Vi fick låna sommaren i ett par dagar.Även här har solen lyst med all sin kraft.
Hela veckan har bjudit in till fina dagar med barnen.
Minimerad behandling, ork, bad och Gröna Lund.
I helgen försvinner solen.
Även min.
Långa behandlingstider och total överkörning är vad jag har att vänta.
Och regn.
Förutom det så står jag å väger.
I mitt huvud.
Mellan rätt och fel.
Ska jag gå min väg för att det tär för mycket?
Lämna trots att jag vet att jag kanske ändå behövs.
Att jag behöver.
Att det behöver läka.
Ska jag bara prioritera mig själv?
Eller inte alls.
Kan jag någonstans finna en balans?
Det är total kaos runtikring mig.
Brustna hjärtan, vilsna själar och hemska beteenden.
Jag vill så gärna hjälpa.
Finnas och räcka till.
Men klarar jag av det utan att glömma?
Mig själv?
Jag önskar att jag satt på alla svar.
Att jag kunde säga exakt dom rätta orden.
Att jag kunna projicera över lite av det jag har.
Att jag kunde ta in lite av andra.
Hoppet, tron och styrkan kommer inte att överge mig nu va?
Eller kommet jag att stå där med hammaren å slå hål i huvudet på mig själv tillslut?
Kommer det en morgondag?
Vaknar jag?
Är mardrömmen över snart?
Ge mig en annan verklighet.
Som inte gör ont.
Som inte har ett slut.
Där solen alltid lyser.
Där det aldrig är mörkt.
Där jag inte behöver vara rädd.