Finns slut?
PUBLICERAT: 2014-02-04 TID: 07:33:59
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Mycket av mitt fokus ligger just nu på att skapa så många nya minnen jag kan.
Fina, glada och roliga minnen.
Ibland går det bra.
Ibland inte.
Jag är så fokuserad på innehållet i mina egna att jag kanske missar vad jag ger andra.
Ger jag människor runt ikring mig fina minnen?
Om någon skulle förlora mig skulle dom minnas mig med glädje?
Se tillbaka på den tid dom fick med mig som något bra?
Något som är värt att bära med sig.
Minnen värda att bevara.
Såna minnen som man kan plocka fram emellanåt.
Ta på lite grann. Hålla hårt om och kanske gråta en skvätt av den glädjen det gav.
Kanske borde jag börja tänka mer på andra?
Inte låta min egen sorg ta så stor plats.
Utan lägga lite energi på att sprida lite glädje.
Kasta in en massa tok och skratt i folk.
Igår har varit en tung men vacker dag.
Jag slår knut på mig själv om å om igen.
Kämpar så hårt med att hålla modet uppe att jag nästan går itu.
Jag vill inte att nån ska se.
Inte heller veta.
I detta nu sitter bara två personer på hela min sanning.
Kanske borde jag berätta?
Vara så där öppen som jag alltid är.
Låta alla läsa min bok sida för sida.
Men jag kan inte.
Just nu är min betong lättare att forcera på egen hand.
När världen blir så där stor.
Och jag blir så där liten.
Så håller jag krampaktigt i allt det som gör min värld lite ljusare.
Matar allt jag kan på de lysknappar som finns.
Tigger om leenden omkring mig.
Drar i varenda litet finger som sträcks ut.
Som förälder så kommer ofta fasan över en hur livet skulle se ut om man förlorade någon av sina barn.
I mitt sinne är det tvärtom.
Hur skulle deras liv se ut utan mig?
Tänk vad mycket tid jag missat genom att dränka mig i mig själv.
Tänk vad mycket tid jag stulit från dom genom att vara någon helt annanstans.
Igår kväll kramade jag på mina barn lite extra.
Smekte deras kind en extra gång.
Tackar alla jävla höga makter som finns över att dom är just mina.
Och biter mig hårt i läppen.
Nä, gråter som ett barn över att en av dom saknas.
Henne som jag inte kan säga godnatt till vare kväll.
Dottern som fattas mig varenda jävla sekund hon inte är här.
Två veckor är så oerhört lång tid.
Hoppas att hon alltid vet.
Alltid är medveten om hur älskad hon är.
Att hon är lika viktig som de små fast min tid med henne inte alltid räcker till.
Ikväll, igår, idag och varje dag framöver.
Kommentarer
Trackback
