Efter att ha sovit precis hela dagen bortsett från en och annan vaken stund så satte jag mig trevande upp i soffan.
Smög ut i köket.
Möttes av disken.
Fick avbryta pga av värken vid flera tillfällen.
La mig raklång på golvet.
Lyssnade till musiken i lurarna.
Ställde mig upp igen.
Fortsatte diska och kom på mig själv röra lite sällsamt på höfterna.
Det värker i varenda led.
Musklerna förtvinar sakta men säkert å ger mig mjölksyra efter varannan diskad tallrik.
Jag börjar få blåsor i hela munnen.
Muntorrheten ska vi inte tala om.
Min hudåkomma blommar överallt vilket resulterar i att jag inte kan ha underkläder på mig.
Ögonen svider och påsarna lyser blått.
Jag är ostadig och yr.
Jag kliar mig i huvudet och får en hårtuss i handen.
Jag har inte duschat på 2 dagar.
Jag har inte funnit orken att ta mig dit.
Fyllde upp badkaret med kokhett vatten.
Slutade med att jag frös så jävligt att jag gick upp tillslut.
Det sved dessutom så jävligt i alla sår. Runt brösten, i ljumskarna och i armhålorna.
Hällde upp en kopp kaffe.
Skakade så jävligt att koppen åkte i golvet.
Om jag behöver hjälp?
Fick serverat på silverfat att s.k vänner går till mitt ex och säger att jag är så jävla lat och ber om hjälp hela tiden?
Undra när jag gjorde det senast?
Hans och min relation är kanske inte den bästa alltid.
Men ljuger gör han inte.
Men det kvittar.
Känner man mig så vet man exakt vad jag går för.
Jag lejer gärna ut sysslor och betalar för saker jag avskyr att göra.
Men lat? Utnyttjar situationen?
Då känner man inte mig, alls.
Jag har talat mycket om cancer, ångest och andra sviter de senaste dagarna.
Vi får inte glömma...
Jag får inte glömma att jag har och gör en helt outstanding resa i mitt inre.
Jag är fortfarande jag.
Att jag innan cancern diagnosticerades med adhd-ocd, generaliserat ångestsyndrom, multipel intelligens och posttraumatisk stressyndrom.
Men jag är inte inte mina diagnoser.
Jag är inte cancer.
Jag är inte ADHD.
Jag har bara en snabbare hjärna, kan multitaska betydligt mer än normen, kan få ångest för minsta lilla, spinna iväg som ingen annan och konspirera ihop världsproblem i mitt eget huvud på 0,3 s.
Jag är sjuk.
Jag har cancer.
Jag har ångest.
Men jag är inte dum i huvudet.
Jag har så mycket självinsikt att jag kan få mig själv att må illa åt alla insikter.
Men jämför aldrig kaos med kaos.
Ditt kaos är fortfarande lika viktigt för mig.
Dina problem är fortfarande lika stora.
Mina blir inte mindre inte heller större för att dina får ta plats.
Jag är fortfarande jag.
Natten som var spenderades liggandes på ett toagolv.
Självklart med så pass hög sinnesnärvaro att jag lät mig själv bli undersökt vid två tillfällen.
Dom hämtade en filt å en kudde.
Lät mig ligga där.
Jag var inte trygg någon annanstans.
Lite adrenalin senare så mådde jag bättre men sömnen lös med sin frånvaro.
Ångest?
Ja i allra högsta grad.
Nu har jag efter ett ångestladdat besök på Apoteket medicinerat mig så pass att jag borde sova som en stock.
Hoppas jag!
Är det synd om mig?
Helvete heller, det är ju den här skiten som ska gör mig frisk.
Som ska låta mina barn få växa upp med sina barn.
Vad var det vi sa
som vi aldrig nånsin skulle glömma
vad var det vi såg
i soluppgången vid sjön
vad var det vi skrek där
på vägen hem över fotbollsplan
en dag ska vi härifrån!
Vi ska ta över
Vi ska ta över världen
Vi ska bli stora
Vi ska bli mäktiga, ha ha
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer
och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat.
Igår vann Goliat.
Inatt vinner jag.