattenytan.
Jag lämnas inte alls något utrymme till att hämta andan.
Jag försöker febrilt stånga mig fri.
Skickar planeten in i betongen om och om igen.
Men han vägrar släppa taget."
Så här har min dag sett ut.
Både Ågren å Panikjäveln har jag kastat åt helvete och sitter just nu å garvar åt eländet.
För helvete Hedlund, stila dig!
Lugna mä som Stevie skulle ha sagt.
Kamma till dig nu som Agnes klipper till med när jag svävar iväg.
Att sitta på sidan om och se på när en människa har panik måste bara bland det värsta jag vet.
Man är och förblir helt maktlös.
Det enda vi vet och kan luta oss emot är att det går över.
Och man överlever.
Det går alltid över....
Kommentarer
Trackback
