Jag håller på att springa vilse igen.
Ångesten äter upp mig.
Över allt jag inte gjort.
Över allt jag har gjort.
Över hur framtiden kommer att bli.
Finns det en framtid?
Även för mig?
Orkar jag hålla i?
En del av ångesten består även av stolthet.
Jag har så jävla svårt att be om hjälp.
Ta emot hjälp.
Mitt hem är snart ett fall för en saneringsfirma.
Disken ligger å gråter och tvätten ropar febrilt.
Att försöka med en liten bit intaget fungerar inte.
Jag kommer aldrig ifatt.
Jag kanske måste börja inse att det inte är hållbart så länge till.
Att orken och kraften inte håller hela vägen.
Men jag fasar så inför att ligga på sjukhus.
Över att ha främmande människor i mitt hem.
Ångest, ångest, ångest.
Helgen kommer att bli en fysisk katastrof.
Framåt tisdag kanske jag börjar vakna till liv igen.
Då vill jag ju vara mamma så mycket som jag bara orkar.
Hur gjorde du?
Hur orkar andra?
Vilken väg är rätt?
Den här dagen har kantats av både kärlek och tårar.
Massor, massor med tårar.
Ångest och panik.
Jag har inte kraft överhuvdtaget att mota bort vare sig herr Ågren eller Panikjäveln.
Jag låter dom stanna ett tag, så dom kanske tröttnar på mig tillslut.
Vinner jag?
I slutändan vinner jag alltid.
Men ibland är det klokt att inse sig besegrad.
Idag är en sån dag.