Alltid starkare tillsammans!
PUBLICERAT: 2014-10-27 TID: 22:34:22
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Utan att ens ha haft det i åtanke eller reflekterat över anledningen så trillade polletten ner först när jag ifrågasatte det.
Det har regnat in det ena fina meddelandet efter det andra.
Det är cancergala ikväll.
En gala för mig och alla andra där ute som kämpar varenda vakna sekund mot det som inte borde drabba någon.
Men för mig är det inte lika stort som man skulle kunna tro.
Det är min vardag.
Något jag lever i och med varenda dag.
Jag stänger av. Ned.
Jag kan nog inte påstå att man blir immun men reaktionerna numera är tama.
Vare sig tråkiga eller positiva besked bekommer mig så mycket längre.
Jag har byggt min mur ännu högre.
Tjockare och mer ogenomtränglig.
När det gäller alla känslor.
Jag kan inte förmå mig att titta på den där galan.
Jag absorberar så jävligt att andras öden påverkar mig mer än någonsin.
Jag är känsligare än någonsin.
Livet är så förbannat skört.
Allt vi tror på och allt vi är kan vända på ett ögonblick.
Hela tillvaron kan ställas på ända och våra drömmar kan tas ifrån oss.
Utan att vi ens hann märka vad som hände eller få någon form av förvarning.
I ett även mailen jag fick ikväll så skrev hon att jag med mina ord har fått henne att vara mer närvarande.
Vilken komplimang!
Kan jag nå ut till någon.
Vem som helst.
Kan jag lindra någons smärta om så bara för en stund.
Jag kan få någon att tänka om.
Se på livet ur en mer ödmjuk synvinkel.
Kan jag få någon att förstå sin ångest.
Kan jag lyckas med minsta lilla.
Så finns det ju en mening.
För tillsammans är vi starka.
Tillsammans kan vi hantera ångest.
Tillsammans kan vi flytta berg.
Tillsammans kan vi besegra cancer!
Kommentarer
- Annika
Ja, du och det du skriver gör att folk som läser får möjlighet att få ett nytt perspektiv på saker och på livet! Allt från att inse att man har det riktigt bra, och inte uppskattar det som man borde, att man tom tar mycket för givet. Till att få hopp och hitta gnistan, kämpa vidare, inte ge upp fast det känns oövervinnerligt. Jag orkar lite till, banne mig, det gör jag! Kram
Trackback
