Imorgon är en annan dag
PUBLICERAT: 2014-08-10 TID: 21:00:03
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Förra veckans positiva besked resulterade i en helg full i festival.
Först ut var Getaway.
Mitt hjärtas jävla festival.
Nu i efterhand så ångrar jag att jag åkte dit.
Av hela mitt hjärta.
Vissa minnen ska man bevara som dom är.
Låta dom vara just minnen.
Jag kan inte hur jag än förmår mig lyckas se någon ljusglimt.
Brist på kommunikation och förståelse gjorde att det föll platt pannkaka.
Det var så viktigt.
Det var så betydelsefullt.
Min sjuka hjärna har längtar tillbaka dit sedan jag var där senast.
Men känslan, den vackra och glada.
Togs ifrån mig.
I lördag kuskade vi i alla fall vidare till Stockholm på impuls.
Dans Dakar.
Det var en av de häftigaste händelserna i år.
Tack ❤️
Nu sitter jag på balkongen hemma hos Jaanis.
Här råder samma värme.
Samma lugn. Samma ro.
En del av mitt hjärta är kvar här än.
Här där jag våndats, älskat, drömt, längtat, saknat och skrattat.
Jag längtar fortfarande.
Saknar och hoppas.
Jag längtar tillbaka till innan jag blev sjuk.
Jag saknar känslan som var.
Som fanns. Som hägrade då.
Och jag hoppas.
Hoppas att jag ska finna den igen.
En dag kommer allting att falla på plats.
Ibland måste t.o.m bitar falla isär för att rätt bitar ska kunna sättas ihop.
Den kommer en dag. En tid.
Jag hoppas bara att jag är redo. Då.
Imorgon är det dags.
Så idag, dagen innan är alltid tung.
Jag pendlar ständigt mellan hopp å förtvivlan.
Rädslan att veta att jag inte kommer att orka leva genom vardagen är ständigt närvarande.
Så imorgon ska jag försöka städa, tvätta och göra allt det där som jag kan låta vara till behandlingen är över.
Jag måste läggas in vid två tillfällen som det ser ut nu.
Mer beroende på infektionskänsligheten.
Jag brukar vägra.
Men den här gången viker jag mig.
Jag är inte så stark som ni tror.
Jag kämpar inte.
Jag överlever knappt.
Lever inte alls mellan varven.
Jag bara är.
Jag bankat hål i huvudet på mig själv mer än jag låtit det läka.
Jag har låtit min ångest, min förtvivlan och min maktlöshet gå ut över de som står mig närmast.
Jag har låtit tålamodet tryta mot mina barn fler gånger än jag bitit ihop.
Jag är inte tapper.
Jag har bara inget annat val.
Jag är inte stark.
Jag är bara inte tillräckligt svag.
Jag är inte modig.
Jag står helt enkelt inför faktum som är helt utan pardon.
Jag är inte blåögd.
Jag är högst medveten.
Jag är inte där.
Men jag är ett steg närmare än vad jag var igår.
Kommentarer
Trackback
