Jessica Hedlund -

Route 66

PUBLICERAT: 2014-11-17 TID: 11:33:09 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Det är ingen idé att vi talar om livet mer.

Vi har talat nog.

Vänt och vridit på varenda ord.

Lyft på varje sten.

Tafflandes tagit oss över varenda fartbula.

Tiden förde oss samman men ändå så långt ifrån.

Vi slog hål på alla förutfattade meningar och körde vårt race.

Raderade varenda norm och tog vår vänskap till en plats som ingen kunde se.

Hitta eller förstå.

Vi lät det vara så.

Vi lät sjukt föda sjukt.

Är det någon i hela världen som ska vara glad när stormen ebbat ut och solen lyser din väg så är det jag.

Ändå står jag inför mig vägskäl man inte ens ska behöva ta på.

Men när jag vänder mig om så ser ett fantastiskt kaos fyllt med värme och en resa i världsklass.

Vi la locket på över de hål som livet orsakat.

Jag lät dig döva det värsta och såg livet i dina ögon.

Jag önskar att det fanns någon bra förklaring.

Något sunt att kunna ta på.

Jag ser inte längre fasaden du bär.

Jag ser rätt in i ditt hjärta och rakt igenom din själ.

För att du låter mig.

Ärren du bär är vackrare för mig nu mer än någonsin.

Jag kan inte rannsaka hjärtat mer än så här.

Jag kan inte sätta ord eller förklaringar på vare sig tankar eller känslor.

Jag bara vet att solen inte alltid går upp i din frånvaro.

Du är alldeles för lik mig emellanåt.

Du går ibland i mina fotspår och dunkar i huvudet i samma väggar.

Du slår bara på dig själv med andra tillhyggen än dom jag själv använder.

Det gör för ont att stå och se på.

Lägger jag handen emellan ditt huvud och väggen så slår du den blodig.

Istället för att stanna upp och andas en stund.

Jag vet att du har försökt.

Att du har ansträngt dig.

Jag vet att du vet att jag har gjort detsamma.

Vi har inte alltid lyckats ihop.

Kanske inte heller lyckats på varsitt håll.

Kanske kommer det en dag då du har läkt.

Då jag har läkt.

Kanske kommer även en dag då du kommer att kunna se förbi mig.

Och inte längre se mig som en människa som är sjuk i huvudet.

Utan kan se mitt stora hjärta för vad det är.

Om inte annat så ska jag försöka hålla mig vid liv tills den dagen inträffar.

Kanske kommer det även en dag då du kan älska dig själv så som jag kan älska dig.

Jag tror att vi kommer att kunna se på varandra med klarare ögon om vi låter de mörka molnen skingras.

Om vi tittar åt varsitt för att vi är rädda om varandra.

Måna om det som är stort och fint hos den andre, så kommer kanske vägen tillbaka är vara självklar när och om vi väl finner den igen.

För det måste finnas en väg där vi kan gå bredvid varandra.

Utan att leda.

Utan att följa.

För i slutändan handlar det inte om att se varandra.

Utan att man tittar åt samma håll ❤️

Lova 💜

PUBLICERAT: 2014-11-16 TID: 17:19:59 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Lova älskar att höra om när hon föddes och om saker hon gjorde när hon var liten.

Idag var vi iväg bara hon och jag.

Jag berättade om när hon föddes.

Jag berättade hur jag smög fram inne i salen för att titta ner i dom små sängarna och se vilken som var vår.

Den korta lilla äppelkindade flickan med massor med svart hår.

Om första gången hon sov brevid mig på avd 33.

Hur hon alltid vill ligga nära, hur hon luktade. Hur hon gjorde små pysande ljud när jag luktade på hennes ansikte.

På hennes kinder. På hennes hår.

Mitt hjärta slutade slå för en stund och hela världen stannade upp.

Tänk att jag faktiskt precis fått det vackraste smeknamnet man kan få.

Mamma!

Medan jag berättar så forsar tårarna.

-varför gråter du mamma?

Jo du förstår min älskade unge,

Att ibland gråter man av ren och skär lycka.

Av alla minnen. Av alla känslor.

Kanske oxå för att jag mindes hur det var och hur det kändes att vara lycklig. Och frisk!

Kanske rann några tårar av saknad.

Av hur det var att vara jag.

Utan sjukdom, utan oro, utan ångest.

För den vackraste stunden i livet var den när du kom ❤️

Modig

PUBLICERAT: 2014-11-11 TID: 20:05:21 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Var är jag idag och hur mår jag?

Jag har näsan ovan ytan, mod innanför västen och hopp i glaset.

Behandlingen har börjat och jag blir med ens lite nedstampad i skorna.

Men inte på samma sätt som förut.

Kanske mycket beroende på att saker börjar falla på plats runt om mig.

Livet börjar visa sig hur det skulle kunna se ut.

Kanske kommer jag inte att behöva några fler behandlingar.

Kanske räcker det nu.

Jag vågar inte hoppas.

Men jag är modig nu!

Det dröjer innan man kan kallas frisk.

Men för mig räcker det med orden:

-Cancern är borta nu!

Hur jag än vänder och vrider så är jag långt ifrån den stora hjälten i mina cancersjuka kapitel.

Kolla på mina barn!

Min familj!

Mina vänner!

Just nu så vill jag lyfta Agnes och Stevie.

Som hjälpte mig med allt för att min vardag skulle fungera.

Agnes som med alla sina krafttag levde åt mig när jag inte orkade.

Stevie som konstant dövade min ensamhet.

Jag såg det inte då.

Men jag känner det nu.

Jag hade inte orkat en dag utan er!

Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla i min närhet.

Men jag hoppas och tror att jag har lyckats förmedla både kärlek och tacksamhet.

Framförallt i det verkliga livet.

Även om den omskrivs på min blogg lite här och där.

För ni vet att månen lyser inte.

Det är solen som gör att vi ser den.

Alla ni som ett eller annat sätt funnits hos mig.

Ni är solen och stjärnorna.

Jag är månen.

Ingenting utan er.

Trott all smärta.

Trots att det skär knivar varje gång jag sväljer.

Trots att jag vet hur varenda maträtt ser ut i toaletten.

Trots att jag inte sovit utan kläder och sockor på snart ett år.

Trots att jag oftare är trött och har helt slut på energi.

Så har hela den här resan gett mig så mycket glädje.

Så många fina överraskningar.

Så många ovärderliga stunder.

Jag har överösts med så mycket kärlek från världens alla hörn.

Jag har fått höra och sett så mycket gott hos mig själv.

Jag har fått berättat, beskrivet och blivit behandlad på ett sätt som har ändrat hela min uppfattning om mig själv.

Jag är en god människa.

Jag har ett gott och fantastiskt stort hjärta.

Jag har funnit kvaliteter hos mig själv som jag inte ens visste att jag hade.

Jag har lärt mig ödmjukhet i den allra finaste formen.

För att ni visade mig era färger.

Tack för att ni visade mig min ❤️

Dansande minnen

PUBLICERAT: 2014-11-10 TID: 14:01:53 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Vad hände?

Var det någon som förstod det?

Allra minst jag själv.

Kanske borde jag ha ansträngt mig?

Kanske borde jag ha känt efter?

På riktigt liksom.

Jag var så fruktansvärt jävla trasig då.

Sjuk självbild.

Mitt hjärta må vara stort.

Det må rymma allt och alla.

Men det är så naggat.

Så använt.

Utslitet.

Men jag är tacksam.

För att du såg mig.

För att du väckte mig.

För att du fick mig att känna.

För att du visade att det finns en värld därute.

Kapitlet om dig var aldrig så stormigt.

Det var trevande.

Mycket längtan. Mycket saknad.

Försiktigt och varsamt.

Jag kommer aldrig att glömma.

Det kommer inga fler chanser nu.

Jag stänger igen kapitlet jag med omsorg öppnat och gjort tillägg på så många gånger.

För sista gången.

Fylld med vemod.

Aningens ledsen men ändå glad.

Alla kapitel måste inte ha lyckliga slut, huvudsaken är att det hade ett fantastiskt innehåll.

Jag tänker inte ifrågasätta mig själv.

Jag kommer inte att slå på mig själv.

Jag gjorde långt ifrån rätt alla gånger.

Men livet är inte alltid så enkelt.

Ibland blir det som det blir.

Men jag kommer att blicka tillbaka emellanåt och le.

Åt när det var.

Åt var det var.

Åt bryggan.

Åt oss.

I'm not giving up.

I'm letting go ❤️

Jag hoppas att varenda stjärna lyser inatt

PUBLICERAT: 2014-11-09 TID: 23:39:41 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Ingen musik.

Inget sällskap.

Ensam.

Jag har varsamt städat mitt hem.

Möblerat om.

Gett min keramik massor med kärlek.

I tystnad.

Någonstans långt borta.

Långt inne.

Jag har tagit på minnen.

Känt massor med känslor.

Låtit tårarna falla och skratten ljuda.

Alldeles för mig själv.

Jag kom på mig själv ligga på golvet inne i Vildas rum.

Tittandes upp i taket och le för mig själv.

Jag saknar. Längtar. Älskar.

Jag har förlorat och vunnit.

Glömt och fördömt.

Om jag bara kunde få mitt hus sålt.

Få ordning på ekonomin och släpande räkningar.

Kunna köpa julklappar till mina barn.

Kunna ge barnen ett hem även hos sin far.

Lite avlastning.

Så skulle min börda inte vara så tung.

Imorgon börjar min adhd-resa om ännu en gång.

Jag ska få gå hos en extern psykolog. Privat dvs.

På landstingets bekostnad.

Lunginflammationen har lagt sig så jag är redo för min kanske sista behandling.

Någonsin, om jag har tur.

Jag ska så småningom börja arbetsträna.

Få chansen att komma tillbaka.

Tillbaka till livet.

Jag har ett par händer jag måste släppa.

Ett par att fatta.

Alla kan inte få följa med mig in i framtiden.

Jag måste hitta min väg själv nu.

Se livet ur andra perspektiv.

Vissa får heller inte stanna kvar i det förflutna.

Om det nu finns någon högre makt.

Snälla lys min väg nu.

Jag är redo och så innerligt värd lite luft under vingarna.

Be om ni tror.

Håll tummarna om ni kan.

Vagga mig till sömns å låt mig vakna med solen i ansiktet.

Låt det vara min tur nu!

Pappornas dag ❤️

PUBLICERAT: 2014-11-09 TID: 11:40:19 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag känner mig oftast tvärtemot normen.

Jag älskar såna här dagar i almanackan.

Fars, mors, hjärtans-dag osv.

Visst ska man komma ihåg att visa sin uppskattning och kärlek oavsett dag på året.

Men i dagens superstressade samhälle så är det fint att dom finns tycker jag.

Att man får en anledning att stanna upp, anstränga sig lite och påminna dom runtomkring hur viktiga dom är.

Att vara mamma och pappa är den största och absolut mest betydelsefulla titeln man kan ha.

Det skadar inte att alla barn får sig en spark i rumpan två gånger om året att påminna sina föräldrar om hur fantastiskt bra dom är.

Förutom att jag å barnen ska slå in lite paket till deras pappa så är jag uppe på benen.

Någorlunda i alla fall.

Mitt mål är att ikväll krypa ner i en nybäddad säng i ett storstädat hem.

Men tills dess:

Hatten av till alla pappor därute som älskar villkorslöst, utan förbehåll och som gör det bästa av de medel ni har.

Låt den här dagen spegla era styrkor.

Visa er från er bästa sida, njut av uppvaktningen eller bara av det faktum att ni är just en pappa!

För om ni ens är lite i närheten av den pappan jag har eller de pappor mina barn har så är ni världsklass!

Älska lika mycket idag som alla andra dagar och framförallt, älska er själva ❤️

Stjärnorna finns där nånstans

PUBLICERAT: 2014-11-05 TID: 17:06:50 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Om jag orkade så skulle jag smyga fram till fönstret och titta ut.

Kolla om himlen är klar så man kan se stjärnorna.

Kan du se dom där du är?

I ett av rummen jag varit i förut kan man sitta i fönstret och titta ut.

Allt blir så mycket vackrare när det skymmer.

Alla ljus och lampor lyser så klart.

Kroppen min börjar ge efter.

Immunförsvaret är så dåligt att jag har fått dubbelsidig lunginflammation och luftrörskatarr.

Jag har öppna sår i nästan varenda hudveck vilket gör det jobbigt att försöka ha kläder på sig.

Idag har jag knappt tagit mig upp ur sängen.

Febern dunkar hårt och det susar i öronen.

Munnen är full i blåsor så det gör ont att äta.

Jag drömde om döden inatt.

Ännu en gång.

Jag spökade och du var den enda som kunde se mig.

Du var så ledsen.

Du bad mig att stanna kvar.

Finnas där även om du var ensam om att se mig.

Jag kunde inte göra det.

Jag fick bara stanna så pass att jag hann se att du hade det bra.

Att allting skulle ordna sig tillslut.

Alla dessa drömmar kanske upplevs konstiga för er.

Men det stärker mig.

Dom gör att jag inte längre är rädd.

Dom visar mig varför jag ska fortsätta kämpa.

Även om vägen tillbaka ännu inte visat sig för mig.

Så vet jag att den finns där nånstans ❤️

Jag tror fortfarande på att änglar finns!

PUBLICERAT: 2014-11-04 TID: 08:41:59 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Igår morse när jag vaknade så smög jag ut på balkongen.

Det var fortfarande mörkt ute och alla andra sov.

Arbetsdagen hade dock börjat för det lät och lös nere i hamnen.

Ystads hamn.

Så fort jag kommer ner dit så stannar motorn.

Själen får ro.

Långt bort från all sjukdom.

Långt bort från allt jag försöker att fly ifrån.

Jag kan vara mig själv.

Skratten får hägra och vänskapen knyter sina band ännu hårdare.

Tänk om jag kunde få ha även dessa människor runt mig. Ofta. Mer än ofta.

En del av det jag borde fly ifrån var också med.

Men så där tryggt och lugnt som det brukade vara. Som det borde vara.

Som om det ville påminna mig om att det kanske finns ett lyckligt slut.

Inte bara ett slut.

Famnen som så många gånger vaggat mig till ro och stillat mina smärtor.

Som tillsammans med mig flytt från cancer och ångest.

Kanske var inte flykterna alltid så bra.

Men dom hjälpte mig.

Dom fick mig att orka ännu en dag.

Flykterna fick mig att orka se förbi där och då.

Vi flyr sällan nu.

Nu biter vi i det sura äpplet och fightas med konsekvenserna.

Det man skjuter upp kommer oftast igen med full kraft.

Just nu befinner jag mig i ett virrvarr där verkligheten är plågsam och sanningarna gör ont.

Insikterna kommer som hårda slag på käften och den ena uppvaknandet följs av ett annat.

Men de små om än korta stunderna av glädje, värme och vänskap är värt det alla gånger om.

Det bär mig långt mer än jag någonsin kunde tro och läker mig lite mer för varje gång.

Kanske kommer jag inte att vinna den största fighten jag någonsin gått.

Men tack till alla högre makter att den infann sig.

Så jag fick lära mig.

Om livet.

Alltid starkare tillsammans!

PUBLICERAT: 2014-10-27 TID: 22:34:22 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Utan att ens ha haft det i åtanke eller reflekterat över anledningen så trillade polletten ner först när jag ifrågasatte det.

Det har regnat in det ena fina meddelandet efter det andra.

Det är cancergala ikväll.

En gala för mig och alla andra där ute som kämpar varenda vakna sekund mot det som inte borde drabba någon.

Men för mig är det inte lika stort som man skulle kunna tro.

Det är min vardag.

Något jag lever i och med varenda dag.

Jag stänger av. Ned.

Jag kan nog inte påstå att man blir immun men reaktionerna numera är tama.

Vare sig tråkiga eller positiva besked bekommer mig så mycket längre.

Jag har byggt min mur ännu högre.

Tjockare och mer ogenomtränglig.

När det gäller alla känslor.

Jag kan inte förmå mig att titta på den där galan.

Jag absorberar så jävligt att andras öden påverkar mig mer än någonsin.

Jag är känsligare än någonsin.

Livet är så förbannat skört.

Allt vi tror på och allt vi är kan vända på ett ögonblick.

Hela tillvaron kan ställas på ända och våra drömmar kan tas ifrån oss.

Utan att vi ens hann märka vad som hände eller få någon form av förvarning.

I ett även mailen jag fick ikväll så skrev hon att jag med mina ord har fått henne att vara mer närvarande.

Vilken komplimang!

Kan jag nå ut till någon.

Vem som helst.

Kan jag lindra någons smärta om så bara för en stund.

Jag kan få någon att tänka om.

Se på livet ur en mer ödmjuk synvinkel.

Kan jag få någon att förstå sin ångest.

Kan jag lyckas med minsta lilla.

Så finns det ju en mening.

För tillsammans är vi starka.

Tillsammans kan vi hantera ångest.

Tillsammans kan vi flytta berg.

Tillsammans kan vi besegra cancer!

En mors kamp

PUBLICERAT: 2014-10-19 TID: 20:38:09 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Den kommande veckan kommer jag att få veta huruvida jag ska opereras eller inte.

Det blir nog lyckligtvis inte.

Vilket i sin tur betyder mer cellgift.

Jag fasar inför det så pass att hela kroppen skriker rätt ut.

Hjärnan förstår att det är det som gör mig sjuk som ska göra mig frisk.

Men inte hjärtat.

Inte själen.

Jag brukar f.ö inte läsa om andras öden.

Bloggar eller vad det nu må vara.

Men idag hamnade jag på en sida.

En gammal, ja vän skulle man nog kunna kalla det.

Nu ligger jag här helt mållös.

Jag absorberar mer än en uttorkad tvättsvamp och våndas upp till tänderna.

Och lider.

Jag har inte hjärta att skriva mer detaljerat än så.

Men hon ska skriva en bok om sitt öde.

En bok alla borde läsa.

En bok om en mors desperata försök att få tillbaka sina barn.

Som är många många mil hemifrån.

Jag vare sig kan eller vill försöka känna efter ens hur fruktansvärt ont det måste göra.

Om det fanns någonting i hela världen som jag kunde göra, så gjorde jag det i nästa andetag.

Jag må vara sjuk.

Jag må vara mitt i en kris.

Men jag är inte ensam.

Jag har mina vänner.

Min familj.

Och framförallt mina barn.

Poängen, jag är inte ensam.

Jag är omgiven av värme, omtanke och massor med kärlek.

Allting annat spelar mindre roll.

Och jag har mina barn...

Herregud vad jag har mina barn.

Så med det vill jag säga...

Skärp till er nu!

Vakna upp och se er omkring.

Värdera det som ska värderas och skit fulla fan i resten.

Smyg in och ge era barn en extra godnatt-puss ikväll.

Och var tacksam!

För att ni får vakna med dom.

För att ni är friska nog att ha möjligheten att dessutom vara lyckliga över det faktumet.

Var tacksam... Alltid!

Ändå in i själ och hjärta ❤️

Efter ångest kommer ilska

PUBLICERAT: 2014-10-17 TID: 00:41:49 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Att vara så offentlig som jag har valt att vara är allt annat än lätt.

Att jag dessutom kan skriva i såna versformer att det knappt går att tyda gör inte alltid saken bättre det heller.

Jag skriver för min egen del.

Inte för eran.

I ren egoism.

Jag och endast jag äger rätten till mitt innehåll.

Jag äger rätten till vad jag skriver.

Till vad jag känner.

Tolka hur du vill.

Men jag och endast jag äger sanningen.

Jag vill inte alltid att ni ska förstå vad eller vem jag skriver om.

Jag har ändå nånstans ett privatliv jag värnar om.

Om inte annat så värnar jag om andra som är en del av mitt privatliv.

Tro er inte veta om ni inte vet.

Ytterst få sitter på mina sanningar.

Ytterst få förstår.

Ytterst få vet vem.

Eller vad.

Eller vilka.

Mitt liv handlar om.

Låt det vara så.

Dra inga egna amatörpsykologiska slutsatser.

Jag vet exakt vad jag skriver om.

Jag vet exakt vad jag känner.

Och innefattar mina sidor emellanåt även andra människor så vet dom oxå exakt vad innehållet står för.

Vad jag står för.

Vem jag är och hur jag mår.

Vad jag gör och vad jag känner.

Jag kan inte be er att lägga ner era egna värderingar.

Jag kan inte be er sluta döma.

Sluta prata eller sluta tro och tycka.

Men sluta för guds skull att tro att ni vet.

Att jag ifrågasätts det förstår jag.

Men glöm för guds skull inte att jag är provokationernas okrönta drottning.

Jag mumsar gärna konflikter dagligen som ni helst skyr in i det sista.

Jag är konfrontationernas jävla Lucifer.

Så yppa inte ord om mig eller de mina som du inte kan stå för.

Det kommer att kosta långt mer än vad du har råd med.

Jag kommer inte alltid att vara sjuk, klen och miserabel.

Jag kommer att komma igen starkare än nånsin.

Tänk på det.

Ett liv utan

PUBLICERAT: 2014-10-12 TID: 23:27:06 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag är numera mästare på att ta långa promenader.

I mitt eget huvud.

Ibland väljer jag att gå längs vägen med massor av fina minnen.

Jag brukar trivas där.

Det finns så mycket att se tillbaka på och vara tacksam över.

Men allt för ofta går jag där alla mörka minnen gömmer sig.

Börjar sakta inse att det ofta är den vägen jag väljer att gå längs.

Alldeles för ofta besöker jag de platser som gör mest ont.

Jag har mer och mer börjat inse att de flesta framsteg som jag gjort inte längre finns kvar.

Jag sover inte längre i sängen.

Jag har jättesvårt för att sova borta igen.

Jag skyr mörker mer än någonsin.

Jag sover så fort jag får minsta lilla tid över.

Jag ser inte fram emot något.

Ingenting lyckas göra mig glad.

Jag får ingenting gjort.

Jag medicinerar bort mina känslor så hårt att jag Ibland blir helt likgiltig.

Panikångestattackerna har börjat öka,

Ibland flera gånger om dagen.

Ibland vaknar jag av det.

Hjärtat rusar, svetten sprutar och hela kroppen känns alldeles uppgiven.

Jag är rädd för att vara ensam.

Att sova ensam.

Hemska jävla mardrömmar jagar mig varje natt.

Det är inte bara någon 'fas'.

Det har varit så en tid nu.

Jag har bara valt att blunda för det.

Att själv konstatera det gör det ännu mer påtagligt.

Jag gråter flera gånger om dagen utan någon direkt orsak.

Inte heller vet jag just nu hur jag ska ta mig ur den här spiralen.

För varje gång jag försöker ta mig upp så trillar jag ännu längre ner.

Jag har lite svårt att placera vad som är jag.

Vem jag är och vad jag känner.

Vad är sjukt och vad är friskt?

Hut skulle det kännas utan tabletter?

Jag vågar inte ta reda på det.

Jag längtar dyrt ett liv utan mörker.

Ett liv utan sjukdom.

Ett liv utan panikångest.

Ett liv utan cancer.

Ett liv utan ensamhet.

Jag vill börja leva.

Inte bara överleva.

En småstad

PUBLICERAT: 2014-10-11 TID: 11:29:11 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Skrev majoriteten av det inlägget när jag satt på ett pizzahak i min sorgsna hemstad igår.

Jag längtar hit emellanåt.

Nu vill jag bara hem.

Jag har gjort mitt här.

Jag valde att lämna staden som aldrig glömmer.

Alla känner alla.

Jag känner nästan ingen längre trots att allt är sig likt.

Allt är likadant och småstadssyndromet gör sig påmint i varenda kvarter.

I varenda hörn.

Stämningen är rätt god till småtimmarna kryper sig på.

Trycket ökar och staden är med ens allt den en gång var.

Att se så unga människor gå hand i hand med herr Ågren.

Och jag vet att det är ett sällskap dom aldrig kommer att kunna skaka av sig. Utan hjälp.

Om jag fick en önskan så vore det att mina barn aldrig någonsin skulle få växa upp här.

Men jag vilar ändå tryggt i att min äldsta flicka som faktiskt bor här, har ett helt fantastiskt kontaktnät.

Småstadsmentaliteten kan jag få ur henne på senare år.

Det gör ont ända in i själen.

Att se.

Att höra.

Att känna.

Jag möts av kramar från alla håll och kanter.

Förståelse och värme.

Och konstanta rop på hjälp.

Hur kan mina ord i en allmän jävla blogg hjälpa någon annan?

Är behovet av hjälp så desperat att några ord på internet kan göra skillnad?

Borde vi inte se det tidigare?

Läsa av våra små långt innan herr Ågren kan lyckas besegra allt det där man har inom sig.

Det som låter en vara en fin och vacker individ precis för den man är.

Innan något eller någon tar över makten och raserar allt som betyder något.

Just nu vill jag inte annat än att fly.

Men inte från min egen verklighet.

Utan ifrån allt som är någon annans vardag.

Jag vill inte se.

Jag vill blunda, vända om och gå härifrån.

Jag kan inte göra någon skillnad.

Men en dag, ska jag kasta mina ord stenhårt rätt in i någons sinne så hårt att det förändrar allt de någonsin trott på.

Jag kan inte förändra världen än mindre banka ur den här skitmentaliteten ur folk.

Men kan mina ord åtminstone få en enda själ att tänka efter.

Så är det värt det.

Drop it!

PUBLICERAT: 2014-10-09 TID: 00:35:59 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Tänk att vi hatar över gränserna.

Över streck någon ritat på en karta.

Vi bråkar för att någon bestämde sig för att bryta ner en värld i små små delar.

Någon bestämde sig från början att vi skulle se på varandra som olika.

Så här sitter vi.

Öga mot öga över samma köksbord och talar helt olika språk.

I över ett års tid har jag kämpat för något jag trodde på.

Jag har gjort allt i min makt och lite till.

Jag har testat alla vägar in.

Alla utom dom som skulle ha lett mig rätt.

Varför syns inte det jag gör?

Varför hörs inte det jag säger?

Varför känns inte det jag visar?

Varför kan vi inte förstå varann?

Att någon fick komma så nära men ändå inte hela vägen in?

Varsamt vid min sida.

Genom varje behandling.

Delat varenda bakslag.

Jag trodde att jag kunde bekämpa Goliat trots att vi inte spelade boll på samma planhalva som barn.

Jag trodde att sjukdomen och dess konsekvenser kunde gömmas emellanåt och att mitt rätta jag fick chansen att skina igenom molnen.

Jag förmådde inte att ge mer av mig själv.

Jag lät aldrig mina innersta tankar höras.

Jag lät inte hjärtat slå tillräckligt hårt.

Nu står jag här helt lamslagen och inser att slagen tagit alldeles för hårt.

Jag ser inte mig själv i dom där ögonen längre.

Jag ser ingen värme.

Jag ser inget hopp.

Jag ser inte längre mig själv.

Tryggheten slogs ut av herr Ågren och mr Mani.

Mina demoner är allt annat än oskyldiga.

Kanske förstörde dom det vackraste jag någonsin sett.

Kanske lät jag dom rycka undan den smala balken jag tilläts balansera på.

När livet tar tag i en som hårdast så håller man febrilt fast i det som verkar stadigast.

Som man tror sig lita mest på.

I allt som kommer i ens väg.

Framförallt i det som inte ser och vet vad man hunnit med att förstöra på vägen dit.

Bara ett andetag till.

Tysta de där jävlarna i huvudet mitt.

Håll min hand så där som förr.

Krama ur mig all jävla sjukdom.

Låt mig få fly och försvinna långt bort ur den där jävla verkligheten som numera kallas mitt liv.

Om så bara för en stund.

Operationen uteblir troligtvis.

Jag får gå utan behandling i 2 veckor till.

Sen skall ytterligare tester göras.

Återigen ska vi sticka sönder fröken Hedlund. Röntga min mage.

Å hoppas på tur.

Tur är det ändå jag kan förlita mig på just nu.

Men att jag skulle stå här helt rådvill.

Där sjukdomen spelar mindre roll.

Där allt annat någonstans förlorar sin mening.

Jag har blundar för verkligheten länge nog nu.

Jag tittar men jag ser inte.

Murarna som skiljer våra världar åt är högre än någonsin.

Min kropp är för svag för att orka sig på några rivningsförsök.

Alla andra vägar har vi redan testat.

Det ljuder krig i skällan.

Att lägga ner stridsyxan, vända om och gå är det enda som förhindrar ett världskrig.

Jag måste tro på fred.

På ljus och på en bättre framtid.

Vi kan inte slåss sida vid sida.

Men låt oss för allt i världen inte slåss emot varandra.

Låt oss istället tro.

På karma. Ödet. På livet.

Och på att hälsa vinner över sjukdom.

För allting kommer att bli bra tillslut.

Å är det inte bra, så är det inte slut.

❤️

Jag fick uppleva ännu en dag ❤️

PUBLICERAT: 2014-10-02 TID: 23:20:01 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Om jag inte var så snål av mig så skulle jag dela med mig.

För ingen i hela världen har lika vackra vänner som jag.

Min födelsedag har varit helt fantastisk.

Jag är så tagen och berörd att det nästan blev för mycket.

Jag kryper ner i sängen ikväll med hjärtat helt överfullt med kärlek.

Alldeles varm och tacksam.

Lycklig för en stund.

Fina presenter fick jag oxå.

Men det spelar minst skillnad.

All uppvaktning. Alla mess.

Alla telefonsamtal.

Alla ansträngningar.

Alla handlingar.

Alla överraskningar.

Och framförallt all tid.

Ingen i världen har lika vackra vänner som jag.

Ni gör sån skillnad.

Ni blåser in luft när mitt syre är helt slut.

Alltid finns ni där.

Trogna och lojala som få.

Tack för att ni gjorde min dag till något jag aldrig kommer att glömma.

Tack för att ni finns.

Tack för att alla ni vill vara just min vän.

Och tack till de makter som lät mig få uppleva ännu en födelsedag ❤️

Mina änglar och jag!

PUBLICERAT: 2014-09-29 TID: 01:21:57 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Hur jag än vänder och vrider på det så skulle jag aldrig ha velat varit utan.

Att mentalt crascha har lärt mig så oerhört mycket om livet.

Att sedan få cancer lärde mig hur skört livet egentligen är.

Var fann jag styrkan att gå upp ur sängen varje morgon de dagar jag inte ens trodde att jag skulle få uppleva min nästa födelsedag?

Hur orkade jag fortsätta?

Snart, mycket snart fyller jag år.

Det ska jag fira med pompa och ståt.

Om så ensam, jag ska fira.

Fira att jag lever!

Det finns dagar jag inte ens minns hur jag tagit mig till sjukhuset.

Alla ambulansfärder.

Operationer.

Röntgen.

Prover.

Sprutor.

Injektioner.

Blod.

Gift.

Mediciner.

Ärr.

Men ärren i hjärtat är värst.

Var fann jag styrkan de dagar jag var helt säker på att mina barn skulle få det bättre om jag inte längre fanns?

Jag kan inte se tillbaka utan att det värker i hela min själ.

Utan att tårarna sprutar och hjärtat går itu.

Ändå skulle jag aldrig vilja vara utan.

Det gav mer än det tog.

Tack vare alla er!

Alla nya bekantskaper.

Alla vänskapsband som återupptogs.

Alla stora hjärtan där ute som visat mig hur vänskap ser ut från sin absolut finaste sida.

Att medmänsklighet var så vacker hade jag ingen aning om.

Linda S- Kärleken som sträcker sig ända över sundet.

Lina- Ditt sms efter att jag berättade om min sjukdom. Vänskapen som består år efter år.

Marie- Glassen på verandan. Isen mot bröstet.

Emma- Få gånger känner jag mig så hemma som hos dig.

Cicci och Anna- Ni fick mig att dansa i mina Martens.

Stevie- Jade och glädjetjutet när jag äntligen fick goda nyheter. Din tid, framförallt. Vasen!

Jane- Det fina fatet och tvättkorgen.

Gülay, Tülay och Narin- Maten och skratten.

Malin- Du älskade mig fortfarande.

Frida- Du och din gud slutar aldrig att tro på mig.

Tony- Du lyssnar alltid.

Anton- Du älskade mig när jag förtjänade det som minst.

Lallo- Du visade mig att vänskap är vänskap oavsett.

Jaana- Du öppnade ditt hem för mig och sprang rakt in i mitt hjärta.

Maria V- Alla våra små stunder betyder så mycket.

Jenny- Du och din familj är så djupt rotade i mitt inre.

Johan- Du står alltid ut.

Sara- Du får mig att känna mig vacker. Fuck you till evigheten.

Anna H- Du ser mig alltid.

Linda och Matte- Ni rockar min tillvaro.

Goffan- Din famn å tröst är ovärderlig.

Nick- Din musik.

Vonko- Hela mitt liv.

Linda- Vax, NYC och elskåp.

Sandra- Vi fann varandra igen.

Bäbis- Så mycket sorg genom åren. Så mycket glädje.

Sofie- Kramen på Metallsvenskan.

Malin D- Du ställer alltid upp och finns där. Vilken vas vi fann.

Alex- Mina blåa knän.

Conny- Du står alltid upp för mig.

Agnes- Då, nu och föralltid. En av få som kan få mig att vända.

Jag skulle kunna skriva noveller om er alla och har säkert glömt någon just nu.

Jag hoppas att ni någon gång förstår vad ni har gjort för mig.

Hur mycket ni betyder och hur innerligt tacksam jag är.

Ni är helt jävla outbytbara varenda en av er.

Varenda en ❤️

#härifråntillevigheten ❤️

Ta mig tillbaka!

PUBLICERAT: 2014-09-23 TID: 09:02:06 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Hemma i Sverige igen.

Hemma i den verklighet jag så frenetiskt flyr ifrån.

Medicinerar huvudet hårt och blundar allt jag kan.

Jag har tankat mig själv full av mina barn.

Myst ner näsan i deras nacke,

Sjungit.

Berättat om den stora staden.

Men just nu hjälper inte ens det.

Jag vill inte ha någon morgondag.

Jag vill inte mer.

Alls.

Jag är inte stark.

Jag är min egen mentala slav.

Återigen står en månads räkningar och stampar mig i ansiktet.

Det går inte runt.

Jag vill inte vara sjuk.

Kanske låter det konstigt eftersom jag precis kommit hem från en fantastisk semester.

Men inte en enda onödig krona har spenderats.

Utan mina föräldrar hade den aldrig blivit av.

Ny behandling väntar och orken är slut.

Viljan finns inte. Just nu.

När hjärnan redan är uppochner.

När själen redan är ut och in.

Så blir varje motgång dubbelt så kraftig.

Jag har alltid trott att så länge det brinner ett ljus i fönstret så kommer jag att hitta en väg hem.

Så kommer jag att överleva.

Modet sviker mig om och om igen.

Jag måste finns en väg upp.

En väg ut. En väg hem.

Släppa taget.

Det kommer inte att bli som förr.

Jag kommer aldrig att bli densamma igen.

Alldeles för ärrad.

Alldeles för medveten om livets baksida.

Nålen bränner i armen och huvudet blir alldeles yrt.

Jag längtar efter livet.

Saknar.

Och minns.

Minns hur det kändes.

Minns lukter, smaker,

Minns livet hur det en gång var.

Ta mig tillbaka dit!

I en annan värld

PUBLICERAT: 2014-09-19 TID: 06:52:19 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Sitter på en balkong 21 våningar upp och lyssnar på New York.

Här hörs inga sjukdomar, ingen ångest.

Här kan jag gömma mig bland allt liv.

Jag visste inte om jag skulle ta mig hit men jag visste att jag skulle förälska mig i staden i samma sekund som jag satte ner fötterna på amerikansk mark för första gången.

Jag är inte frisk ännu.

Men jag är utan behandling under nästan 3 veckor.

Kroppen får chans att ta igen sig och komma igen ännu starkare.

När jag kommer hem ska jag lämna nya prover och därefter avgörs det hur den närmsta tiden kommer att se ut.

Nåväl, just nu skiter vi cancer.

Imorgon blir min älskade Linda fru.

På Manhattan, i New York!

I måndags var vi på National museum of history. Vilken grej!

Efter det vandrade vi igenom Manhattan lungor, Central Park.

För att sedan åka tub och kolla på Freedom Tower och Ground Zero.

Det var tungt.

Tänk så många barn som förlorade sina föräldrar.

Så många människor som förlorade någon eller några som fick deras hjärta att slå lite extra hårt.

Medan jag gick där och strök mina fingrar längs namnen på monumenten så mindes jag mina barns födslar.

De tre största händelserna i mitt liv.

Och mina små, dom fattas mig i varenda steg.

Finns med mig i varenda andetag.

Men så mycket kvalitetstid jag får med min stora flicka.

Så mycket närhet, kärlek och glädje.

Hon fullkomligt sprudlar!

Jag behövde det här, hon behövde det här.

Vi behövde det här!

Vi ska heller glömma att jag tog med mig en av min världs vackraste människor.

Och hans son.

Vi behövde oxå det här.

Vi lämnade allt sjukt hemma och tog med oss det som är bra.

Det är mycket med oss som är bra!

Och förhoppningvis så blir det nu bättre.

Ännu bättre.

Nu ska jag ge mig ut och älska den här platsen ännu mer ❤️

I min rustning

PUBLICERAT: 2014-09-11 TID: 07:51:44 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

När satte jag på mig den här rustningen?

När försvann min godtrogenhet?

Sen när fan blev jag pessimistisk?

Muren är högre än någonsin.

Rustningen sitter som ett smäck

Varenda egg är sylvasst.

Vallgraven är full med farliga jävla demoner.

Inte ens här går det längre.

Lusten sviker mig.

Jag kan inte skriva om vad jag vill längre.

Jag kan inte släppa in er mer.

Inte någon.

Jag blev så officiell att jag inte förstod konsekvenserna.

När det enda jag ville egentligen var att lätta på trycket.

Jag fann en kanal att där allt kunde passera.

Modet sviker mig.

Jag hamrar hårdare än någonsin och ser våldsamt till att rustningen sitter som den ska.

Bygger på lager på lager och funderar på om ens jag någonsin kommer att våga titta över min egen mur.

Jag släpper inte garden.

Kanske men bara kanske att jag lossar på den hake som håller bron över vallgraven uppe.

Ibland.

Men aldrig obeväpnad.

Vad gjorde mig så sårbar?

Varför slutade jag att släppa in?

Släppa in i det innersta?

Det värsta är att jag börjat släppa ut?

Berodde det på att jag var naken när det hände?

Stod jag där leendes med hjärtat på vid gavel och lät det göra så jävla ont att jag lovade mig själv att det aldrig skulle få hända igen?

Säga vad man säga vill men den här resan kommer att förändra hela mitt liv.

Färga hela mig.

Både på gott och ont.

Just nu vet jag vare sig hur, när eller om jag någonsin kommer ur den här skiten levande.

Antingen så dör jag av det.

Eller så dör jag med det.

Återstår gör dock frågan, vad är värst?

För vinner det gör jag aldrig.

Jag är mitt sinnes egen slav.

Jag är bara min egen härskare ibland.

Inget och ingen kan någonsin förändra det.

Det är bra jag själv som har makten att bestämma.

Hur det ska kännas.

När det ska kännas.

Och om.

Allting handlar om att förse mig själv med förmågan att själv påverka när jag vill härska och inte.

Men sluta slava?

Det händer inte.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom

PUBLICERAT: 2014-09-05 TID: 21:24:47 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Nu sitter jag och tittar på livet igen.

Funderar på om jag klarar mer bakslag.

Om jag orkar med flera motgångar.

Vilken av vägarna ska jag ta?

Vågar jag chansa på den som kanske leder tillbaka till livet?

Nytt arbete, ny vardag, ny sortering.

Eller ska jag stanna här?

Det är tryggt här.

Här kan jag vila mig på de vingar som bär mig.

Låta sjukdomen styra min tillvaro.

Vågar jag?

Ta ett kliv i en annan riktning.

Bort från det som gör ont.

Eller ska jag fortsätta strida och hoppas att det löser sig tillslut ändå?

Jag önskar att jag kunde säga att allt runtikring är tyst och lugnt.

Att det enda jag kan fokusera på är att göra mig av med cancern.

Men det går inget vidare.

Kroppen är slut nu.

Hjärnan går på högvarv.

Hjärtat är trasigare än på mycket länge.

Det är rätt mörkt nu.

Alla stjärnor lyser inte som dom brukar.

Som dom gjorde.

Släckte jag?

Ikväll kryper jag ner brevid en liten tjej.

Min förstfödda.

Som försiktigt stryker mig över ryggen och starkt säger att allting kommer att ordna sig.

Fast hon saknar som jag.

Hoppas av allt hon är värd.

Och vet mindre än hon borde.

Ikväll talar vi inte om livet.

Ikväll lever vi här och nu.

Ikväll är det hon och jag mot världen ❤️

Tidigare inlägg Nyare inlägg