Drop it!
PUBLICERAT: 2014-10-09 TID: 00:35:59
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Tänk att vi hatar över gränserna.
Över streck någon ritat på en karta.
Vi bråkar för att någon bestämde sig för att bryta ner en värld i små små delar.
Någon bestämde sig från början att vi skulle se på varandra som olika.
Så här sitter vi.
Öga mot öga över samma köksbord och talar helt olika språk.
I över ett års tid har jag kämpat för något jag trodde på.
Jag har gjort allt i min makt och lite till.
Jag har testat alla vägar in.
Alla utom dom som skulle ha lett mig rätt.
Varför syns inte det jag gör?
Varför hörs inte det jag säger?
Varför känns inte det jag visar?
Varför kan vi inte förstå varann?
Att någon fick komma så nära men ändå inte hela vägen in?
Varsamt vid min sida.
Genom varje behandling.
Delat varenda bakslag.
Jag trodde att jag kunde bekämpa Goliat trots att vi inte spelade boll på samma planhalva som barn.
Jag trodde att sjukdomen och dess konsekvenser kunde gömmas emellanåt och att mitt rätta jag fick chansen att skina igenom molnen.
Jag förmådde inte att ge mer av mig själv.
Jag lät aldrig mina innersta tankar höras.
Jag lät inte hjärtat slå tillräckligt hårt.
Nu står jag här helt lamslagen och inser att slagen tagit alldeles för hårt.
Jag ser inte mig själv i dom där ögonen längre.
Jag ser ingen värme.
Jag ser inget hopp.
Jag ser inte längre mig själv.
Tryggheten slogs ut av herr Ågren och mr Mani.
Mina demoner är allt annat än oskyldiga.
Kanske förstörde dom det vackraste jag någonsin sett.
Kanske lät jag dom rycka undan den smala balken jag tilläts balansera på.
När livet tar tag i en som hårdast så håller man febrilt fast i det som verkar stadigast.
Som man tror sig lita mest på.
I allt som kommer i ens väg.
Framförallt i det som inte ser och vet vad man hunnit med att förstöra på vägen dit.
Bara ett andetag till.
Tysta de där jävlarna i huvudet mitt.
Håll min hand så där som förr.
Krama ur mig all jävla sjukdom.
Låt mig få fly och försvinna långt bort ur den där jävla verkligheten som numera kallas mitt liv.
Om så bara för en stund.
Operationen uteblir troligtvis.
Jag får gå utan behandling i 2 veckor till.
Sen skall ytterligare tester göras.
Återigen ska vi sticka sönder fröken Hedlund. Röntga min mage.
Å hoppas på tur.
Tur är det ändå jag kan förlita mig på just nu.
Men att jag skulle stå här helt rådvill.
Där sjukdomen spelar mindre roll.
Där allt annat någonstans förlorar sin mening.
Jag har blundar för verkligheten länge nog nu.
Jag tittar men jag ser inte.
Murarna som skiljer våra världar åt är högre än någonsin.
Min kropp är för svag för att orka sig på några rivningsförsök.
Alla andra vägar har vi redan testat.
Det ljuder krig i skällan.
Att lägga ner stridsyxan, vända om och gå är det enda som förhindrar ett världskrig.
Jag måste tro på fred.
På ljus och på en bättre framtid.
Vi kan inte slåss sida vid sida.
Men låt oss för allt i världen inte slåss emot varandra.
Låt oss istället tro.
På karma. Ödet. På livet.
Och på att hälsa vinner över sjukdom.
För allting kommer att bli bra tillslut.
Å är det inte bra, så är det inte slut.
❤️
Kommentarer
- Annika
Jag gör ett litet avtryck idag, visar att jag är här. Tack för att jag får titta till dig! Skickar en stor kram till dig. <3
Trackback
