Jessica Hedlund -

Man får inte slåss

PUBLICERAT: 2014-08-30 TID: 14:33:46 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Kom!

Gå brevid mig.

Håll min hand.

Låt oss tala om livet en liten stund. Ännu en gång.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig.

Så som man trodde eller så som man förväntade sig.

Det är ok att titta bakåt ibland.

Men kom ihåg att titta framåt, det är det som spelar mest roll.

Slå inte på dig själv för de misstag du gjort.

Gråt inte över svunna tider.

Försök istället att förändra din morgondag.

Le åt att det hände.

Ha inte dåligt samvete för att du kanske älskade för lite.

Förlåt dig själv för det du sa men inte menade.

Älska mer nu. Imorgon och nästa dag.

Säg något snällt, låt hjärtat tala nästa gång ni ses.

Ha inte ångest över att du hade ångest.

Att det inte blev som du menade.

Eller som du tänkte.

Det blir inte politiskt korrekt inte heller logiskt när ångesten övergår förnuftet.

Var glad över att du sitter här idag och vet vad som blev fel.

När du gjorde fel.

När ingenting blev rätt.

Att du vet det betyder att du har kommit en bra bit på väg.

När du tittar dig i spegeln.

Försök att se med öppna ögon.

Se inte din trasiga själ.

Se inte hjärtat som är utspritt i tusen delar.

Se inte vad du var.

Öppna ögonen och se dig för den du är.

Försök se att ärren från det förflutna skapat den du är idag.

Den du är på väg att bli.

Du är vacker precis som du är.

Speciell och alldeles unik.

Du är ingen dålig förälder.

Kanske gapar du mer än du borde.

Kanske är tålamodet helt bortkommet.

Kanske tar ilskan ibland överhanden.

Men alla kramar då som aldrig tar slut.

All bekräftelse.

All kärlek som du trots allt delar med dig av varje dag.

Allt bus. Alla små påhitt.

För barnen där och då finns ingen annan än du.

Du är heller ingen dålig dotter.

Dina föräldrar vet att du inte tar dom för givet.

Dom vet att deras kärlek och trygghet gör att du i slutändan inte är rädd.

Missta aldrig ta för givet med trygghet.

Slå heller inte på dig själv för alla misstag du har gjort.

Tro aldrig att du är eller var en belastning.

Se istället till hur du skulle agera om det vore dina barn.

Den villkorslösa kärleken som inte finner några gränser.

Visa istället var du är på väg

Vad du vill.

Berätta om dina mål och visioner.

Kryp upp i mammas famn och var en liten flicka om du behöver.

Det är ju det mammor är bäst på.

Få saker läker lika bra som en mors tröst.

Ring och gråt till din far när känner dig ledsen när saker inte går som dom borde.

Pappor är bra på att fixa det mesta.

Till sist.

Dina vänner, dom äkta och trofasta.

Dom ser din smärta och delar den gärna med dig.

Dom förstår att vägen du vandrar längs inte är lätt.

Där finns villkorslös kärlek i sin allra finaste tappning.

Dom vet att du visar allt och lite till så fort du får chansen.

Varje gång livet springer ifatt så kommer du ju ihåg att även dela sina skratt.

Det räcker så.

Du kommer igen.

Dina barn vet det.

Din föräldrar vet det.

Dina vänner vet det.

Din familj.

Men främst av allt.

Du vet det, tvivla aldrig!

-Brevet till mig själv

Ångestspiral

PUBLICERAT: 2014-08-26 TID: 13:06:18 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Om jag kunde så skulle jag försöka förmedla hur det känns när hela ens inre störtdyker rätt in i en ångestsprial.

Om vi för en stund glömmer att kroppen är för svag för full dos.

Om vi för en stund blundar för det faktum att magen är fylld med blod och jag ännu inte vet orsaken.

Om vi för en stund suddar ut att det idag inte går att få ner någon form av föda.

Att allt kommer upp igen.

Om vi för en stund blundar för att varje rörelse gör ont och huvudet snurrar brutalt.

Varenda led gör ont.

Men vi struntar i det.

Just nu.

Att alla ingredienser hivats ner i samtidigt i samma gryta gör att psyket är som ett stort sår.

Just idag har jag inget förband.

Inga plåster. Ingen tröst.

Hela min resa började med en psykisk krasch.

Började med dagar då livet sprang ifrån mig.

Dagar då glädjen helt försvann.

På det visade sig senare en arg jävla cancer.

Som ställde allting på ända ännu en gång.

Som tog mitt huvud och drämde det i asfalten.

Så hårt att livet runtomkring uppenbarade sig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om.

Jag har varit hemma i ett år nu.

Slagits mot mina demoner och våldtagits av cancer och gifter.

Idag är en sån dag då huvudet ligger fastetsat i gruset.

Hur jag än försöker resa mig upp så sitter jag fast.

De stenar som föll över mig i fallet går inte att rucka.

Hela dagen har kantats av kräkor, kraftig ångest och panik.

Panik utan dess like.

Som gör att hela mitt jag skriker efter en väg ut. Upp.

Just idag orkar jag bara försöka överleva.

Livet är någonstans längre bort.

På en avlägsen plats som jag inte lyckas nå.

För stunden har jag slutat leva och hela systemet drivs av överlevnad.

Just nu står allting stilla.

Må jag snabbt vakna å resa mig ur mitt eget helvete.

Må jag snart orka vara den förälder mina barn så innerligt förtjänar.

Jag hoppas att jag snart orkar vara stark igen.

Idag är jag inte stark.

Idag kämpar jag inte.

Idag.

Just idag har jag gett upp.

Jag saknar helt förmågan att vända.

Tårarna slutar inte rinna.

Kroppen slutar inte skaka.

Snart. Inom kort ska jag gå till affären och köpa lite glass.

För dom pengarna som inte ens räcker till räkningarna den här månaden.

Onödigt kan tyckas.

Men lite glass, en film och kärlek i soffan med 2 av dom 3 som utger min värld är ett bra plåster.

Jag ska besegra paniken och försöka hålla herr Ågren på avstånd.

Så att det finns plats för lite värme.

Trots att det är just pengar son utlöste spiral jag fastnat så hårt i.

För just idag lyser inga stjärnor.

Solen har slocknat.

Lamporna är släckta.

Och livet är långt långt borta...

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt!

PUBLICERAT: 2014-08-20 TID: 21:02:38 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag har tänkt skriva i flera dagar nu.

Men orken och motivationen har svikit mig.

Jag har sovit mest hela tiden.

Vältrat och gråtit.

Slagit hål i huvudet på mig själv och mått allmänt piss.

Det här skiten tar kål på mig.

Trots att jag vet att det är värt det så är det svårt att se det när man väl är i det.

Jag klarar inte av ens gå och lägga mig i sängen.

Allt blir så definitivt och ensamheten får mig att må illa.

När kvällen väl kommer så njuter jag av lugnet. Ser fram emot att vara ensam, ringa de vänner som försökt att nå mig under dagen osv.

Men en famn att somna i fattas mig nu mer än någonsin.

Jag är så jävla rädd.

Rädd för livet.

Rädd för döden.

Rädd för att inte orka.

Rädd för att inte orka vara förälder.

Allt blir ett enda stort jävla ångestträsk.

Nu på kvällningen så fick jag i alla fall en stor överraskning.

Jag älskar överraskningar.

Jag älskar att överraska.

Men framförallt så älskar jag att bli överraskad.

Det var ett kärt besök av två av männen i mitt liv.

Med min favvomat och kramar.

Min stora varma jävla famn som stänger av mitt huvud och lugnar mitt inre.

För dom var det säkert ingen stor grej.

Men för mig var det allt.

Jag har haft en fruktansvärd dag bortsett från ett mycket kärt återseende tidigare på dagen.

Så tack för att min dag trots allt fick ett fint slut.

Fullproppad i medicin mot all världens åkommor ska jag nu försöka komma till ro.

Må änglarna och älvorna vara med mig inatt ❤️

Decisions

PUBLICERAT: 2014-08-17 TID: 15:56:38 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Kom och sätt dig brevid mig en stund.

Låt oss återigen tala om livet.

Låt mig berätta om hur livet sprang ifrån mig inte bara en gång utan två gånger.

Först spelade hjärnan mig ett spratt.

Sen ödet.

Det är inte ett aktivt val att hamna i psykisk ohälsa.

Vägen tillbaka är.

Att få cancer är inte ett val i någon av riktningarna.

Men hur man väljer att tänka, leva och förvalta sin tid är.

Till viss del.

Man rår åtminstone på vad som försiggår innanför pannbenet.

Jag har gjort många bra val.

Många dåliga.

Men jag är kvar.

Jag överlever inte bara.

Jag lever.

Den kommande veckan kommer att plåga ur mig varenda jävla verktyg jag äger och har.

Den kommer att slå mitt inre i småbitar.

Då när allting kommer omkring tar livet slut för en stund.

Hela systemet ställs om till överlevnad.

Prioriteringar slås omkull och perspektiven förändras.

Överlev!

Sprutor, nålar, vita rockar och morfindimman är den enda räddningen jag har.

Ett val.

Jag måste rida ut stormen för att återigen hamna i solsken.

Jag måste vilja!

Jag måste orka!

Jag måste överleva!

Jag måste välja!

Jag väljer livet...

Så jag får känna att jag lever

PUBLICERAT: 2014-08-16 TID: 19:17:33 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever.

Skjut mig här och nu för nu kan jag dö.

Huvudet ner i asfalten så får jag känna att jag lever.

Bränn vår stad med elden inom dig,

Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter.

Dra mig över grusgången för jag vill känna att jag lever.

Dra mig genom staden hem till dig,

Kyss mig över bröstkorgen så får jag känna att jag lever,

Andas djupt i mig tills jag är din.

Du får göra vad du vill.

Får göra allt och lite till.

Jag vill bara känna nånting.

Igår förlorade jag, inatt vinner jag!

PUBLICERAT: 2014-08-12 TID: 22:33:00 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Efter att ha sovit precis hela dagen bortsett från en och annan vaken stund så satte jag mig trevande upp i soffan.

Smög ut i köket.

Möttes av disken.

Fick avbryta pga av värken vid flera tillfällen.

La mig raklång på golvet.

Lyssnade till musiken i lurarna.

Ställde mig upp igen.

Fortsatte diska och kom på mig själv röra lite sällsamt på höfterna.

Det värker i varenda led.

Musklerna förtvinar sakta men säkert å ger mig mjölksyra efter varannan diskad tallrik.

Jag börjar få blåsor i hela munnen.

Muntorrheten ska vi inte tala om.

Min hudåkomma blommar överallt vilket resulterar i att jag inte kan ha underkläder på mig.

Ögonen svider och påsarna lyser blått.

Jag är ostadig och yr.

Jag kliar mig i huvudet och får en hårtuss i handen.

Jag har inte duschat på 2 dagar.

Jag har inte funnit orken att ta mig dit.

Fyllde upp badkaret med kokhett vatten.

Slutade med att jag frös så jävligt att jag gick upp tillslut.

Det sved dessutom så jävligt i alla sår. Runt brösten, i ljumskarna och i armhålorna.

Hällde upp en kopp kaffe.

Skakade så jävligt att koppen åkte i golvet.

Om jag behöver hjälp?

Fick serverat på silverfat att s.k vänner går till mitt ex och säger att jag är så jävla lat och ber om hjälp hela tiden?

Undra när jag gjorde det senast?

Hans och min relation är kanske inte den bästa alltid.

Men ljuger gör han inte.

Men det kvittar.

Känner man mig så vet man exakt vad jag går för.

Jag lejer gärna ut sysslor och betalar för saker jag avskyr att göra.

Men lat? Utnyttjar situationen?

Då känner man inte mig, alls.

Jag har talat mycket om cancer, ångest och andra sviter de senaste dagarna.

Vi får inte glömma...

Jag får inte glömma att jag har och gör en helt outstanding resa i mitt inre.

Jag är fortfarande jag.

Att jag innan cancern diagnosticerades med adhd-ocd, generaliserat ångestsyndrom, multipel intelligens och posttraumatisk stressyndrom.

Men jag är inte inte mina diagnoser.

Jag är inte cancer.

Jag är inte ADHD.

Jag har bara en snabbare hjärna, kan multitaska betydligt mer än normen, kan få ångest för minsta lilla, spinna iväg som ingen annan och konspirera ihop världsproblem i mitt eget huvud på 0,3 s.

Jag är sjuk.

Jag har cancer.

Jag har ångest.

Men jag är inte dum i huvudet.

Jag har så mycket självinsikt att jag kan få mig själv att må illa åt alla insikter.

Men jämför aldrig kaos med kaos.

Ditt kaos är fortfarande lika viktigt för mig.

Dina problem är fortfarande lika stora.

Mina blir inte mindre inte heller större för att dina får ta plats.

Jag är fortfarande jag.

Natten som var spenderades liggandes på ett toagolv.

Självklart med så pass hög sinnesnärvaro att jag lät mig själv bli undersökt vid två tillfällen.

Dom hämtade en filt å en kudde.

Lät mig ligga där.

Jag var inte trygg någon annanstans.

Lite adrenalin senare så mådde jag bättre men sömnen lös med sin frånvaro.

Ångest?

Ja i allra högsta grad.

Nu har jag efter ett ångestladdat besök på Apoteket medicinerat mig så pass att jag borde sova som en stock.

Hoppas jag!

Är det synd om mig?

Helvete heller, det är ju den här skiten som ska gör mig frisk.

Som ska låta mina barn få växa upp med sina barn.

Vad var det vi sa

som vi aldrig nånsin skulle glömma

vad var det vi såg

i soluppgången vid sjön

vad var det vi skrek där

på vägen hem över fotbollsplan

en dag ska vi härifrån!

Vi ska ta över

Vi ska ta över världen

Vi ska bli stora

Vi ska bli mäktiga, ha ha

och vi ska göra jorden hel

ja vi ska göra vattnet rent

och vi ska aldrig skada

varandra mer

och vi ska slåss

Ja, vi ska slåss mot Goliat.

Igår vann Goliat.

Inatt vinner jag.

På ett toagolv

PUBLICERAT: 2014-08-11 TID: 23:42:43 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Ligger på toagolvet.

Om jag är morfinskev eller bara helt jävla slut har jag ingen aning om.

Jag skiter mer blod än Västmanlands blodgivare tillsammans.

Cellgifterna som nu flödar i min kropp bryter ner de friska cellerna som läker min redan sargade tarm.

Ingen respons på mitt senaste inlägg heller.

Tråkigt, tog argumenten slut?

Varför har jag hår?

Varför ser jag inte ut som en krockad bajamaja?

För lite sjukhusbilder?

Bevis?

Är det det du din anonyma människa vill ha?

Bevis på vadå?

Behöver jag bevisa något för dig?

Räcker det inte med att jag tycker synd om dig?

Om man har någon form av insikt i den här jävla sjukdomen så måtte man förstå hur oerhört jävla ont det gör varje gång man kammar håret.

Jag har kommit lindrigt undan tack vare att de cellgifter jag får inte har håravfall som främsta bieffekt.

Men om jag inte hade löshår, lösfransar, solat å fejkläppar osv så vore min approach en helt annan.

Jag ser förjävlig ut.

Är det konstigt att jag åtgärdar det i den mån jag kan?

Ju mer jag insjuknar i cellgifternas helvete ju starkare blir jag.

Ju närmare mål är jag.

Just nu vill jag helst av allt skjuta mig själv i huvudet i och för sig.

Eller nä, näst mest.

Mest av allt så vill jag bli frisk!

Ligger jag här och försvarar mig?

Nä, jag försöker bara så diplomatiskt som möjligt att be dig dra åt helvete.

Hursom.

Jag har återfått kontakten med en gammal vän.

Som gått igenom ett helvete värre än det mesta jag har hört talas om.

För första gången möts jag av en helt annan förståelse.

Någon som känner igen sig i allt jag berättar.

Förstår att jag gnäller och varför.

Som förstår varför jag ibland bara vill ge upp.

Med en helt annan insikt.

Vilken förebild!

Vilken krigare!

Hatten av, tack för att du valde att ta kontakt igen efter alla dessa år.

Till sist.

Himlen måste ha saknat sin ängel.

Ännu en fick lämna oss och återgå till sin änglatjänst där uppe.

Jag kommer alltid att minnas våra samtal under behandlingarna.

Härifrån till evigheten ❤️

Imorgon är en annan dag

PUBLICERAT: 2014-08-10 TID: 21:00:03 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Förra veckans positiva besked resulterade i en helg full i festival.

Först ut var Getaway.

Mitt hjärtas jävla festival.

Nu i efterhand så ångrar jag att jag åkte dit.

Av hela mitt hjärta.

Vissa minnen ska man bevara som dom är.

Låta dom vara just minnen.

Jag kan inte hur jag än förmår mig lyckas se någon ljusglimt.

Brist på kommunikation och förståelse gjorde att det föll platt pannkaka.

Det var så viktigt.

Det var så betydelsefullt.

Min sjuka hjärna har längtar tillbaka dit sedan jag var där senast.

Men känslan, den vackra och glada.

Togs ifrån mig.

I lördag kuskade vi i alla fall vidare till Stockholm på impuls.

Dans Dakar.

Det var en av de häftigaste händelserna i år.

Tack ❤️

Nu sitter jag på balkongen hemma hos Jaanis.

Här råder samma värme.

Samma lugn. Samma ro.

En del av mitt hjärta är kvar här än.

Här där jag våndats, älskat, drömt, längtat, saknat och skrattat.

Jag längtar fortfarande.

Saknar och hoppas.

Jag längtar tillbaka till innan jag blev sjuk.

Jag saknar känslan som var.

Som fanns. Som hägrade då.

Och jag hoppas.

Hoppas att jag ska finna den igen.

En dag kommer allting att falla på plats.

Ibland måste t.o.m bitar falla isär för att rätt bitar ska kunna sättas ihop.

Den kommer en dag. En tid.

Jag hoppas bara att jag är redo. Då.

Imorgon är det dags.

Så idag, dagen innan är alltid tung.

Jag pendlar ständigt mellan hopp å förtvivlan.

Rädslan att veta att jag inte kommer att orka leva genom vardagen är ständigt närvarande.

Så imorgon ska jag försöka städa, tvätta och göra allt det där som jag kan låta vara till behandlingen är över.

Jag måste läggas in vid två tillfällen som det ser ut nu.

Mer beroende på infektionskänsligheten.

Jag brukar vägra.

Men den här gången viker jag mig.

Jag är inte så stark som ni tror.

Jag kämpar inte.

Jag överlever knappt.

Lever inte alls mellan varven.

Jag bara är.

Jag bankat hål i huvudet på mig själv mer än jag låtit det läka.

Jag har låtit min ångest, min förtvivlan och min maktlöshet gå ut över de som står mig närmast.

Jag har låtit tålamodet tryta mot mina barn fler gånger än jag bitit ihop.

Jag är inte tapper.

Jag har bara inget annat val.

Jag är inte stark.

Jag är bara inte tillräckligt svag.

Jag är inte modig.

Jag står helt enkelt inför faktum som är helt utan pardon.

Jag är inte blåögd.

Jag är högst medveten.

Jag är inte där.

Men jag är ett steg närmare än vad jag var igår.

Idag är jag lycklig ❤️

PUBLICERAT: 2014-08-07 TID: 22:27:20 UNDER: Änglar finns dom? » 3 Kommentarer

Sitter i köket, ett glas rött och musik i lurarna.

Kommer på mig själv sitta å le.

Herregud, i sinnet har detta varit en av de bästa dagarna i mitt liv.

Med tanke på att jag dessutom har en rejäl psykisk ohälsa i grunden så säger det en hel del.

Idag. Just idag är jag fan lycklig.

Sån jävla eufori att jag knappt har koll på tid och rum.

Imorgon tar jag mitt stora jävla hjärta och drar tillbaka till mitt hjärtas festival.

Han som förra året ruskade om min festival och min tillvaro åker oxå dit.

Tillsammans med mig.

Han som vrålade av lycka när han förstod innebörden av mitt samtal som han fick igår.

Han som stått vid min sida både på gott å ont genom hela den här helvetes jävla resan.

Som har gått från sjuk förälskelse till att hamna på topp 5 listan över vänner jag aldrig kan eller vill vara utan.

Började den här dagen genom att fixa en del med banken.

Och umgås med Lina.

Lunch och tjejsnack.

Hon då? Som funnits här mer eller mindre i hela mitt liv.

Å vänskapen står sig fortfarande lika orubbad.

Det kommer alltid att vara du å ja Lundgren ❤️

Nu ska jag mysa vidare.

Kolla så att jag har min metalväska packad å klar inför morgondagen.

Och så ska jag le, lite till ❤️

Och igen...

FUCK CANCER 👊

Det här ska bli den första dagen i mitt liv

PUBLICERAT: 2014-08-06 TID: 22:40:43 UNDER: Änglar finns dom? » 5 Kommentarer

Ni påstår att jag är stark.

Ni säger att jag berör.

Ni stämmer in i mina skratt.

Ni gråter mina tårar.

Ni känner med mig.

Tar er tid.

Hjälper, stöttar, lyssnar och finns.

Jag får mail från Boden i norr och Ystad längst ner i vårt avlånga land.

Från överallt däremellan.

Från människor som aldrig har träffat mig.

Från människor som har känt mig hela mitt liv.

Jag får kramar och ömhetsbetygelser från människor som älskar mig trots att det enda dom har att gå på är mina ord.

Mina rader. Mina kapitel.

Mitt liv.

Nu skriver att jag är en förebild.

Att jag har bevisat att även det omöjliga är möjligt.

Men ni då?

Ni bevisar för mig om och om igen att kärlek finns.

Att stora hjärtan finns överallt.

Om jag någonsin tappade tron på mänskligheten så har ni gett mig den tillbaka.

Idag har jag kramat lite extra på de vackraste barnen i världen.

Låtit mina tårar droppa ner i deras hår.

Låtit min Vilda torka mina tårar och berättat hur bra jag är. Låtit Elvis varit nära nära.

Men det är inte lätt att förklara för de små att tårar även kan rinna av glädje.

Som det ser ut nu.

Min verklighet. Här och nu.

Så kommer jag att få se Lova slänga sin mössa på studenten.

Jag kommer att få se den människan i ögonen som lyckas fånga min sons hjärta. Världens lyckligaste människa med andra ord.

Jag kommer inte att missa den dagen beviset kommer på min mellersta dotters fantastiska hjärna.

Jag kommer att få vagga mina barnbarn till sömns.

Idag är dagen då jag fick mitt liv tillbaka ❤️

Jag vinner!

PUBLICERAT: 2014-08-06 TID: 16:23:41 UNDER: Änglar finns dom? » 14 Kommentarer

Det har varit en lång dag idag.

Kantad av besked som fyller hela mig.

Prästen var inte med idag.

Min kvinnliga överläkare såg alldeles full i fan ut.

-Hur jobbig var den förra behandlingen Jessica?

-.......!!!

-Nu du, nu blir det 4 ggr värre!

Men det blir också din sista enligt prognosen.

-Vad menar du med det?

-Att du kommer att bli frisk!

-Hur fan går det ihop?

-Mirakel sker, det ser jag varje dag. Cancer är det mest oberäkneliga sjukdomen som går att ha å göra med. Vi räknar med att du blir helt återställd.

Din kropp är i så pass bra skick att vi dessutom paketerar ihop 2 behandlingar till 1. Du kommer att bli totalt överkörd. Men det kommer att vara värt det!

Ser ni vad det står?

Hör ni vad jag säger?

Hörs mitt skrik ända hem till eran tv-soffa?

Okey, allt kan hända. Det kan vända. Det är jag både informerad och medveten om.

MEN, nu ser förutsättningarna helt fantastiska ut.

Jag kommer att bli frisk som det verkar.

Förlåt för att jag inte hör av mig till er personligen.

Lina, Goffan, Jaana, Maria V, Emma, Mia, Jenny, Sara, Johan, Anna H, Pullulla, Linda, Lalle, Conny, Gülay, Tülay, Narin, Lillebror, Vronkan, Malin, Hanna, Linda&Matte, Bebis, Cicci...osv, m.m, etc.

Ja, jag skulle kunna hålla på i evigheter.

För hela mitt liv är fullt av massor, massor å återigen massor med fantastiska vänner.

Ni förtjänar en personlig hälsning av mig, allihop. Men jag hinner inte med.

Men skit i det, det kommet ifrån hjärtat oavsett ❤️.

Efter mötet med överläkarn så gick jag runt som i en dimma.

Jag borde ringa någon?

Mamma! Pappa!

Och Stevie såklart.

Agnes hann ringa innan jag hann med.

Jag tror inte att det går att ta in.

Det speglas så hårt av att jag vet hur dålig jag kommer att vara ett tag framöver.

Jag kommer säkert att önska livet ur mig själv både en och tio gånger innan behandlingen är över.

Det är svårt att förstå att det som kommer att göra mig så sjuk är det som kommer att göra mig frisk!

Vi slogs mot Goliat.

Jag slogs.

Och vann ❤️

Får jag ge upp nu?

PUBLICERAT: 2014-08-03 TID: 19:54:25 UNDER: Änglar finns dom? » 4 Kommentarer

Nu har jag levt i två veckor.

Eller stoppat huvudet i sanden snarare,

Blundat, haft skygglapparna på och njutit.

Vältrat mig i fantastisk vänskap.

Druckit goda drinkar.

Ätit underbar mat.

Längtat, saknat och älskat.

Låtit hjärtat få röras.

Nu, just nu gör det så jävla ont.

Jag avskyr att vara hemma igen.

Tillbaka till mitt eget helvete.

Sjuk.

Fan, jag är ju sjuk!

Herr Ågren slår mig med släggor i bakhuvudet och jag har inte en chans att ducka.

Smäll efter smäll.

Jag vill inte ens leva.

Just nu.

Men imorgon är en ny dag.

Min läkare frågade hur jobbigt det var under förra behandlingen.

Jag kan fyrdubbla det nu tydligen.

Jag ska lämna nya prover imorgon.

Be för helvete. Gör vad som helst.

Det här beskedet kommer att avgöra hela min jävla framtid.

Är jag dödsdömd eller räcker det nu?

Har kroppen kapitulerat?

Min tillvaro har ställts på ända mer än jag någonsin själv kommer att förstå.

Så mycket människor, så mycket kärlek. Så mycket intryck.

Så mycket uppmärksamhet att inte ens jag har kunnat hantera det.

Men sluta inte för guds skull.

Fortsätt älska.

Fortsätt blås luft under mina vingar.

Jag kan inte ens lämna startbanan utan någon av er.

Lika viktiga allihopa.

Alla har ni en egen plats i mitt stora jävla hjärta.

Trasigt med stort.

En av mina safezones stod där tillitsfullt å väntade på mig när jag landade.

När jag steg ur planet och sakta vandrade tillbaka.

Steg för steg.

Tunga jävla steg.

Hade inte tryggheten stått där och hållt upp paraplyt och skyddat mig mot den värsta verklighetsnederbörden så hade jag aldrig klivit av planet.

Jag vare sig vill eller orkar vara något annat än ingenting just nu.

Jag vill inte alls mer.

Ingenting.

Men mina barns lycka, alla kramar och välkommen-hem-pussar lägger plåster på de värsta såren just nu.

Ikväll får dom sova tätt, tätt intill ❤️

När bara jag inte räcker till 💜

PUBLICERAT: 2014-07-26 TID: 23:17:01 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Just nu sitter jag längst ut på vingen.

Bevittnar en slående solnedgång mellan raderna.

Slits mellan hopp och förtvivlan,

Brottas med hela mitt inre.

Gårdagens besök av herr Ågren nyper mig fortfarande sidan emellanåt.

Hann hem och krama på två av dom vackraste varelserna på planeten.

-Jag kommer att sakna dig mamma. Kommer du att sakna mig?

-Du vet att mamma saknar alltid dig när vi inte är tillsammans.

Mamma saknar er, alltid.

Och hjärtat?

Det är någon helt annanstans.

Frågan är om jag vet var?

Har jag den kontrollen jag tror mig ha?

Eller spelar ångesten och sömnbristen mig total spratt?

Ska jag vända om?

Sparka till min off-knapp?

Jag har fått möjligheten att tanka så fruktansvärt med omtanke och kärlek.

Jag har fått uppleva vänskap i de allra vackraste formerna.

Om och om igen.

Nästan så att jag svämmar över.

Nästan så jag vill sätta händerna för ansiktet, blunda hårt och försöka förstå vad jag har gjort för att förtjäna det.

Jag har en klump stor som en melon i halsen.

Jag brukar alltid söka kontakt och tröst.

Men inte nu. Inte idag.

Jag kan inte hantera det och heller inte riktigt förstå vad det beror på.

Om några timmar ringer klockan.

På't igen.

Några timmar senare landar vi i Turkiet.

En vecka med ännu mer villkorslös kärlek väntar.

Jag längtar.

Jag är bara inte där ännu.

Hjärtat är någon helt annanstans.

Men jag ber på mina bara knän.

Om ett mirakel.

Sov gott alla ni där ute ❤️

Mammas ❤️

PUBLICERAT: 2014-07-25 TID: 13:32:36 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Sitter på en strand nere i Ystad.

Det är varmt. Inte ett moln på himlen.

Om mindre än 2 dygn sitter jag på ett plan till Turkiet.

Med blandade känslor.

Känslor för vad jag lämnar här hemma.

Känslor för vilka underbara människor jag ska få spendera min semester med.

Så mycket att ta igen.

Så mycket saknad.

Jag ringde min mamma tidigare idag.

Grät som ett barn.

Som den lilla dotter jag är.

Även en mamma behöver en mamma ibland.

Men jag saknar mina barn vareviga sekund.

Jag saknar min sons intensiva kärlek.

Vildas kloka varma ord och pussar.

Lovas skratt och galenskaper.

Jag vill hem.

Just nu vill jag inte vara nån annanstans.

Än med mina barn.

Där kärleken aldrig tar slut.

Där ingenting ifrågasätts.

Där allt är självklart.

Där jag är älskade precis för den jag är.

Mina barn dömer mig inte.

Dom ser bara mig.

För den jag är.

Deras mamma ❤️

To heaven and back again

PUBLICERAT: 2014-07-21 TID: 01:48:00 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Nu sitter jag här återigen.

Mitt i natten.

Mina små sover borta tillsammans med sin pappa.

Lova åker till sin pappa imorgon.

Jag kommer inte att träffa dom på 2 veckor.

Det värker i hela mig.

Jag saknar dom redan nu.

Kommer jag inte bli väckt av Vildas rop imorgon bitti?

Av Elvis pussar?

Kommer inte Lovas frågor å funderingar att hålla mig vaken till långt in på natten?

Jag ska vara barnledig och tanka energi var tanken.

Men det är ju därifrån jag får min energi.

Varför fick man inte barn med den människan som ödet utsett att man skulle dela sitt liv med?

Hur kan man någonsin vänja sig med att vara ifrån sina barn?

Jag har övat på Loppan i 9 år nu.

Aldrig vänjer jag mig.

Aldrig slutar det värka i hjärtat varje gång bilen åker iväg och man står kvar där och vet att man missar halva deras liv.

Ändå gör dom mig spyless 70 ggr om dagen.

Så less att jag nästan får panik.

Så fort jag ruttnar ur på tex Elvis så kommer han försiktigt fram å gosar.

Söker omedelbar bekräftelse.

Vilda hon gapar, skriker å säger att jag är dum.

Lova tjurar ögonen ur sig tills att jag har lovat henne guld och gröna skogar.

Första lilla gull som kommer ur truten och jag faller direkt.

Hårt lindad runt deras lillfingrar.

Men jag kan gärna vara där.

Ett tappert försök att kompensera all den där ilskan som kommer flygandes dag och natt.

Tålamod, det har jag inget.

Pedagogiken suger.

Men kärlek, det finns det massor av.

Jag får rätt hård kritik för hur jag är som mamma.

Jag förtjänar den.

Jag är inte alls korrekt någonstans numera.

Men jag ska komma igen även där.

När styrkan, hoppet och livet kommer ifatt mig.

När lugnet har lagt sig och jag har någon form av psykisk förankring med mig själv.

För jag ska gå på mina barns student och stå där med den där larviga skylten.

Jag ska åka med när dom tagit sitt körkort och garva när dom får motorstopp.

Jag ska stå där stolt och gråta när dom byter ringar med sin livs kärlek.

Jag ska vagga mina barnbarn till sömns och låta dom äta jordgubbar i min trädgård.

Försvinn oro.

Ta bort allt det onda.

Snälla, ge mig min framtid tillbaka!

Gå i era barns fotspår!

PUBLICERAT: 2014-07-20 TID: 11:43:08 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Idag börjar mina smås semester med sin pappa.

Jag har stundtals tyckt att det ska bli skönt.

Inatt vaknade jag med liten Elvis i famnen.

Hårt kramandes.

Han är en mammagris ut i fingerspetsarna.

Vad vore hans värld utan sin mamma?

Vad vore mina flickors värld utan sin mamma?

Inte fan kan jag ju tillåta nån jävla sjukdom att ta deras mamma ifrån dom?

-Mummy, få ja ligga bjevid däj?

Sen lägger han armarna runt min hals, pussar massor och säger:

-Ja älskaj däj till schänona å tillbaka igen. Klockan är 01.

I mitt hjärta raderas allt jag någonsin har gjort fel.

Fylls av oövervinnerlig kärlek och går samtidigt itu.

Hur kunde jag låta en psykisk jävla pissjukdom få deras mamma att vackla?

Hur kunde jag sjunka så långt in i mig själv att jag inte ville leva mer?

Nu när jag står här och inte alls kan påverka mitt öde.

Kliver jag ur det här med hälsan o behåll så ska jag ägna resten av mitt liv att försöka läka, andra.

Jag ska ta tag i så många händer jag bara kan. Låta så få som möjligt falla.

Jag ska berätta om livet.

Jag ska få folk att gråta tårarna ur sig, vakna och inse att livet springer ifrån dom om dom inte ser sig omkring.

Kommer jag att lyckas?

Och hur?

Det skiter jag i.

Kan jag hjälpa en enda liten själ så är hela min resa värd varenda meter!

Vill ni göra något för mig?

Ni frågar om och om igen vad ni kan hjälpa mig med.

Skit i tvätten idag, skit i att det är skitigt på golven.

Var inte mamma duktig och stå vid spisen i flera timmar.

Kör på färdiga köttbullar och snabbisar.

Låt kidsen välja kläder och kombinera hej vilt.

Så länge dom känner sig vackra!

Sen tar ni dagen som den kommer.

Lek med dom där jävla leksaksbilarna och dockorna även fast det är skittråkigt.

Låt ungarna käka glass och godis fast det inte är lördag.

Strunta i allt klet vid matbordet eller sätt dom med en papperstallrik ute på gräsmattan.

Ikväll så låt dom ligga kvar i soffan längre än tänkt.

Spela den där förbaskade filmen för 30:e gången och strunta i att tjata om tandborstningen.

Bara för en dag.

Det kommer att värma era barns hjärtan långt mer än vad den missade tandborstningen spelade för skillnad.

Så vad kan just du göra för mig?

Le. Lev.

Kanske känns det slappt, opedagogiskt och konstigt.

Men vilken dag era barn har haft!?

Skit i alla måsten och älska av bara fan.

Imorgon kanske det är försent!

Nu kommer liv!

PUBLICERAT: 2014-07-19 TID: 23:36:11 UNDER: Änglar finns dom? » 4 Kommentarer

Vad händer nu?

Tidens står stilla för en stund.

Min vardag handlar om livet för en stund.

Senaste veckorna har bara handlat om barnen, bad och kärlek.

Snart vankas två barnfria veckor.

Dessa skall fyllas med vänner, vänner och mera vänner.

Igår åkte vi till min Emma.

Idag träffade jag min Linda.

Imorgon är det Agnes och Stevie-tid.

Senare under veckan vankas det ännu mera Stevie samt sällskap av vackra vänner.

För att sedan fyllas av en resa till Turkiet.

Med min Sara, min Jenny och hennes syster.

Stevie påpekade vid något tillfälle att jag har en stor drös nära vänner.

Och den ena är mer fantastisk än den andra.

Jo, jag är oerhört lyckligt lottad.

Det råder det inga tvivel om.

I veckan som varit har jag lämnat massor med prover etc.

Och fått påfyllt med mer blod.

Så jag är lite piggare nu.

Alltså utan gift för tillfället.

DEN känslan!

Kroppen orkar mer.

Huvudet susar inte så jävligt.

Det ömmar inte i varenda led.

Musklerna vilar lite.

När behandlingen var i sitt esse kunde jag inte ens gå ordentligt.

Inte heller sova.

Ångesten har också lyst med sin frånvaro.

Inget kaos.

Men heller inget lugn.

Kommer det någonsin?

Ro? Varande ro?

Hursom så vet jag att denna sommar nästan kommer att kunna toppa den förra.

Depression, ångest eller cancer.

Jag skiter i vilket!

Jag ska slåss mot Goliat!

Kom änglar kom älvor!

PUBLICERAT: 2014-07-18 TID: 11:24:19 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Att ha ett stort hjärta är inte alltid lätt.

Inte heller lätt för dom omkring oss.

Ibland spelar det ingen roll hur lätt hjärtat blir.

För vissa är det för tungt att bära.

Människor kommer och går i våra liv säkerligen mycket mer än vad man reflekterar över.

Vissa fotspår finns alltid kvar.

Vissa passerade bara för att lära oss något.

En vacker dag kommer någon att orka bära ditt stora hjärta.

Utan risk för att tappa det.

Utan risk för att inte orka.

I dennes armar kommer det inte att väga något.

Det blir liksom ett med det egna.

Har den inte kommit än så kommer den.

Allt har sin tid.

En dag kommer en människa att se hela livet i dina ögon.

Kanske delade Big Bang alla människor i två delar.

En dag finner man sin andra halva.

Ibland när det blir för tungt och denne lämnar tillbaka hjärtat till dig så tar det ett tag innan man orkar bära det alldeles ensam.

Kanske är det inte heller alldeles helt.

De delar man inte kan bära ska man våga släppa.

Dom framför dig.

Bakom dig.

Brevid dig.

Nära dig.

Dom kommer att ta emot och hjälpa dig.

Deras vingslag blåser in luft.

Hjälper dig att hålla det stora hjärtat i schack.

Tills den dagen då hjärtat är lättare.

Till den stora dagen kommer och det inte väger någonting i denne någons armar.

Vingarna behöver inte längre slå frenetiskt.

Bara finnas där runt ikring.

Alltid skyddande.

Alltid lyssnandes.

Alltid nära.

Varmt, tryggt och trofast.

Att änglar finns är ingen hemlighet.

Riktiga änglar finns här överallt ikring oss.

I alla de ögon du ser in i och ser dig själv.

Änglar, du är en av dom ❤️

Tre i ett ❤️

PUBLICERAT: 2014-07-17 TID: 03:21:00 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

De senaste dagarna har bloggen varit tyst.

Jag har vältrat.

Funderat, reflekterat och levt.

Jag har vänt ut och in på mig själv.

Jag kunde aldrig föreställa mig all respons.

Aldrig förstå eran kärlek.

Alla mail. Samtal. Allt.

Är det mig ni pratar om?

Är jag sån här?

Har lilla jag gjort ett sådant avtryck i era liv?

Ni minns mig.

Känner mig.

Känner med mig och för mig.

Nu har jag läst era vackra ord om och om igen.

Om all er empati.

Jag måste ju vara som ni säger?

God?

Aldrig har omvärlden påverkat mig så.

Fått mig att reflektera och stanna upp.

Aldrig har jag tittat på mig själv så här.

Sett mig själv. På det här sättet.

Genom era ögon.

Rad efter rad.

Minne efter minne.

Känsla efter känsla.

Kanske är det även därför jag har börjat syna mig själv.

Som förälder.

Som mamma.

Jag är inte perfekt någonstans.

Ingen duktig mamma.

Jag är en bra mamma.

Men inte duktig.

Alldeles för slarvig med det mesta.

Jag är bra. Men kan bli tusen gånger bättre.

Men är det någonting jag kan luta mig tryggt emot, beundra och vara stolt över så är det kärleken hos mina barn.

Hur dom tar emot och släpper in.

Människa efter människa.

Godtroget och naivt precis så där som barn ska vara.

Vilka stora hjärtan!

Och vilka verktyg de har fått med sig att visa det på.

Så mycket omtanke, kramar, pussar och fina ord.

Så fulla i liv och så fantastiskt bra på att älska alla oavsett.

Ok dom må vara typ drygast i universum men det försvinner bland all värme.

Jag tror att ingen går oberörd förbi min sons fantastiska humor.

Min sons ständiga vaksamhet på sin omgivning. Snabbt där och tar hand om en när man är ledsen.

Ständigt i närheten och tankar kramar och pussar till alla människor som låter honom.

Pussar en på pannan och säger att han älskar sin mamma till stjärnorna och tillbaka igen.

Min mellersta dotters fina komplimanger.

Som kan sätta sig brevid mig och säga hur vacker jag är och att jag är världens bästa mamma.

Som gärna pratar om alla som hon älskar för att tillslut avsluta med att hon nog älskar alla.

Så klok och så intelligent. Mammas tös!

Och min äldsta dotters brinnande hjärta för hästar, hundar, sin familj och sina vänner.

Som inte heller drar sig för att visa det. För allt och alla.

Som böjer sig ner, killar mig på armen och frågar om hon kan gå till sina vänner eller om jag behöver mer hjälp.

Som fortfarande än idag pussar sin mamma ömt på munnen och säger att hon älskar sin galna men bästa mamma.

Vilken trio!

En trio i världsklass ❤️

Familjen annorlunda 💜

PUBLICERAT: 2014-07-13 TID: 13:01:45 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Om jag kunde så skulle jag förklara.

Barnens förståelse. Varsamhet.

Deras ömma pussar och försiktiga frågor.

Idag ska vi släppa upp barnens heliumballonger.

Till himlen, till alla barn som bor där.

Så dom kan få leka oxå säger Ello.

I himlen bor det massor med människor. Och barn.

Vilda berättar att alla kommer dit när dom dör.

Näj man blij gammal och skjuppli fyller Ello i.

Jag förklarar att ibland måste även barn åka dit, göra plats åt andra barn som föds.

Änglar måste ibland byta plats.

Men man försvinner aldrig.

Även om mamma åker till himlen så är hon ju alltid med er.

Ja i hjärtat svarar Vilda.

Mina kloka fina små ungar.

Livet är inte alltid rättvist men det är värt det.

Bara man kommer ihåg att ta vara på det.

Bara man kommer ihåg att det går ut på att skapa massor med vackra minnen.

Som man kan bära med sig resten av sitt liv.

Livet är inte de dagar som passerat.

Utan de dagar vi minns.

Igår kväll, eller rättare sagt inatt runt midnatt satt jag, Goffan, Lova och Annis och kollade på Hajen 3.

-Mamman, här sitter vi å käkar godis mitt i natten!

-Ja så kan det gå. Äh det är ju sommarlov och vi har det skitmysigt. Det är väl huvudsaken?

-Ja du är ju inte som alla andra mammor, du är lite galen. Men det är jag glad för.

Vem bryr sig om det inte är politiskt korrekt?

Om man bara existerar och inte lever vad är det då för vits?

Emellanåt blir inte tänderna borstade förrän mitt på dagen, frukosten serveras närmare lunch.

Kvällsdoppet kanske inträffar efter vanlig sov-time. Middagen äts emellanåt i soffan långt efter middagstid.

Kanske uteblev duschen och trosorna användes en dag extra.

Fötterna somnar ibland lortiga, golvet klibbar och soffan är full i kex.

Men vet ni vad?

Så länge barnen är lyckliga och välmående så betyder det att jag faktiskt fixar det!

Vi lever om ändå lite mer tokigt än vanligt.

Även om hela hemmet fullständigt osar kärlek och galenskap ❤️

Tidigare inlägg Nyare inlägg