När bara jag inte räcker till 💜
PUBLICERAT: 2014-07-26 TID:< 23:17:01 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Just nu sitter jag längst ut på vingen.
Bevittnar en slående solnedgång mellan raderna.
Slits mellan hopp och förtvivlan,
Brottas med hela mitt inre.
Gårdagens besök av herr Ågren nyper mig fortfarande sidan emellanåt.
Hann hem och krama på två av dom vackraste varelserna på planeten.
-Jag kommer att sakna dig mamma. Kommer du att sakna mig?
-Du vet att mamma saknar alltid dig när vi inte är tillsammans.
Mamma saknar er, alltid.
Och hjärtat?
Det är någon helt annanstans.
Frågan är om jag vet var?
Har jag den kontrollen jag tror mig ha?
Eller spelar ångesten och sömnbristen mig total spratt?
Ska jag vända om?
Sparka till min off-knapp?
Jag har fått möjligheten att tanka så fruktansvärt med omtanke och kärlek.
Jag har fått uppleva vänskap i de allra vackraste formerna.
Om och om igen.
Nästan så att jag svämmar över.
Nästan så jag vill sätta händerna för ansiktet, blunda hårt och försöka förstå vad jag har gjort för att förtjäna det.
Jag har en klump stor som en melon i halsen.
Jag brukar alltid söka kontakt och tröst.
Men inte nu. Inte idag.
Jag kan inte hantera det och heller inte riktigt förstå vad det beror på.
Om några timmar ringer klockan.
På't igen.
Några timmar senare landar vi i Turkiet.
En vecka med ännu mer villkorslös kärlek väntar.
Jag längtar.
Jag är bara inte där ännu.
Hjärtat är någon helt annanstans.
Men jag ber på mina bara knän.
Om ett mirakel.
Sov gott alla ni där ute ❤️
Mammas ❤️
PUBLICERAT: 2014-07-25 TID:< 13:32:36 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Sitter på en strand nere i Ystad.
Det är varmt. Inte ett moln på himlen.
Om mindre än 2 dygn sitter jag på ett plan till Turkiet.
Med blandade känslor.
Känslor för vad jag lämnar här hemma.
Känslor för vilka underbara människor jag ska få spendera min semester med.
Så mycket att ta igen.
Så mycket saknad.
Jag ringde min mamma tidigare idag.
Grät som ett barn.
Som den lilla dotter jag är.
Även en mamma behöver en mamma ibland.
Men jag saknar mina barn vareviga sekund.
Jag saknar min sons intensiva kärlek.
Vildas kloka varma ord och pussar.
Lovas skratt och galenskaper.
Jag vill hem.
Just nu vill jag inte vara nån annanstans.
Än med mina barn.
Där kärleken aldrig tar slut.
Där ingenting ifrågasätts.
Där allt är självklart.
Där jag är älskade precis för den jag är.
Mina barn dömer mig inte.
Dom ser bara mig.
För den jag är.
Deras mamma ❤️
To heaven and back again
PUBLICERAT: 2014-07-21 TID:< 01:48:00 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
Nu sitter jag här återigen.
Mitt i natten.
Mina små sover borta tillsammans med sin pappa.
Lova åker till sin pappa imorgon.
Jag kommer inte att träffa dom på 2 veckor.
Det värker i hela mig.
Jag saknar dom redan nu.
Kommer jag inte bli väckt av Vildas rop imorgon bitti?
Av Elvis pussar?
Kommer inte Lovas frågor å funderingar att hålla mig vaken till långt in på natten?
Jag ska vara barnledig och tanka energi var tanken.
Men det är ju därifrån jag får min energi.
Varför fick man inte barn med den människan som ödet utsett att man skulle dela sitt liv med?
Hur kan man någonsin vänja sig med att vara ifrån sina barn?
Jag har övat på Loppan i 9 år nu.
Aldrig vänjer jag mig.
Aldrig slutar det värka i hjärtat varje gång bilen åker iväg och man står kvar där och vet att man missar halva deras liv.
Ändå gör dom mig spyless 70 ggr om dagen.
Så less att jag nästan får panik.
Så fort jag ruttnar ur på tex Elvis så kommer han försiktigt fram å gosar.
Söker omedelbar bekräftelse.
Vilda hon gapar, skriker å säger att jag är dum.
Lova tjurar ögonen ur sig tills att jag har lovat henne guld och gröna skogar.
Första lilla gull som kommer ur truten och jag faller direkt.
Hårt lindad runt deras lillfingrar.
Men jag kan gärna vara där.
Ett tappert försök att kompensera all den där ilskan som kommer flygandes dag och natt.
Tålamod, det har jag inget.
Pedagogiken suger.
Men kärlek, det finns det massor av.
Jag får rätt hård kritik för hur jag är som mamma.
Jag förtjänar den.
Jag är inte alls korrekt någonstans numera.
Men jag ska komma igen även där.
När styrkan, hoppet och livet kommer ifatt mig.
När lugnet har lagt sig och jag har någon form av psykisk förankring med mig själv.
För jag ska gå på mina barns student och stå där med den där larviga skylten.
Jag ska åka med när dom tagit sitt körkort och garva när dom får motorstopp.
Jag ska stå där stolt och gråta när dom byter ringar med sin livs kärlek.
Jag ska vagga mina barnbarn till sömns och låta dom äta jordgubbar i min trädgård.
Försvinn oro.
Ta bort allt det onda.
Snälla, ge mig min framtid tillbaka!
Gå i era barns fotspår!
PUBLICERAT: 2014-07-20 TID:< 11:43:08 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Idag börjar mina smås semester med sin pappa.
Jag har stundtals tyckt att det ska bli skönt.
Inatt vaknade jag med liten Elvis i famnen.
Hårt kramandes.
Han är en mammagris ut i fingerspetsarna.
Vad vore hans värld utan sin mamma?
Vad vore mina flickors värld utan sin mamma?
Inte fan kan jag ju tillåta nån jävla sjukdom att ta deras mamma ifrån dom?
-Mummy, få ja ligga bjevid däj?
Sen lägger han armarna runt min hals, pussar massor och säger:
-Ja älskaj däj till schänona å tillbaka igen. Klockan är 01.
I mitt hjärta raderas allt jag någonsin har gjort fel.
Fylls av oövervinnerlig kärlek och går samtidigt itu.
Hur kunde jag låta en psykisk jävla pissjukdom få deras mamma att vackla?
Hur kunde jag sjunka så långt in i mig själv att jag inte ville leva mer?
Nu när jag står här och inte alls kan påverka mitt öde.
Kliver jag ur det här med hälsan o behåll så ska jag ägna resten av mitt liv att försöka läka, andra.
Jag ska ta tag i så många händer jag bara kan. Låta så få som möjligt falla.
Jag ska berätta om livet.
Jag ska få folk att gråta tårarna ur sig, vakna och inse att livet springer ifrån dom om dom inte ser sig omkring.
Kommer jag att lyckas?
Och hur?
Det skiter jag i.
Kan jag hjälpa en enda liten själ så är hela min resa värd varenda meter!
Vill ni göra något för mig?
Ni frågar om och om igen vad ni kan hjälpa mig med.
Skit i tvätten idag, skit i att det är skitigt på golven.
Var inte mamma duktig och stå vid spisen i flera timmar.
Kör på färdiga köttbullar och snabbisar.
Låt kidsen välja kläder och kombinera hej vilt.
Så länge dom känner sig vackra!
Sen tar ni dagen som den kommer.
Lek med dom där jävla leksaksbilarna och dockorna även fast det är skittråkigt.
Låt ungarna käka glass och godis fast det inte är lördag.
Strunta i allt klet vid matbordet eller sätt dom med en papperstallrik ute på gräsmattan.
Ikväll så låt dom ligga kvar i soffan längre än tänkt.
Spela den där förbaskade filmen för 30:e gången och strunta i att tjata om tandborstningen.
Bara för en dag.
Det kommer att värma era barns hjärtan långt mer än vad den missade tandborstningen spelade för skillnad.
Så vad kan just du göra för mig?
Le. Lev.
Kanske känns det slappt, opedagogiskt och konstigt.
Men vilken dag era barn har haft!?
Skit i alla måsten och älska av bara fan.
Imorgon kanske det är försent!
Nu kommer liv!
PUBLICERAT: 2014-07-19 TID:< 23:36:11 UNDER: Änglar finns dom?
» 4 Kommentarer
Vad händer nu?
Tidens står stilla för en stund.
Min vardag handlar om livet för en stund.
Senaste veckorna har bara handlat om barnen, bad och kärlek.
Snart vankas två barnfria veckor.
Dessa skall fyllas med vänner, vänner och mera vänner.
Igår åkte vi till min Emma.
Idag träffade jag min Linda.
Imorgon är det Agnes och Stevie-tid.
Senare under veckan vankas det ännu mera Stevie samt sällskap av vackra vänner.
För att sedan fyllas av en resa till Turkiet.
Med min Sara, min Jenny och hennes syster.
Stevie påpekade vid något tillfälle att jag har en stor drös nära vänner.
Och den ena är mer fantastisk än den andra.
Jo, jag är oerhört lyckligt lottad.
Det råder det inga tvivel om.
I veckan som varit har jag lämnat massor med prover etc.
Och fått påfyllt med mer blod.
Så jag är lite piggare nu.
Alltså utan gift för tillfället.
DEN känslan!
Kroppen orkar mer.
Huvudet susar inte så jävligt.
Det ömmar inte i varenda led.
Musklerna vilar lite.
När behandlingen var i sitt esse kunde jag inte ens gå ordentligt.
Inte heller sova.
Ångesten har också lyst med sin frånvaro.
Inget kaos.
Men heller inget lugn.
Kommer det någonsin?
Ro? Varande ro?
Hursom så vet jag att denna sommar nästan kommer att kunna toppa den förra.
Depression, ångest eller cancer.
Jag skiter i vilket!
Jag ska slåss mot Goliat!
Kom änglar kom älvor!
PUBLICERAT: 2014-07-18 TID:< 11:24:19 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Att ha ett stort hjärta är inte alltid lätt.
Inte heller lätt för dom omkring oss.
Ibland spelar det ingen roll hur lätt hjärtat blir.
För vissa är det för tungt att bära.
Människor kommer och går i våra liv säkerligen mycket mer än vad man reflekterar över.
Vissa fotspår finns alltid kvar.
Vissa passerade bara för att lära oss något.
En vacker dag kommer någon att orka bära ditt stora hjärta.
Utan risk för att tappa det.
Utan risk för att inte orka.
I dennes armar kommer det inte att väga något.
Det blir liksom ett med det egna.
Har den inte kommit än så kommer den.
Allt har sin tid.
En dag kommer en människa att se hela livet i dina ögon.
Kanske delade Big Bang alla människor i två delar.
En dag finner man sin andra halva.
Ibland när det blir för tungt och denne lämnar tillbaka hjärtat till dig så tar det ett tag innan man orkar bära det alldeles ensam.
Kanske är det inte heller alldeles helt.
De delar man inte kan bära ska man våga släppa.
Dom framför dig.
Bakom dig.
Brevid dig.
Nära dig.
Dom kommer att ta emot och hjälpa dig.
Deras vingslag blåser in luft.
Hjälper dig att hålla det stora hjärtat i schack.
Tills den dagen då hjärtat är lättare.
Till den stora dagen kommer och det inte väger någonting i denne någons armar.
Vingarna behöver inte längre slå frenetiskt.
Bara finnas där runt ikring.
Alltid skyddande.
Alltid lyssnandes.
Alltid nära.
Varmt, tryggt och trofast.
Att änglar finns är ingen hemlighet.
Riktiga änglar finns här överallt ikring oss.
I alla de ögon du ser in i och ser dig själv.
Änglar, du är en av dom ❤️
Tre i ett ❤️
PUBLICERAT: 2014-07-17 TID:< 03:21:00 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
De senaste dagarna har bloggen varit tyst.
Jag har vältrat.
Funderat, reflekterat och levt.
Jag har vänt ut och in på mig själv.
Jag kunde aldrig föreställa mig all respons.
Aldrig förstå eran kärlek.
Alla mail. Samtal. Allt.
Är det mig ni pratar om?
Är jag sån här?
Har lilla jag gjort ett sådant avtryck i era liv?
Ni minns mig.
Känner mig.
Känner med mig och för mig.
Nu har jag läst era vackra ord om och om igen.
Om all er empati.
Jag måste ju vara som ni säger?
God?
Aldrig har omvärlden påverkat mig så.
Fått mig att reflektera och stanna upp.
Aldrig har jag tittat på mig själv så här.
Sett mig själv. På det här sättet.
Genom era ögon.
Rad efter rad.
Minne efter minne.
Känsla efter känsla.
Kanske är det även därför jag har börjat syna mig själv.
Som förälder.
Som mamma.
Jag är inte perfekt någonstans.
Ingen duktig mamma.
Jag är en bra mamma.
Men inte duktig.
Alldeles för slarvig med det mesta.
Jag är bra. Men kan bli tusen gånger bättre.
Men är det någonting jag kan luta mig tryggt emot, beundra och vara stolt över så är det kärleken hos mina barn.
Hur dom tar emot och släpper in.
Människa efter människa.
Godtroget och naivt precis så där som barn ska vara.
Vilka stora hjärtan!
Och vilka verktyg de har fått med sig att visa det på.
Så mycket omtanke, kramar, pussar och fina ord.
Så fulla i liv och så fantastiskt bra på att älska alla oavsett.
Ok dom må vara typ drygast i universum men det försvinner bland all värme.
Jag tror att ingen går oberörd förbi min sons fantastiska humor.
Min sons ständiga vaksamhet på sin omgivning. Snabbt där och tar hand om en när man är ledsen.
Ständigt i närheten och tankar kramar och pussar till alla människor som låter honom.
Pussar en på pannan och säger att han älskar sin mamma till stjärnorna och tillbaka igen.
Min mellersta dotters fina komplimanger.
Som kan sätta sig brevid mig och säga hur vacker jag är och att jag är världens bästa mamma.
Som gärna pratar om alla som hon älskar för att tillslut avsluta med att hon nog älskar alla.
Så klok och så intelligent. Mammas tös!
Och min äldsta dotters brinnande hjärta för hästar, hundar, sin familj och sina vänner.
Som inte heller drar sig för att visa det. För allt och alla.
Som böjer sig ner, killar mig på armen och frågar om hon kan gå till sina vänner eller om jag behöver mer hjälp.
Som fortfarande än idag pussar sin mamma ömt på munnen och säger att hon älskar sin galna men bästa mamma.
Vilken trio!
En trio i världsklass ❤️
Familjen annorlunda 💜
PUBLICERAT: 2014-07-13 TID:< 13:01:45 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Om jag kunde så skulle jag förklara.
Barnens förståelse. Varsamhet.
Deras ömma pussar och försiktiga frågor.
Idag ska vi släppa upp barnens heliumballonger.
Till himlen, till alla barn som bor där.
Så dom kan få leka oxå säger Ello.
I himlen bor det massor med människor. Och barn.
Vilda berättar att alla kommer dit när dom dör.
Näj man blij gammal och skjuppli fyller Ello i.
Jag förklarar att ibland måste även barn åka dit, göra plats åt andra barn som föds.
Änglar måste ibland byta plats.
Men man försvinner aldrig.
Även om mamma åker till himlen så är hon ju alltid med er.
Ja i hjärtat svarar Vilda.
Mina kloka fina små ungar.
Livet är inte alltid rättvist men det är värt det.
Bara man kommer ihåg att ta vara på det.
Bara man kommer ihåg att det går ut på att skapa massor med vackra minnen.
Som man kan bära med sig resten av sitt liv.
Livet är inte de dagar som passerat.
Utan de dagar vi minns.
Igår kväll, eller rättare sagt inatt runt midnatt satt jag, Goffan, Lova och Annis och kollade på Hajen 3.
-Mamman, här sitter vi å käkar godis mitt i natten!
-Ja så kan det gå. Äh det är ju sommarlov och vi har det skitmysigt. Det är väl huvudsaken?
-Ja du är ju inte som alla andra mammor, du är lite galen. Men det är jag glad för.
Vem bryr sig om det inte är politiskt korrekt?
Om man bara existerar och inte lever vad är det då för vits?
Emellanåt blir inte tänderna borstade förrän mitt på dagen, frukosten serveras närmare lunch.
Kvällsdoppet kanske inträffar efter vanlig sov-time. Middagen äts emellanåt i soffan långt efter middagstid.
Kanske uteblev duschen och trosorna användes en dag extra.
Fötterna somnar ibland lortiga, golvet klibbar och soffan är full i kex.
Men vet ni vad?
Så länge barnen är lyckliga och välmående så betyder det att jag faktiskt fixar det!
Vi lever om ändå lite mer tokigt än vanligt.
Även om hela hemmet fullständigt osar kärlek och galenskap ❤️
Gift blandat med kärlek
PUBLICERAT: 2014-07-11 TID:< 23:21:50 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Vanligtvis är jag morgonpigg å vill alltid hinna få ut så mycket som möjligt av dagarna.
Sen jag blev sjuk har jag blivit sjukt morgontrött.
Under behandlingarna är det ännu värre, det är knappt så att jag lyckas vakna.
Sover på soffan med flit så barnen kan komma upp när dom vaknar, krypa ner brevid mig och se barntv.
När Lova vaknar så gör hon frukost åt sig, sina syskon och går ut med Ester.
Runt 10-11 börjar jag åtminstone kunna röra på mig.
När kvällen kommer så är jag relativt pigg.
Sen börjar det om igen...
Det här kanske låter jätteknasigt men vi börjar hitta våra små rutiner i kaoset.
Är jag alldeles för dåsig så får tex småttingarna torka sig själva på toan. Sedan kommer de springandes med våtservetterna så jag får kolla så att dom har gjort ordentligt.
Är det nånting jag är så är det ju lösningsorienterad så saker blir inte svårare än vad man gör det :).
Idag satt jag inne på toaletten och kammade håret.
Jag kammar sällan håret ordentligt.
Men idag var jag tvungen.
Varsamt la jag ner tuss efter tuss.
Jag är rätt skonad ändå.
Men idag var det tungt.
Strök försiktigt håret och lät tårarna rinna hejdlöst.
Orkade även plocka undan lite.
Rum för rum.
Röjde och fixade.
Lite i taget.
När klockan var runt 18 kom jag äntligen in i duschen.
Vaaaarm dusch.
Har frusit frenetiskt hela dagen.
En av mina fina vänner kom förbi å hämtade tvätten.
Jag fick även redbull å ett jättefint fat från en av mina favoriter.
Hela hjärtat log för stund.
Jag är så innerligt tacksam även om skammen över att vara tvungen att ta emot hjälp gnager i hela mig.
Nu ligger jag här efter en fin kväll tillsammans med barnen, min bästa vän och hennes gubbe.
Allt är som en dimma.
Nålen bränner, ögonen blir suddiga å muntorrheten är förjävlig.
Illamåendet har inte kommit ännu tack å lov.
Har jag tur hinner jag somna innan och behöver kanske bara vakna till nån gång.
I drömmarnas land är jag ofta glad.
Drömmer helt galna saker å morfinet lägger nog lite extra krydda på det hela.
Där är jag frisk.
Levande och energisk.
Jag längtar så.
Aldrig i mitt liv har jag längtat så mycket efter något.
The kingdom of the fathers and the heroes where are you
I'm talking to you every night more than I should do
What awaits and when will be the day
When I can wear the cape
I'm lying on the ground as always staring to the air ❤️
Jävla cancertrasa!
PUBLICERAT: 2014-07-11 TID:< 11:39:59 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Jag går runt å tittar i min lägenhet.
Total kaos.
Jag vantrivs.
Börjar försiktigt, rum efter rum.
Måste.
Lite musik. Tusen tabletter senare kanske det tillslut blir någon ordning.
Lova, min klippa.
Vi bråkar mer än någonsin.
Igår kväll var det bara hon och jag.
Kramar och förståelse.
-Mamma, kan jag gå ut till mina vänner nu eller behöver du mer hjälp?
Fan mitt hjärta går itu.
Vilket hjärta hon har.
Så stark och empatisk.
Vad gjorde jag utan henne.
Imorse gick hon upp å fixade frukost åt sig och sina syskon.
-Jag tror att du behövde vila mamma.
Modet sviket mig idag.
Helst vill jag bara ligga i sängen med huvudet under kudden.
Tårarna slutar aldrig att rinna.
Orken vill fan inte alls som jag.
Var är jag?
Jag med all min energi, lust och anda!
Men vad tjänar det till?
Att sitta har å lipa?
Det blir ju knappast någonting gjort då lixom.
Jag ska orka.
Jag ska fixa det här.
Punkt!
Och så var vi 3 igen
PUBLICERAT: 2014-07-10 TID:< 21:07:45 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Jag håller på att springa vilse igen.
Ångesten äter upp mig.
Över allt jag inte gjort.
Över allt jag har gjort.
Över hur framtiden kommer att bli.
Finns det en framtid?
Även för mig?
Orkar jag hålla i?
En del av ångesten består även av stolthet.
Jag har så jävla svårt att be om hjälp.
Ta emot hjälp.
Mitt hem är snart ett fall för en saneringsfirma.
Disken ligger å gråter och tvätten ropar febrilt.
Att försöka med en liten bit intaget fungerar inte.
Jag kommer aldrig ifatt.
Jag kanske måste börja inse att det inte är hållbart så länge till.
Att orken och kraften inte håller hela vägen.
Men jag fasar så inför att ligga på sjukhus.
Över att ha främmande människor i mitt hem.
Ångest, ångest, ångest.
Helgen kommer att bli en fysisk katastrof.
Framåt tisdag kanske jag börjar vakna till liv igen.
Då vill jag ju vara mamma så mycket som jag bara orkar.
Hur gjorde du?
Hur orkar andra?
Vilken väg är rätt?
Den här dagen har kantats av både kärlek och tårar.
Massor, massor med tårar.
Ångest och panik.
Jag har inte kraft överhuvdtaget att mota bort vare sig herr Ågren eller Panikjäveln.
Jag låter dom stanna ett tag, så dom kanske tröttnar på mig tillslut.
Vinner jag?
I slutändan vinner jag alltid.
Men ibland är det klokt att inse sig besegrad.
Idag är en sån dag.
Vad händer när solen går i moln?
PUBLICERAT: 2014-07-10 TID:< 13:57:20 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
Vi fick låna sommaren i ett par dagar.
Även här har solen lyst med all sin kraft.
Hela veckan har bjudit in till fina dagar med barnen.
Minimerad behandling, ork, bad och Gröna Lund.
I helgen försvinner solen.
Även min.
Långa behandlingstider och total överkörning är vad jag har att vänta.
Och regn.
Förutom det så står jag å väger.
I mitt huvud.
Mellan rätt och fel.
Ska jag gå min väg för att det tär för mycket?
Lämna trots att jag vet att jag kanske ändå behövs.
Att jag behöver.
Att det behöver läka.
Ska jag bara prioritera mig själv?
Eller inte alls.
Kan jag någonstans finna en balans?
Det är total kaos runtikring mig.
Brustna hjärtan, vilsna själar och hemska beteenden.
Jag vill så gärna hjälpa.
Finnas och räcka till.
Men klarar jag av det utan att glömma?
Mig själv?
Jag önskar att jag satt på alla svar.
Att jag kunde säga exakt dom rätta orden.
Att jag kunna projicera över lite av det jag har.
Att jag kunde ta in lite av andra.
Hoppet, tron och styrkan kommer inte att överge mig nu va?
Eller kommet jag att stå där med hammaren å slå hål i huvudet på mig själv tillslut?
Kommer det en morgondag?
Vaknar jag?
Är mardrömmen över snart?
Ge mig en annan verklighet.
Som inte gör ont.
Som inte har ett slut.
Där solen alltid lyser.
Där det aldrig är mörkt.
Där jag inte behöver vara rädd.
Sol i hjärtat ☀️
PUBLICERAT: 2014-07-07 TID:< 10:21:56 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Tänk att sommaren kom även till Skallberget.
Samtidigt som solen passade på att lysa rätt in i mitt hjärta.
Men jag har saknat er.
Era fina kommentarer.
Vackra mail.
Era tankar och funderingar.
Jag har dock inget nytt att uppdatera er med.
Livet är rätt lugnt nu.
Badrumsgolvet är en trogen vän mellan varven.
Helgen har varit helt fantastisk på många sätt.
Även om den började med flygande burkar och en del ilska.
Men vi klarar det mesta nuförtiden.
Idag har mina små åkt iväg med sin älskade Eva.
Jag å de stora barnen ska åka till stranden.
Bada å äta glass.
Å så kan den gamla tanten sova på en filt i skuggan.
Mitt i allt så står jag här å funderar på om jag ska öppna hjärtat.
På riktigt.
Eller om jag ska vila tryggt innanför dess murar.
Kanske behöver jag inte leta efter svar.
Det kanske faller sig naturligt.
En dag kommer jag ju att bli frisk, eller hur?
Då kanske jag ångrar mig om jag åtminstone inte öppnade hjärtat lite, på glänt.
Nu, för stunden så struntar jag i allt vad sjukdom innebär.
Å bara är här å nu.
Passar på att leva lite.
Idag, imorgon å nästa dag.
Kanske till evigheten ❤️
Stay ❤️
När kommer en dag då det är försent
PUBLICERAT: 2014-07-03 TID:< 08:17:35 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Om man lovar någon evigheten då finns det inget slut va?
Tänk vad elände ställer allt på sin spets.
Elände prövar relationer av alla dess slag.
Nöden visar vilka som är äkta.
Vilka som alltid finns där.
Aldrig avviker.
En av de saker som jag vetat sedan tidigare men som förstärkts nu är hur viktigt det är med närhet.
Kramar, strykningar.
Hur viktigt det är att uttrycka sina känslor.
Berätta för dom runt omkring hur älskade dom är.
Att trots allt kaos försöka komma ihåg att påminna sina nära om vilken betydelse dom har.
Lev som om det inte fanns någon morgondag.
Jag är ständigt vid din sida.
Håller din hand.
Torkar dina tårar.
Gläds åt ditt skratt.
Lyssnar på dina sorger.
Delar din lycka.
Ständigt vakandes.
Alltid nära.
Även om du inte kan se eller röra vid mig.
Så ser jag alltid dig.
För den du är.
För den du håller på att bli.
För den du är för mig.
/din mamma, din vän, din dotter.
Min himmel 💜
PUBLICERAT: 2014-07-01 TID:< 20:26:27 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
Kommer du att dö mamma?
Nej det hoppas jag inte, svarar jag försiktigt.
Kanske är det dags?
Att tala om himlen.
Inte för att min öde är avgjort ännu.
Men för att resan ska bli lättare att förstå.
Att förklara.
Även för Vilda, så liten men så klok.
Kanske även hon behöver höra om himlen.
Om alla som redan är där.
Om att alla ska dit så småningom.
I den himmel jag föreställer mig, den som jag ska tala med mina barn om.
Där finns ingen smärta.
Inget ont.
Man kan se ner till jorden därifrån.
Vaka över alla de sina.
Kanske kan man sitta på ett moln, dingla med benen, se ner och le lite grann.
Bara lyssna till sin favoritmusik, äta sin favoritmat och bara känna bra och lyckliga känslor.
För visst känns det även där?
Hjärtat följer väl med även dit?
Den själsliga delen i alla fall.
Jag har inte gett upp.
Jag har inga planer på att dö.
Men man lär ha det med sig.
Man måste väga tala om döden.
Vad som händer om det inte skulle gå bra.
Eller varför inte överhuvudtaget?
Man kan ju aldrig veta vilken dag ödet avgör.
För jag tror att det är så här,
För att en ny ängel ska få komma ner hit så måste någon annan ge ifrån sig sin plats.
Annars skulle det bli alldeles för många.
Där uppe, i den himmel vi alla ska till när våran resa är slut.
